Varför integration?

I dag återkommer Ingrid Björkman. Hon har bett mig att låta bli att illustrera texten med mina ”fula gubbar” så då får det bli en bild av henne istället.

***

Nu krackelerar den svenska välfärden, tryggheten och ordningen på bred front. Regeringen skyller sammanbrottet på bristande integration av invandrarna. Enligt moderaterna och SD är orsaken att Sveriges integrationspotential sedan länge överskridits. Som väntat utlovar regeringen nu mer pengar och kraftigare integrationssatsningar för att lösa krisen. Men vad som krävs är helt andra strategier och ett helt nytt sätt att tänka: Återvandring och kunskapsöverföring i stället för fortsatt inflöde och fruktlösa integrationsförsök!
Den nya invandringen till Sverige är en del av den nutida migrationen till västvärlden öster- och framför allt söderifrån – och måste ses i den kontexten. Om inte befolkningsexplosionen hejdas och utvecklingen accelererar i de fattiga länderna, kommer en katastrof av oerhörda mått att drabba inte bara dem utan även de utvecklade länderna.

Ord som ”demokrati”, ”humanitet” och ”generositet” har gravt missbrukats. Med starkt stöd av media har vårt politiska etablissemang i åratal drivit en invandringspolitik som enligt SOM-institutets dokumentation strider mot folkviljan. Politiken är dessutom destruktiv i både invandringsländernas och utvandringsländernas perspektiv. Och den motverkar strävan efter global jämlikhet.

Prognoser för befolkningarnas etniska och religiösa sammansättning i Norden åren 2020-2100

Den finske systemanalytikern Kyösti Tarvainen har gjort en uppdatering av sina befolkningsprognoser för Sverige, Norge, Danmark och Finland under perioden 2020 – 2100. På bloggen finns en tidigare prognos för perioden 2015-65.

Kyösti Tarvainen delar in befolkningarna i infödda, muslimska respektive icke-muslimska invandrare och utgångspunkten är immigrationen under år 2018. Han gör också en indelning i västliga och icke-västliga invånare. Tarvainens scenarios visar att det krävs avgörande förändringar av immigrationspolitiken, om de etniska majoritetsbefolkningarna i respektive länder ska förbli i majoritet.

Framtidsskildring eller konsekvensbeskrivning?

Vi är övertygade om att det fanns en tid då vi inte fanns, liksom det kommer att finnas en tid då vi inte finns. Men, vet vi att tiden finns? I så fall, när börjar den och när slutar den? Om tiden finns, vad är evigheten? Tid som stannat?

Tiden är den av livets förutsättningar som både drabbar oss hårdast och vi samtidigt begriper sämst. Helt säkra på att den finns kan vi faktiskt inte vara. Bäst fångar vi in den som ett slags växlingsstation mellan det som ännu inte finns för oss – framtiden – och det som har försvunnit, det vill säga det som en gång fanns och som vi omvandlat till historia, till språk, till berättelser. I fysisk mening finns inte skeendet kvar. Fanns det någonsin? Ett paradoxalt svar är: Ja, skeendet finns hela tiden! Nuet är det enda ”ställe” där vi lever. Det försvinner utan att ha någon egen existens.

Det enda sätt vi kan visa att tid finns på, är att vi noterar förändring. Om absolut ingenting händer, hur vet vi då att tiden finns? I varje fall finns den inte som ett fenomen vars existens vi kan bevisa. Ett fotografi visar exempelvis ingen tid, vilket däremot en film gör, därför att den registrerar förändring. Vi kan, vilket Newton påstod, anta att tid alltid förflyter, men det är inte mer än en gissning, om ingen iakttagbar förändring ”bevisar” dess existens.

Mångkulturens Sverige VI: Mångfaldens öar

I nio bloggtexter beskrivs hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De kommer inte i en följd, men de är numrerade. Det här är den sjätte.

Det finns ett antal sammanhang där mångkulturen fungerar, i den betydelsen att den etniska tillhörigheten är av underordnad betydelse. Det är skolan, när det vill sig väl, vissa arbetsplatser, konsten och kulturen, vetenskapen. Med undantag för skolan handlar den friktionsfria mångkulturen om ett välutbildat samhällsskikt, där god uppfostran, upplysning och vetenskap ger gemensamma referenspunkter. Här finner vi ett stort antal av mångkulturens förespråkare. De bekymrar sig inte över varifrån deras kollegor kommer, så länge dessa följer professionens spelregler. De kan emellertid absolut inte tänka sig att umgås med eller ha något som helst att göra med exempelvis somalier, som varken kan läsa eller skriva, lika lite som de vill umgås med syrier, om dessa lägger ett muslimskt ideologiskt raster över hela sin existens. De vill inte heller bo med andra människor än av sin egen sort. Deras barn är nästan alltid goda internationalister, men har samma klassbaserade gräns neråt. Mångkultur blir därmed ett avgränsat och filtrerat recept för medelklassen, ofta en övre medelklass, med sina länkar till makteliten och media.

