Vi behöver inte ljuga


En journalist jag känner tror inte att det pågående samhällshaveriet någonsin kommer att leda till att svenskarna bygger upp ett motstånd värt namnet. Ingen situation kan bli så vidrig och farlig att det svenska kollektivet säger att nu djävlars får det vara nog! Det finns ingen nedre vändpunkt, ingen nivå där missnöjet växer till ett aktivt och organiserat motstånd, utan svenskarna kommer att lydigt traska på, hela vägen fram till sin icke-existens. Lite gnäll längs vägen, men något mer blir det inte. Om det beror på att vi inte haft krig på flera hundra år och därför förlorat vår försvarskompetens eller om det kanske beror på – det hävdar min vän journalisten – att välfärdssamhället premierar ”det kvinnliga” och på så sätt gör svenska män godhetsreligiösa, mesiga och till förbindliga syltryggar, det kan diskuteras. Antagligen går det att föra in flera hypoteser och på så sätt få en lista över möjliga förklaringar.

Jag frågar honom om inte Sverigedemokraterna kan ses som en motståndsrörelse. Han skakar på huvudet. Sverigedemokraterna må vara både emot massinvandringen och folkligt förankrade, men de har anpassat sig till sina politiska motståndares spelregler. Han jämför med någon som får åka med i bilens bagageutrymme och där, för att bromsa, pressar fötterna mot plåten så att tårna vitnar. Men så kan man inte bromsa en bil, då måste man sitta i förarsätet. När man väl sitter där, om man nu någonsin kommer dit, då gör man inte motstånd utan då kör man.

Jag tänker att det är så man resonerar, när man är upplärd på en högskola att tackla samhällsfrågor. Först identifierar man problemet och prövar diverse sidospår, varefter dessa avfärdas. Därefter ställer man upp ett antal hypoteser till att det blev som det blev. Och så prövar man dem, i syfte att komma fram till en empiriskt underbyggd och trovärdig förklaring, exempelvis: det är feminismen! Eller kanske: det är älgjakten!

Därefter är det dags för lagstiftare, opinionsbildare och politiker att ta över stafettpinnen. Med hjälp av en ansvarig myndighet och dess tjänstemän inför eller ändrar politikerna det som behöver införas eller ändras, justeringen konfirmeras i diverse juridiskt hållbara dokument och så är problemet löst. Diskuterar vi till exempel hedersrelaterat våld och forskare kommer fram till att massinvandringen från Afrika och Mellanöstern är roten till problemet, då stänger politikerna landets gränser för invandring därifrån. Kanske finner forskarna att européer och vissa asiatiska folk inte ägnar sig åt hedersrelaterat våld och dessutom lyckas bäst med sin integration. Då bestämmer politikerna att dessa folkgrupper får komma in i landet, men att volymerna givetvis måste kontrolleras. De kan inte släppas in i så stort antal, att de konkurrerar med landets egna medborgare om välfärdsförmåner och jobb.
Läs mer

They took our jobs!

I dag släpper vi åter in Dick Taytor på bloggen. Den här texten är pinfärsk och finns således inte med i hans nya bok Diktat.

***

I ett avsnitt av den populära animerade TV-serien South Park dyker det helt plötsligt upp några immigranter från framtiden. År 3045 finns det uppenbarligen för många människor och för få arbetstillfällen. För att råda bot på detta uppfinner någon en tidsmaskin så att framtidens arbetslösa därmed kan resa bakåt i tiden, till början på 2000-talet för att hitta jobb. Idén för the aliens är att öppna ett sparkonto, så att deras familjer drygt tusen år senare kan använda de förräntade pengarna.

Problemet är bara att de jobbar för i stort sett ingenting, vilket medför att en hel del invånare i South Park följaktligen blir arbetslösa, varpå en proteströrelse bildas bland först och främst ”arbetarklassens” folk, då de är de första som förlorar jobben. Trey Parker och Matt Stone, skaparna av serien, förlöjligar och driver med dessa pissed of white trash redneck conservatives genom att låta dem en efter en indignerat upprepa frasen: They took our jobs. Dey took yer jobs!

Detta syftar givetvis på den illegala invandringen till USA där miljontals mexikaner och folk från Latinamerika på jakt efter ett bättre liv tar sig över gränsen och erbjuder sina tjänster till mer eller mindre skrupulösa arbetsgivare, som ser chansen att tjäna pengar på billig arbetskraft. Även medel- och överklassen använder sig av dessa immigranter i form av exempelvis lågavlönade trädgårdsmästare och hushållerskor.
Läs mer

Bloggläsare mitten av september


När jag läser många inlägg på olika sidor, tycker jag att det blir för många beskrivningar av hur dumma och ologiska PK-folket är. Problemet är ju inte deras enfald och okunnighet utan att de inte bryr sig. Vi kan ha hur många bra argument som helst men får ändå aldrig ens ett svar. Orsaken är mycket enkel, det handlar inte om det vi tror att det handlar om, utan om att befästa sin makt. Att vi då hela tiden försöker och försöker igen att tala förstånd med dem blir nästan patetiskt. Sverige är kanske mest illa ansatt av sjukan, men hela västerlandet verkar lida av något liknande.

