Staten och klanen


Staten och klanen är samhällets två alternativa organisationsformer. Klanen är den äldre, för att inte skriva urgamla, formen. Det är också en organisationsform som kan fungera inom en svag stats revir. Vi ser i dag hur i synnerhet kriminella klaner utmanar det svenska våldsmonopolet. Dessutom kan klanen konkurrera med, och vinna över en stat, som inte förstår att våldsmonopolet är den grund som rättssamhällets auktoritet vilar på.

Den svenska statens våldsmonopol är försvagat genom ideologisering, vilket i går visades genom Försvarsmaktens helsidesannons i svensk press, som stöd för Pride. Försvarsmakten ser värdegrunden som en av sina viktigaste uppgifter. Att delta i Prideparader har därför ett högt symbolvärde.

Omdömeslösheten och naiviteten skrämmer. Försvarsmakten ska inte värna ideologiska projekt utan nationen. Om den dagens kommer, ska den vara optimalt förberedd för denna uppgift och absolut ingenting annat. Kritiken gäller därför också den könskvotering som leder till att militär och polis, typiskt manliga revir, får sina våldskapital reducerade. Idealt sett ska där, enligt regeringens direktiv, finnas lika många kvinnor som män. Likaså finns det en förvirring inom dessa våldsmonopolets myndigheter rörande såväl metoder som mål. Straff kallas inte för straff utan för vård – kriminalvård. Polismakten kan, som ett alternativ till straff, våld och hot om våld, bjuda på kaffe och bullar.
Fortsätt läsa

En söndagsmorgon i juli år 2021


Först läser jag om Ungern, detta land som alltid beskrivs som odemokratiskt i svensk press. Nu har en stor Prideparad dragit genom Budapest. Jag kan inte tolka det som annat än att i Ungern är det tillåtet att ha andra uppfattningar än regimen – vilket betyder att landet är mer vidsynt än Sverige. Här är det omvänt, den som argumenterar mot HBTQ-rörelsen – för den som läst på lite om hur könsdysforin sprider sig bland unga människor finns det goda skäl att göra det – bereds ingen plats i den svenska offentligheten. Inte heller tycks det spela någon roll för svenska journalister att Viktor Orbán tänker anordna en folkomröstning om den nya lagen, som vänder sig mot HBTQ-undervisning och propaganda. Landet är odemokratiskt, punkt slut.

Jag kan just ingenting om Ungern, men jag vet vad demokrati är och jag kan inte förstå annat än att Viktor Orbán också vet det – långt bättre än svenska journalister och politiker, långt bättre än EU:s maktelit, som sitter vid köttgrytorna utan att vara tillsatt i något som ens har varit i närheten av att kunna kallas för en demokratisk valprocedur.

Sedan läser jag en kort artikel där journalisten, efter att ha kallat Polen för ett hot mot demokratin, konstaterar att det ändå finns hopp. Kanske den nuvarande regimen röstas bort i nästa val. Snacka om att inte förstå vad demokrati är för något! Det är verkligen Kindergarten när man sätter likhetstecken mellan demokrati och den politik man själv gillar. Allt annat är odemokratiskt. Det påminner mig om en praktblaffa som en statsvetarprofessor klämde ur sig och som journalisten Mustafa Can citerade med gillande, nämligen att kärnan i demokratin inte är kompromisserna utan framtiden – just den som fattas oss i dag: ”Bilder av framtiden som vi kan tro på, även i de stunder när politikens realiteter känns svåra och oöverkomliga”.

Fortsätt läsa

Kompetens, intelligens och lydnad.


Ett tag har jag funderat på hur jag ska hantera det tema som rubriken avser att täcka. Dels har jag ett antal pusselbitar, som inte riktigt passar samman, dels vill jag formulera min tankegång så att jag inte framstår som skrytsam. I impression management ingår ju konsten att framställa sig själv i bästa möjliga dager, men det finns alltid risk för att det baktänder. Nå, jag börjar med att bita huvudet av skam med påståendet att jag behärskar hantverket i min profession. Sedan funderar jag lite på om jag ska skriva att jag är ”väldigt klyftig” också, men nöjer mig med att skriva ”ganska klyftig”.

