Politiska maktsekter

Inför valrörelsen år 2002 gav journalisten Anders Isaksson ut en fortfarande aktuell liten bok: Den politiska adeln, en beteckning som han hade myntat själv. Den syftade på socialdemokraternas omvandling från ett politiskt parti, som bars fram av en folkrörelse, till ett nätverk för politiska karriärister. I mitten av 1950-talet hade partiet 1,6 miljoner medlemmar. År 2019 var antalet nere i drygt 90.000. Anders Isaksson hade själv varit medlem i SSU och ägnat större delen av sitt liv som författare åt att skriva om socialdemokraterna, främst i fyra böcker om Per Albin Hansson.

Till en del var Den politiska adeln en översiktlig snabbkurs i statskunskap, men texten brände till i två sammanhang. Den ena var att svenska politiker, främst i samband med kommunsammanslagningen på 50-talet, hade gått från deltidspolitiker, som vid sidan av sina ordinarie yrken tog ansvar för samhället, till att bli proffs – det vill säga yrkespolitiker. SSU omvandlades från att vara en skola för partimedlemmar till att bli startrampen för politiska karriärer.

Det andra sammanhanget var att Anders Isaksson såg hur det vuxit fram politiska dynastier, som dels bytte viktiga och högavlönade uppdrag mot lojalitet gentemot det socialdemokratiska partiet, dels lät jobbet gå vidare till nästa generation. Några exempel på ministerbarn som hamnade i toppolitiken är Anna Berger Kettner, landstingsråd i Stockholm, demokratiminister Britta Lejon och justitieminister Thomas Bodström. Men det är inte bara socialdemokraterna som gör på det sättet. När det moderata kommunalrådet i Helsingborg Ella Tengbom-Velander slutar, tar dottern Carin Wredström över. När centerpartisten Sven Torstensson i Strömstad går, träder dottern Åsa in.

Anders Isakssons bok, med underrubriken Politikens förvandling från uppdrag till yrke, sålde snabbt slut och kom i ny reviderad upplaga till nästa valrörelse, år 2006. Kanske Anders Isaksson hade fortsatt att uppdatera boken, om han inte oväntat hade dött år 2009. Mitt sista minne av honom är att vi träffades över en lunch och han ville låna en motorsåg av mig.

Maktens charlataner

Under ett halvår har jag på heltid varit sysselsatt med att skriva om svenska ledande politiker, myndighetschefer, journalister och opinionsbildare. Det som drivit mig är en ganska primitiv idé om att när räkenskapens tid kommer, så ska de inte kunna krypa in i anonymiteten. Det som var tänkt som en bok blev emellertid ett för stort manus, så nu blir det två böcker som ges ut i höst: PK-männen och PK-kvinnorna. Eftersom jag tror att dessa böcker blir utpräglade färskvaror, så trycker jag dem i en rätt liten upplaga. Är du intresserad, så maila mig. Böckerna blir på knappt trehundra sidor var och jag har satt priset till 250 kr per bok.

När jag läser igenom porträtten, de flesta mellan fem och tio sidor långa i bokformat, så är det en rätt motbjudande samling av offentliga personer som presenteras. Det handlar inte bara, och inte ens främst, om att de har andra politiska preferenser än jag, utan det som gör att jag ogillar och föraktar dem, är deras moraliska brister, obekymrade förhållningssätt till sanningen, okunnighet och, inte minst, den nöjda sadism, med vilken de smädar sina politiska opponenter. På ren svenska: De är helt enkelt ett djävla pack! Det skriver jag emellertid inte i böckerna, utan porträtten är i allt väsentligt sakliga och det dessa offentliga personer sagt och gjort (eller inte gjort) får tala för sig självt.
Det är naturligtvis inte någon tillfällighet att vi har fått dessa maktpersoner. I synnerhet när det gäller politikerna reser det frågan: Är det den representativa demokratin som styresform som gör att just dessa personer tar sig fram till det politiska elitskiktet?

Folkets kärlek min belöning

Är människans natur god eller ond? Den frågan tror jag hanteras bäst med ett kringgående svar: Människan är ociviliserad. I annat fall behövde ju inte samhället alla de institutioner och myndigheter som reglerar och styr medborgarnas liv. Institutionerna är nödvändiga, de är ett slags motsvarighet till djurparkens taggtrådar och elektrifierade stängsel. De avser att hindra oss från att förfalla till lag- och regellöshet. Samma perspektiv kan läggas på fängelset, som skiljer ut farliga och antisociala människor. Det går inte att förlita sig till att människor av egen kraft är lojala med sitt samhälles moralkodex.

Vad är det då som ett land mest behöver, goda härskare eller goda lagar? Politiska filosofer har mestadels besvarat frågan med att de goda lagarna är viktigast. Utan lagar och utan statligt våldskapital så blir livet med den konservative 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes ofta citerade ord ”ensamt, fattigt, otrevligt, brutalt och kort”.

