Den amerikanske psykologen Jonathan Haidt är en av vår tids mest intressanta tänkare. Förlaget Fri Tanke har på svenska i år gett ut hans drygt 400-sidiga populärvetenskapliga studie av moral: Det rättfärdiga sinnet.
En fråga som Haidt vrider och vänder på är hur det går till när vi fattar beslut och agerar. Han konstaterar att de flesta människor skiljer på förnuft och känslor. Det går tillbaka till de grekiska filosoferna. De satte förnuftet i högsätet och föraktade känslostyrda människor. En man som behärskar sina känslor kommer att leva ett liv i förnuft och rättvisa och kan räkna med att födas på nytt i en överjordisk himmel av evig sällhet medan den man som behärskas av sina känslor kommer att reinkarneras som kvinna – åtminstone om man får tro Platon.
Haidt gillar metaforer och beskriver det delade sinnet som en ryttare på en elefant. Han valde en elefant istället för en häst därför att elefanter är så mycket större och smartare än hästar. Ryttaren är ditt förnuft och för de flesta av oss förefaller det som om det är förnuftet som styr. Eller, det är i varje fall det önskvärda. När vi inte orkar tänka så är det känslorna som styr. Vissa människor är bra på att hålla känslorna stången och fatta rationella beslut. Andra ger efter för sina känslor och då kan det barka hän vart som helst.
I Haidts metafor över tänkandet är det elefanten som bestämmer, även om det händer att han eller hon är öppen för ryttarens övertalning. Ryttaren är väldigt liten och elefanten väldigt stor. Ryttarens uppgift är att tjäna elefanten. Haidt skriver:
Ryttaren är våra medvetna resonemang – de ord- och bildströmmar som vi är fullt medvetna om. Elefanten är de övriga 99 procenten av våra mentala processer – de som sker utan att vi är medvetna om dem men som faktiskt styr det mesta av vårt beteende. Ryttaren och elefanten samarbetar, ibland mindre effektivt, medan vi stapplar genom livet i jakt på mening och sammanhang.
Automatiska processer styr människohjärnan, precis som de har styrt djurs hjärnor i 500 miljoner år. När människan någon gång under de senaste av miljoner år utvecklade förmågan till språk och resonerande slutledning programmerade hjärnan inte om sig själv för att lämna över tömmarna till en ny, oerfaren kusk. Det var snarare så att ryttaren fick vara med därför att den kompletterade med något som elefanten har nytta av. Haidt skriver:
Det tänkande systemet är inte rustat att styra – det har helt enkelt inte kraft nog att få saker att hända – men det kan vara användbart som rådgivare. Ryttaren är en uppmärksam tjänare, som alltid försöker förutsäga elefantens nästa rörelse. Om elefanten lutar det minsta åt vänster, som om den förbereder sig på att ta ett steg, tittar ryttaren åt vänster och börjar förbereda sig på att assistera elefanten i dess kommande rörelse åt vänster. Ryttaren tappar då intresse för allt som sker på höger sida.
Elefanten behöver ryttaren bland annat för att denne kan se längre in i framtiden, se konsekvenserna av elefantens handlingar. På så sätt kan den hjälpa elefanten att fatta bättre beslut i nuet. Den kan lära sig nya färdigheter och bemästra nya tekniker, som kan användas för att hjälpa elefanten att nå sina mål och undvika katastrofer. Och, viktigast av allt, ryttaren agerar språkrör åt elefanten, även om det inte nödvändigtvis betyder att den vet vad elefanten verkligen tänker. Ryttaren konstruerar efterhandsförklaringar för allt vad elefanten har hittat på.
Fortsätt läsa