Snart kommer en reaktion och det är då vi måste ha ett alternativ. Därför är kunskapsutvecklingen så viktig kring det som sker. Detta för att komma ifrån vem som är mest jämställd, invandrarvänlig, HBTQ-vänlig etcetera. Det är bara dunster! Det är inte det som är det goda samhället.
Läs mer

Vem får säga sådant som inte får sägas?


Per Wästberg, åttioplussare, ledamot av Svenska akademin och skönlitterär författare i det absoluta elitskiktet, har aldrig tillhört mina favoriter. När min generation i slutet på 1960-talet läste Vattenslottet och Luftburen föredrog jag helt andra författare. Och som chefredaktör för Dagens Nyheter, Per Wästberg var faktiskt det under hela sex år kring 1980, gjorde han inget större avtryck. I detta snåla omdöme vill jag dock göra ett undantag. Som stockholmsskildrare står Per Wästberg i en klass för sig. Kunnig och med en förmåga att, som ingen annan nu levande svensk författare, läsa stadens historia i nutiden. Ett slags borgerlig motsvarighet till Per-Anders Fogelström.

Ovanstående rader skulle jag aldrig ha satt på pränt, i varje fall inte här på bloggen, om det inte fanns ytterligare en kvalitet jag ville lyfta fram och som jag inte sett kommenterad i kulturdebatten. När måttligt tindrande författarstjärnor som Ann Heberlein och Marcus Birro får korn på det svenska katastrofscenariot och – i en andra våg efter oss som tillhör första vågens dissidenter – slår larm om den totalitära och censurerande svenska samhällsdebatten, då bryts den stora tystnaden och det blir ett väldigt oväsen på den offentliga scenen. Prästerskapets olika potentater träder fram och utfärdar sina bannbullor över de otrogna. Må de brinna i helvetet, eller åtminstone hålla käften! Därefter blir det tyst igen. Ett tydligare bevis på att Marcus Birro och Ann Heberlein är på rätt spår kan man knappast få. Nå, det har jag vetat länge: folk som inte tål kritik blir dumma, om de inte redan är det.

Men ingen verkar kasta sig över Per Wästberg, som inte har vaknat upp därför att han nog aldrig sovit. Han skriver sina klartänkta och kunniga krönikor i Svenska Dagbladet, utan att larmet går bland den svenska parnassens alla trångsynta dumskallar, de som gillar mångfald när det gäller hudfärg och kön men aldrig när det gäller kunskaper och åsikter. Jag läser honom med stor respekt och ibland tänker jag att jag borde ge de romaner som jag aldrig riktigt uppskattade på 1970-talet en ny chans. Men frågan är om det blir av. Jag läser inte särskilt mycket skönlitteratur längre.
Läs mer

Om Godhet

Signaturen E.J. har vid några tillfällen skickat mig texter i gränslandet mellan filosofi och poetisk prosa. Orden är noga valda, så som de bästa kulturartiklarna kunde se ut ännu för ett kvartssekel sedan, men i dag är rätt sällsynt.

I den text som återges nedan citeras Mikael Wiehe på slutet, och sångtexten vänds mot honom. Raffinerat! Jag läser den alldeles efter att jag på mitt bedrövliga elpiano spelat Allan Edwalls Vaggvisa, där inledningsstrofen kan tolkas på ett liknande sätt:

Sov mitt lilla hjärta
Roligt i din bädd
Inte vara ängslig inte vara rädd
Ty i svarta natten över skog och mark
Över vida vatten vaktar farbror Stark
Han har skarpa ögon och en stor kanon
Och han släpper ingen jävel över bron

Farbror Stark vaktar inte alls utan släpper varenda jävel över bron. Den skarpa blicken spar han för dem som vakenheten ger mardrömmar. Och kanonerna, de som kommer från Bofors, de kränger han till andra länder, förstås. Det är inte troligt att Allan Edwall hade hållit med mig om den tolkningen/invändningen. Kanske hade Vilhelm Moberg gjort det.

Läs mer

Lite nordisk asylstatistik och dess konsekvenser

Sverige har hittills i år beviljat ungefär dubbelt så många asylansökningar som övriga Norden har gjort TILLSAMMANS.

Business as usual, om nu någon trodde någonting annat…

OBS! Detta rör beviljanden i första instans (Migrationsverket). Räknar vi med de ärenden som också beviljats av migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen, så är det 23.183 personer som hittills har fått uppehållstillstånd i Sverige i år på asylgrunder. Sedan fördubblas allt genom den påföljande anhöriginvandringen.

Med tanke på de prognoser som Migrationsverket senast gjorde i juli kan vi förvänta oss att mellan över en halv miljon upp till drygt 800.000 personer söker uppehållstillstånd i Sverige fram till och med 2021. Se tidigare blogginlägg här.

Kopplingen till den senaste tidens händelser och den pågående massinvandringen är någonting som borde diskuteras livligt i media. Mer än någonsin är ett journalistiskt helhetsgrepp nödvändigt därför att en offentlig diskussion om konsekvenserna av det fortsatta stora inflödet är en överlevnadsfråga.
Läs mer