Söndagskrönika: Den spegelvända formateringen

Under den amerikanska presidentvalskampanjen 2016 spreds via mail en konspirationsteori med namnet Pizzagate. Den påstod att demokratiska toppolitiker och tjänstemän sysslade med människohandel. De var pedofiler och bland annat hade de en barnsexring i källaren till en namngiven pizzarestaurang i Washington DC. En man i North Carolina beslöt sig för att ta reda på om det var sant. Han reste dit och sköt med ett gevär sönder låset till ett förråd, därför att han trodde att det var dörren till barnsexkällaren.

Pizzagate ledde till en annan konspirationsteori som drog in Hillary Clinton, Razzledrip. Tillsammans med sin tidigare kampanjordförande, John Podesta, påstods hon delta i rituella mord på barn. Genom att dricka deras blod kunde man föryngra sig.

Dessa båda rörelser är föregångare till QAnon, en konspirationsteori där anhängarna är övertygade om att ett internationellt nätverk av satanistiska pedofiler ligger bakom ”den djupa staten”. I nätverket hittar man elitistiska demokrater, politiker, journalister, nöjesmoguler och andra offentliga personer. Bokstaven Q är central och det finns två hypoteser. De ena är att de ”Q-droppar”, som sprids på nätet bland anhängare till Donald Trump, hänvisar till energidepartementets högsta säkerhetsnivå för kärnvapen (Q-godkännande). Den andra är att Q en person med militär- eller underrättelsebakgrund i den översta makteliten. Han kommer att avslöja sanningen.
Fortsätt läsa

Söndagskrönika: Middag som terapi mot ”rasism” – för rika vita kvinnor

I dag gästas bloggen av den norske journalisten Arnt Folgerø.

Saira Rao och Regina Jackson

I USA, där Woke and Black Lives Matter-kulturen – med direktiv från styrelserummen i Big Techföretagen och det som sker i undervisningen, från förskolor till universitet – erövrar allt större delar av samhället, ska det mycket till för att något nytt ska väcka uppseende. Men på mikronivå sker sådant som kan få människor att bättra sig. Race2Dinner är ett sådant projekt. Under middagsbjudningar erkänner vita överklasskvinnor att de är rasister, en ny förståelse och självinsikt som de får betala tusentals dollar för.

Man skulle man kunna tro att idén till ett sådant projekt kom från kretsar i det vita och politiskt väckta USA, eftersom det är vita människor som är ansvariga för de flesta av tidens ideologiska excesser i USA. Men Race2Dinner-projektet visar att möjligheten att tjäna pengar på den visa skulden också exploateras av ”icke-vita” människor.

Den tidigare Wall Street-advokaten och tv-producenten Saira Rao kom på idén med Race2Dinner när hon försökte bli invald i kongressen för demokraterna år 2018. Saira Rao, som är av indisk härkomst, hade i diskussioner över otaliga mängder med kaffe och te under flera år försökt få vita kvinnor att förstå att de är rasister, utan att lyckas. Under kampanjen för att bli invald i kongressen träffade hon en svart kvinna i fastighetsbranschen, Regina Jackson och de inledde ett samarbete för att förverkliga Race2Dinner för vita kvinnor. En middag, som de påstod vara non-profit, kostade först 2 500 dollar men efter något år höjdes kostnaden till 5 000 dollar. Fakturan betalades av den kvinna som stod värd för middagarna, alternativt delades av de sju till tio kvinnor som deltog.

