Jag stirrar på bilden i Svenska Dagbladet av Margot Wallström, där hon står bredvid Ukrainas president Petro Porosjenko. Hon är vardagligt klädd i en enkel svart klänning och kofta. Hon tittar upp på Porosjenko. I vänstra handen har hon sin väska i ett stadigt grepp. Ukrainas president må vara ledare för ett fattigt och korrumperat land som till på köpet är utsatt för ett övergrepp från sin mäktige granne, men det syns inte på bilden. Det som syns är en stor kraftfull man som ser ner på en ganska oansenlig kvinna.
I artikeln som bilden illustrerar sägs att nu ska Margot Wallström skänka tio miljoner kronor i humanitärt stöd till det krisande Ukraina. Det är ett extra tillskott. Tidigare har Sverige lovat 35 miljoner.
För mig är det mycket pengar, men hur mycket är det för Ukraina med sina bortåt femtio miljoner invånare och närmare en halv miljon internflyktingar? Tio miljoner, det var väl ungefär så mycket som den tidigare presidenten Janukovytj använde för att köpa in några av de armbandsur, som han ansåg sig behöva för att imponera på andra av världens ledare.
Jag funderar lite över vilket mandat Margot Wallström egentligen har att skvätta ut svenska skattepengar åt olika håll i världen. Så hittar jag en Brännpunktsartikel i samma nummer av SvD. Den är skriven av Margot Wallström och miljöpartisten/biståndsministern Isabella Lövin (nåja, de har nog fått lite hjälp). Med sitt globala anslag är det en intressant artikel. Nu är det inte två purfärska ministrar i ett litet land i norra Europa som höjer rösten utan här talar den humanitära stormakten:
Sveriges stöd till internationella organisationer är ett av våra viktigaste redskap för att bekämpa fattigdom och krig, och främja en hållbar utveckling. För att möta de utmaningar världen står inför krävs att vi hjälps åt. Vi ser i dag hur väpnade konflikter slår sönder länder, splittrar regioner och driver familjer på flykt. Aldrig förr har flyktingströmmarna varit så stora. Samtidigt varnar världens forskare för skenande utsläpp av växthusgaser som kan orsaka humanitära katastrofer om utsläppen inte snabbt minskar. Ebolavirusets härjningar och de senaste årens globala epidemier blottlägger vår sårbarhet. Vi har möjlighet att vända utvecklingen, vi har kunskapen och många av redskapen, det gäller nu att världssamfundet tar ansvar.
Fick dom med allt?
Väpnade konflikter
Flyktingströmmarna
Växthusgaserna
Ebola
Missade dom inte jämställdheten? Nejdå, den kommer bara lite längre ner: ”normer om jämställdhet och mänskliga rättigheter”.
Bra att vi har möjlighet att vända utvecklingen! Bra att våra ministrar går i fronten för kampen mot världens elände! På svenska i en svensk tidning som inte ens är den största. Putin, Obama Merkel och Xi Jinping kommer naturligtvis att läsa den, hylla de kloka stormaktssvenskarna och under det humanitära ledarskapets ledning vända världens utveckling.
Det må vara att vi svenskar inte är så väldans många, men skattepengar har vi, åtminstone våra politiska företrädare Och generösa är de. Plötsligt får jag en bild från min skoltid. Den där killen som med farsans pengar gick och köpte godis och frikostigt bjöd grabbarna i det tuffaste gänget. ”Här får ni, ni får alltihopa, bara jag får vara med er!”
Nästa år är avgörande då nya globala utvecklingsmål ska beslutas av världssamfundet liksom ett nytt klimatavtal. Eftersom Sverige är bland de allra största givarna till FN och utvecklingsbankerna har vi här en stark röst och möjlighet att påverka viktiga beslut om fattigdomsbekämpning, klimatfrågor och normer om jämställdhet och mänskliga rättigheter. Sveriges stöd till multilaterala organisationer som går via UD uppgår till cirka 10 miljarder kronor. Vi är den fjärde största bilaterala biståndsgivaren till humanitära insatser i krig och katastrofer, varav många ligger utanför mediernas sökljus. Detta stöd är vi stolta över. Just för att Sverige är en av de största givarna har vi också självklart ett ansvar för att stödet ska kunna granskas och förbättras.
Fjärde största? Kan det vara per capita eller totalt? Bestämt är det totalt. Per capita är vi nog världsledande. Tio miljarder av svenska skattepengar, men det är inte hela kakan. Det totala biståndsanslaget för år 2014 är 38,4 miljarder, drygt en procent av bruttonationalinkomsten (BNI). Det är en bra bit mer än FN:s rekommendation till världens länder om 0,7 procent. 38,4 miljarder och Sida hymlar inte med att det är skattepengar – inte kattskit med tanke på att vi samtidigt vill vara världsledande också i massinvandring. Inte kattskit med tanke på hur snabbt antalet fattigpensionärer ökar i Sverige.
Sverige har 2 065 000 ålderspensionärer. Deras genomsnittliga pension låg på 12 000 kronor förra året. Var tredje ålderspensionär får pensioner och ersättningar som ligger under EU:s fattigdomsgräns. I Sverige går gränsen vid 10 800 kronor i månaden netto. Nästan varannan kvinna ligger under den gränsen jämfört med var fjärde bland männen.
Jag får en annan bild i huvudet. Nu är det inte från plugget och tuffa killgänget utan ännu tidigare, innan skolåldern. Snällaste tanten, hon som levde på luft och vatten, stoppade sina strumpor och halvsulade sina taxklackade skor. Inte gift och inga egna barn. Likt Margot Wallström hade hon en väska som hon inte gärna släppte taget om. Så när hon hälsade på öppnade hon väskan, tog fram sin portmonnä och gav mig inte en tjufemöring, inte en krona men en tvåkrona! Vilken inträdesbiljett! Ensamma mamman blev glad och jag blev ännu gladare.
”Du är väl riktigt duktig nu Karl-Olov”, sa hon. ”Jadå, jadå snällaste tanten”, sa jag. Vad säger man inte om man får en tvåkrona? Just då menade jag det säkert men inte fan var jag snäll som barn. Jag var den där ungen som de andra inte fick leka med.
Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 