Samma bedrägerier nu som då


I dag återkommer Harriet Larsson som gästbloggare.

***

I nästan tjugo år arbetade jag med neurologisk rehabilitering av svårt sjuka och skadade patienter. Därefter bytte jag 1986 till en tjänst som sjukgymnast på en vårdcentral. Efter bara en månads arbete hade jag lärt mig att ”En avbruten rygg kämpar, för att komma åter till arbete, en spänd rygg gnäller, för att slippa det”. Det var en svår chock när jag upptäckte mängden av ”etablerade” patienter, liksom hur mycket det gnälldes och hur stor andel av behandlingen som var passiv, det vill säga inte på allvar syftade till någon förbättring. På den tiden slog Sverige rekord i sjukskrivningar, trots god arbetsmiljö jämfört med de flesta andra länder. Den officiella förklaringen, inte minst från regeringshåll, var arbetsgivarnas alla olämpliga arbetsplatser. Jag upptäckte helt andra ”olämpligheter” som olämplig make/maka, olämpliga tonårsungar, olämpligt missbruk, olämplig kondition, olämplig lathet, olämplig smarthet etc.
Läs mer

Elefanten i klassrummet


I måndags hade SVT Rapport ett inslag som handlade om att de senaste fem åren har antalet anmälningar om hot och våld i skolan nästan fördubblats. Det är anmälningar inom förskole- och grundskoleklasserna i landet som inkommit till Arbetsmiljöverket. Under 2012 var antalet anmälningar 327 mot 597 under 2017. Frågan som Rapport och övriga medier ”glömde” att ställa var om detta möjligtvis kan ha att göra med kulturkrockar och det stora antal barn och ungdomar från icke-västliga länder, som många kommuner tvingats ta emot under senare år.

I rapportinslaget berättar Ulla Nyström-Theander, rektor och specialpedagog på Wendela Hellmanskolan i Härnösand, att skolans vardag präglas av ett allt grövre våld, hårdare attityder och aggressioner mot lärare. Hon konstaterar att det har blivit en enorm skillnad mot hur det har varit tidigare. Väktare och övervakningskameror har satts in på skolan och elever berättar om att stolar kan flyga i klassrummen och att ambulans har fått tillkallats.
Läs mer

Cancer

1970 släppte den afroamerikanske spoken-wordartisten Gil Scott-Heron – ibland hedrad som hiphopens fader – den enda låt han mig veterligt är riktigt känd för: The revolution will not be televised. Det som redan titeln antyder är att revolution är på riktigt. Om vi får tro Scott-Heron befinner vi oss så djupt inne i en av kapitalismen förvrängd spegling av verkligheten, att vi behöver bli påminda om att det kommer att ske en kraschlandning. Några passager ur texten:

The revolution will not be brought to you by the Schaefer Award Theatre and
will not star Natalie Wood and Steve McQueen or Bullwinkle and Julia
The revolution will not give your mouth sex appeal
The revolution will not get rid of the nubs
The revolution will not make you look five pounds thinner,
because he revolution will not be televised, brother …

The revolution will not be right back after a message
About a white tornado, white lightning, or white people
You will not have to worry about a germ on your bedroom
a tiger in your tank, or the giant in your toilet bowl
The revolution will not go better with coke

Det verkligt intressanta med Gil Scott-Herons megahit är att budskapet inte alls är den påminnelse om verkligheten den utger sig för att vara utan tvärtom typisk identitetsstärkande och revolutionsromantisk musik. Skithäftigt att sjunga om revolutionen! Bra ös, rätt budskap, precis som så många andra av kommunismens kampsånger. Den klyfta som skiljer konsten från verkligheten minskas inte. Tvärtom, här leker poesin verklighet utan att någonsin behöva lämna sin trygga domän.
Läs mer

Den påhittade hotbilden


I min bok PK-samhället (Debattförlaget 2017) finns ett kapitel som handlar om klimatångest. Eftersom jag saknar egen kunskap i frågan och inte förstår hur jag skulle kunna tillföra debatten något, tar jag inte ut svängarna. Ändå var det så att det gick rätt fort att bli på det klara med att det vetenskapliga underlaget för påståendet att det pågår en global uppvärmning och att människan genom alla utsläpp är skyldig till denna, inte håller. Därför är det skrämmande med vilken tvärsäkerhet alla möjliga människor påstår att detta är den värsta katastrof som mänskligheten står inför.

Det finns en särskild databas där namn på ”klimatförnekare” samlas. Här har flera hundra forskare och opinionsbildare utan närmare förklaring hängts ut. De påstås förvirra allmänheten och bromsa agerandet mot klimatförändringen. Den som går in på databasen och föreslår ett nytt namn kan till och med få betalt för detta, en liten summa för att täcka kostnaderna för sin ”research”. Förmodligen kan de som står bakom databasen fixa till så att en forskare som går mot strömmen nekas forskningsanslag eller till och med får sparken. Jag har inte undersökt saken men skulle bli mycket förvånad om denna databas drivs som ideell verksamhet.