Avgörande var när de träffade en vit kvinna, Lisa Bond som lät sig omvändas. De engagerade henne som ”resident white woman” Under ett halvår svarade Lisa Bond på 300 mail och följde upp dem med ett hundratal telefonsamtal som vanligen varade mellan 30 och 45 minuter. Det resulterade inte i mer än tre bokningar. “Vi möts med ursäkt efter ursäkt”, sa hon, ”det är typiskt för hur vita kvinnor beter sig”. Det var således motigt i starten men Race2Dinner fick enorm draghjälp av mordet på George Floyd.
Fortsätt läsa

Söndagskrönika: Den mekanistiska materialismen

Den belgiske psykologen Mattias Desmet, som uppmärksammats på bloggen för begreppet mass formation, har skrivit en bok med titeln The psychology of totalitarianism (2022). Där döper han det narrativ som styr Västerlandet och en stor del av världen till Den mekanistiska materialismen. Det är ett tänkande som människan haft tillgång till så långt tillbaka som vi kan följa mänskligt intellekt, men det bryter igenom som ett eget narrativ i Europa först under 1700-talets upplysningstid, då syskonparet förnuft och vetenskap tar makten. Till en början bejakades den nya ideologin av en minoritet som trotsade en majoritet; sedan blev det majoritetens diskurs.

Inom detta narrativ erövrar människan världen – från den industriella revolutionens ångmaskin till rymdraketer, från radio till internet. Det är ett narrativ som kontinuerligt bevisar sin giltighet. Vi behöver inte längre vänta på att Gud ska visa sig och ingripa, att mirakel ska ske. Den mekanistiska materialismen bevisar sin relevans just genom att skänka mänskligheten en aldrig sinande ström av mirakel.

I dag är det ett narrativ som börjar med big bang, som sätter ett expanderande universum i rörelse och genererar en rad fenomen av växande komplexitet. Först bildas väte, sedan helium, därefter genom fusions- och explosionsprocesser andra grundämnen. Elementen klumpar ihop sig och bildar stjärnor och planeter. En av dem, jorden, innehåller vatten. Detta vatten möjliggör bildandet av aminosyror, ofta betraktade som den första livsformen. Härifrån, styrt av naturligt urval, bildas enkla livsformer som gradvis ersätts av mer komplexa former tills människan framträder, evolutionens provisoriska slutprodukt. Det är en mekanistisk process där inte människan, inte mänskligheten, inte ens livet och naturligtvis inte heller jordklotet spelar en huvudroll. När vi utforskar alltings ursprung hittar vi ingen Gud. Vi hittar inte heller oss själva. Vi hittar inte mening utan materia. Mattias Desmet formulerar den mekanistiska materialismens credo vackert men sorgligt:

Människan kanske inte inser det, men hennes mänsklighet betyder ingenting, den är ingenting viktigt. Människans hela tillvaro, hennes längtan, hennes lust, hennes romantiska klagan och hennes alla små obetydliga behov, hennes glädje och hennes sorg, hennes tvivel och hennes val, hennes ilska och oresonlighet, hennes njutningar och hennes lidande, hennes djupaste motvilja och hennes mest upphöjda estetiska glädjeämnen, kort sagt, hela hennes existentiella dramatik, reduceras skoningslöst till elementarpartiklar som interagerar enligt mekanikens lagar (min övers. s. 17).

Fortsätt läsa

Söndagskrönika: Dogmer är aldrig vetenskap


Så här skriver Lundaprofessorn Dick Harrison i Svenska Dagbladet den 6 november i år, i en recension av Ola Larsmos bok ”Lektion 11: en bok om rasbiologi” (Kaunitz-Olsson 2022):

Låt oss konstatera det direkt: rasbiologin, med dess förutfattade grundmening att det är skillnad på olika mänskliga raser, är nonsens, vetenskapligt sett på samma nivå som astrologi. Forskningen har övertygande bevisat att Homo sapiens utgör en synnerligen homogen art och att de variationer som finns i hudfärg inte på något vis återspeglar skillnader i våra tankemönster och beteenden. Det finns bara en människoras. Punkt slut.
Detta kan jag skriva i dag utan att riskera mothugg från andra än tokstollar på yttersta högerkanten.

”Jaha du”, tänker jag, ”det innebär bland annat att BLM är tokstollar på högerkanten”.

Det kanske de är, frågan tål att prövas, men det är inte längs den linjen Dick Harrisson tänker och skriver. Sedan kan man ju undra varför jag ska bry mig om vad Dick Harrison skriver. Han är historiker och ingen vetenskaplig auktoritet när han uttalar sig om raser.

