#MeToo och massinvandring


Under förutsättning att det sker i kontrollerad form är invandring vanligen positivt för ett land. Den arbetsinvandring som skedde till Sverige under efterkrigstiden var bra, såväl för svenskarna som för invandrarna. Detsamma kan sägas om de minoriteter som sökt sig till Sverige, för att genom sin egen arbetsinsats få ett bättre liv. Självklart är det också så, att Sverige bör ta ett, med hänsyn till landets folkmängd, proportionerligt ansvar för världens flyktingar.

Av detta följer emellertid inte att det är positivt med massinvandring från tredje världens sämst fungerande nationer, där en majoritet av nykomlingarna är unga manliga muslimer som saknar förutsättningar att hitta ett arbete på den svenska arbetsmarknaden. Att det, trots alla vackra ord om en berikande kulturell mångfald, inte skulle fungera, var inte särskilt svårt att förstå. I dag medger våra makthavare motvilligt att så är fallet, dock utan att stoppa massinvandringen. De undviker att tala om för oss att den fortsätter som förut.

Läs mer

Bloggläsare början av januari 2018


Jag läser just nu Jukka Tarkkas bok från 2010, ”Max Jakobson. Kylmän sodan diplomaatti. (Diplomat under det kalla kriget)”. Max Jakobson (1923-2013) var av judisk börd, diplomat och Finlands ambassadör i Sverige 1971-74. Bland annat skrev han tal till president Kekkonen. Max Jakobson var också journalist av den gamla skolan, det vill säga, granskande, självständig och så objektiv som möjligt. Hans åsikter var väldigt uppskattade bland politiker, men också bland vanligt – konservativt – folk. Nedan några ur boken översatta satser, som jag tror kan vara av intresse.

Det finns två basförklaringar till att Finland kunde hålla sin självständighet (efter andra världskriget]: militäriskt försvar och politisk skicklighet. Men det finns också en tredje förklaring: det politiska systemets kontinuitet. Under kriget gick parlamentarismen på sparlåga och överlevde med nöd och näppe. Men den slocknade inte och av egen kraft aktiverades den genast efter freden 1944. Det finns inte många länder i Europa som kan visa upp en liknande systemkontinuitet som Finland. En förklaring kan vara att Finland aldrig blev belägrat, men det blev ju inte heller Sverige och där förändrades det politiska systemet radikalt under 1970-talet (s. 64).

Jakobson ser den symboliska skillnaden i de nationella identiteter bland annat på det sätt som Finland och Sverige 1986 gravsatte sina stora ledarfigurer, Palme och Kekkonen. När Palmes jordfästes härskade partiet, vars röda flagga trumfade över det blågula. Minnestalet hölls av partiledaren, den civila jordsättningen leddes av utrikesministern och kungen talade först som tredje person. På plats var representanter från den tredje världen, från Socialistinternationalen och från FN. Ordet fädernesland blev inte uttalat, och i stadshuset ekade inte ”Du gamla du fria”.

Kekkonen var också en radikal, som hade skakat det borgerliga samhället och sökt internationell uppmärksamhet. Han välsignades i Domkyrkan av ärkebiskopen, minnestalet hölls av presidenten och generalerna stod i givakt. Klangen från ”Narvas marsch” och den blåvita flaggan markerade sorgen. Kekkonen följdes till graven av staten, nationen och fäderneslandet. I båda begravningar fanns såväl kontinuitet som ett budskap. I Finland det statliga systemets, i Sverige partimaktens (s.131).

Läs mer

Migrationsstatistiken 2017: Chockerande siffror

När statistiken för 2017 idag redovisas fullt ut för Sveriges del kan vi konstatera att den socialdemokratiska regeringen inte hittills har ändrat något i grunden, när det gäller migration. Det är bara att kolla siffrorna för beviljade asylansökningar och uppehållstillstånd för asylsökande i Norden förra året i diagrammet ovan. (Kvotflyktingar specificeras inte på samma sätt i övriga nordiska länders redovisning, exempelvis säger Danmark helt nej till dessa).

Aldrig har skillnaden jämfört med våra grannländer varit så stor. Övriga Norden tar tillsammans bara emot en fjärdedel asylsökande jämfört med vad vi gör. Det är en siffra som förmodligen kommer att fördubblas med den påföljande anhöriginvandringen. 2017 beviljade Sverige totalt 135.459 uppehållstillstånd. Förutom asylsökande som har fått stanna inkluderar detta även anhöriga av alla kategorier, arbetskraft utanför EU/EES, och gäststudenter.

