Söndagskrönika: Vill man ändra människors åsikt måste man prata med deras elefanter

Den amerikanske psykologen Jonathan Haidt är en av vår tids mest intressanta tänkare. Förlaget Fri Tanke har på svenska i år gett ut hans drygt 400-sidiga populärvetenskapliga studie av moral: Det rättfärdiga sinnet.

En fråga som Haidt vrider och vänder på är hur det går till när vi fattar beslut och agerar. Han konstaterar att de flesta människor skiljer på förnuft och känslor. Det går tillbaka till de grekiska filosoferna. De satte förnuftet i högsätet och föraktade känslostyrda människor. En man som behärskar sina känslor kommer att leva ett liv i förnuft och rättvisa och kan räkna med att födas på nytt i en överjordisk himmel av evig sällhet medan den man som behärskas av sina känslor kommer att reinkarneras som kvinna – åtminstone om man får tro Platon.

Haidt gillar metaforer och beskriver det delade sinnet som en ryttare på en elefant. Han valde en elefant istället för en häst därför att elefanter är så mycket större och smartare än hästar. Ryttaren är ditt förnuft och för de flesta av oss förefaller det som om det är förnuftet som styr. Eller, det är i varje fall det önskvärda. När vi inte orkar tänka så är det känslorna som styr. Vissa människor är bra på att hålla känslorna stången och fatta rationella beslut. Andra ger efter för sina känslor och då kan det barka hän vart som helst.

I Haidts metafor över tänkandet är det elefanten som bestämmer, även om det händer att han eller hon är öppen för ryttarens övertalning. Ryttaren är väldigt liten och elefanten väldigt stor. Ryttarens uppgift är att tjäna elefanten. Haidt skriver:

Ryttaren är våra medvetna resonemang – de ord- och bildströmmar som vi är fullt medvetna om. Elefanten är de övriga 99 procenten av våra mentala processer – de som sker utan att vi är medvetna om dem men som faktiskt styr det mesta av vårt beteende. Ryttaren och elefanten samarbetar, ibland mindre effektivt, medan vi stapplar genom livet i jakt på mening och sammanhang.

Automatiska processer styr människohjärnan, precis som de har styrt djurs hjärnor i 500 miljoner år. När människan någon gång under de senaste av miljoner år utvecklade förmågan till språk och resonerande slutledning programmerade hjärnan inte om sig själv för att lämna över tömmarna till en ny, oerfaren kusk. Det var snarare så att ryttaren fick vara med därför att den kompletterade med något som elefanten har nytta av. Haidt skriver:

Det tänkande systemet är inte rustat att styra – det har helt enkelt inte kraft nog att få saker att hända – men det kan vara användbart som rådgivare. Ryttaren är en uppmärksam tjänare, som alltid försöker förutsäga elefantens nästa rörelse. Om elefanten lutar det minsta åt vänster, som om den förbereder sig på att ta ett steg, tittar ryttaren åt vänster och börjar förbereda sig på att assistera elefanten i dess kommande rörelse åt vänster. Ryttaren tappar då intresse för allt som sker på höger sida.

Elefanten behöver ryttaren bland annat för att denne kan se längre in i framtiden, se konsekvenserna av elefantens handlingar. På så sätt kan den hjälpa elefanten att fatta bättre beslut i nuet. Den kan lära sig nya färdigheter och bemästra nya tekniker, som kan användas för att hjälpa elefanten att nå sina mål och undvika katastrofer. Och, viktigast av allt, ryttaren agerar språkrör åt elefanten, även om det inte nödvändigtvis betyder att den vet vad elefanten verkligen tänker. Ryttaren konstruerar efterhandsförklaringar för allt vad elefanten har hittat på.
Fortsätt läsa

Söndagskrönika: Fega svenskar?