Ställ en typisk inuit bredvid en typisk ugandier. För båda gäller att de sedan ett oräkneligt antal generationer tillbaka vuxit upp och levt i en arktisk respektive tropisk miljö. Pröva trovärdigheten i det här uttalandet: ”Vetenskapen påstår att det inte är någon skillnad på dessa båda människor därför att alla människor är av samma ras”. Är det vad dina sinnen talar om för dig? Eller kan det möjligen vara så att vetenskapen (ännu) inte klarat att förklara de skillnader som finns?

Det är helt orimligt att tro att två helt olika ekologiska miljöer, som alltså kräver helt skilda typer av anpassning, skulle resultera i att människorna där har samma tankemönster och beteenden. Det är just det som Dick Harrison påstår. Emellertid, att det inte är möjligt att genetiskt belägga skillnaderna betyder inte att vetenskapen därmed har gett en förklaring. Tvärtom, det betyder att vetenskapen har misslyckats med att förklara skillnaden. Är det något som Dick Harrison borde veta, trots att han ”bara” är historiker, så är det att vetenskap inte gör anspråk på att ha levererat slutgiltiga svar.
Fortsätt läsa

Söndagskrönika: Den nödvändiga systembyggarkompetensen

I en tidigare söndagskrönika prövade jag tanken att huvudorsaken till att våra politiker – såväl till höger som till vänster – gör ett dåligt jobb inte är att det är fel personer som får jobbet utan att vårt svenska välfärdsbygge har blivit så komplicerat och svårhanterligt att de helt enkelt inte kan bättre. Eller lite mer tillspetsat: Det är normalt för politiker och tjänstemän att inte klara av jobbet.

Energikrisen är givetvis paradexemplet. Ytterst är detta ingen politisk utan teknisk fråga som en tidigare generation av politiker, myndigheter och ingenjörer löste på ett förträffligt sätt. Vattenkraft i norr och kärnkraft i söder gav Sverige pålitlig energi till lågt pris.

I följetongen med ideologiskt baserade och inkompetenta energibeslut bör särskilt tankeförbudet om kärnkraft uppmärksammas. Det infördes 1987 av Socialdemokraterna, efter Tjernobyl: ”Ingen får utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor.” År 2006 skrotades själva förbudet men det vänsterpolitiska motståndet fortsatte att vara kompakt. År 2018 påstod Lise Nordin som energipolitisk talesperson för Miljöpartiet att det aldrig funnits något förbud och ”att tro på ny kärnkraft är en intellektuell härdsmälta. Det är dags att lägga kärnkraftsmyterna bakom sig och inse att framtiden är förnybar”.

Många i denna energikrisens dagar minns nog också när Annika Strandhäll i början av året i SVTs Aktuellt fick frågan hur många kärnkraftverk som lagts ner. Vår klimatminister svarade: ”Åh herregud, det här borde jag ha koll på. Har vi stängt ner två, och har tre i drift? Nej, jag är osäker faktiskt.” (Rätta svaret är sex nedstängda, sex i drift).
Fortsätt läsa

Söndagskrönika: Vem vill byta, och bli en äcklig brunråtta?


Denna söndagskrönika handlar om politiska motsättningar. Varför är vi svenskar och andra västerländskt moderna människor så oförsonliga och hatiska mot våra politiska fiender? Identitet är därvid ett centralt begrepp, i synnerhet i sina sammansättningar, till exempel ”identitetspolitik” och ”etnisk identitet”.

Språkligt kommer begreppet från latinets idem som betyder samma. Idem et idem betyder ”om och om igen”. Idem är på så sätt en markering att något är varaktigt över tid. Detta något/någon ser likadant ut i dag som i går och därför förmodligen också i morgon. Idem kan också översättas till ”densamma som” och användas om en person som kopierar en annans persons utseende eller tankar – i modernt språkbruk ”identifierar sig med”.

