Kartan gäller – inte verkligheten

I dag är Rolf Oward gästskribent

Skilda världar var en tv-serie som visades i slutet på 1990-talet och ett par år in på 2000-talet. Vad har den för relevans för oss idag? Egentligen inte mycket, förutom titeln. Den leder osökt tankarna till den uppdelning av omvärldsbeskrivningen som kännetecknar dagens medielandskap i Sverige med PK-medier i det ena hörnet och alternativa medier i det andra – verkligen två helt skilda världar.

Sveriges främsta företrädare för PK- och Potemkinjournalistiken – DN (Wolodarski) och AB (Lindberg) – har det inte lätt. De vill så gärna upprätthålla bilden av Det perfekta landet. Tyvärr (för dem) krackelerar det allt hårdare i fasaden. Man lappar och lappar i åsiktskorridoren, men det läcker och läckorna blir allt större.

Inte ens SVT (Svensk Vänster Television), du vet de som är fria från oberoende, klarar av att hålla emot när verkligheten stormar in. Visst, man försöker tappert i sedvanlig ordning att hårdvinkla, frisera och mörklägga, men har en gång verkligheten fått fäste finns ingen återvändo. Det finns ingen back- eller ångerknapp att trycka på.

Det som väntar Sverige

Det finns tre scenarier för Sveriges framtid. Den knäsatta bilden är att ”flyktinginvandringen” just nu ställer höga krav på välfärdssamhället, men att vi självklart kommer att klara av dessa krav. Också i framtiden måste landet ta emot ett stort antal invandrare, eftersom världen ser ut som den gör. Migrationsverket rapporterar att vi får räkna med 100.000 nya invandrare per år, vilket betyder att Sveriges befolkning växer med en miljon under en tioårsperiod. Centerpartiet tycker inte det är tillräckligt utan vill förhandla med socialdemokraterna om en generösare anhöriginvandring.

Alla som bejakar den här bilden tror att tiden verkar för mångkulturen. Rasismen besegras och även om det tar tid så kommer svenskarna att acceptera landets nya medborgare och kulturer, med all den rikedom det för med sig i form av mat, traditioner, artisteri etc. Sverige föryngras och allt fler arbetar och försörjer sig själva. Invandringen blir på sikt lönsam för så brukar det ju vara. Den moraliska stormakten Sverige gör också världen till en bättre plats. Sverige behöver världen och världen behöver Sverige.

Äkta människor

Sent på eftermiddagen torsdagen den 15 november 2018 befinner jag mig i en park som ligger mitt i den lilla thailändska staden Trangs centrum. Här finns träningsredskap, en joggingslinga, lekparker för små och lite större barn, en utställningshall med café, workout med mera samlat. Hit beger sig stadsborna gärna efter arbetsdagens slut för att träffa vänner, för bollspel och annan motion, för förströelse. Det är ett favoritställe för barnen och mitt ettochetthalvtåriga barnbarn Hanna älskar parken.

Klockan slår sex och en kortversion av nationalsången ljuder, här liksom i alla övriga offentliga högtalare runt om i landet. Det sker två gånger om dagen, klockan åtta på morgonen och sex på kvällen. Alla som befinner sig i parken, liksom givetvis på andra platser i Thailand, stannar till. Om de sitter reser de sig upp. De flesta ställer sig i givakt. Jag ser ingen som bryter mot detta mönster. Det är inte övervakat av någon polis utan är en för thailändarna självklar patriotisk handling.

Att hylla nationen och respektfullt markera sin lojalitet med det egna landet (alldeles oavsett om det är kungen eller militären som sitter vid makten) är självklart. Nog står militärjuntan för mycket skit men den skulle aldrig komma på tanken att lura sitt folk genom att säga att Thailand tillhör alla som vill bo där. Inte heller skulle de vilja eller kunna iscensätta ett folkombyte. I det avseendet är nämligen thailändarna likt majoriteten av folken runt om i världen helt friska i skallen. Thailändarna vet att Thailand är deras och är inte bara beredda att försvara landet utan gör det också, i sydligaste Thailand där det pågår ett lågskaligt krig mot muslimer som hellre vill tillhöra Malaysia.

Liberalerna

När det gäller Sveriges invandringspolitik finns det två grundläggande förhållningssätt. Det ena är att invandringen kopplas till statsnyttan och det är vad de flesta länder gör, historiskt sett också Sverige. Det innebär att beslutsfattarna ser till nationens bästa när de uppmuntrar respektive försvårar invandring. Statsnyttan öppnade dörren för arbetskraftsinvandring, inte bara efter andra världskriget utan också längre tillbaka när exempelvis tyska köpmän och valloner lockades till Sverige. Det är samma statsnytta som dikterat USA:s, Kanadas och Australiens invandringspolitik. Utan invandringen hade dessa länder inte kunnat överleva och utvecklas. Och nu, i början av oktober deklarerar Theresa May att Storbritannien också ska reglera invandringen inte utifrån EU:s anbefallda flyktingperspektiv utan med referens till kompetens och vad landet behöver. Detta är vanlig sunt-förnuft-politik. När invandringen inte gagnar samhället brukar staten sätta stopp och det var vad som skedde när Sverige i början av 1970-talet på grund av lågkonjunkturen stängde dörren för arbetskraftsinvandring.