Det är alltså säkrare att hålla sig till lagarna än till goda härskare eftersom människor, vilket bland andra Machiavelli påpekat, ofta är både fega och onda. Dessutom, som bekant korrumperar makten. Man kan inte räkna med att goda härskare förblir goda. Det är framför allt här som demokrati är överlägset andra styresskick. Med fredliga medel är det möjligt att göra sig av med ledare som är olämpliga för sitt uppdrag, vare sig det nu beror på att de visat sig odugliga eller att de har blivit det under själva maktinnehavet.

Hur allting hänger ihop

I dag återkommer Per Hagenäs med en text där titeln säger mer än vad titlar vanligtvis gör. De flesta som upprörs av PK-samhällets alla galenskaper är upptagna av att säga ”Titta, nu gör de så här och så här, de är fanimej inte riktigt kloka”. Per Hagenäs är mer intresserad av att begripa. Han söker förklaringar till att makteliten i Västvärlden och Sverige inte längre verkar för sina länder och medborgares bästa.

***

En ny auktoritär och repressiv ideologi har uppstått, med det övergripande målet att kontrollera västvärldens länder och folk. Sektideologins kärnbudskap är att lyckoriket hindras av att det finns skillnader mellan människor. Dessa ses som förtryck och ska fostras och lagstiftas bort. Speciellt fokus finns på att eliminera skillnader som rör våra grundläggande mänskliga identiteter som kön och könsroller, sexuell identifikation, etnicitet, släkt och nation. Den nya ideologins har sitt epicentrum i USA och förs fram av västvärldens nationella regeringar, FN och EU samt olika tankesmedjor och den globala finanseliten.

Makteliterna har gått samman till en superelit, med ambitionen att bilda ett sorts västvärldens imperiebygge runt EU, FN, Nato och USA. De nationella demokratierna blir skendemokratier. Sådana stora riken kan bara styras totalitärt. Detta kan emellertid inte sägas rakt ut, vilket skapar behovet av trovärdiga men falska argument, för att motivera imperiebygget. Dessa ges av FN:s dokument Agenda 2030. Huvudargumentet är att klimathotet bara kan lösas på global nivå, med supereliten som ledare.

Inklusivitet

Inkludering är ett begrepp som allt oftare kommit att ersätta det hårt slitna integrationsbegreppet. Kanske är det så att påståendet att ”vi måste integrera invandrarna” börjar kännas förbrukat. Även om politiker och opinionsbildare är märkvärdigt tåliga när det gäller att gång på gång säga samma sak – inte olikt djupt religiösa som rabblar böner och tummar på sina radband – så finns det en gräns för hur länge orden tål att slitas på. När de fastnar i halsen är det dags att byta. Således, precis som ett fiskstim kan bestämma sig för att gemensamt simma åt ett annat håll, utan att vi vet hur de kommer överens med varandra om att det ska ske, så byter efter en tid de som deltar i den offentliga debatten ut sina gamla halta käpphästar mot nya.

Apatiska barn

För femton år sedan skrev jag ”Svenska Tabun”, en lunta som gavs ut på Carlssons förlag. Den sålde väl hyfsat men väckte, som jag minst det, ingen särskild diskussion. Förmodligen var felet att jag trampade i lite för många klaver. Ett av dem rörde apatiska barn, som jag skrev några sidor om. Det jag tog reda på och rapporterade om hade vilken journalist som helst kunnat göra. Istället kom journalisten Gellert Tamas att sätta agendan, i synnerhet i Uppdrag granskning hösten 2006 med reportaget ”Spelet om de apatiska barnen”, men också med de artiklar han skrev i Dagens Nyheter från december 2006. Hans bok ”De apatiska ” hyllades av kritikerna. Exempelvis skrev Maciej Zaremba i DN att det var efterkrigstidens viktigaste reportage.

Förra året publicerade Ola Sandstig ”De apatiska barnen: och samhället som svek”, en svidande vidräkning med Gellert Tamas. Trots att den bygger på intervjuer med de före detta apatiska barnen har den inte tillnärmelsevis uppmärksammats och prisats som Gellert Tamas bok. Journalisterna skyddar sina egna, så länge de har fel ”på rätt sätt”. Jag läste om min text häromdagen och fann att den fortfarande står sig rätt bra. Nedan återges den in extenso – dock utan referenserna.

Hets mot svenskar

I föregående bloggtext visade jag på hur ”Hets mot Folkgrupp” från slutet av 1940-talet till i dag har omvandlats från en bra och angelägen lagparagraf till en paragraf som angriper både yttrande- och tryckfriheten. Syftet vid tillkomsten var att tillförsäkra minoritetsgrupper av skilda sammansättningar och bekännare av olika trosuppfattningar ett rättsskydd. I alla avseenden utom ett har lagen omformats för att passa samman med den politiska maktens behov av att kontrollera medborgarna.

