Kontraktsparlamentarism

År 2003 förde statsvetarna Torbjörn Bergman och Nicholas Aylott i Riksdagens årsbok fram begreppet kontraktparlamentarism för de formella avtal som ingås mellan ett regeringsparti och dess stödpartier. Ett exempel är hur socialdemokraterna samregerat med miljöpartiet och i riksdagen haft centerns och vänsterpartiets stöd. Ett annat är hur moderaterna 2010 – 2014 kunde samregera med centern, liberalerna och kristdemokraterna.

I dag är det helt annorlunda. Den borgerliga alliansen har gått med Davids höns under isen och moderaterna har gjort upp en budget där sverigedemokraterna och KD är med. Överspelad är Fredrik Reinfeldt, som deklarerade att han hellre avgick än att ge sverigedemokraterna något som helst politiskt inflytande. Centern står ensam kvar i det som de definierar som mitten och liberalerna siktar på en framtid som utomparlamentarisk minoritet och envist renläriga SD-mobbare. Många hoppas att också miljöpartiet ska välja samma väg – från sex poster i regeringen till hur många poster som helst, utanför såväl regering som riksdag. Det som liberalerna och miljöpartiet har gemensamt är ett så intensivt SD-hat att det liknar en psykisk sjukdom. Därför är det bra om de tvingas lämna riksdagen. De som fått förtroendet att styra Sverige ska sätta förståndet och verklighetskontakten före känslorna.

Moralmästerskapet

För några veckor sedan påminde mig en läsare om en text jag skrivit och helt gömt bort. Kanske inte så underligt eftersom den publicerades redan år 2007, i tidskriften Axess, som jag skrev i på den tiden. Nedan följer den in extenso. Mina känslor är dubbla. Det är ju bra att jag redan på den tiden visade min uppfattning. Samtidigt är det sorgligt att det som då kunde publiceras i en respekterad tidskrift idag tillhör sådant som inte längre får sägas. Med några kommentarer finns texten också på Robsten blog.

***

För den nya eliten är det viktigare att demonstrera sin höga moral än att föra en ansvarsfull ekonomisk politik. Kritiker av den förda invandringspolitiken stämplas automatiskt som fördomsfulla och rasistiska.

Under tre månader 1992 gick bussar i skytteltrafik från Kosovo till Sverige. Tiotusentals kosovoalbaner släpptes in helt utan kontroll. I Kosovo rådde fred, så skälet var inte att de behövde asyl. Däremot behövde de försörja sig. Det fanns ingen politisk idé bakom mottagandet, det var bara klantigt, i synnerhet med tanke på att det var under denna tid Sverige gick igenom efterkrigstidens största ekonomiska politik. Kronan befann sig, för dem som minns, i fritt fall och statsskulden växte explosivt.

Historiedocenten Åke Wedin skrev senare ett brev till den då ansvariga invandringsministern, folkpartisten Birgit Friggebo, och ställde en rad frågor om flyktingpolitiken under hennes tid som minister, bland annat om dessa kososovalbaner. Birgit Friggebo svarade: Tack och lov satt jag i en regering som inte lät humaniteten följa den ekonomiska konjunkturen. Konjunkturer kommer och går men humaniteten består.

I en domstol ska alla känna sig välkomna

En av mina mailkontakter skickar mig ett twitterinlägg från en åklagare vid namn Paulina Brandberg. Hans inledande kommentar lyder: ”Då omsorgskärringarna tillåtits ta befälet över samhället och domstolarna blir detta följden!” Så här lyder twitterinlägget:

DN. Från allsidig och korrekt nyhetsförmedling till agendajournalistik

Med den här helsidesannonsen i veckopressen (kapad på mitten) ville Dagens Nyheter 1957 värva nya prenumeranter. Tidningen profilerade sig som Sveriges största tidningsredaktion som ”har resurser att ge en allsidig, korrekt och snabb nyhetsförmedling”. Läsaren skulle vara trygg med att såväl världshändelser som fakta presenterades fullödigt och objektivt på hemmaplan. Folk i landsorten erbjöds ”en verkligt initierad och fullständig bild av vad som diskuteras i riksdagen och den centrala förvaltningen uppe i Stockholm.”

Chefredaktör var (1946-59) den liberale publicisten, författaren och statsvetaren Herbert Tingsten, som alltid drog en lans för yttrandefriheten och den västerländska demokratin. Han var konsekvent emot totalitarism och diktatur, särskilt som den manifesterade sig i efterkrigstiden i det stalinistiska Sovjet med tillhörande östblock. Det gällde att värna vårt land och civilisations kärnvärden mot det ideologiska barbariet. Läs gärna mer om denna period i tredje och fjärde delen av Tingstens memoarer ”Mitt liv”. Där finns tankefigurerna från etablissemanget i gårdagens etniskt homogena Sverige, att jämföra med hur makt- och mediaeliten tänker och agerar idag.