Den här söndagskrönikan från Academy of Ideas (After School) passar skrämmande väl in på Sverige och svenskarna. Den är så tänkvärd att jag översatte och skrev ut den. Den ger ett av flera möjliga svar på varför svenskarna inte försvarar sin egen samhällsform, utan låter landet ruineras av en elit som inte går att lita på därför att den sätter världens framför nationens intressen.

Utgår vi från partilojaliteter, ser vi tydligt att en majoritet av väljarna inte vill ta några risker. Socialdemokraterna får flest röster trots att de mer än något annat parti bär skulden för Sveriges förfall. Man vet ju vad man har (vet man?) men inte vad man får (jodå, det syns). Sverigedemokraterna tycks stanna på en tredjeplats. Som alla partier har Sverigedemokraterna brister men de har ändå förstått att massinvandringen är drivbänken där de flesta av landets missförhållanden växer sig stora. Emellertid, att ge dem förtroendet att leda landet, det är otänkbart. Vilket risktagande!

Många av de svenskar som förstår att det i en rasande takt går utför med välfärdssamhället skulle aldrig drömma om att ge SD sin röst. Ännu mindre tar de risken att öppet visa att de förstår vad som händer. Jag känner rätt många som mellan skål och vägg är både klarsynta och upprörda, men absolut inte vill ”komma ut” därför att kostnaden är för hög. Det är en erfarenhet jag delar med andra dissidenter. Dessa svenskar förstår inte att deras oförmåga/feghet/tystnad har en ännu högre kostnad, som barnen, också deras, får betala.

***

Vår tidsålder har kallats för många saker, men feghetens tidsålder är nog den bästa benämningen, med tanke på den enorma rädsla, ångest och hjälplöshet som de flesta människor visar upp inför till och med obetydliga hot. Vi är inte en generation som rör oss djärvt och hjältemodigt mot en osäker framtid. I stället är de flesta människor rädda för framtiden. De föredrar säkerhet, komfort och ett liv där de inte behöver anstränga sig framför risktagande, experimenterande och frihet. Sociologen Frank Furedi skriver:

Ungdomar fostras till att känna sig bräckliga och till att tycka det är svårt att leva i denna osäkra värld. Som ett resultat av detta har sårbarhet blivit det utmärkande draget för vårt århundrades västerländska personlighet. Även om samhället fortfarande hyllar ideal som självbestämmande och autonomi, trumfas dessa allt oftare över av budskapet att svaghet är människans natur.

Om sårbarhet verkligen är det definierande kännetecknet för det mänskliga tillståndet, leder det till att det är helt normalt att vara rädd för allt som kan hända. Emellertid, att känna osäkerhet och rädsla inför framtiden och att se sig själv som sårbar, svag och bräcklig är varken ett recept för individuellt eller socialt välbefinnande. Istället främjar detta sätt att leva psykisk ohälsa och banar väg för ett auktoritärt styre. Världen skulle må bra av att fler människor var villiga att leva lite farligare. Risktagandet är livsbefrämjande. Det krävs för att uppnå värdefulla mål, liksom i försvaret av frihet, rättvisa och fred. Som den romerske historikern Tacitus uttryckte det: Längtan efter säkerhet hindrar stora och ädla idéer från att förverkligas.
Fortsätt läsa

Söndagskrönika: Kan sekulära samhällen överleva?

För ett par decennier sedan sedan följde jag Couplings, en brittisk komediserie. Där fanns bland andra Jane, en attraktiv men inte särskilt smart rollkaraktär som förälskade sig i en snygg och klyftig kristen kille. På grund av sin religion hade han vissa betänkligheter rörande utomäktenskapligt sex. Det hade inte Jane, som bestämde sig för att fånga in honom. Fördomsfri som hon var, såg hon hans kristna tro som ett litet gupp på kärleksstigen. Det skulle hon nog komma tillrätta med. Så enkelt visade det sig emellertid inte vara. När han för femtioelfte gången försökte förklara för henne varför de inte kunde ligga med varandra, trillade plötsligt myntet ner för Jane. Häpet sa hon: ”Men tror ni kristna verkligen på sån’t där? Det där med Gud och Jesus, det är ju bara sagor!”

