Sanning eller konsekvens

I dag återkommer Håkan Johansson med ett inlägg. Han har nyligen släppt boken Den humanitära stormakten, som innehåller 36 av hans essäer. Vill du köpa den, skriv till info@runeskrift.se. Den finns också hos Bokus och Adlibris.

Under ungdomsfestivalen We are Sthlm, som gick av stapeln i mitten av augusti månad 2015 i Kungsträdgården, rapporterades en mängd sexuella övergrepp, främst mot unga tonårsflickor. Taktiken hos förövarna var att omringa offret för att sedan, relativt ostört i skydd av publikhavet, tafsa, klämma på och även med händerna penetrera flickornas könsorgan. Poliser och vakter som var på plats för att övervaka evenemanget hade fullt upp med att handfängsla (med buntband) och avvisa förövarna samt trösta de skärrade och gråtande flickorna.

Uppåt ett hundratal gripanden gjordes varje kväll, där man först förvarade de misstänkta i tält bakom scenen som polisen hade tillgång till, men i brist på bevis sedan släppte förövarna efter någon timme och som åtgärd för att förhindra upprepade övergrepp avlägsnade dessa pojkar och unga män från festivalområdet.

I boken En alldeles svensk historia tar författaren och journalisten Kajsa Norman avstamp i vad som hände i “Kungsan” 2015 och beskriver i de inledande kapitlen hur en psykolog bevittnar det kaos som uppstod under festivalkvällen och hur denne dagen efter förgäves letar i mainstream-media efter rapportering om de omfattande övergreppen. Men ingen av morgon- eller kvällstidningarna skriver en rad om händelserna. I nyhetstorkan som tydligen rådde toppade DN istället med “scoopet” att scoutrörelsen tappar medlemmar.

Demokratins svagheter III:III

Går man till historieböckerna för att få ett svar på av vem eller vilka och när Sverige grundades, anger historikern Dick Harrisson år 1248, då Sverige på Skänninge möte fick en beslutande kung och ett riksråd samt lagar byggda på romersk rätt. Något liknande kan dock ha funnits redan i slutet av 1100-talet. Ett annat svar är år 1397 då Kalmarunionen bildades och Erik av Pommern i Kalmar kröntes till Sveriges konung. Ytterligare ett svar är år 1523. Gustav Vasa blev kung, styrde Sverige med järnhand och gjorde landet med sin lutheranska statskyrka till ett arvrike för Vasaätten. Gustav Vasa brukar ses som grundare av den svenska nationalstaten, men vi får ta ett hopp ytterligare framåt i tiden, till 1600-talets första hälft, då Axel Oxenstierna var rikskansler, för att möta den egentliga grundaren av den svenska statsapparaten. Wikipedia skriver:

Han bildade Sveriges första ämbetsverk och skrev dess arbetsanvisning där man för första gången kan läsa att ämbetsmannen skall handla med rikets bästa för ögonen och även sträva efter att underlätta andra ämbetsmäns arbete. Han lät indela landet i jämnstora län med fasta gränser och varsin landshövding. Oxenstiernas länsgränser gäller i huvudsak fortfarande.

”Rikets bästa” är en formulering som reser frågor. Vems rike? Är det kungens Sverige? Är det folkets Sverige? Eller är det helt enkelt överhetens Sverige? När man ställer den frågan, vems Sverige det handlar om, gör man ett misstag. ”Rikets bästa” är ett begrepp som höjer sig över makt och ägande. Att ”handla med rikets bästa för ögonen” … då gäller det inte att se till sina egna intressen, lika lite som att passa på att gagna den egna gemenskapen. Uppmaningen är att axla ett ansvar, ansvaret för nationen.

Det här är en viktig distinktion. När vi i Sverige häcklar nationalismen bör vi minnas att den inte bara förde ondskan till makten, som den gjorde i Nazityskland. Hur mycket vi än räds och hatar nazismen och berättigat anser att Hitler var en mardrömspolitiker, kan vi inte förneka att nationalismen enade det Tyskland, som stukats efter första världskriget och var på dekis, till en världsmakt. Det var nazismen, inte nationalismen, som var ond. Nationalismen var framgångsreceptet. Samma framgångsrecept lade grunden för det engelska 1800-talsimperiet och gjorde USA till 1900-talets ledande stormakt. Nu, på 2000-talet, gäller receptet också för den supermakt som är i färd med att överta ledartröjan, Kina. Vad för slags styre landet har, därom kan man tvista. Att det är självklart nationalistiskt, det råder det emellertid ingen tvekan om.

