Söndagskrönika: Den ukrainska nazismen

När Putin den 24 februari 2022 skickade in trupper på ukrainskt territorium var det med det uttalade uppdraget att ”demilitarisera och avnazifiera” landet. För västerländska medier var Putins språkbruk felaktigt och stötande. Som i alla andra sammanhang var det självklart att Putin ljög. Efterhand förstod jag att detta med ukrainska nazister inte bara handlade om allmänna beskyllningar och beslöt mig för att gräva, inte så djupt men lite grann. Det jag fick fram skulle aldrig någon MSM-reporter ens drömma om att skriva.

Som journalist får man nämligen inte bryta mot den moraliska dikotomin: Om den ena är ond är motståndaren god. När ryssarna invaderar Ukraina, så är de onda. Och eftersom de är onda, så är ukrainarna goda. När jag skriver om nazismen i Ukraina blir jag ond, därför att jag attackerar de goda. Hade jag istället skrivit om rysk nazism, då hade jag hamnat bland de goda. Ja … så där korkat finns det rätt många som tänker.

Men inte du va?

Söndagskrönika: Maktens kolportörer

Vi som läser nyheter och samhällsanalyser på nätet och i alternativmedia är övertygade om att reguljära medier lurar oss. De påstår att de utgör den tredje statsmakten och att de både granskar makten åt oss och gräver fram sanningen. De har ett fantastiskt motto som gör sig bäst på engelska: Speaking truth to power. Vi dissidenter tror dem inte, därför att internet ger oss tillgång till annan information.

Givetvis förnekar medierna att de går i maktens ledband. De försäkrar oss att det är ju precis tvärtom! De skyddar demokratin, mänskliga rättigheter och det fria samtalet. Alla dessa konspirationsteorier, suck! Vilken massa dårar det finns som tror på allt möjligt som påstås på nätet. Är det någonstans ryska och andra troll opererar, så är det där.

Ibland så drabbas nog de flesta av oss som förlorat tilltron till medierna av tvivel på oss själva. Tänk om det faktiskt är så att vi är lurade, men inte av medierna utan av all desinformation som cirkulerar på nätet. Är det verkligen möjligt att alla dessa etablerade medier med olika ägare och olika politisk inriktning är så samstämmiga om nödvändigheten av att vilseleda sina egna läsare, lyssnare och tittare? Ok, en och annan tidning eller tevekanal kanske ibland ljuger eller undanhåller viktig information, men allesammans?! Det är väl ändå orimligt? Om man, som jag, följer nyhetsflödet i morgontidningarna Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet och på kvällen ser SVT:s Rapport så måste man väl bli någorlunda allsidigt informerad? DN och SvD har varken samma ägare eller samma politiska profil och SVT är ju public service. Svenska staten kan väl ändå inte ha något intresse av att lura medborgarna?

Söndagskrönika: Slaget om Bachmut

Med min förkärlek för infekterade samhällsfrågor gräver jag vidare i Ukrainakriget. Medierna skriver om ”Putins krig”, tiger, silar flödet partiskt eller blåljuger. Den vilseledande bild som serveras är djupt upprörande, eftersom världen sedan WW2 aldrig befunnit sig i ett farligare läge. Visst, jag vet också att det första som offras i ett krig är sanningen. Men det är mycket mer än ”sanningen” som står på spel.

Tokiga svenskar vill skicka Gripenplan till Ukraina. Det vore att träda över en gräns, eftersom stridsflygplan är offensiva. Hittills har det handlat om att förse Ukraina med defensiva vapen. Föga förvånande varnar Ryssland Sverige att det blir en direkt konfrontation. Så är det ju och jag tänker att det är lite som hundar fungerar. Två hanhundar som slåss och en tredje som inte är inblandad blir upphetsad och vill också vara med: ”Är det någon som ska ha stryk så hjälper jag gärna till!”

Så här rätt ut i det blå skriver en svensk överste i SvD:

Med ökat stöd kan Ukraina framgångsrikt anfalla till Avozska sjön, klyva den ryska armén och strypa tillgången till Krim. Då kommer ryssarna att inse att kriget är förlorat. Och då följer sannolikt en rysk statskupp och fredsförhandlingar. /…/ Ryssarna har inte en chans att vinna om Ukraina håller ut och väst stödjer dem.

Det låter som en gonattsaga för barnen (Ryssarna: uj, vi har visst förlorat, bäst att göra en statskupp och så blir det fred och alla blir glada igen). Och OM Ukraina håller ut. Det var just det. Om månen hade varit en ost så hade kanske rymdråttorna ätit upp den.