Dessa båda påståenden står på rätt solid grund. ”Kompetent” kan översättas till ”högpresterande”. Jag vet inte hur många forskningsrapporter och andra böcker jag skrivit, men tror att, tillsammans med en del skönlitteratur, kan det vara så många som sjuttio. Min första akademiska examen, fil. kand., som beräknas ta sex terminer, läste jag in på tre, samtidigt som jag arbetade så gott som fulltid som assistent åt en pensionerad professor. Det finns mera som jag kan skryta med, men det kanske räcker.

När det sedan gäller intelligensen så handlar det om ett oväntat resultat. Jag var nämligen väldigt dålig i plugget. Jag hade några bra betyg, men det mesta var under medel och tidvis skolkade jag rätt mycket. Det var inte så att jag kände mig otillräcklig, mitt självförtroende var det inget fel på, det var bara så urbota tråkigt och ofta också förutsägbart.
Fortsätt läsa

Vinklad, sållad och censurerad


I olika sammanhang har jag prövat att se politisk korrekthet som en religiös rörelse, ett mentalt virus och till och med som ett känslotyranni. Enklast och mest relevant är det ändå att se det som en form av politisering, som erövrar och destruerar samhällets offentliga plattformar. Ett aktuellt exempel är fotboll och den antirasistiska demonstration det innebär att spelarna går ner på knä alldeles innan matchen börjar. Jag leker med tanken att snart rullar de också runt på planen, som en protest mot klimathotet. Därefter reser de sig, drar de ner brallorna och gör helikoptern, för att visa sin solidaritet med HBTQ-sekten.

Politiseringen är så utbredd att det till och med finns anledning att beklaga att den politiska debatten är politiserad. Tag till exempel hedersrelaterat våld, som i dag tillhör de med rätta uppmärksammade brotten. Under lång tid förnekade Vänsterpartiet av ideologiska skäl att det alls fanns en sådan kategori. När Ung Vänster skulle anta ett antirasistiskt program år 2007 skrev de att hedersbrott och hedersvåld används som en maskering av den patriarkala maktstruktur som ligger bakom våldet mot alla kvinnor. Det var rasism, när könsförtryck och könsdiskriminering beskrevs som en invandrarfråga. Alla män är ju på det sättet!

Ett färskare exempel: När Ulf Kristersson i sitt Almedalstal för en dryg vecka sedan äntligen gav ord åt det som alla som inte betraktar verkligheten genom ett ideologiskt raster vet, nämligen att invandringen medfört en belastning för Sverige, så fick han hård kritik från Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi. Hon sa: ” Jag förväntar mig att Ulf Kristersson ber om ursäkt till alla de hårt arbetande svenskar med utländsk bakgrund som går till jobbet varje dag, betalar skatt och ser till att Sverige fungerar”. Men kanske Märta Stenevi inte är ideologisk utan bara ännu en av dem som anser att känslorna är viktigare än verkligheten: feel beats real.

Det är ett minst lika stort elände att journalistiken politiserats, i form av agendajournalistik. Den oberoende och neutrala information som journalisterna påstår sig leverera är vinklad, sållad och censurerad. På att det förhåller sig så går det att ge hur många exempel som helst, men jag ska begränsa mig till ett aktuellt.
Fortsätt läsa

Efter Guds död


Om man säger att alla människor är lika värda, så säger man samtidigt att alla människor är lika värdelösa. Det är med andra ord ett meningslöst påstående. Begreppet värde handlar om att göra distinktioner. Bra, bättre bäst. Dålig, sämre sämst. Att människor är lika mycket värda, det är ett ganska sällsynt undantag. Dessutom, lika mycket värda, i vems ögon?

Att ordna tillvaron hierarkiskt, inbegripet andra människor, det är något som alla gör, utan undantag. I annat fall uppstår kaos. Nå, som norm då? Visserligen är inte alla människor lika mycket värda, men det kanske borde vara så?