Stater vill veta medborgarnas identitet, vilka de är. Redan romarna förde anteckningar om befolkningen. ett s k census som innefattade folkräkning, mantalsskrivning, skattskrivning och militär rullföring. De som bodde i det romerska rikets provinser var lägre rankade. Slavar räknades inte men en frigiven slav kunde efter ett antal år i frihet erhålla romerskt medborgarskap utan inskränkningar. Barnen till frigivna slavar fick alltid fullvärdigt medborgarskap. Censorerna prövade medborgarnas vandel. De som misskötte sig kunde förlora rösträtten eller flyttas ned till en mindre ansedd ställning. Förtjänta personer kunde av censorerna göras till riddare, det vill säga medlemmar av samhällsklassen Equites, det fornromerska rytteriet som bestod av rika medborgare.

Det svenska ståndssamhället identifierade fyra grupper som politiskt relevanta: adel, präster, borgare och bönder. Den största gruppen fanns inte med: De egendomslösa, den tjänande klassen, alla pigor och drängar. Ståndscirkulationen var i det närmaste obefintlig men också här kunde särskilt förtjänta medborgare belönas – främst genom att adlas.

Registreringen var kyrkans uppgift. I Sverige kom det första påbudet om kyrklig personregistrering 1608, en uppgift som sköttes av kyrkan fram till år 1991. Vilka föddes, vilka dog, vilka döptes, vem gifte sig med vem? Vilka födde oäkta barn? Vilka var självspillingar och skulle inte begravas på kyrkogården? Den som tog sitt eget liv betraktades som mördare ända fram till tidigt 1900-tal.

Det påstås ibland att Sverige har världens äldsta folkbokföring, men det är inte korrekt. De äldsta bevarade kyrkoböckerna är italienska och från början av 1300-talet. Där registrerades även bannlysning – straffet för villolära, ogudaktigt leverne eller ohörsamhet mot kyrkan. Varken romarna eller det svenska ståndssamhällets politiska elit skulle ha förstått den svenska värdegrunden och den patologiska fixeringen vid alla människors lika värde.

Inte heller den kinesiska makteliten gör det utan har infört ett statligt belönings- och bestraffningssystem där varje medborgare tilldelas ett digitalt konto. Sköter de sig, konsumerar rätt och umgås med rätt människor får de pluspoäng. De som inte betalar sina räkningar i tid, går mot rött ljus, umgås med fel personer eller är kritiska mot regimen får minuspoäng. Höga pluspoäng betyder en mängd förmåner, rabatter och resemöjligheter. Systemet kopplas till miljontals gatukameror med ansiktsigenkänning. Kineserna lär inte ha så mycket emot det, vilket är det som skrämmer mig mest.
Fortsätt läsa

Söndagskrönika: Sveriges vanvårdade genpool

Idag lär det finnas cirka 380 vargar i Skandinavien, varav runt 300 i Sverige – alla ättlingar till fem vargar som invandrat från Finland och Ryssland. En av konsekvenserna är att kullarna blir mindre. Forskare inom det skandinaviska vargforskningsprojektet Skandulv har visat att antalet valpar minskar med 1,2 för varje tiondel som inavelskoefficienten ökar. Svenska vargar har också ofta missbildningar på kotorna, vilket misstänks vara en effekt av inaveln. Genpoolen är problematiskt liten.

Så långt Sveriges vargar. Hur står det då till med Sveriges människor? Svaret är inte att den svenska genpoolen är för liten men att den dras med andra problem, som resulterar både i fysiska och psykiska sjukdomar, personlighetsförändringar samt sjunkande IQ. Jag är nog inte ensam om att fundera över vår tids allergier, bokstavsdiagnoser, könsdysfori, identitetsproblem, fetma, drogberoende, psykiska instabilitet och hyperkänslighet hos i synnerhet ungdomar. Är en försämrad genpool en av förklaringarna?