Söndagskrönika: Nato, USA och Ukrainakriget

Under en tid har jag försökt bli klar över Ukrainakriget. En vän som jag diskuterat med tyckte att jag borde skriva på bloggen om det jag kommit fram till. Jag svarade att jag inte ville göra det eftersom jag inte alls är sakkunnig. Emellertid ändrade jag mig. Det skrämmer mig att Väst undviker att ge seriösa svar på fullkomligt avgörande frågor som Varför går ryssarna i krig? och Kan Ukraina vinna?  

Anledningen är också den förenklade, ensidiga och djupt ohederliga rapporteringen i svenska medier. Dagens Nyheter fyller sina sidor med rysshat och krigspropaganda. Svenska Dagbladet ligger inte så långt efter. SVT koncentrerar sig på att med hjälp av utsända reportrar visa ryssarnas grymhet och hur det ukrainska folket lider. Det upprör också mig. Det unisona ”stridsropet” borde lyda: Stoppa för helvete kriget! Men det gör det inte.

Istället för att tvinga fram fredsförhandlingar skickar Västvärlden vapen och pengar till Ukraina. När detta skrivs har Sverige just lovat tio stridsvagnar. Om det fanns någon chans för Ukraina att vinna, så hade jag helhjärtat ställt mig på deras sida. Det finns ingenting positivt med Ukraina som en rysk lydstat. Emellertid, jag har blivit på det klara med att Ukraina inte kan vinna, lika lite som Napoleon och Hitler kunde det. Genom att skicka vapen förlänger Västvärlden bara dödandet och lidandet. Zelenskyj vet detta. I mina ögon är han därför inte en hjälte utan en krigsförbrytare. Jag skäms för att tillhöra den sida som historien kommer att döma hårt – om det nu alls kommer att ges en sådan möjlighet.

Nå, om jag har fel. Om Ukraina med Natos support vinner kriget, vad händer då? Faktiskt kan det bli ännu värre. Under Kuba-krisen, då Sovjet ville placera missiler riktade mot USA på Kuba, var världen mycket nära ett kärnvapenkrig. Kennedy höll efteråt ett fantastiskt tal där han sa att inget land någonsin fick ställa en kärnvapenmakt inför valet mellan ett förödmjukande nederlag och att använda sina kärnvapen.

Det är precis det som sker nu när Västmakterna samlar sig i stödet för Ukraina. När Putin hotar med kärnvapen säger förståsigpåarna att det är ett hot han inte kommer att verkställa. Hur kan de alls laborera med den risken? Som om den var jämförbar med andra risktaganden? Förstår de inte det som Kennedy och Chrusjtjov förstod, att ett kärnvapenkrig kan utplåna hela mänskligheten?

Söndagskrönika: Den svenska statens vanvårdade våldsmonopol

Begreppet våldsmonopol myntades 1919 i en föreläsning av den tyske sociologen Max Weber. Antagligen inspirerades han av den politiske teoretikern och filosofen Thomas Hobbes (1588 –1679) som i Leviathan skrev att överenskommelser som inte vaktas med svärd är tomma ord. Weber menade att ett avgränsat territorium och våldsmonopolet är de två egenskaper som särskiljer staten från andra organisationer i ett samhälle. Texten trycktes och blev något av en statsvetenskaplig klassiker.

Att inneha våldsmonopolet innebär att staten sätter stopp för hämnden som ett instrument för att skapa rättvisa. I Europas tidiga medeltid resulterade våldet i långa serier av privata vendettor, ibland pågående över århundraden. Så snart ett mord var begånget hade offrets familj en närmast religiös plikt att hämnas, antingen på mördaren eller på dennes familj. Samma plikt hade offrets familj och så vidare i all oändlighet. Det ansågs skamligt att inte hämnas oförrätter. Mord blev till ett tecken för manlighet och virilitet, i det närmaste parallellt med att fruktsamhet är en kvinnlig dygd.

Statens våldsmonopol undertrycker inte hämnden utan begränsar den till en enstaka vedergällning, utförd av en suverän auktoritet som är specialiserad i denna funktion. Rättvisans beslut presenteras alltid som sista ordet i hämndfrågan.

Söndagskrönika: De passiva svenskarna

Fransmännen går ut på gatorna och massdemonstrerar när franska staten vill höja pensionsåldern från 62 till 64 år. Det är inte första gången och kanske de lyckas med att få politikerna att vika ner sig också den här gången.

I Sverige brukar vi ange pensionsåldern till 67 år men egentligen finns det inte någon formell tidsgräns. 2019 var 61 år den tidigaste uttagsåldern. Året därpå höjdes den till 62 år och år 2026 höjs den till 64 år. Argumentet är att svenskarna lever längre. Jag vet inte, men misstänker starkt att svenskar i gemen varken känner till eller bryr sig ett skvatt om detta.