Bakom den altruistiska fasaden och putsandet på den egna glorian/självbilden ligger högmodet. Som när förre centerledaren Maud Olofsson i ”Gomorron Sverige” riktar sig till Jimmie Åkesson och säger: ”Jag är trygg i mig själv jag, Jimmie, och därför är jag inte rädd för andra kulturer som du.”

Bloggläsare augusti 2019

Med ett darwinistiskt perspektiv är mannen för kvinnan ett medel, en väg till barnet. Men mannen är ju också, som jag tror, hennes största intresse. Jag har börjat att tolka de feministiska aggressionerna som ett omvänt intresse för mannen. Jag tror att kvinnorna egentligen är missnöjda med emancipationen och skyller på mannen för detta – dock utan att själva förstå det. Feminister verkar bara syssla med sina favoritobjekt, männen. Men kvinnornas alienation gör dem missnöjda och klagande. En man kan ju börja samla frimärken istället, för att avleda sin vantrivsel. Feministiska skrifter är som Damernas Värld i ett slags revolutionär tappning. Samma teman kring relationer. Man kan jämföra med filosoferna under 1800-talet. Nästan alla hade industrisamhällets alienation som ett av sina viktiga teman.

Feminism är feministers klagoskrifter och finns nästan bara i västvärlden. Paradoxalt nog lyser de feministiska klagoskrifterna så gott som helt med sin frånvaro i muslimska samhällen. Det kanske också har andra orsaker, men varför är det bara män som flyr från Afghanistan och var finns bekännelserna från före detta muslimska kvinnor? Är inte detta svårt att förstå, om man inte tolkar västvärldens feminism som ovan?

Spejsade funderingar kring värdegrundskvinnor

Häromdagen, när Gunnar Sandelin och jag pratade om ”det gamla vanliga”, nämligen massinvandringen och den självmordspolitik som Sveriges politiska elit i gott (?) sällskap med många andra västerländska eliter är så förtjust i, använde han lite i förbigående begreppet ”värdegrundskvinnor”. Jag förstod omedelbart vad han menade och det slog mig att det var en träffande karakteristik på vad som förmodligen utgör majoriteten av Sveriges kvinnor. Det är ett ”snällt” begrepp, inte alls som det oförblommerat pejorativa ”batikhäxor”, som syftar på den mer kamplystna sektionen av de värdegrundslojala kvinnorna, oftare över än under femtio år.

Befolkningsutbytet – ett nedslag i siffror

I dag gästas bloggen av Sven Valerio

Inom en politisk rörelse är det av vikt att skapa ett slagkraftigt gemensamt språk för spridning och försäljning av det egna politiska budskapet. Alla 1900-talets stora ideologier och rörelser har sina egna begrepp, slagord och språkliga formstil. Svenska språket är synnerligen väl lämpat att skapa ett sådant språk, eftersom möjligheten att bilda sammansatta ord är i det närmaste oändlig. I våra dagar har vänstern och vänsterliberaler upphöjt detta till en konst. Smaka bara på ord som ”klimatförnekare” eller ”näthatare”. En något äldre men ändå modern klassiker är ”främlingsfientlig”.

Före internet hade mainstreammedia exklusiv rätt, inte att skapa, men väl att sprida sådana ord. Från och med sociala mediers breda implementering, så har denna exklusivitet upphört. Men vänstern lärde sig vikten av denna praktik. Därför har man god näsa för när den nationella oppositionen lyckas skapa effektiva begrepp och ord att använda i sitt politiska språk.

Två sådana begrepp är ”massinvandring” och ”folkutbyte”. Därför motarbetar och angriper vänstern dessa aggressivt och envist. Inte utan framgång. Tvärtom, så lyckas man reducera effekten hos begreppen genom strategin att kalla dem för myter och dess användare för foliehattar (ännu ett sammansatt ord i politikens tjänst!). Tredje man, den obeslutsamme som ännu ej tagit ställning och därför varken har foten i det vänstra eller nationella lägret, är den som ska fås att skygga inför retoriken.

Sålunda är det av yttersta vikt att kunna försvara och förklara begreppen ”massinvandring” och ”befolkningsutbyte”, genom att visa att de som språkliga konstruktioner äger sin riktighet.