Tänk tanken att en försommardag sätts 100 wokeungdomar ut i storskogen – den där sortens prinsessa-på-ärten-personer som häckar på universiteten och behöver både triggervarningar och säkra rum för att inte känna sig skändade och rasa ner i djup olycka. Där står de, utan sina mobiler, mitt i skogen med ingenting annat än kläderna på kroppen och hjärnan upptagen med att klura ut strategier mot patriarkatet och rasismen. Hur många av dessa psykiskt sköra ungdomar har fram på höstkanten överlevt och kunnat förbereda sig så att de också klarar vintern? Frågan är naturligtvis omöjlig att besvara men de flesta inser nog att vår tids urbaniserade människor är förvekligade varelser. Det jag skulle vilja veta är hur mycket av denna oförmåga att klara av hårda villkor som är förankrat i generna.
Fortsätt läsa

Söndagskrönika: Varför kollapsar samhällen?


Det finns egentligen bara ett svar på rubrikens fråga. Samhällen kollapsar därför att den styrande makteliten inte går iland med sin uppgift. Det leder naturligtvis vidare till frågan varför de inte klarar jobbet. Som jag ser det finns det sex svar:

  1. En naturkatastrof
  2. En övermäktig fiende har anfallit och förstör samhället
  3. Makteliten är ideologiskt vilseförd
  4. Inkompetenta ledare
  5. Samhällsbygget är för avancerat och att styra det överstiger ledarnas förmåga
  6. Ledarna har förlorat folkets förtroende – utlöser ofta en revolution

I den här texten ligger fokus på den femte anledningen. Sexan kommenterar jag inte särskilt, eftersom den är en konsekvens av ett misslyckande. Ettan behöver väl knappast kommenteras, även om den upptar mest mediautrymme i form av varningar för den klimatkatastrof som anses hota världen. För tvåan är en viktig fråga om samhället kan återuppbyggas. Kartago gick under och återuppbyggdes aldrig. Tyskland är idag, mindre än hundra är efter att landet gått under i andra världskriget, åter Europas starkaste nation.

I företagsvärlden finns begreppet ”kreativ förstörelse” som syftar på att förstörelse kan bana vägen för något nytt som fungerar bättre. Att tillämpa det på samhällen som kollapsar är cyniskt med tanke på det oerhörda lidande det handlar om. Inte desto mindre kan det vara relevant. Den franska revolutionen utlöstes av ett degenererat feodalt system som vägrade reformera sig självt tillräckligt för att anpassa sig till förändrade förhållanden och livsvillkor.

Trean, att makteliten leder samhället mot en kollaps därför att den styr samhället med hjälp av ideologiska dogmer är kanske den vanligaste kritiken. Det var orsaken till att det sovjetiska imperiet gick under och det är orsaken till den pågående revolutionen i Iran. Denna handlar givetvis inte bara om slöjan utan om en religiös maktelit som skapat levnadsvillkor som blivit alltför förtryckande.

Två politiska läger konkurrerar om makten inte bara i Sverige utan i hela Västvärlden. Man kan kalla dem höger och vänster, konservativa och liberaler, nationalister och globalister – det finns många rubriceringar som sammantagna ger en ganska god bild av de båda ideologierna. Det ena lägret påstår att det andra är inkompetent: ”Bara vi kommer till makten så ska vi rätta till alla de misstag som gjorts”. Klyftan mellan de båda lägren är i vår tid oförsonligare än någonsin och skär också in i privatlivet.

Punkt 4 utsäger bara att ledarna är inkompetenta, vilket de givetvis kan vara av många skäl. Det jag här har i åtanke är att de politiska partiernas kamp om makten selekterar fram ledare med fel egenskaper till hierarkins topp. Den som vill bli regeringschef i en europeisk demokrati måste klara karriären i det egna partiet. Det betyder att han eller hon för det första måste vara obrottsligt lojal och för det andra machiavelliskt kompetent i kampen om makten. Det är emellertid helt andra egenskaper som krävs av en statschef. Den första och viktigaste är att sätta det egna folket och de egna väljarna i första rummet. I dagens Europa är Victor Orbán det främsta exemplet. Han har de egenskaper väljarna kan förvänta sig och har därför ett mycket starkt väljarstöd. Att han också är den politiker som är hårdast kritiserad av sina kollegor inom EU säger något om deras (in)kompetens.
Fortsätt läsa

