Inkompetens

Jag får ett mail från en högt uppsatt jurist. Dagligen möter han det mångkulturella Sverige som bara når den offentliga debatten i tvättat och pixlat skick. Timmen är sen när han skriver till mig, men han behöver lätta lite på trycket, innan han lägger sig:

Det är inte utan att man, samtidigt som man ser hur landet förfaller inom område efter område, trots allt njuter lite av skadeglädje! Debaclet med Transportstyrelsen är nog droppen som får folk att inse att den sittande regeringen i princip är totalt oduglig och visar detta inom område efter område. Hur man nu ska krångla sig ut ur detta ska bli intressant att följa. Haveriet ligger helt i linje med allt annat som förvånat oss. Ett land som under hösten 2015 helt öppnade sina gränser och där människor från hela världen strömmade in och mottogs av folk med västar under parollen “Refugees welcome”. Återvändande terrorister och krigsförbrytare hanterades under lång tid av kulturdepartementet. Utlänningar och tiggare ockuperar sommarstugor och bostäder och när folk vill ha hjälp av polisen möts de av beskedet att det är kronofogden som skall delge och avhysa dessa, trots att förfarandet sedan mannaminne utgjort ett grovt kriminellt beteende.

Antalet områden där polisen saknar möjligheter att agera och ingripa växer dag för dag i våra största städer och kallas “utanförskapsområden” i stället för “laglöst land”, som vore den rätta benämningen. Det har börja “krångla” i en del mindre kommuner då budgetar för skola och omsorg överskrids med stora summor, under åberopande av en ökad “befolkningsmängd”, som beskrivs som nödvändig av demografiska skäl. Listan kan fortsätta i det oändliga.

Det är en suck av ett slag som jag läst så många gångar att jag tappat räkningen. Inte alls originell, men sann. Den får tjäna som en prolog till dagens text, skriven av läkaren Patrik Sten (pseudonym). Om sin egen yrkessituation säger han att politiker och administratörer betraktar läkare som sina fiender. De arbetar oförtrutet på med att ta makten över sjukvården, samtidigt som de i praktiken inte förstår mycket av den praktiska verksamheten.

Karl-Olov Arnstberg

Varför sagan om Kejsarens nya kläder inte stämmer

I dag har vi en gästbloggare, utvecklingschefen Mikael Willgert, som bland annat driver Swebbtv, en medborgarjournalistisk webbtevekanal.

***

Många undrar hur det kommer sig att folk inte reagerar på de motsägande påståenden som levereras från den svenska regeringen och andra ledande politiker. Påståenden som uppenbart krockar med varandra borde väl leda till en reaktion hos normalt kloka personer? Exempelvis har vi fått veta att våra pensioner ska säkras genom inflödet av asylsökande. Inte långt senare meddelar regeringen att den planerar att höja pensionsåldern med flera år. Det har också talats mycket om hur högutbildade flyktingarna är, medan det nu är vanligare att samma personer talar om att det måste skapas enkla jobb, eftersom flyktingarna har så låg utbildningsnivå. Eller att skattesatsen måste höjas flera kronor trots att vi tjänar så mycket på massinvandringen. Eller att tiggeriet inte är organiserat fast det är uppenbart att tiggarna har sina tilldelade platser. Eller att det verkar omöjligt att åldersbestämma ensamkommande. Eller att myndigheterna år efter år utfärdar hundratusentals pass till personer som gång på gång tappar bort dem. Listan på orimligheter som accepteras av medborgarna kan göras lång.

Sveriges historia och identitetsbygget

För många år sedan intervjuade jag en läkare som kommit från Sri Lanka till Sverige som barn. Han berättade om sitt liv som adoptivbarn, om sin utbildning och sitt arbete, varvid han mer eller mindre självklart gav en sammanhängande bild av sitt liv. Jag tror att för oss båda var det underförstått att vi tänkte och förstod verkligheten på ungefär samma sätt. Han hade mörkare hår och hud, men vi var båda två svenskar, såväl med referens till medborgarskap som till våra vardagskompetenser och grundläggande värderingar. Emellertid, av någon anledning kom vi i intervjun också att diskutera Sri Lankas historia och då ändrade hans sätt att svara på mina frågor karaktär. Han berättade vad jag uppfattade som sagor och förlorade sig mycket långt tillbaka i historien. Samtidigt som berättelserna blev röriga och allt svårare att tro på, så blev han själv allt ivrigare att övertyga mig om att allt detta var sant. Det var som om han var två helt olika personer. Den första vetenskapligt utbildad och rationell, den andre en man från en traditionell kultur.