När Fredrik Reinfeldt i en DN-intervju för drygt tio år sedan föreslog att svenskarna borde jobba till 75 års ålder så reagerade visserligen LO skarpt men inte fasen gick svenskarna heller då ut på några gator och demonstrerade. Sju år senare upprepade han önskemålet och Expressen gjorde en enkät bland sina läsare med frågan ”Kan du tänka dig att jobba till 75?” 76 procent svarade nej, men inte heller då såg vi några förbannade medborgare som demonstrerade.

Söndagskrönika: Mutanter

Människan har ett ambivalent förhållande till evolutionismen. När det gäller våra hus- och nyttodjur avlar vi fram sådana djur vi vill ha, även om det medför ett lidande för djuren. Se Belgian blue, trubbnosiga hundar med andningssvårigheter, hönor som lägger ägg varenda dag och grisar som på grund av stress får så kallat PSE-kött (Pale, Soft, Exudative).

Det var bingo när man upptäckte en mutation av en gen som verkade styra denna grisarnas tysta protest. Sedan dess har man försökt eliminera problemet med den dåliga köttkvaliteten genom att utesluta grisarna med den så kallade halotangenen ur reproduktionen. Men att grisarna fysiologiskt reagerar mindre markant vid transport och inför slakt betyder förstås inte att de inte blir påverkade av stressen det innebär.

Däremot, när det gäller människoavel är det tvärstopp. Inte bara är alla former av eugenik (läran om att förbättra människans ärftliga egenskaper) djupt oetiska och ett brott mot mänskligheter utan det är också så att vi för ett evigt krig mot evolutionen. Organisationer som WHO, Rädda Barnen, Röda Korset och Läkare utan gränser har som uppgift att rädda människor från att dö, oavsett av vilken orsak de håller på att stryka med. FN transporterar mat härs och tvärs över jordklotet, till olika habitat som inte längre kan föda sina befolkningar. Som om inte allt detta räckte hittar vi på ideologier som förnekar biologiska skillnader som alla kan se, till exempel rasernas existens. Lägg därtill den största boven: Den moderna läkarvetenskapen.

Söndagskrönika: åsikter och insikter

Välfärdssverige är på dekis. Först tänkte jag skriva att alla ser det men så insåg jag att alla faktiskt inte gör det. De flesta kan visserligen hålla med om att det är problematiskt med dödsskjutningar och gängkriminalitet och de ser nog att ”orten” blivit en farlig plats med återkommande bilbränningar och upplopp. Att fängelserna är knökfulla och att sjuksköterskor och barnmorskor inte räcker till är ju heller inte så kul. Läkarbristen också, vårdplatserna och de inte så sällan dygnslånga köerna på många akutmottagningar. Det är också besvärande och oväntat med elbristen och de därmed höga elpriserna. Så drivmedelspriserna! Kanske de också funderar över hur det gå med kronan, var stannar inflationen, om den stannar.

Så där kan man hålla på och rada upp problemen men eftersom medierna undviker att ge en samlad bild och vänder dem ryggen som är kapabla att beskriva helheten och samhällets färdriktning, så uppfattar de flesta svenskar problemen och kriserna partikulärt – de förstår inte att de hänger ihop. De får en bild av att med välfärden är det ibland si och ibland så. De ser en berg- och dalbana, inte en nerförsbacke.

Med lite hjälp från medierna hade nog nästan alla kunnat förstå sambandet mellan merparten av dessa ”utmaningar” och ”kriser” och att Sverige sedan millennieskiftet fått en bra bit över två miljoner nya invånare, de flesta outbildade och med rötterna i världens sämst fungerande länder. Immigrationen har inte medfört att välfärden graderats upp – försetts med en motsvarande kapacitetsökning. Inte fler poliser, inte fler barnmorskor men däremot fler pratmakare (normkritiker, informatörer, värdegrundsaktivister, jämställdhetskvotister, HBTQi+ister etc.).

I de flesta svenskars medvetande är det verkliga Sverige och bilden av Sverige skilda åt. Sverigebilden visar upp ett för evigt rikt land där det bor ett välbärgat folk med hög levnadsstandard. Visst finns det problem men det finns ju i alla länder och Sverige är trots allt en av världens mest demokratiska välfärdsstater. Bland annat visas ju detta av att Sverige ligger i det absoluta toppskiktet bland bidragsgivarna till fattigare länder. Snygg bild, men i verkligheten går det åt helvete, tyvärr utan buller och utan bång!