Demokratins svagheter II:III

I föregående avsnitt hann jag inte längre än till vallöften och löftespolitik, vilket kan ses som demokratins signum. Politikerna och partierna tävlar med varandra om väljarnas gunst och måste då givetvis ha något att locka med. Här är det frestande att luras. Stefan Löfven har lovat att Sverige skulle få Europas lägsta arbetslöshet. När detta skrivs ligger Sverige på 22:a plats med en arbetslöshet på sju procent. Svenska Dagbladets ledarskribent Jesper Sandström skriver sarkastiskt att det är ungefär som en 4-årings önskelista: ”En ponny, glass varje dag och två siljoner pengar”. Ett annat exempel är Miljöpartiet som lovar att om de får makten så ska alla bilar, bussar, lastbilar, entreprenadmaskiner och traktorer efter år 2030 drivas med el eller alternativa drivmedel. Hej då till bensin och diesel. För den som oroar sig för klimatet låter det bra, men är det möjligt att genomföra under en tidsrymd av 11 år? Svaret är nej, eftersom det varken finns kapacitet eller teknik för att driva hela den svenska fordonsflottan på det sätt som miljöpartiet föreslår. Det är ogenomförbart utan att landet rasar ihop – vilket är en konsekvens som miljöpartiet nogsamt undviker att upplysa sina väljare om.

Demokratins svagheter I:III

I tre på varandra direkt följande avsnitt avhandlas demokratins svagheter. Detta första avsnitt har som grundtema de lurendrejerier som politiker frestas till när de avger sina vallöften. Det andra avsnittet har inkompetensen som tema. Det tredje och avslutande avsnittet handlar om risken för att valda och regerande politiker företräder andra intressen än sina väljares.

Rubriken ”Demokratins svagheter” är förrädisk, därför att i grunden finns det bara två maktsystem som en nationalstat kan byggas upp efter, det demokratiska och det totalitära. Den som kritiserar demokratin riskerar att uppfattas som tillhörig ”det andra laget”, det som anser att ett totalitärt styre (i någon av alla dess former) är att föredra. Därför vill jag inleda den här texten med en försäkran om att jag tveklöst och helhjärtat bejakar det demokratiska idealet. Texten handlar om att våra makthavare, under förespeglingen av att vara demokratiska, väljer en väg som antingen leder till ett totalitärt samhälle eller till ett samhälle där demokratin är synnerligen begränsad. Således, att peka ut demokratins svagheter betyder inte att man angriper demokratin utan att man ökar sin insikt om hur demokratin kan förloras – vilket är en bra grund att försvara den utifrån.

Två hypoteser om islamism

Alla samhällsbildningar socialiserar sina medlemmar till att leva efter gemensamma regler. Mänskligt samarbete och de framsteg som därmed möjliggörs skulle annars inte existera. Likaså, alla samhällen har haft sina upproriska tonåringar och det har också alltid funnits missanpassade som inte accepterat kollektivets regler, men de har vanligtvis förlorat. Samhället vinner nästan alltid genom att tvinga medlemmarna att bejaka normerna. Går det inte så kastas de oanpassningsbara ut ur gemenskapen.

Detta betyder att de med ett samhällsperspektiv destruktiva identitetsprocesser som i dag dominerar såväl socialt liv, som de högre utbildningarna och politiken, är okända under åtminstone de föregående tiotusen åren i mänsklighetens historia. Håller vi oss till Europa har människor levt i byar med jordbruk och boskapsskötsel där de sociala normerna är såväl fixa som begränsade. Den sociala hierarkin baseras på kön och ålder och alla inom respektive skikt gör samma sak, antingen det nu är jordbruket för männen och att ta hand om barnen och hemmet för kvinnorna. På så sätt levde byborna hela sitt liv i samma lilla gemenskap med samma släktingar, grannar och vänner. Religionen och föreställningarna om världen delades av alla och att välja ett annat liv någon annanstans var en möjlighet för ett så litet fåtal, att det i praktiken var omöjligt. Likaså var möjligheterna till social mobilitet ytterst begränsade.