Efteråt har jag kanske mest funderat över varför han som upplyst och logiskt tänkande svensk, behövde dessa fantastiska berättelser från ett land han inte längre levde i. Det var till och med så, att det verkade som om läkarjobbet bara var något han gjorde, medan de historiska berättelserna var del av honom själv; som om han i djupet av sitt medvetande var mera tamil från Sri Lanka än svensk.

Globaliseringen

Beatrice, det här är den tredje och sista texten, där jag försöker besvara frågan vad invandringen handlar om. Resonemanget är upphängt på tre begrepp: makt, rättvisa och frihet.

Makt betyder att andra människor lyder och respekterar dig. Den som har makt kan både begära och få det allra bästa. Makthavare behöver inte flyga ekonomiklass, stilla sin hunger vid korvkiosken eller trängas på tunnelbanan. Har du makt blir du väl behandlad och vill du säga något, så lyssnar man. Medierna publicerar gärna dina visdomsord, hur platt och ointressant du än uttalar dig. Makt är åtråvärt för de allra flesta, även om långt ifrån alla erkänner det.

Makt är att kunna driva igenom sin vilja, trots motstånd. Det syns särskilt tydligt i sammansättningar som krigsmakt och övermakt. Den svagare, den som är maktlös, måste lyda. Den som vägrar råkar illa ut, kan till och med förlora sitt liv. Makt och våld är två begrepp som trivs i varandras sällskap.

Makt förvärvas eller förloras i ett nollsummespel. Det jag vinner förlorar du och vice versa. Makten har en biologisk grund, som kan kopplas till Spencers och Darwins ”Survival of the fittest”. Individer konkurrerar. Etniska grupper gör det också. Kvinnor och män kämpar om makten. Barn, i synnerhet i trotsåldern, gör sitt bästa för att erövra makten över situationen. För västerländska tonåringar gäller maktkampen frigörelse, från föräldrarna och den äldre generationen. Den som har blick för det, kan se hur människor överallt befinner sig i ständig konkurrens med varandra om makten.

När alla begär är tillfredsställda, så finns ändå ett kvar som aldrig verkar kunna stillas: begäret efter mer makt. Världens rikaste människor. Vad är det de vill ha mer av? Pengar? Javisst, pengar är alltid bra, hur mycket man än har. Men framför allt vill de ha mer makt. Makten är en drog, ett berusningsmedel. Det är ingen tillfällighet att makten förknippas mer med djävulen än med Gud. Gud, den allsmäktige, kräver saktmodighet och lydnad, din belöning kommer i himlen. Men vill du inte vänta, så kan du sälja din själ till djävulen.

Rättvisa är begrepp nummer två, av de tre som den här texten är uppbyggd kring. Det är ett begrepp som behöver preciseras. I varje samhälle finns det ”rätt och fel”, men det är inte självklart att det som är rätt också är rättvist. Ta det juridiska rättvisebegreppet. Det handlar inte om att skapa ett rättvist samhälle utan dels om att förhindra att brott begås, dels om kompensation och hämnd. Samhället straffar den som gjort fel, men för väldigt många brott, kanske de flesta, går det inte att skapa rättvisa eftersom skadan inte kan göras ogjord. Lagen och statens våldsmonopol handlar inte om rättvisa utan om prevention och att förvalta hämnden, ytterst om att förhindra att ett samhälle bryts sönder av inre konflikter. Jag har skrivit om blodshämnden i en bloggtext. Där finns det ytterligare material för denna ”rättvisefråga”, som jag inte går vidare med här.

I en demokrati är löften och utfästelser vägen till makten. När detta skrivs har Frankrike fått en ny president. Han är älskad redan innan han visat att han kan göra något bra för fransmännen. Se här, du får makt! Ännu mera makt! Mycket mera makt! Varför det? Därför att han har lovat och blivit trodd. Vad är det då han har lovat? Eller mer allmänt, vad är det en ledare kan lova och som andra människor alltid vill ha. I en demokrati, med vilka löften köps makten?

Bloggläsare början av juli 2017

Från början kände jag mig som en vakthund som, genom att bo i ett extremt utsatt område, kunde upplysa och varna andra för vad som var på väg att ske. Det var för 15 – 20 år sedan. Jag är drillad i bevisföring inom fysik och matematik och trodde att det bara var information det handlade om. Sedan dess har jag lärt mig. Det är ett obestridligt faktum att de religiöst goda:

* skiter i alla våldtäkter (flickor som slutligen begår självmord)
* skiter i nedslagna pensionärer och grova brott inriktade på svaga grupper
* skiter i äldrevård (tar bort ålderdomshem till förmån för ensamkommande kriminella)
* hånar polisen och tar bort dess våldsmonopol, skär ner stöd
* lägger ner försvaret
* hatar sitt ursprung

I elektronik hanterar man operationsförstärkaren som en ”svart låda”, vars egenskaper man har mätt upp genom ett antal tester (man tittar speciellt på graden av ingångsresistans och hur den hanterar signaler vid olika frekvenser). Kort sagt, ett antal mätningar ringar in hur något beter sig. På samma sätt borde man kunna mäta upp den så kallade ”godhetsideologin” och kunna systematisera felen – precis som man kan göra med Miljöpartiet. Där är det möjligt att snabbt ringa in att partiet har helt fel etikett. Miljöpartiet förstår nämligen inte att välfärdsindustrin istället för utsläpp av kvicksilver och övergödning släpper ut ointegrerbara grupper som dödar stadsdelar (snart städer).