Volymerna har i båda fallen historiskt bara överträffats av 2016, i efterverkningarna av den stora invasionen hösten/vintern 2015. Då fick totalt över 150.000 personer, till absolut största delen av manligt kön, stanna. Av dessa var över 71.000 asylinvandrare. Migrationsverkets prognos från juli 2017, som senare justerats ned något, räknar med att över en halv miljon personer kommer att söka olika former av uppehållstillstånd åren 2017 – 2021; över 800.000 om man räknar förlängning av tillfälliga uppehållstillstånd, vilket nu sker i nio av tio fall. Det är också rekordsiffror, sett över en jämförbar tidsperiod. Alla dessa fakta gör att vi snarare har en fortsatt invasion att vänta än en återgång till EU:s miniminivåer, vilket politikerna försöker få oss att tro på.

Det är bara att konstatera: vi har idag två politiska block som inte ser till landets och folkets bästa. Lögnerna frodas och vansinnesfärden mot välfärdsstatens upplösning fortsätter. Inga allianser där Sverigedemokraterna får inflytande är i sikte. Inte heller någon självkritik från det politiska och mediala etablissemanget. Det är ett stort bedrägeri mot väljarna, eftersom det inte finns folkligt stöd för den förda politiken.
Läs mer

Ola Larsmos Sverigeovänliga författarskap

I dag är Jan Sjunnesson gästbloggare. Denna text är en kortad och redigerad version av en av de essäer som ingår i hans på eget förlag nyutgivna ”Livsvatten, en berättelse om alkohål och andra texter”. Se vidare http://www.Sjunne.com

***

Ola Larsmo är Dagens Nyheters och Bonniers älsklingsförfattare, en socialliberal och historieintresserad vänlig själ i den politiska mittfåran. Det tog ett par år in på 1980-talet innan han hittade ett engagemang som passade honom, som antirasist inte bara i samtiden utan också i historien. Alltid på de rättrådigas sida. Aldrig tappa bort sig angående nationalismen, som enligt honom leder till nazism. Ständigt kritisk mot svensk kultur. Vi är lika usla nu som vi var under andra världskriget och bara massinvandring kan betala av vårt rasistiska arv.

Att kritisera rasister var lätt, då som nu, och denna aktivism har gett honom en plats i medierna, författarskrået och debatten om den Sverigevänliga rörelsens framgångar. Att han nått så långt beror just på hans roll som demagogisk debattör och publicist, inte som sanningssägare eller framgångsrik romanförfattare.

Ola Larsmo skonar de regeringar som är ansvariga för det migrationspolitiska haveriet och förtalar dem som inte godtar maktens beskrivningar av verkligheten och dess lösningar. Hans kulturella meningsfränder heter György Lukács och Artur Lindkvist, som båda ursäktade Sovjetunionens diktatur.

Läs mer

Sista chansen att förskottsbetala för PRISET och få den fraktfritt till förmånspriset 190 kr

Gör så här: Betala in 190 kr till Plusgiro 463 33 86-0 och maila mig adressen dit boken ska skickas: koa@arnstberg.se

Författare: K-O Arnstberg (red.), Ingrid Björkman, Julia Caesar, Ingrid Carlqvist, Mats Dagerlind, Kajsa Ekholm Friedman, Marika Formgren, Jonathan Friedman, Anna Hagwall, Jan Milld, Gunnar Sandelin och Jan Sjunnesson.

I PRISET berättar tolv av Sveriges mest kända och genomtänkta kritiker av massinvandringen om vad det kostar dem att stå upp för det egna landet och det egna folket – det självklara för de flesta folk i världens alla länder – men inte i Sverige. Här kallar överheten dem för främlingsfientliga, högerextrema och rasister, ja till och med nazister. Genom att protestera mot den katastrofala massinvand­ringspolitik som Sveriges både höger- och vänster­regeringar driver, visar för­fattarna att yttrandefriheten enbart gäller medlöparna. De ger bilden av ett land där många förstår vad som händer men är rädda och håller tyst. Protesterna sätter inte bara jobbet utan också äktenskap och familjer, kontakten med arbets­kamrater, nära vänner och släktingar på spel. Läs PRISET och se hur repressionen är satt i system. Möt i dessa berättelser en överhet som tappat verklighets­kon­takten och glömt sitt uppdrag att se till folkets bästa.
Läs mer

När värdet går på grund

I dag återkommer Rolf Oward

***

Är du ond eller god? Är du för eller mot demokrati? Så konkret ställs sällan frågan, men om man inte ställer upp som troende på dagens värdegrundsreligion hamnar man direkt på den negativa sidan och blir stämplad som en elak och ond avvikare, en som säkerligen också är fascist eller nazist.