Lika illa där. Det är en allmängiltig mänsklig strävan att vilja bli bättre än andra, därför att den som uppnått ett mästerskap beundras av sina medmänniskor. Vi är lika angelägna om att få sola oss i våra medmänniskors beundran som vi är rädda för deras förakt. Begäret att överglänsa andra syns i stora avgörande skeenden som krig, i älskade aktiviteter som sport och sex, liksom naturligtvis i driften att bli rik. Detta begär är inte bara grunden för erövring och imperialism, det är också villkoret för skapandet, vare sig det är frågan om stora symfonier, målningar, romaner, etiska regler eller politiska system.
Fortsätt läsa

Hjärntvätt


I sin bok En nordkoreansk flickas resa till frihet (Massolit pocket 2015) skriver Yeonmi Park att Nordkorea är en känslodiktatur. Med det menar hon att staten inte bara tvingar medborgarna till vissa beteenden medan den förbjuder andra, utan att staten också manipulerar medborgarnas känslor. Hon beskriver hur de i skolan sjöng sånger om Kim Jong II och hur hårt han arbetade. Han reste runt i landet för att träffa medborgarna och hjälpa dem till ett gott liv. Då åt han bara små risbollar och sov i sin bil. Gråtande sjöng barnen ”Snälla, snälla, käre ledare, vila ordentligt för vår skull!” Den enda äkta kärleken riktas mot den dynasti som består av de tre diktatorer som styrt Nordkorea i tre generationer. I dag är det Kim Jong Un som dyrkas.
Fortsätt läsa

Mentala virus


Virus är latin och betyder gift. När vi därför kallar den biologiska partikeln corona för ett virus, så är det, språkligt sett, inte en klassificering utan en liknelse. Den gemensamma nämnaren är att gift är något som gör människor sjuka, i värsta fall med döden som följd. Också datorer kan bli förgiftade. Ett datorvirus är ett självreplikerande program som sprids mellan datorer och skadar eller ta bort data. Om det vill sig så illa förstörs hårddisken. Utmärkta men inte hundraprocentigt säkra vaccin finns, i form av skyddsprogram.

Jag gillar liknelser och metaforer, därför att de ger oss nya perspektiv på sådant som vi blivit blinda inför. När jag ställer upp hypotesen att marxismen är ett virus, så är det i grunden samma slags liknelse – men nu handlar det om ett mentalt gift som sprids via språket. Med hjälp av ”virusperspektivet” kan jag ställa ett antal frågor kring ett tillstånd som jag vill veta mer om. Först och främst naturligtvis vad för slags virus det är, men framför allt:

  • På vilka sätt har det mentala viruset marxism muterat?
  • Vilka mutationer är i dag relevanta?
  • På vilka sätt kan ett mentalt virus bekämpas?

Fortsätt läsa

Samhällskollaps


På svenska använder vi ordet samhälle såväl för orter som sociala gemenskaper, liksom vi kan tala om ”det svenska samhället”. Emellanåt kallas också staten för samhället. Denna otydlighet smittar av sig på begreppet samhällskollaps” – vad är det egentligen som slutar fungera när samhället kollapsar? Är det som när DDR och Sovjetunionen kollapsade – det vill säga, det är staten som inte längre fungerar?

När totalitära stater tappar greppet över medborgarna ser vi det som positivt. Äntligen kan folk säga och göra saker som tidigare var förbjudna. Vem vill inte se staten i Belarus haverera? Och när stater stärker greppet om medborgarna är det negativt. Kina är i färd med att begränsa hongkongbornas frihet.

En samhällskollaps kan också bestå i att staten fortsätter att fungera, medan själva samhället kollapsar. Om staten inte längre kan upprätthålla sitt våldsmonopol, får det förfärande konsekvenser för samhället, men inte nödvändigtvis för staten. Samhällskollapsen kan också bestå av en hyperinflation, vilket drabbade Jugoslavien. Zimbabwe, Venezuela och Libanon är andra exempel. Inte självklart för alla men för vanligt folk blir konsekvenserna katastrofala. När pengarna förlorar sitt värde kan den som inte har andra tillgångar, inte köpa nödvändiga livsmedel.