I dag är det relevant att fråga om inte förföljelserna och skändningarna som invandrare riktar mot svenskar är ett mer elakartat samhällsproblem. Där har emellertid såväl jurister som politiker slagit dövörat till. En utlänning eller invandrare kan säga eller skriva snart sagt vad som helst till eller om etniska svenskar, utan att det resulterar i något åtal. Som en Flashbackskribent konstaterar: ”Gå in på något arabiskt forum och det är inte så att man talar om äckligt ens, utan mycket värre om oss svenskar. Men det bryr man sig inte om, för ingen kollar där.”

Hets mot folkgrupp

Det här är den första delen av en längre text. Den avslutande delen har titeln ”Hets mot svenskar”.
1941 köpte den ökände antisemiten Einar Åberg en bokhandel som låg vid nuvarande Sergelgatan i Stockholm. Samma år bildade han ”Sveriges antijudiska kampförbund” med ”judendomens i Sverige totala förintelse” som målsättning. I bokhandelns skyltfönster satte han upp en skylt där det stod ”Judar och halvjudar äga icke tillträde”. Det blev ofta bråkigt i butiken och Einar Åberg åtalades och blev dömd för förargelseväckande beteende. Det hindrade honom inte från att fortsätta med att sätta upp nya skyltar i sin bokhandel. När han också började att sprida flygblad internationellt kom påtryckningar från judiska organisationer i USA och en ny lag stiftades, ”Hets mot folkgrupp”. Till en början kallades den för Lex Åberg, eftersom Einar Åberg var den förste som dömdes 1948.

”Hets mot folkgrupp” är en mycket tydlig rubricering. Vi vet vad hets är och vi vet vad en folkgrupp är. Dessutom stiftades lagen med direkt referens till en bestämd folkgrupp, judarna. Det är detta som gör att lagen i sin första skrivning anger både härstamning och trosbekännelse som definitionen på en ”folkgrupp”. Vissa judar ser sig själva som en folkgrupp, andra betonar att det inte är etnicitet utan religionen som håller judarna samman. Den mer generella kontexten är att medlemmar av den folkgrupp som är i majoritet och befinner sig vid makten i ett land, inte ska kunna förtrycka medlemmar av andra folkgrupper i landet, det vill säga minoriteter. Jag tror varken jurister eller politiker kunde föreställa sig den resa som denna lagparagraf gjorde, efter att den antagits av Sveriges riksdag.

Bengt Ohlssons vankelmod

För ett par dagar sedan skrev författaren, augustprisvinnaren och DN-skribenten Bengt Ohlsson en lång drapa i Dagens Nyheter. Han hade fått en förfrågan om att skriva i nättidningen Bulletin. Eftersom Bengt Ohlsson är medarbetare i ett av PK-ismens flaggskepp, Dagens Nyheter, blev den avgörande frågan för honom om han tog en risk genom att tacka ja till erbjudandet. Anledningen till att han alls tillfrågades var, att han emellanåt markerat att PK-skjortan sitter lite för trångt. Det visade han också nu genom att skriva:

Jag är ju höger. Inte Djingis khan-höger, men jag stör mig mer på denna tidnings ledarsida än Svenska Dagbladets dito. Den sistnämnda erbjuder tuggmotstånd. Den förstnämnda, däremot, är fifty shades of sådant man redan håller med om: att det är viktigt med miljön och jämställdheten, och att det är dåligt med rasism och homofobi.

 
Observera att han här markerar sin solidaritet med DN:s ledarsida. Han tycker precis som de och ger några enkla exempel. Och han gillar inte SvD:s ledarsida därför att han har de åsikterna, utan därför att han inte har dem (tuggmotstånd). För allt smör i Småland vill han inte bli utslängd från åsiktskorridoren. Det intressanta är att han börjar med att skriva ”jag är ju höger”, varefter han talar om att det är han inte alls. Jag tolkar det så att högermarkeringen gäller, men att skriva det i DN, i synnerhet i en jämförelse mellan de båda drakarnas ledarsidor, det vore att ta en risk på riktigt. Och Bengt Ohlsson är inte beredd att ta någon som helst risk.

Mansrollen i feminismens Sverige

Bland mina anteckningar hittar jag nedanstående citat. Tyvärr har jag slarvat, jag vet inte vem som skrev det och heller inte när. Jag kan inte ens avgöra om det är en man eller kvinna som skrivit ner det, men misstänker att det är en kvinna. Jag vill tro att en man inte riktigt har rätt att ta i så från tårna – risken är stor att han bara blir avfärdad som en kvinnohatare:

Svensk feminism är banne mig det sjukaste jag har stött på under hela min livstid. Sedan när blev det en viktig kvinnofråga att hata män, mobba tonårspojkar och dreva i tusental mot den som inte håller med dem om deras världsbild? Ja, jag anser faktiskt att feminism idag snarast är att betrakta som en autoimmun sjukdom, som angriper det egna systemet, mänskligheten i dess grundvalar. Som en slags kollektiv masspsykos. Självhat som inte har ett endaste dugg med kvinnofrågor att göra. Bevare mig väl! Försvinn så långt bort från mig och mina barn som ni bara någonsin kan. Nu! Kom aldrig någonsin i närheten av mig. Bara håll er så långt borta som möjligt.