I dag berättar Arnt Folgerø om hur livet bland passagerarna ombord på Hurtigruten förändrats.
Jag befinner mig ombord på Hurtigruten, kustens stadiga arbetshäst, som plöjer sig en väg genom Foldas höga vågor, på det oroliga havet mellan Rørvik och Fosen. Öppen sjö ger fritt lopp åt den sydvästliga kulingen. Den hugger tag i fartyget, som under mellandagarna stampar sig fram i den svarta decembernatten. Jag är glad över att ha fått en hytt på det näst nedersta däcket. Det gungar inte så kraftigt här nere mot botten av fartyget, där jag ligger och läser tidningar och väntar på att sjösjukan ska ta mig. Jag gruvar mig redan. Det är förvarnat om dåligt väder och kuling från sydväst, dåliga nyheter för en man som lätt blir illamående och sjösjuk. När som helst kommer jag att kräkas, tänker jag, där jag ligger och väntar på att bli illamående, när fartyget reser sig och faller i vågorna. Men det blir inte så illa som jag befarade. Fartyget rullar mindre än väntat, och jag hoppas slippa kräkas, då en extra hög våg lyfter fartyget. Ner i vågdalen känner jag suget i magen och hur jag svettas över hela kroppen. Men så lugnar sig havet. Vi har förmodligen kommit in i skärgården, där havet och vinden inte tar lika starkt. Ännu en gång har jag klarat mig utan att spy, tänker jag och somnar.
Under åren har jag gjort en del resor med Hurtigruten, särskilt efter att jag blev pensionär och flyttade norrut, medan min så kallade bättre hälft och särbo bor i söder. Det är till henne jag är på väg och jag har ännu två passager med öppet hav innan jag kan kliva i land. Men vinden ska visst ge sig lite, så den här gången klarar jag mig förbi Hustadsvika och Stadshavet. Jag måste inte gå iland i Ålesund och ta in på hotell, för att åka buss vidare söderut nästa dag.
Hurtigruten är vanligtvis präglad av turismen, särskilt om sommaren, även om det mer och mer blivit en företeelse året runt. I mellandagarna är sammansättningen av passagerare lite annorlunda än vanligt. Turisterna är här – tyskar, amerikaner och engelsmän men ändå mest norrmän. Gott om familjer många med småbarn. De har antagligen varit på julfirande med släktingar och vänner i norr. Det är förbluffande många barn, här kan man se både två- och trebarnsfamiljer och en tvåbarnsmor går runt med en vackert växande mage, något som inte är så vanligt i dessa tider då reproduktionstalet för etniska norrmän ligger långt under det erforderliga kravet på två barn per kvinna i fertil ålder. Pensionärerna är inte heller så dominerande ombord, som de brukar vara.
Jag erinrar mig en hurtigrutsfärd från Tromsö söderut jag gjorde i slutet av augusti 1980. Det hade varit en makalös sommar i Nordnorge det året. Tromsö hade satt nytt solrekord, en månad utan regn, om jag minns rätt, och färden söderöver gick i strålande sol och tropisk värme, vilket gjorde att folk höll sig ute på däck större delen av tiden. Det var italienare, tyskar, engelsmän, fransmän och amerikaner. Folk satt ute på däck och skroderade och några ungdomar spelade gitarr och sjöng beatleslåtar, medan italienska kvinnor gick runt och skamlöst sträckte armarna i vädret så att man kunde se deras håriga armhålor. Jag hamnade i ett samtal med några franska ungdomar som hade åkt tåg och buss från Oslo till Tromsö och som nu nyttjade sjövägen för att komma söderut. De var hänförda av den norska naturen men höll ändå tillbaka med beröm och överord. Frankrike var även i framtiden deras land med stort L. Fransmän är alltid nummer ett, ingen kunde komma och påstå något annat.
Sedan den gången har mycket förändrats på Hurtigtruten. Turisterna dominerar nu ännu mer. Fartygen är större och hytterna har dusch. Förr i tiden måste man, om man skulle resa med Hurtigruten, vanligtvis dela hytt med resenärer som man inte kände, och det är möjligt att det gjorde folk mer sociala och inställda på att snacka med varandra. Som det är i dag pratar man inte något särskilt med andra passagerare. Folk håller sig till sina resesällskap och verkar ha nog med sig själva. Det känns som om umgängesstilen på Hurtigruten har formats av livströtta pensionärer, som inte vill ha något samröre med andra, och som är helt nöjda med den information och kunskap de redan har, såvida den inte kommer från den högtalarröst som med jämna mellanrum berättar om kända landmärken som man far förbi.