Herbert Tingstens västorienterade perspektiv kastades över ända när författaren, kritikern och publicisten Olof Lagercrantz, efter att sedan tidigt femtiotal ha varit kulturredaktionens chef, som en av två chefredaktörer efterträdde Tingsten (1960-75). Lagercrantz tyckte att Sverige hade mycket att lära av Mao Tse Tungs kulturrevolution och orienterade Dagens Nyheter mot den vite mannens skuld och världens orättvisor. Han rapporterade bland annat entusiastiskt från ett besök i Kina om hur, enligt hans förmenande, de kinesiska rödgardisterna strävade efter verklig folkdemokrati. Därifrån återvände denne kulturradikal till sitt arbetsrum iförd en legendomspunnen rosa Maouniform. ”En hänryckning inför det totalitära. Arvet efter Tingsten är förskingrat”, skrev Per Ahlmark om Lagercrantz sexton Kinaartiklar.

DN:s vidare resa mot dagens massinvandringsvänliga, antinationalistiska, klimatalarmistiska, feministiska och hbtq-orienterade agendajournalistik startade 2013, då den då blott 34 år gamla Peter Wolodarski tillträdde som chefredaktör/ansvarig utgivare och krattade manegen genom att ta bort misshagliga journalister. Dessförinnan hade tidningen hjälpligt undvikit att köra ner i det intersektionella vänsterdiket. Men med Wolodarski förändrades läget: Han lovprisade tidningens nya inriktning med argument om att journalistik alltid ska vara engagerande, beskriva människoöden subjektivt och ta emotionell ställning i samhällsfrågor. Och visst: agendajournalistiken är den absoluta motsatsen till den allsidiga hållning som DN propagerade för över 60 år tidigare och som Tingsten värderade som en publicistisk grundpelare.

I agendajournalstikens postmodernistiska hållning påstås objektiviteten vara en förvillelse, istället består verkligheten av skilda narrativ. Därför gäller det att välja vilken subjektiv berättelse som man vill presentera för att träffa läsarens/lyssnarens/tittarens emotionella centrum. För DN ligger det nära till hands att skildra skeenden utifrån ett verkligt eller inbillat offerperspektiv. Istället för strikt nyhetsrapportering får vi subjektivt laddade socialreportage med offrets klagan som hjärtpunkt. DN:s stjärnreporter Niklas Orrenius anställdes av just denna anledning.

I sin bok ”PK-männen” gör etnologen Karl-Olov Arnstberg ett porträtt av bland andra Peter Wolodarski. I en av sina första texter sätter DN:s tillträdande chefredaktör ned hela sin agendasättande fot när han frågar Turkiets dåvarande president Abdullah Gül om denne vid sitt besök i Sverige är beredd att skaka hand med Jimmie Åkesson. En fråga som fångar agendajournalistiken i all sin prydno. För varför skulle inte en president vid ett statsbesök hälsa på en ledare för ett demokratiskt framröstat parti?

Frågan döljer också den outtalade agenda som DN och Wolodarski har. Bakom fasaden av humanism genomsyras tidningen av sina hjärtefrågor globalism och fri invandring. Där ingår det att nationellt sinnade partier, deras ledare och sympatisörer ska karaktäriseras som främlingsfientliga. Här finns inte ett spår av den strävan efter den allsidiga rapportering som DN såg som sitt adelsmärke 1957, även om man låtsas så. DN-läsaren Arnstberg skriver:

Att medge att det finns problem och inbilla folk att DN erkänner dessa problem är lite av tidningens specialitet. Det blir då lättare att komma fram till en slutsats som ger intryck av att vara trovärdig. För hur många problem DN än raddar upp med invandringen, så är slutsatsen alltid densamma. Alla ska få komma hit.

Länge var det självklart att Dagens Nyheter riktade sig till det svenska folket som läsare. Idag anser knappast tidningens frontfigurer att det finns något svenskt folk, bara en befolkning, vilket inte heller sägs rakt ut. Att allsidigt med fakta analysera den pågående stora demografiska förändringen, av många kallad ett folkutbyte, skulle aldrig falla DN in. Peter Wolodarski döljer sig istället bakom abstrakta fraser som ”ett större vi”, vilket kan få de svenska läsarna att känna sig delaktiga i en högre verklighet, när i praktiken deras eget land delas ut till människor från hela världen.