Söndagskrönika: Problematiska personligheter

I slutet av 1990-talet föreslog den amerikanska beteendegenetikern David Lykken att de som ville skaffa barn först måste godkännas och få en licens på samma sätt som den som vill köra bil först måste ha ett körkort. I synnerhet bekymrade sig Lykken över tonårsgraviditeter: ”Det är inte barn som föder barn längre – det är barn som föder sociopatiska monster. De förvandlar USA till ett Clockwork Orange-samhälle.”

Licensiering skulle beviljas mogna gifta par som var ekonomiskt trygga, utan brottsregister eller försvagande psykiska sjukdomar. Innan licensen utfärdades skulle de blivande föräldrarna genomgå en grundkurs i föräldraskap på ett lokalt ”community college”. Staten skulle också bestämma hur många barn de fick sätta till världen. De som dömts i domstol för andra gången skulle steriliseras. Att bli gravid utan licens skulle vara ett brott, och abort var i de flesta fallen den bästa lösningen. Fick olicensierade kvinnor barn så skulle de tas ifrån dem och placeras i fosterhem, i väntan på adoption.

Förslaget var givetvis politiskt omöjligt att genomföra men innan man avfärdar Lykken som en nazistfascistisk galning kan det vara av visst intresse att förstå varför denne också bland politiker respekterade forskare förde fram ett så drastiskt förslag. Lykken hävdade att det var det enda effektiva sättet att minska brottsligheten och andra patologier hos den växande amerikanska underklassen. Alternativet var att bygga fler fängelser.

Jag vet inte hur många amerikaner som på Lykkens tid satt i fängelse men år 2022 är de ungefär 1 400 000. Många av dem skulle ha blivit skattebetalande medborgare och goda grannar om de, istället för att växa upp med föräldrar som inte var vuxna uppgiften, hade fötts eller adopterats av ett moget och självförsörjande gift par. Antagligen hade Lykken rätt.
Fortsätt läsa

Söndagskrönika: Darwinism, intelligens och välfärdssamhället


Det finns ett antal frågor rörande intelligens som intresserar mig och som jag på olika sätt varit inne på, alla mer eller mindre giftiga – inte vetenskapligt men politiskt:

  • Finns det ett samband mellan låg intelligens och oförmågan att bilda väl fungerande samhällen?
  • Finns det ett samband mellan intelligens och ras/etnicitet?
  • Finns det ett positivt samband mellan intelligens och politisk korrekthet?
  • Finns det ett negativt samband mellan hyperintelligens och politisk korrekthet?

I dag tänkte jag ta upp ännu en fråga om samband, det mellan darwinism och välfärdspolitik. Min utgångspunkt är något som jag länge funderat över, nämligen om välfärdssamhället motarbetar darwinismens credo ”Survival of the fittest” (Ja, jag vet att det inte är Darwin utan Herbert Spencer som är pappa till den formuleringen).

Darwins utvecklingslära ser jag som naturvetenskapens absolut största bedrift. Samtidigt ser jag skapandet av den demokratiska välfärdsstaten som den största politiska bedriften. Min motvilliga och nattsvarta hypotes är att de inte är kompatibla utan konkurrerar med varandra. För att uttrycka det utan kringelikrokar: Den mänskliga naturen trumfar på sikt över välfärdsstaten, varför dess bejakare måste tvinga människor att leva efter dess normer. Vi har sett det gång på gång hända – det krävs både ett totalitärt styre och våld för att välfärdsstatens grundtanke, kampen för rättvisa och jämlikhet, ska kunna upprätthållas. Skälet: Den mänskliga naturen är inte inrättad för en rättvis och jämlik existens. Det är ”Survival of the fittest” som gäller.
Fortsätt läsa