Söndagskrönika: Vänsterhänthet

Så långt tillbaka jag kan minnas har jag trott att det finns ett samband mellan vänsterhänthet och intelligens, men bara så där allmänt, att vi som är vänsterhänta tänker lite bättre. Emellanåt har jag berättat om när jag av en vänsterhänt arbetskamrat/vän fick en sticker att ha bak i bilrutan. Där stod rätt lakoniskt: Left handed are smarter. Själva beviset för att det var sant tyckte jag att jag fick när denna sticker en dag var borta, säkert stulen, utan att jag förstod hur det hade gått till. Den satt på bakrutans insida och bilen var låst.

I en tidigare krönika har jag beskrivit Iain McGilchrists banbrytande forskning om hur de båda hjärnhalvorna fungerar. En snabbrepetition: Logik och systematisk analys tillhör den vänstra hjärnhalvan. Intuition och fantasi tillhör den högra. Den högra förstår det som den vänstra säger, även om den inte själv kan tänka så. Den vänstra förstår överhuvudtaget inte hur den högra tänker. Det är ett tänkande som är oåtkomligt för den vänstra hjärnhalvan. Medan den vänstra hjärnhalvan skapar en spegelvärld där människan bara kan se det hon själv har skapat, ser den högra hjärnhalvan både nyanser och sammanhang. Den ser en värld i ständig rörelse och förändring och förstår att ingenting är absolut.

Den rationella vänstra hjärnhalvan med sitt logiska förnuft, med sina tvångsmässiga ordningsprocesser, med sin avsaknad av distans har herraväldet över en värld som den i grunden inte alls förstår. Eftersom den högra hjärnhalvan ser och förstår saker som den vänstra varken ser eller ens vet om att de existerar, bör den vänstra hjärnhalvan inte ha ledningen utan vara ett redskap för den högra hjärnhalvan. McGilchrist säger att den vänstra hjärnhalvan är en mycket kompetent hjälpare men en mycket dålig ledare.

Hjärnhalvorna styr våra kroppar korsvis. När höger hjärnhalva är dominant så är vänsterhänthet en av de möjliga konsekvenserna. Kan det vara så att vänsterhänthet är ett tecken på att det är höger hjärnhalva som har kommandot? Den tanken gör mig på gott humör. Att jag är vänsterhänt betyder väl att hos mig är det höger hjärnhalva som har kommandot – det som McGilchrist anbefaller. Vilken fin människa jag är!

Evolutionär missanpassning

Begreppet evolutionär missanpassning (evolutionary mismatch) lanserades 1993 av neurologen Jack E. Riggs och spreds ganska snabbt. En bra populärvetenskaplig översikt kom för fem år sedan med Ronald Gipharts och Mark van Vugts bok ”Mismatch: How our stone age brain deceives us every day and what we can do about it”.

Samtidigt som begreppet visar på något illavarslande som kan leda till en arts undergång, så är evolutionär missanpassning ett normaltillstånd, med det tillägget att denna kan vara mindre eller större. Rimligen har etniska svenskar inte en lika stor missanpassning till det svenska habitatet som de afrikaner och muslimer från mellanöstern som immigrerar hit.

Ett exempel på missanpassning: Den industriella revolutionen gjorde att landsbygdens utomhusmänniskor blev städernas och fabrikernas inomhusmänniskor. Detta ledde till att smittsamma sjukdomar som tuberkulos, kolera och tyfoid spred sig i en tidigare okänd omfattning. Vi är inte biologiskt anpassade till ett inomhusliv.

Ett annat exempel: Moderna arbetsplatser består ofta av stora, komplexa och hierarkiska kontorslandskap där de anställda under förhållanden som skiljer sig mycket från våra förfäders förflutna ägnar mycket tid åt att interagera med främlingar. Jägare och samlare skilde inte arbetet från sina privata liv, de hade inga chefer att stå till svars för, inga deadlines att förhålla sig till. Grundläggande instinkter slår ofta fel på den moderna arbetsplatsen och orsakar stress, konflikter, utbrändhet, arbetsalienation och dåliga ledningsmetoder.

Under en tid har jag i lite olika sammanhang prövat synsättet men innan jag försöker visa på vilket sätt som missanpassningen kan förklara beteenden som både djur och människor uppvisar, vill jag lyfta fram att människan som inget annat djur med hjälp av viljan kan ignorera eller tysta den uråldriga inre röst som talar om för oss vad vi ska göra. Vi är ensamma om att utifrån ideologisk övertygelse kunna gå emot den inre rösten. Som självmordsbombare gör, eller när katolska präster bestämmer sig för att leva i celibat.