Nordkorea är ett kollapsat samhälle, med en stat som utövar stenhård kontroll över sin befolkning. När Sovjetunionen kraschade drabbades också den nordkoreanska ekonomin, som var beroende av det sovjetiska stödet. Efter Kim Il-sungs död 1994 och under de närmaste tre åren svalt mellan 600 000 och två miljoner människor ihjäl.

Av nyhetsrapporteringen framgår att landet nu återigen hotas av svält, utan att staten ens är i närheten av att kasta in handduken. I Västvärlden vet man inte hur allvarligt läget är. Det finns ingen insyn. Nordkorea är tömt på internationella diplomater och biståndsarbetare och den sista internationella FN-personalen lämnade landet i mars.
Fortsätt läsa

Ungern och EU:s självmordspakt


Rod Dreher heter en amerikansk journalist som skriver för The American Conservative, en tidskrift som också finns på nätet. Han har skrivit tre bestsellers, en av dem med den lockande titeln ”Live Not By Lies”. Rod Dreher bor tillfälligt i Budapest och i en färsk artikel konstaterar han att Viktor Orbán gjorde rätt, när han hösten 2015 stängde Ungerns gränser. Motiveringen var att Ungern är ett kristet land. De muslimer som vällde in i Europa på grund av kriget i Syrien var därför inte välkomna att bosätta sig där. Orbán gjorde också klart för EU att han inte lade sig i den politik som andra nationella ledare förde. Ville de ha muslimska bosättningar så var det deras sak. Men han kunde inte förstå varför de motarbetade honom och det ungerska folkets vilja att hålla sig till sitt eget historiska arv, sin kultur och religion.

För detta fick han hård kritik, såväl från USA:s som Europas vänsterliberaler, trots att inte heller de rimligen kunde missa de problem som muslimska bosättningar förde med sig. Vid ett toppmöte i Riga hösten 2015 hälsade EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker Viktor Orbán med orden ”Hej diktatorn” och det var inte bara på skämt. FN:s chef för mänskliga rättigheter kallade honom för rasist och finansmannen George Soros, som lägger ner merparten av sina genom valutaspekulationer förvärvade miljarder på att bekämpa nationalstater, sa att Orbán ledde en maffiastat.
Fortsätt läsa

Cancel Culture à la Po Tidholm

Thomas von Wachenfeldt heter en hälsingemusiker som bland annat spelar fiol och är riksspelman. Han försörjer sig som universitetslektor i musik vid Umeå universitet. På nationaldagen i år fick han ”Nationaldagspriset” på 20.000 kronor av Svenska kulturstiftelsen, ett nytt initiativ. När man googlar stiftelsen presenteras den helt neutralt, det är inget särskilt med den. Går man till Katerina Janouch blogg får man lite mer kött på benen. Där kan man läsa att stiftelsen ska verka för bättre möjligheter och villkor för de kulturutövare som inte känner sig bekväma med kulturvänsterns antinationalism. Ordförande är Richard Sörman, docent i romanska språk. Katerina Janouch intervjuar honom och han säger:

Att vi nu behöver en liknande stiftelse i Sverige har dels med invandringen att göra, dels med globaliseringen. 25 procent av Sveriges medborgare har idag utländsk bakgrund och andelen ökar. Vill man tro på en möjlig integration av de som kommit hit måste man också tro på existensen av en svensk majoritetskultur. Vad ska de som kommer annars integreras till? En majoritet av invandrarna vill nog förresten att Sverige ska vara Sverige. Det är jag ganska övertygad om. När det gäller globaliseringen är det många av våra ungdomar som konsumerar all sin kultur på internet. Där kan de lyssna på koreansk pop och titta på amerikanska tv-serier. Det är så det ser ut idag. Vad vi kan göra är att försöka skapa ett större intresse för det svenska. Drömmen är förstås att det ska bli inne att vara svensk igen, att det blir inne att äta svensk mat och lyssna på svensk musik.

Fortsätt läsa