Detta slår mig när jag tänker på några bekanta som är erfarna skribenter på DN, men som samtidigt har mycket svårt att tåla tidningens journalistiska inriktning. De har emellertid inte råd att bita den hand som föder dem. Jag frågade en av dem om det är familjen Bonnier som styr tidningens journalistik, eftersom de tillsätter chefredaktören. Svaret blev att det är journalisternas skuld, eftersom ”talibanerna har kapat redaktionerna”. En annan medarbetare skriver i ett mejl: ”Död åt agendajournalistiken!”. Kan man våga hoppas på att det finns flera journalister av samma sort på landets största tidning?

Gunnar Sandelin

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Dumma människor

1976 publicerade den italienske ekonomiprofessorn Carlo M. Cipolla en essä med titeln The Five laws of stupidity. Han skissar där på grunderna för det som han betraktade som mänsklighetens största existentiella hot: dumhet. Cipollas reflektioner baseras på socialt beteende, längs samma linje som John Cleese, när han i en Monty Python-sketch säger: ”I may be an idiot, but I´m no fool”.

Cipolla menade att dumma människor uppvisade ett antal gemensamma drag: De är mångordiga, irrationella och förorsakar problem för andra, utan att det betyder att de själva vinner något på det. På så sätt är de destruktiva överallt där de dyker upp. Cipolla, som dog år 2000, påvisade också att det var svårt att försvara sig mot denna dumhet. Det enda sätt på vilket ett samhälle kan undgå att förstöras av alla sina idioter, är genom att de ”icke-dumma” arbetar ännu hårdare för att motverkade dumskallarnas agerande.

Cipolla ställde upp ovanstående fyrfältsdiagram där fyra slags människor agerar med och mot varandra.

• Det som de intelligenta gör är till glädje både för dem själva och kollektivet
• Det som banditerna gör är bara till glädje för dem själva, på de övrigas bekostnad
• Det som de hjälplösa gör är till glädje för andra, men på deras egen bekostnad
• Det som de dumma gör leder till problem för andra utan att de själva har någon glädje av det

Öppna sanningar

Lite förenklat finns det fyra nivåer som ett samtal kan föras på. Den mest grundläggande är att den ena parten berättar om sig själv för den andre, som svarar genom att visa att han eller hon lyssnar. Så mycket till samtal är det egentligen inte. Nästa nivå är en mer riktig dialog. Den handlar väsentligen om personer och hur de relaterar till varandra. ”Vet du vad Agda gjorde?!” ”Ja, och vänta nu ska du få höra vad Pelle gjorde då …”. Det här är en nivå där kvinnor trivs bättre än män. Den tredje nivån handlar om ting och händelser, innehållet är sakligt. Det är män som talar bilar och jakt kanske, kvinnor som talar kläder och smink. Denna nivå gillar män bäst.

Så den fjärde nivån. Den är problem- och lösningsorienterad. Det kan gälla i stort sett vad som helst. En kvinna som färgar håret förstår inte varför det inte blir som utlovat och diskuterar det med en väninna, som genom frågor kollar om hon har gjort något fel. Eller en man som inte förstår varför bromslyset strejkar på hans bil. Tillsammans med en kompis försöker han hitta felet. Det leder kanske till att de fortsätter att leta i en verkstadshandbok. Det här är den samtalsnivå som är mest engagerande. De som deltar i den tänker tillsammans. Den är också den viktigaste samtalsnivån, eftersom den vidgar vetandet. För att formulera sig dramatiskt men inte desto mindre korrekt: Om samtalet på denna nivå dör, så dör också samhällets framsteg.

Liberalism och Kritisk Teori, en jämförelse

När jag skriver något som bloggens läsare gillar syns det dels i hur texten delas på Facebook, men även på hur många andra bloggare som läst och uttryckt sitt uppskattning. Jag får också kommentarer på mailen. För en dryg vecka sedan skrev jag om ”Kritisk dietetik”, som ett exempel på hur postmodern Kritisk Teori förs in i en kliniskt orienterad akademisk disciplin, med direkt destruktiva konsekvenser. Du är inte fet, du har fetma var inte en text som uppmärksammades av särskilt många. Det är synd, därför att den visar på det som är den bärande teoretiska kärnan i postmodernismens woke-kultur.

I USA går teoribildningen under namnet Critical Theory, ibland förkortat till CT eller enbart Theory. Rörelsens främsta amerikanska kritiker, Helen Pluckrose och James Lindsay, gav förra året ut en 350 sidor tjock bok där de i layouten strök ett rött streck över Critical och ersatte det med Cynical. Därmed ville de markera att Kritisk Teori vill förgöra liberalismen och därför alltid lyfter fram den sämsta och mest illasinnande bilden. Någonstans har jag läst att Cynical Theories också kommer att ges ut på svenska. Jag hoppas det är sant. Det är visserligen en välskriven text, men genom sin abstraktionsgrad är den krävande läsning – och den behöver nå också en stor svensk läsekrets.