Jag minns att för några år sedan, då jag reserverade en plats i restaurangen till kvällens middag innan skeppet kom fram till Trondheim, där de flesta turisterna går av, såväl sommar- som vintertid. Den middagen blir därför färdens avslutning för många. Jag kunde ha ätit middag i kaféet men hade lust att se hur det gick till bland turisterna på deras sista middag ombord. Men att jag tingade en middag i restaurangen tillsammans med turister som hade suttit vid samma middagsbord i en vecka, verkade att skapa problem för restaurangpersonalen. Jag hade fått en lapp med ett nummer till bordet och min plats, men då jag skulle sätta mig till bords, där det redan satt flera turister, så gjordes jag uppmärksam på att platsen var upptagen. Restaurangpersonalen tillkallades och skulle bringa ordning i sällskapen. Jag togs på en rundtur i restaurangen för att få tag på en ledig plats men de ogillande blickar som mötte mig vid borden fick oss att förstå att de inte ville ha någon inblandning eller bli störda av någon främling utifrån. Det hela slutade med att jag blev placerad ensam vid ett bord som personalen dukade till mig och där blev jag sittande oh undrade över det som hänt. Folk ville inte ha någon främling inpå livet, särskilt inte om det inte var någon av samma nationalitet som de själva, tänkte jag. Det finns nog mer än en förklaring till denna ogenerösa inställning, men den hade säkert något att göra med livsstilen hos penningstarka pensionärer. De ville vara i fred och slippa anstränga sig för att samtala med folk som hade ett annat modersmål än de själva. Samtidigt ser det ut som dessa livströtta pensionärer inte har några problem med att släppa in miljoner av asylsökande migranter i sina länder, om än bara så länge det inte tullar på innehållet i deras plånböcker. Och det har ännu inte skett. Europas trygghetsdyrkade medel- och överklass har ännu inte in på bara livet fått känna av den nya verklighet som de skapat för klasserna längre ner i samhällshierarkin.
Jag menar att på Hurtigruten skapades en stil som innebär att man tar avstånd från de andra och nöjer sig med att kommunicera med sig själva och med sina reskamrater. Är det några andra inblandade, så är det folk eller webbsidor som man når via mobilen eller ipaden. Båda dessa företeelser är nya i jämförelse med kommunikationsmedlen för 40 år sedan. Och jag tror inte att jag är fel ute när jag säger att mobilerna, paddorna och datorerna förstärker isolationistiska tendenser hos dem som reser med Hurtigruten.
Det ska tilläggas att Hurtigruten inte bara tar turister med sina packningar utan också är ett lastfartyg. För några år sedan lossades i september ett parti med krabba på kajen i Brønnøysund. Krabborna låg i öppna frigolitlådor och två franska damer såg på när de lossades och diskuterade med varandra vad det kunde vara i lådorna. De kom fram till att det måste vara krabbor och jag som stod lite i närheten kunde på min bästa franska bekräfta att det var krabbor. De såg lite förbryllade på mig och gick därifrån. De var inte det minsta intresserade av att snacka med en främmande karl från det landet och den kusten som Hurtigruten går genom, en som bland annat kunde ha berättat för dem om krabbfisket på Helgelandskusten, en kust som nu på många ställen ligger öde, men där det en gång bodde folk på vart och vartannat näs och snart sagt varje holme. En person som kunde berättat för dem om varför folk måste flytta och vad de flyttade ifrån, ett vindpinat liv, där havsskummet lade sig som vita ängar runt husen, och där vinterstormarna skakade om husen, så att både de och folket inifrån darrade, där de satt i det svaga ljuset från oljelampor och vaxljus, som fladdrade i draget från de läckande husväggarna.
