Några covidfunderingar


Covid sprids tydligen på tre sätt: kontaktsmitta, droppsmitta och luftburen smitta. Gentemot kontakt- och droppsmitta kan man skydda sig genom att hålla fysisk distans, undvika trängsel samt tvätta sig ofta. Kanske hjälper också munskydd något, men som bekant går åsikterna om munskydd isär, därför att virusarna är så små att de obehindrat passerar material som går att andas genom. Det blir ungefär som att försöka hindra flugor genom att sätta upp ett hönsnät.
Fortsätt läsa

Thailand och covid-pandemin

När detta skrivs, den 20 november, har Thailand sammanlagt 3.888 bekräftade fall av covid och 60 döda. Detta i en befolkning som är sex gånger större än den svenska. Ett diagram som jämför pandemin i Sverige och Thailand ser ut som nedan, varvid den röda linjen är Thailand.

Det finns bara ett till land i världen som med samma effektivitet har förhindrat pandemin och det är Nya Zeeland, men då ska man betänka att villkoren skiljer sig. Thailand är inte något avlägset öland – Kina är ett grannland och det lär vara så att den första bekräftade covid-smittade utanför Kinas gräns, var just i Thailand.

Svenska media berättar inte om hur pandemin förhindrats i Thailand, utan föredrar att lyfta fram att Thailand är en diktatur, liksom de håller viss koll på uppror – just nu är det oroligt i Bangkok. Studenter demonstrerar, både för demokrati och mot det oerhört mäktiga kungahuset. Dessa demonstrationer återkommer snart sagt varje år. Det är klart att det är önskvärt med demokrati, republik och fria val i Thailand, men just nu borde det vara mer intressant att söka besvara frågan vad Thailand gjorde, och som visade sig vara så effektivt.
Fortsätt läsa

Partiernas makt

Söndag kväll den 12 oktober var det partiledardebatt i SVT. Jag hade inte tänkt titta, eftersom dessa strängt formelbundna ”språkspel” stämmer ner mitt humör. De politiska ledarna är skickliga i att manövrera i sin gemensamma verklighetsbubbla, men de vänder ryggen mot det Sverige som jag lever i. Nå, jag såg och jag plågades därför att:

  1. Partiledarnas allt överskuggande mål är inte att bygga/vidmakthålla ett bra samhälle utan att fånga väljare. Det viktiga för politikerna är inte ansvarstagande och kloka beslut utan att bli valda/återvalda.
  2. Debatten är indelad i fristående teman: jobben, migrationen, kriminaliteten, segregationen, klimatet etc. Dessa relateras inte till varandra. Politikerna undviker framför allt i det längsta att se att migrationen är ”alla problems moder”.
  3. Partiledarna är bundna av sina respektive politiska program och av hur de ska relatera till konkurrerande politiska partier. Aningen tillspetsat: De är ”partipapegojor”. Vissa saker måste de säga. Annat får de inte säga. De kan heller aldrig erkänna att en politisk motståndare har rätt, eller har en bättre förståelse av den politiska fråga som avhandlas.

Fortsätt läsa

Rädda Sverige?


Våra politikers kanske främsta argument för mångkultur och massinvandring är att det är berikande. Med många kulturer blir Sverige ett roligare och intressantare land att leva i. Ibland används olika länders kök som en analogi. Det är bättre med många olika goda rätter än enbart svensk husmanskost! Eller man kan jämföra med brödsorter. Den svenska sirapslimpan och knäckebrödet mår bra av kompletteringar.