Att Jane inte var särskilt klyftig var en av poängerna. Det tog tid för henne att förstå att den kristna moralen var på allvar, att denne snygge, välformulerade och genomtänkte kille trots allt visade sig vara en idiot. Men så dum så att hon trodde på religiösa sagor, nej det var hon inte. Där gick gränsen. För egen del kan jag bara konstatera att jag nog är lika korkad som Jane.

Så korkad var också Ingemar Hedenius, uppsalafilosofen som på femtio- och sextiotalet var Sveriges mest kände kritiker av både den kristna läran och kyrkan. Hans credo var att man inte ska tro på något som det inte finns förnuftiga skäl för att anse vara sant.
Fortsätt läsa

Söndagskrönika: Taharrush jamai

Men först lite reklamfilm! Nej, jag menar reklam för min nya bok:



Karl-Olov Arnstberg: Sverigesyndromet. 342 läsvänliga sidor.

Häromåret tänkte jag att det var dags att bomma igen verkstaden. Jag var färdig och några fler böcker om politisk korrekthet och massinvandringens konsekvenser skulle det inte bli. Emellertid, en till blev det: Sverigesyndromet.

År ut och år in har vridit och vänt på frågor, beteenden och händelser inom ämnesområdet utan att begripa att de egentligen alla var bitar i samma pussel. Visst hade jag förstått hur flera av dem hängde ihop, men plötsligt såg jag hur de bildade ett mönster – allihopa! Det som fick mig att skriva den här boken är att det gick att lägga det pusslet.

Stockholmssyndromet syftar som bekant på att kidnappningsoffer solidariserar sig med kidnapparna, mot polisen som ska befria dem. Sverigesyndromet innebär att en nations regerande politiker och opinionsbildare ser det egna landets intressen och den egna befolkningens trygghet och välfärd som en underordnad fråga. Det är viktigare att ta sitt ansvar för att ”hjälpa världen”, det vill säga att axla rollen av en humanitär stormakt. Sverigesyndromet kännetecknas av att politiker med denna uppfattning i allmänna val ges fortsatt förtroende av väljare som vilseförts av medierna.

Sverigesyndromet drabbar framför allt Västvärldens välfärdsdemokratier. En fråga är varför denna självdestruktiva politik bör uppkallas efter just Sverige. Svaret är att Sverige är det land som gått längst i tillämpningen och därför bör utgöra ett varnande exempel för resten av världen. Se, så här illa kan det gå!

Ekonomiskt är swishfinansiering lösningen för de flesta dissidenter. Jag är också med på det tåget och brukar få några hundra kronor i månaden – mer blir det inte eftersom jag inte gillar att “tigga” och därför inte är bra på det, må vara att detta är en högst anständig form av tiggeri. Vill du stödja mig i rollen som en för etablissemanget obekväm samhällskommentator så gör du det därför bäst genom att köpa Sverigesyndromet.

Förmånspriset för dig, om du förhandsbeställer boken direkt från mig är 250 kr, inklusive porto. Efter 1 augusti, då jag släppt boken på marknaden gäller ordinarie pris 280 kr – fortfarande inklusive porto. Vill du ha boken signerad till dig själv eller någon annan, så låt mig veta. Jag skickar boken i slutet av juli.

Så här köper du Sverigesyndromet:

  1. Betala in 250 kr inkl. porto på plusgiro 463 33 86-0, alternativt swisha in beloppet till 123-218 19 31
  2. Märk i meddelandefältet med ditt signum eller namn
  3. Maila koarnstberg@gmail.com och skriv signum eller namn samt vart boken ska skickas. Jag skickar med DHV och behöver därför också ett mobilnummer.

Du kan även köpa boken mot faktura genom att ringa eller maila förlaget. Men till ordinarie pris: 280 kr plus porto 63 kr.