Vid ett annat tillfälle, alldeles norr om Rörvik, satt jag i salongen på övre däck på ett av de nyaste fartygen, med 180 graders utsikt, eller ”view”, som det heter på nynorsk. Det var vackert och kallt väder, också denna gången i september. En tysk satt med sin kikare och spejade efter liv i naturen, framför allt fåglar. Men trots kikaren verkade det inte som han såg något särskilt. Antagligen var han ingen naturmänniska. Kanske kom han från ”Das Rurhgebiet” där det inte finns så mycket natur att snacka om och där man därför heller inte behöver lära sig att läsa naturen. Är man inte van vid det och aldrig har lärt sig, så ser man heller inte så mycket. Jag satt ganska nära mannen med kikaren och utan kikare såg jag en havsörn som satt i en tall. Med ens lättade den och flög majestätiskt och jag sa till tysken på engelska att där flyger en örn. Han fumlade efter kikaren och prövade att hitta örnen med den, men han fick den inte i fokus. Att titta utan kikare, det var inget alternativ för honom. Örnen flög sin väg utan att han hade fått syn på den.
En normalt nyfiken människa skulle ha inlett ett samtal och frågat om fågellivet på Helgelandskusten, och fått höra om beståndet av havsörn som har vuxit under de senare åren, liksom om fågellivet i övrigt i skärgården som har krympt samma så att det nästan bara är ett rudiment av det som en gång fanns. Men nej, tysken satt där med kikaren sin, tyst och tillknäppt. Han fick inte syn på någonting alls, för han förstod inte att man måste lära sig att se naturen. Den moderna europeiska människan ser inte längre och förstår varken sig själv eller andra. För moderna européer är livet den sociala och kulturella verklighet de lever i ett slags kuliss. Turen med Hurtigruten kunde de med större utbyte ha sett på film. Då hade de som gjort filmen kunnat se åt dem. Nutidens européer behöver andra för att se, därför att själva ser de inte längre. Och de som ser åt dem är medierna, som spyr ut sina politiskt korrekta bilder timme efter timme, dag efter dag, månad efter månad, år efter år och som bland annat talar om för dig att Europa måste rädda världen genom att släppa in miljoner av migranter som söker efter ett materiellt gott liv och som gärna låter de infödda skattebetalarna betala räkningen. Vi har hamnat i en värld där den halte må hjälpa den blinde och den blinde den halte och till slut den blinde den blinde och den halte den halte. Världen och verkligheten blir till kulisser som arrangeras av de politiskt korrekta eliterna utifrån vad som behövs i den aktuella situationen, antingen det gäller utsläppet av växthusgaser, muslimska migranter, ekonomi, u-hjälp, krig och fred.
Kulisskänslan ombord på Hurtigruten förstärks av turisternas kläder. Många ser ut som de är på fjälltur med regntäta turkläder och med en Fjällrävensäck på ryggen. Ett tyskt medelålders par ser ut som de ska på en tur uppe vid polen med Børge Ousland, där de går runt med vadderade byxor och jackor, som ska klara upp emot 40 minusgrader. Att turisterna har med sig vinterkläder är kanske inte så underligt. De har säkert varit med på turer i vinterlandskapet för att se på norrskenet, eller på scootertur på Hardangervidda. Men att de dyker upp i frukostmatsalen ombord i samma kläder, med en Fjällrävenryggsäck på ryggen är minst sagt egendomligt.
Det går också omkring några exemplar av vår tids mönsterfäder i frukostmatsalen. Det är unga magra män med ansade skägg, mörka regnkläder och toppluvor som de dragit ner över öronen. Och i sina armar bär de spädbarn som ska växa upp helt köttbefriade med det nya gröna näringsliv som ingen riktig vet vad det är, men som Trine Skei Grande nämner i ett annat sammanhang där hon spyr ut sin gröna retorik, i sig ett mästerverk av verbala meningslösheter. Detta är den nya människan som ska skapa den nya gröna världen, utan olja och utan kött. Jag tänker att jag får väl leva i hopp om att deras bristfälliga vegetariska kosthåll leder till att de dör ut, men än så länge är det lite som tyder på att det kommer att gå den vägen.