Denna typ av samhällen är varken plurala eller mångkulturella. Där finns ingen mångfald och heller inga möjligheter för invånarna att välja livsform. Eftersom det inte finns just några alternativ utan det liv man lever är givet, är det meningslöst för individen att stanna upp och börja fundera över vem han eller hon egentligen är – alltså ställa frågor kring sin identitet. Individ och samhälle har inte separerat. Individerna har därför ingen inre identitet som står i opposition till samhället.

Vad du vet och vad du (inte) vill veta

En av mina mailkontakter skickar mig ett Nietzschecitat på engelska. Utan att ha en aning om hur långt jag avlägsnar mig från det tyska originalet (det kanske är en faktoid) gör jag en fri översättning:

En persons mentala styrka kan mätas i hur mycket ”sanning” han eller hon kan tolerera, eller mer exakt i vilken utsträckning han eller hon behöver få den utspädd, förklädd, sockrad, dämpad eller förfalskad.

Här passar det könsneutrala hen utmärkt in. Emellertid är kontexten fel. Tamejfan om jag vill sälla mig till könsförnekarna! Jag reflekterar också över det där med Nietzsche. Till och från i mitt liv har jag läst honom med stor behållning, men tänkvärda formuleringar vinner för mig ingenting på att knytas till den ena eller andra personen. Även om det hade varit Hitler, Stalin eller Mao – för att ta några av världshistoriens mest framgångsrika folkmördare – skulle jag tycka att det var en klok reflektion.

Anledningen till att jag tar upp citatet är att jag – som så många andra av oss som befinner oss på rätt sida av den PK-klyfta som delar landet – ständigt återkommer till en fråga som gäller såväl för politiker och andra offentliga personer, som för vänner och närstående: ”Vad vet du, vad har du förstått?” Det är ett spektrum som löper från ”globalist med makt” över ”mer eller mindre hjärntvättad” till ”nationalist med makt”.

Home of the Brave – min julmusik

I dag gästas bloggen återigen av Per Hagenäs

Den djupa staten styr idag Sverige på alla nivåer genom värdegrundens lojalitetskrav, nu senast avslöjad på BRÅ. Det svenska samhället rasar, institution efter institution. Varför reagerar inte det svenska folket starkare mot detta? Varför försvarar inte den svenska mannen sina kvinnor mot flodvågen av övergrepp? Varför försöker han inte skapa en trygg uppväxt för sina barn? I ett biologiskt perspektiv är det mannens uppgift att försvara sin grupps samhälle, sina kvinnor och sina barn. Är vi fredsskadade, lurade av vårt etablissemang, okunniga eller alltför bekväma i våra reservat? De röster som hörs kommer oproportionerligt ofta från förra generationens invandrare.

Den kanadensiska psykologiprofessorn Jordan Petersons huvudtema är att speciellt män måste börja att ta ansvar. Detta menar han ger mening åt livet och gör oss nyttiga privat och i samhället. Är det västerlandets negativa mansbild som desarmerat mannen? Är vi rädda för att visa ”toxisk maskulinitet”?

I letandet efter vart den manliga försvarsviljan tagit vägen, gick tankarna till musikgenren Heavy Metal. Musikens publik domineras starkt av män. Den har en testosteronhöjande stil och tung aggressiv symbolik. Sverige är dessutom något av en stormakt inom musikgenren, speciellt i den mer melodiösa varianten Power Metal, med band som Hammerfall från Göteborg och Sabaton från Falun. Orsaken till den manliga dominansen kan vara att musiken talar till hans traditionella könsroll, som den i sin ursprungliga form uttrycktes i stamkrigarnas riter. Musiken har ett tydligt uttryck av gruppsammanhållande funktion, användbar för att stärka solidariteten mellan män, kanske inför ett yttre hot. På så sätt är den också intressant idag, även om det primära hotet just nu är värdegrundsetablissemanget. Men man får också skilja på destruktiv aggression, fotbollshuliganernas, och den gruppsammanhållande, mer kreativa aggressionen (stamriterna).

Det är därför inte heller konstigt, att det så lätt går att tolka in musikens texter i dagens situation. I vanliga fall är väl julmusik betydligt mer fredlig och lugn men idag känns det denna betydligt mer relevant. Kanske kan lite njutbar Power Metal få upp oss ur TV-soffan och åtminstone bli lite mer frispråkiga.