Pluckrose och Lindsay skriver att det inte räcker med konstaterandet att liberalism och postmodern Kritisk Teori (KT) har svårt att samsas. Det pågår ett krig och det är Kritisk Teori som attackerar. Liberalismen gör lite tafatta försök att försvara sig. Pluckrose och Lindsay visar på, att det som är liberalismens framgångsrecept också är dess svaghet. Hur det hänger ihop ska jag försöka förklara nedan.

Det är dags för godhetsapostlarna att lämna scenen

I dag är Mazigh Kiri Kessai gästskribent. Han är en från Nordafrika för tre decennier sedan invandrad berb. Liksom jag oroar han sig för Sveriges framtid. Gränsen går inte mellan invandrare och svenskar, utan mellan godhetsapostlarna och dem som tolkar verkligheten pragmatiskt – med omsorg om landets framtid.

Sverige har stora frågor att lösa. Utan att rangordna dem: sjunkande skolresultat, bostadskris, kolossala bostadslån, arbetslöshet, vårdköer, avindustrialisering, osäker ren energiförsörjning, gängkriminalitet och våldtäkter, otidsenlig brottsbalk, etcetera. Roten till många av dessa problem, men givetvis inte alla, är de senaste två årtiondenas ansvarslösa invandringringspolitik. Antalet beviljade uppehållstillstånd har gått från 12 669 år 1980 till sju gånger fler i fjol och totalt till två miljoner sedan millennieskiftet.

Jag har mött många som har trott på Morgan Johanssons dimridåer om att invandringen till Sverige sedan flyktingkrisåret 2015 har gått ner till 1980-talets nivåer. Antalet asylsökande under coronaåret 2020 har enligt SCB förvisso gått ner till 12 991, men Migrationsverkets webbsida upplyser oss om att det totala antalet beviljade uppehållstillstånd under samma år uppgår till 89 009. Liknande resultat är att vänta för i år. Under Morgan Johanssons tid som migrationsminister har fram till och med 2020 totalt 741 332 uppehållstillstånd beviljats (hösten 2014 exkluderad). Stäm av denna siffra med Svenskt Näringslivs beräkningar. De visar att det i Sverige finns 1,3 miljoner i arbetsför ålder som står utanför den ordinarie arbetsmarknaden.

En fortsatt invandring av denna storlek kommer inte bara att tvinga fram nedskärningar inom skola, vård och omsorg utan också en hel omstöpning av det svenska samhället.

Risken är överhängande att till slut det enda som kommer att nå de utsatta områdena är de offentliga finansieringsmedlen, så länge de räcker till, inget annat. Varken landets värderingar, kultur eller kärleken till landet.

Du är inte fet, du har fetma

På en konferens vid Uppsala Universitet i augusti 2017 presenterades den internationella rörelse som går under namnet Kritisk Dietetik (Critical Dietetics). De anser det förorättande och stigmatiserande att ställa krav på patienterna. Det är ju samhället som är sjukt och skall behandlas. Uppfattningen att var och en måste ta ett visst ansvar för den egna hälsan är kränkande. Inspirationen kom från den redan väletablerade lära som kallas Critical Nursing. Den programförklaring som formulerades på det första mötet år 2009, lyfte fram ett politiskt och sanningsrelativistiskt ideal:

Vi anser att såväl friska som sjuka människokroppar är komplexa och kontextuella. Dessutom anser vi att den kunskap som gör det möjligt för oss att förstå hälsa, är socialt, kulturellt, historiskt och miljömässigt konstruerad. Det finns inte några värdeneutrala positioner. Kritisk Dietetik inser att det krävs mod att gå bortom en etablerad praktik och välkomnar också andra praktiker och sätt att tänka inom vårt yrke.

Förbjuden kunskap?

En vän som är jurist skrattar åt mig när jag säger att i en domstol försöker man ta reda på sanningen. Han utgår från praktiken och då finns det antagligen skäl för att betvivla att det handlar om något sanningssökande. Inte desto mindre, för att inte korrumperas måste rättsväsendet för det första ha sanningen som ledstjärna. För det andra är det bevisningen som gäller, det vill säga de fakta som finns tillgängliga.

År 2010 ställdes den holländske partiledaren Geert Wilders inför en domstol, åtalad för rasism och hatbrott. Han ville förbjuda koranen och påstod bland annat att islam är en totalitär ideologi. Inkallade expertvittnen styrkte hans påståenden. Åklagaren sa: Det är irrelevant om Wilders vittnen kan bevisa att Wilders iakttagelser stämmer. Det som är relevant är att hans observationer är olagliga. Med andra ord, åklagaren påstod att sanningen kan vara olaglig. Uppenbarligen fick han gehör för sitt påstående, eftersom Geert Wilders fälldes.