En av de nya förebilderna för en exemplarisk far vandrar runt i frukostmatsalen som om han vill visa upp sin fadersroll. Han bär sin unge med magen neråt, och jag tänker att det är rätt klokt. Bär man småungar liggande på rygg så ser de ju bara upp i taken och det ger ju inte den bästa bilden av världen. Jag ser inte till någon av mammorna till dessa småungar som kånkas runt. Kanske har de inga mammor? Kan det tänkas att detta är de första männen som fått ett livmodersimplantat och på så sätt också blivit mammor? Är de pionjärer för den nya kvinnofrigörelsen, den nya transsexuella mannen, som både är man och kvinna och som fyller båda könsfunktionerna? Sitter jag här och är vittne till den transsexuella revolution som är så efterlängtad av dem som förebådar tidens politiska korrekthet? Nej, det är nog inte möjligt, tänker jag och säger strängt till mig själv att nu måste jag sluta att skoja med så allvarliga frågor. Dessa människor är nog inte heller avantgardet till Une Bastholm i MDG, Audun Lysbakken i SV, Trine Skei Grande i Venstre og Bjørnar Moxnes i Raudt, de som representerar den nya tiden, ”högmoralen” och de nya tankar som skall styra världen. De är de nya verklighetsskaparna, som utan att veta det på sätt och vis går i Adolf Hitlers och Josef Stalins fotspår. De drömde båda två om den nya rena människan i en ras- och klassbefriad utopi.
Man ser vad som är på väg. Jag sitter där och tänker att den politiska vänsterfalangen i dag är något av det mest otäcka som den västliga civilisationen har frambringat, med sin blandning av liberalism, tanketvång och starkt inskränkt yttrandefrihet. De är knappast lika farliga som de två despoterna ovan, men de har lika stor kraft att påverka som de och möjligen kommer det att få lika stora konsekvenser för samhället. Nej, ge mig hellre en riktig fascist framför Bastholm och Lysbakken. En tvättäkta fascist vet jag var jag har, men detsamma kan inte sägas om de moderna, politiskt korrekta tankedespoterna.
Det är inte bara den politiskt korrekta idiosynkratiska människan som är representerad i frukostmatsalen på Hurtigruta denna morgon. En liten gråhårig gammal kvinna från Nordnorge kommer instaplande med det som förmodligen är hennes son. Han ser ut att ha nått pensionsåldern. Hon verkar så skröplig att om man blåser för hårt på henne, så finns det risk för att hon trillar i golvet. De ska söderöver i mellandagarna, till släkt och vänner, säkert för att fira in det nya året.
– Ska vi sitta här, säger hon till sonen på en vacker och ganska utslätad nordnorska.
– Ja det kan vi.
– Men går det, tänk om platsen är upptagen, säger hon ängsligt till sonen.
– Det ser inte så ut.
– Jaha, då kanske det går.
Hon hör till den generation av norrmän som bar fram hela det moderna Norge, med stora barnkullar och med slit, umbäranden och livsvillkor som för dagens ungdomar bara är historia, om ens det. Hon har knappast rest så många gånger med Hurtigruten, ja, detta är kanske den första eller en av de få gånger som hon är med om en sådan resa. Ängslan och oro präglar kvinnorna i denna generationen och mitt i allt slitet brottades de med känslan att de inte hade någon rätt till sin plats i världen. Dessa kvinnor levde i konstant ängslan och oroade sig för det mesta. I dag, i vår politiskt korrekta tidsålder är det helt meningslöst att efterlysa en hyllning ägnad dessa kvinnor. De bar fram ett Norge där kvinnosaken var en fråga om lika representation i alla samhällets organisationer, funktioner och inrättningar, ett samhälle där männen tog sitt ansvar för barnen, inte bara i form av passning utan hela vägen. Med ens känner jag att det inte bara är sjögång som kan få mig att må illa.
Hurtigruten idag är en resa för den europeiska medelklass som har valt bort det som händer i samtiden, men som samtidigt är den viktigaste garanten för att den politiska eliten håller jämna steg med den politik som håller på att förstöra ”Den gamla världen”. Detta är människor som har slutat att tänka och orientera sig i sin egen tid. Med sitt välstånd bryr de sig inte längre om världen utan låter sig istället underhållas av författare som JoJo Moyes och böcker om trollkarlen Henry Potter, för att täcka över den politiska galenskap de möjligen anar präglar vår tid. ”Stoppa världen, jag vill stiga av” var titeln på en musikal på 1960-talet. Men världen stannar inte, och man tvingas delta i galenskaperna, oavsett om man vill det eller inte. ”That’s the way it is”, som Walter Cronkite avslutade nyhetssändningarna, på CBS på den tiden. Sannare kan det inte sägas.
Arnt Folgerø
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