Så – varifrån kommer religionen? En stor del verkar komma från FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948. Den första meningen i den första artikeln lyder så här i sitt engelska original: All human beings are born free and equal in dignity and rights. Läs gärna det igen. Det står alltså dignity. Inget annat. Den svenska versionen: Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Således en magnifik felöversättning. Om den är avsiktlig eller bara ett tecken på dåliga språkkunskaper kan man bara spekulera om. Oavsett det är värde inte detsamma som värdighet. Och värdighet har innebörden att människor sinsemellan ska behandla varandra med respekt.

Är den svenska felöversättningen unik? Det verkar faktiskt vara så. Mig veterligen är det bara Norge som lyckas lika dåligt som vi på att översätta dignity. Som exempel på motsatsen kan vi ta den franska versionen: Tous les êtres humains naissent libres et égaux en dignité et en droits.
Läs mer

Min samhällssyn


För mig har det nog alltid varit självklart att det finns två grundperspektiv på tillvaron, det privata och det samhälleliga. Min privata värld är uppdelad i sådant som jag gillar respektive ogillar och det gäller allt mellan himmel och jord. Där är jag suverän och eftersom jag har ett bra självförtroende oroar jag mig nästan aldrig för vad andra människor ska tycka. Säkert underlättar det att jag är som de flesta andra. Jag ogillar vissa slags människor och tycker bra om andra (vem gör inte det?). Jag tänder sexuellt på unga kvinnor men inte på gamla gubbar. Jag gillar tyska bilar och är fördomsfull mot franska. Jag väljer whisky framför vodka och hellre arbetar jag på morgnarna än på kvällarna. Buddhistiska länder är mer lockande än muslimska, men en kul muslim har företräde framför en tråkig buddhist.

Den där listan över vad jag gillar och ogillar kan göras hur lång som helst. Det som syns och som jag själv är medveten om, är bara toppen på isberget. Det mesta ligger under ytan och är självklart, fram tills dess jag eventuellt provoceras och får syn på mig själv. Det kan tilläggas att det också finns sådant som är likgiltigt eller neutralt för mig, men som provocerar många andra. Jag bryr mig till exempel inte alls om mina medmänniskors sexuella läggning. De får ha vilka lustar de vill för mig, så länge det inte handlar om övergrepp. Jag bryr mig heller inte om ifall människor är svarta, gula eller gröna och jag tycker inget särskilt om kvinnor som chefer, för att ta något mer specifikt. För att gå vidare på det spåret så är könsroller ingen viktig fråga i mitt privatliv. Nu är det ju inte aktuellt längre, men om det är jag eller min fru som byter bäbisblöjor, tvättar eller lagar mat handlar inte om att män ska göra vissa saker och kvinnor andra. Jag föredrar den lösning som är mest praktisk.

I privatlivet är känslor viktigare och mer styrande än kunskaper. Livet kan se ut nästan hur som helst – det enda kriteriet är att jag är nöjd med att leva på det sättet. Konventioner betyder väldigt lite. Jag behöver inte följa vissa rutiner bara för att man ska göra det, om jag har lust att fungera efter något annat mönster. Nu är jag som sagt rätt ointressant i mina vanor, så jag kommer inte på något bra exempel, men om jag fördrog att sova i en tunna i garderoben istället för i sängen, ja då var det väl på det sättet. Min syn på egna och andras vanor och existenser är extremt tolerant. Eller, tolerant är fel ord därför att det verkar som det är tillkämpat, något som jag kan vara stolt över. Det är inte något direkt val utan jag bara är på det sättet och det är jag ingalunda ensam om. Väldigt många välutbildade svenskar följer samma mönster. Så länge jag inte blir involverad i något jag ogillar, får människor i min närhet ha vilka vanor och intressen de vill.
Läs mer