Problemet kan kallas för tröga människor (zombies). Troligen kommer de inte att byta åsikt under sin livstid, precis som en narkoman har svårt att komma ur sin skit. Det är uppenbart att såväl hög- som lågutbildade hamnar i den kategorin. Den observation jag dömer ”de tröga” hårdast för, är deras ointresse för den skada de gör sina barn (att inte ens knyta näven i fickan, inte ens vilja se problemet).

Kanske befinner vi oss nu i ett av de mest sällsynta ögonblicken i historien, där man faktiskt ser dumheten fullt upplyst. Tidigare har det alltid funnits ursäkter, som galna ledares förtryck. Denna gång får svenska folket titta sig i spegeln. Själv kan jag stå ut med att vi genom olika erfarenheter har olika åsikter i nuet men jag har otroligt svårt för oviljan att ens försöka skilja mellan tyckande och erfarenhet. Att bete sig som en sten – vilket slutligen får mig att fundera över värdet med att få dessa tröga att rösta ”rätt” (det blir ju lik förbannat förr eller senare fel igen, på grund av deras oförmåga att ta till sig nuet).

En otäck tanke som slog mig nyligen är att samma tröga människor faktiskt skulle kunna rösta på Sverigedemokraterna. Även om jag har svårt att tro att det kan bli sämre än nuläget, slår det mig att när väl de tröga ger sig in i något så börjar förvanskningen av sanningen och häxprocesser.

Populism och näthat – en tänkbar förklaring

Dagens gästskribent skriver i ett mail:

Din senaste artikel ”Godheten är en religion” har fått mig att reagera. Jag har publicerat några artiklar de senaste åren, men den jag bifogar har varit omöjlig att få accepterad. Den ger en möjlig förklaring på godhetsproblemet i dagens samhälle.

Först sväljer jag den närmast sensationella slutsats med hull och hår, men sedan börjar jag fundera över alla dessa ”moderata liberaler” som har minst lika svårt att förstå vad som händer. Kanske har de trots allt hjärtat till vänster? Nu över till Pelle Johanssons text:

Pelle Johansson

Moral Foundations Theory (MFT) har utvecklats av den amerikanske socialpsykologen Jonathan Haidt. Han besökte Sverige under sommaren 2016 och detta ledde till flera artiklar kring hans teorier i svenska media. Den som vill fördjupa sig i vad som sades kan med fördel läsa här.

Godheten är en religion

Beatrice, dags för svar nummer två i ”Enkelt och lättbegripligt”. Du kommer så småningom att få ett tredje och avslutande svar.

För ett par veckor sedan var jag på skolavslutning i Bergviks kyrka här i Hälsingland. Det är en vacker liten kyrka, drygt hundra år gammal. Den ser mera tysk än svensk ut, med sin blandning av nationalromantik och jugend. Det var en förkrossande majoritet av blåögda lintottar, detta är svensk landsbygd, men det fanns också en muslimsk flicka med schal om håret och några andra barn med ursprung från andra länder. Sammanlagt ett femtiotal barn skulle ut på sommarlov och kyrkan var proppfull med föräldrar, syskon och andra anhöriga.

Avslutningen blev en egendomligt form- och traditionslös händelse. Ingen präst och ingen rektor, inga tal. Bara en musiklärare som inte sa fem ord en gång utan satt i bakgrunden och kompade på gitarr när barnen i olika grupperingar – och en solo – sjöng slitna schlagers som Gyllene tiders ”Jag går och fiskar” och John Legends ”All of me”. Jag kunde till nöds förstå kopplingen mellan Per Gessles behov av att ta en paus och sommarlovet. Det var svårare att förstå sambandet mellan dessa förpubertala barns skolavslutning och den engelska och språkligt rätt avancerade kärlekstext som de knappast kunde ha någon relation till:

Drawing me in, and you kicking me out
You’ve got my head spinning, no kidding, I can’t pin you down
What’s going on in that beautiful mind …

En mattelärare delade ut diplom till två elever som hade gjort någon hemuppgift bra och så gav han blombuketter till de två elever, en pojke och en flicka, som presenterade de olika sånginslagen.