I en färsk bok behandlas de skräckscenarior som vi regelbundet matas med. Jag bad Rolf Oward, som tidigare skrivit på bloggen, att recensera den.

Karl-Olov Arnstberg

Läs mer

Uppvaknandet


En av mina mailkontakter har föreslagit att jag som en uppföljare till ”Priset” ska redigera samman en bok med titeln ”Uppvaknandet”, där ett antal personer berättar vad som fick dem att förstå att politiker, journalister och andra opinionsbildare systematiskt för dem bakom ljuset – i synnerhet när det gäller massinvandringen och dess konsekvenser, men också när det gäller andra viktiga ämnen som klimatfrågan, genusforskning och rent allmänt ”godhetsindoktrinering” på olika arbetsplatser, till exempel redaktioner, skolor, biblioteksväsendet och socialtjänsten.

Jag tände på idén, inte minst därför det kan bli en bok som vakna och för landets framtid ansvarstagande medborgare kan sätta i händerna på sina sovande och halvvakna släktingar, vänner och kanske till och med arbetskamrater. Den skulle alltså kunna nå en spridning som inte gäller för annan dissidentlitteratur, trots att man inte heller den här gången bör räkna med någon uppmärksamhet i Main Stream Media.

Jag har därför börjat fundera på vilka mer eller mindre professionella skribenter som skulle kunna tillfrågas. Det betyder inte att det måste vara kända namn utan bara att väldigt många kan skriva en sida eller två, men ska man skriva tio sidor eller mer över ett bestämt tema, kräver det skrivvana. Redan nu vill jag dock ha sagt att tror du dig om att klara av detta, plus att du tycker att ditt uppvaknande kan vara av värde för andra att läsa om, så hör av dig. Det gäller också förslag på skribenter, eller rent allmänt om du har synpunkter: koa@arnstberg.se
Läs mer

Tystnad utan tagning

I dag har bloggen en ny gäst, signaturen Carol. Inlägget bör läsas i medvetenhet om att fyra stora medier, SVT, Sveriges Radio, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, är i färd med att bilda en ny grupp, som avser att motverka det som de älskar att kalla för ”fake news” – dock knappast i sina egna medier utan på nätet. Med andra ord, journalisterna får dubbla roller – de är dels aktörer i offentligheten, med en mer eller mindre tydlig agenda, dels ska de nu axla rollen som objektiva bedömare av det nyhetsflöde som de själva är med och producerar. Med andra ord: Fyra bockar har kommit överens om att de har kompetens också som trädgårdsmästare. Projektet får statligt stöd för att utveckla sin teknologi, vilket betyder att de har politikerna med sig. Längre fram kan flera mediakoncerner ansluta sig.

På nätet finns det många både upprörda och gentemot Main Stream Media föraktfulla kommentarer. Här är en som sätter fingret på den i mitt tycke ömmaste punkten, hämtad från Samhällsnytt:

Fakta kan och bör granskas. Bra så långt. Hur avser redaktionerna att hantera (a) avsaknad av fakta och (b) selektivt valda fakta? Detta är ett minst lika stort problem som falska fakta, om inte större.

Där fanns också följande elakhet:

Första tanken är att de kommit överens om att inte skriva något … sedan inser man att så bra är det inte.

Karl-Olov Arnstberg

Läs mer

Farligt och fattigt


Torsdagen den första februari 2018. Ser på Aktuellt, där den nya rikspolischefen Anders Thornberg intervjuas. Han beskriver ett katastrofläge, där ingenting ser ut att bli bättre. Våldtäkterna stiger snabbt i antal men många utreds inte ens. Anmälningarna läggs på hög. Allt fler poliser ger upp och letar rätt på ett annat jobb. Eftersom det tar tid att utbilda poliser är framtiden mörk. Vi får se ett videoklipp där tre svarta killar i vita overaller skjuter ihjäl någon och sedan flyr i en stulen bil. Ingen säger naturligtvis vad det är för folk, därför att i Sverige är det rasism om man konstaterar sådant.

För att ge tittarna en snuttefilt intervjuas en sjuttonåring som lämnat det kriminella livet. Han drömmer om att få ett svenssonliv, och kanske kan han få det som samhällsanställd, det vill säga försörjd med skattemedel. När man hör honom förstår man att han inte har mycket till chans att flytta över från den tärande till den närande delen av befolkningen. Ingenting kan han och svenskan är skrämmande stapplig och ordfattig, trots att det förmodligen är hans modersmål. Bilder från knarkförsäljning i Vårberg visas. En polis konstaterar att vårt rättssystem inte klarar att hantera tonårsbrottslighet. En femtonåring som haffas för att han säljer knark släpps, och dagen därpå är allt som vanligt.
Läs mer