Det var också vad regeringen Carlsson gjorde med det så kallade Luciabeslutet i december 1989. Skälet var att ”bulgarienturkar” reste från Turkiet via Polen och dåvarande Östtyskland till Sverige för att söka asyl. De betraktades som svårintegrerade. Ett hundratal kom om dagen och läget beskrevs som ”permanent kritiskt”. Bulgarienturkarna avvisades direkt och skickades tillbaka med båt. Till detta kom att Berlinmuren fallit och ingen riktigt visste vad för slags flyktingströmmar det skulle utlösa i Europa. Svenska politiker tänkte fortfarande i de i dag så förhatliga termerna ”vi och dom” och ansåg att svenskarna måste skyddas.

Bloggläsare november 2018

Att vi svenskar numera blivit mycket mera rädda (åtminstone enligt egen utsago) är också min bestämda uppfattning. Men att det skulle vara feminismens fel tror jag bara är delvis sant, och i så fall enbart i den meningen att kvinnors tankemönster och känslor blivit mer offentliga än förr, bland annat genom Facebook och diverse bloggar och kvinnliga journalister och politiker.

Istället tänker jag mig att rädslan beror på att vi känner oss så ensamma nuförtiden. Det gamla samhällets ganska täta väv av rent civila gemenskaper, såsom församling, föreningsliv, fack, har krackelerat för väldigt många svenskar. Delvis är det nog ”statsindividualismens” fel, det vill säga trygghetssystemens och lagarnas konsekventa (och helt begripliga) inriktning på individer istället för familjer och grupper. Men i ännu högre grad tror jag skulden bör läggas på liberalismen som ideologi. Varje enskild individ förväntas själv ta ställning till påstådda hot, nästan alltid utan att det från stat eller partier presenteras trovärdiga åtgärder för att hantera hoten. Man får inte ens hjälp med att rangordna hur allvarliga hoten är, varken genom att det anges sannolikheter för att de blir verklighet, eller genom skattningar av hur svåra effekterna skulle bli om hoten blir verklighet.

***

Hur säkerställer man att SD inte ges något inflytande i riksdagen? Lätt som en plätt:

1. Låt den preliminära regeringen lägga en proposition om att begränsa rösträtten till partiledningarna i nuvarande anständiga partier.
2. Låt riksdagen besluta.
3. Genomför extraval.
4. Upprepa punkt 1.

Nu hoppas jag ingen i sjuklöverns partier läser ovanstående och får dumma idéer. Fast risken är nog inte så stor, jag twittrade den och inte en kotte gillade eller kommenterade den.

Den globaliserade människan

1930 gav den tyske författaren Robert Musil ut första delen av sitt ofullbordade romanprojekt ”Mannen utan egenskaper”. Han är en av 1900-talets riktigt stora författare – eller borde åtminstone vara det. Född 1880, död 1942. Nazisterna förbjöd hans texter och när de 1933 kom till makten flydde han till Österrike. När Hitler 1938 proklamerade Anschsluss vid Heidenplatz i Wien tog han sig vidare till Schweiz.

Jag läste den svenska upplagan, den kom ut i två volymer på 1960-talet. Nu har jag stiftat bekantskap med den första delen igen, därför att jag har en idé om att Ulrich (man får bara veta huvudpersonens förnamn) som karaktär skulle passa utmärkt in i en globaliserad värld. Att han inte har några egenskaper betyder att han inte har några inre övertygelser, inte någon moralisk kompass och inte heller några bestämda värderingar. Han kan anpassa sig till i stort sett vilka livsvillkor som helst. Min vaga minnesbild visade sig stämma rätt bra. Han är alltså inte, vilket ibland hävdas, en av de första moderna människorna utan snarare en av de första postmoderna.

I sin egen tid går Ulrich mot strömmen. Han misslyckas som militär och ingenjör och ägnar sig till slut åt matematiken, som ju av sina utövare inte kräver några som helst moraliska ställningstaganden eller egenskaper, utöver en hög intelligens. Hade Ulrich varit född 1980 hade han motsvarat vår tids ideal.

Vad har Annie Lööf i kikarn?

I dag återkommer Ingrid Björkman som gäst på bloggen

Under ett av de många mediesända samtalen veckan efter det att Stefan Löfven kastat in handduken, hördes en journalist fråga Annie Lööf hur länge de tänkte hålla på och ”tjafsa”. Bra fråga! Ännu bättre hade varit om han frågat varför de höll på och tjafsade.

Vari Centerns politik består får man inte veta mycket om i Lööfs presentationer. I stället är det fråga om hennes egna tyckanden. En fråga som osökt dyker upp då och då är i hur hög grad de åsikter som Lööf framför har stöd i partiet. Eftersom såväl politiken som hennes framträdanden är så uppenbart egofixerade, är det rimligt att i en analys av Centerns politik fokusera på personen Annie Lööf.

Man letar förgäves efter något slags förnuftsbaserad struktur i hennes resonemang. Det enda hon envetet håller fast vid är ett alltmer krampaktigt avståndstagande till Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Detta avståndstagande, som förefaller bottna i ett oresonligt hat, styr uppenbarligen hela hennes politiska agerande och är också den röda tråden i hennes framställningar. Känslor, inte sakfrågor, fyller hennes budskap.

De politiska ”lösningar” som Annie Lööf för fram – och som Jan Björklund troget hänger med på – är irrationella och svårförståeliga, för att inte säga obegripliga. Några exempel: Lööf förklarar gång på gång att alliansen är viktig – för att därefter lägga förslag som skjuter alliansen i sank. Hon försäkrar att hon vill se Ulf Kristerson som statsminister – men kommer trots det att rösta ner honom. Hon lovade att aldrig sätta sig i en S-ledd regering – glömt är det löftet. Under inga förhållanden ämnar hon ta stöd av Sverigedemokraterna – men samverkade utan problem med dem när Löfven avsattes som statsminister.