Detta sätt att jämföra är vilseledande. Ett land med många kulturer är liktydigt med ett land med många problem. Gängbrottslighet, kriminella klaner och bidragsbedrägerier, för att nämna åtminstone tre av de frågor som nu står högt på den politiska dagordningen, är företeelser som tydligt kan kopplas till invandringen. Men det finns en ännu mer dramatisk fråga som ännu inte ens skymtar i systemmedia, nämligen att på sikt riskerar svenskarna att förlora kontrollen över sitt eget land. Vi blir alltså inte kompletterade, vilket den mångkulturella ideologin handlar om, utan vi blir utbytta.
Fortsätt läsa

Läktarbeteendet

Som de flesta vet, reagerar fotgängare olika när bilisterna – som lagen föreskriver – stannar vid ett övergångsställe för att släppa över dem. Jag tycker mig kunna urskilja fyra sorter:

  1. De som med gester visar att man inte ska stanna, utan bara åka vidare, så att de i lugn och ro kan korsa gatan, utan att bli stressade av en väntande bilist. Eller så är de bara överdrivet artiga. De tycker det är fel att ”stora du” ska stanna för ”lilla jag”. Detta är inte en särskilt vanlig sort, men den finns.
  2. De som med ögonkontakt, en nick eller annan gest, visar sin uppskattning. Detta är ofta äldre personer och ett beteende som snarare är avklingande än på tillväxt.
  3. De som utan att bevärdiga den väntande bilisten ens med en blick, korsar gatan. De är i sin fulla rätt att gå, de vet om det och de vet också att de som stannar inte gör det av hygglighet utan därför att lagen tvingar dem till det. Därför finns det ingen anledning att visa sin tacksamhet. Särskilt vanligt bland unga människor, som aldrig upplevt något annat system.
  4. De som rent allmänt verkar vara förbannade på bilister och inte betraktar detta med att de utnyttjar sitt företräde som någon anledning till att röka fredspipa. Det händer att de blänger eller med någon gest visar sin ilska, men oftast är det mindre tecken det handlar om. För den bilist som sitter och följer dem med blicken är dock kroppsspråket avslöjande. Beteendet vanligare bland kvinnor än män.

Fortsätt läsa

Politisering


I lite olika sammanhang har jag markerat att jag ogillar ideologier – alla ideologier, utan undantag. Den främsta anledningen är givetvis att det inte finns någon ideologi som fungerar som bruksanvisning för ett bra samhälle. Därav följer tyvärr inte att det motsatta förhållandet gäller, att frånvaron av ideologi är en bra grund för samhällsbygget.
Nu blir det knepigt, därför att samtidigt som ideologier leder makthavare till katastrofala beslut – i de mest skrämmande fallen inbegripet folkmord – så verkar det inte gå att smida samman stora komplicerade samhällsbyggen utan att en ideologi finns i själva navet. Tydligast visar det sig genom religiösa ideologier, som kristendom och islam. För en tänkande varelse är detta sagor, men för det kollektiv som ett samhälle utgör, är de moraliska vägledare. Vad mera är: förmodligen är det nödvändiga berättelser. Det gäller också för politiska ideologier. Trots att de inte tål en vetenskaplig granskning, har de kraft att smida samman stora gemenskaper.

Den andra anledningen till mitt avståndstagande från ideologier är att jag anser att den som har tänkandet som yrke, inte bör ta den genväg som en ideologi erbjuder. Det blir som att försöka spela en pianokonsert med handfängsel på sig. Jag tror till och med att jag vill gå så långt som att påstå att den som ikläder sig rollen av den ena eller andra ideologins förespråkare, är lite dum i huvudet. För det är ju det man är, om man inte tänker: dum i huvudet. Givetvis är det ett fullt tillåtet mentalt tillstånd, men problematiskt, om man innehar en samhällsposition som förutsätter att man kan tänka.
Fortsätt läsa

Läsarröster – uppsamlingsheat oktober 2020

Jag anser att eliten på ett drakoniskt vis drivit fram en stigmatisering av fel åsikter. Det har givetvis haft en förödande effekt för yttrandefriheten. I alla verksamheter krävs det kritiska röster för att de ska kunna utvecklas. Visst, kritiska röster är jobbiga men absolut värda att stå ut med.

***

Jag lyssnade på Mikael Willgerts intervju med dig i Swebbteve om ”Politikernas missbruk av myndigheterna”, där du bland mycket annat nämner att alla föräldrar vill att deras barn skall gå i en bra skola. Men det gäller nog inte alla. Bland andra inte min dotter och hennes man, som båda är övertygade socialister. De vill absolut inte ägna sig åt sådant, eftersom båda är övertygade om ”allas lika värde”. Det strider mot deras värdegrund att välja skola till sina barn, då inte alla kan göra detta för att hitta den bästa skolan. Sådana frågor och andra liknande, vilka du sammanfattar under begreppet ”Godhet” och där mina barn och jag har skilda åsikter, har gjort att jag inte längre har någon kontakt med dem. Det är oerhört smärtsamt.
Fortsätt läsa

Den svenska inkvisitionen


Så var det dags för ett nytt drev och en ny avrättning i svenska media. ”Rektor Hamid” skrev under pseudonym fula saker om judar och bögar på nätet för nästan tio år sedan. Men karln är ju muslim! Vad trodde man att han tyckte om judar och bögar? Har vi inte åsiktsfrihet, eller vad? De två rosenkindade DN-journalisterna som ”avslöjade” Rektor Hamid fick skryta i morgonteve. Varken utfrågarna eller de själva så mycket som snuddade vid frågan om det fanns något problem med att krossa en människa på det här sättet, i ett land som påstår sig hålla åsikts- och tryckfrihetens fana högt.

Drevet, det är vår tids inkvisition. Inte heller den här gången kommer vi att få se några av offentlighetens galjonsfigurer stå upp för åsiktsfrihetens försvar. Hur är det klyschan som felaktigt tillskrivs Voltaire låter: ”Jag delar inte din åsikt men är beredd att dö för din rätt att uttrycka den”. Så här bör det kanske hellre formuleras: ”Jag avskyr din åsikt och är beredd att låta dig dö för att du uttryckt den”. I övertydlighetens namn tre tillägg:

  • Det är aldrig ok att hetsa mot en folkgrupp
  • Jag bryr mig inte om Hamid utan bara om yttrandefriheten
  • Till skillnad från många andra som skadas svårt av dessa inkvisitoriska drev, landar Hamid förmodligen mjukt. Han har en islamsk fallskärm och jag har väldigt svårt att tro att han förskjuts av den svensk-afghanska minoriteten.

Fortsätt läsa

Vänster/höger – en annan tid

I dag gästas bloggen av Ingvar Nilsson.

Jag har goda vänner både i det röda och i det blå lägret. Eftersom jag hade min ungdomstid på 1940/50-talet förlagd till det illröda lägret, så borde jag ha lätt för att samtala med vänstern. Men det går ”så där”. Numera har jag lättare att resonera med folk från ”SD-sfären”, trots att jag ännu är vänster till en del.

Våra ledare sa, att vi borde bli goda internationalister. Men för att bli det måste vi först bli goda nationalister. Det var aldrig tal om att radera riksgränser. För att kunna vara ”mellan” (inter) något så måste det ju finnas folk (nationer). Genom vår nationalism skulle vi känna hur andra folk kände för sina länder. Vi reste till fredsfestivaler i olika huvudstäder inom östblocket, arrangerade av DUV (Demokratisk Ungdoms Världsfederation), och då var det noga med att bära en tyglapp med svensk flagga på bröstet. Ja, våra ledare var nationalister, och de visade också skarpt att nationalsocialismen var något annat. Husfasaderna i städer som stod värd för DUV var fullhängda med paroller om freden och den krossade fascismen.
Fortsätt läsa

Totalitarism?


Kolla in bilden ovan. På företagsprofessorn Don Collins blogg läser jag att detta är en totalitär symbol, men läser slarvigt och missuppfattar budskapet, som naturligtvis är att en polis i tjänst inte med sin klädsel ska tillåtas markera andra och konkurrerande lojaliteter. Jag missar att den kvinnliga polisen, när hon täcker håret med en sjal, meddelar att hon är muslim. För Don Collins – och för mig med – är det en totalitär symbol, eftersom islam är en totalitär ideologi. För en polis tillhör neutralitet och objektivitet yrkeskraven. Genom att sätta på sig uniform markerar poliser sitt utträde ur alla andra identiteter och lojaliteter. I tjänst är de enbart en statens/kommunens tjänare. Detsamma med försvarsmaktens soldater, som med sin uniform markerar att de till och med, om det krävs, förväntas att ge sina liv för nationen.
Fortsätt läsa