Karl-Olov Arnstberg
Debattförlaget

********************************************************

Taharrush jamai är en sexuell ”antastningslek” som utbredd i den muslimska arabvärlden. Ibland blir flickorna bara retade, ibland blir de tafsade på. Och ibland leder tafsandet vidare till våldtäkt. Kvinnan omringas av de första angriparna, medan en yttre ring av män bildas för att avskräcka räddare och för att dölja övergreppet för förbipasserande. De väntar på sin tur. För att öka förvirringen kan angriparna låtsas vara räddare. Kvinnor har rapporterat att de har blivit tafsade på, avklädda, slagna, bitna och smärtsamt klämda samt våldtagna och rånade.

Den blonda sydafrikanska reportern Lara Logan, som arbetade för CBS, överfölls av en stor grupp män när hon år 2011 rapporterade om firandet av president Mubaraks avgång på Tahrirtorget i Kairo. Hon berättar:

Plötsligt, innan jag ens vet vad som händer, känner jag händer som griper tag i mina bröst, sliter i mitt skrev och tar tag i mig bakifrån. Det är inte en person som slutar, utan det är en person, sedan en annan person och en annan person. (David Abbott: Offensive Diatribes. Sparrow Books UK 2017, s. 324)

200 – 300 män deltog i övergreppet som varade i ungefär 25 minuter. Männen slet av henne kläderna och våldtog henne med händerna, samtidigt som de fotograferade henne med sina mobiler. De började dra hennes kropp i olika riktningar, drog bort henne från TV-teamet och slet i hennes långa blonda hår så hårt att hon trodde de skulle slita loss det från hårbotten. Reportern släpades längs torget till en plats där folkmassan stoppades av ett staket, där några kvinnor campade. En av dem lade sina armar runt Logan och de andra bildade en mur runt henne. En grupp på 20 soldater dök upp och tvingade med sina batonger männen att retirera. En av soldaterna bar bort Logan på sin axel. Hon flögs tillbaka till USA nästa dag, där hon tillbringade fyra dagar på sjukhus.

Fortsätt läsa

Söndagskrönika: A-barnen


I slutet av 70-talet brukade min flickvän och jag emellanåt ringa till Margaretha Falkudds telefonsvarare för att få höra hennes utgjutelser över det ena eller andra. Det var ofta upptaget så vi fick ringa flera gånger innan vi kom fram. Som jag förstår det nu, när jag många år senare kollar upp henne, så var hon något av en rikskändis. Det finns fortfarande en och annan som kan telefonnumret till denna, som det allmänt ansågs, ”tokiga kärring”.

Anledningen till att jag ville veta mer om henne är att jag minns att hon talade om A-barn, som är ämnet för denna söndagskrönika. Den enda gången som hon påstod sig ha haft sexuellt umgänge med sin man var när de avlade en son, givetvis ett A-barn. Också hon själv hade varit ett A-barn. Nu var hon en A-kvinna och på sin telefonsvarare kunde hon säga sådant som:

Föd ett A-barn och satsa helhjärtat på detta A-barn. Så gör jag. Sverige behöver ett sunt, vackert, intelligent och välutbildat A-folk. Det förstår vi ju alla eller hur? Avla med ansvar!

Margaretha Falkudd hyste ett särskilt hat mot plattbröstade kvinnor. Sina egna bröst var hon oerhört stolt över. Hon påstod att hennes eget bystmått var 110 cm och av fotografier att döma kan det stämma. Hon gillade att visa upp sig i bikini. En minnesbild från en kvinna som kände henne:

Måste berätta om ett av tillfällena när jag pratade med henne. Hon hade ju flyttat till ett hus precis där inflygningen går till Örebros nya flygplats. Jag jobbade där och trodde hon skulle skälla över bullret rakt över hennes huvud. Men det var inget problem, enligt henne. Hon var istället livrädd för att bo där. Varför då, frågade jag. Jo, svarade hon, för jag går så ofta topless här utanför huset och eftersom piloterna flyger precis över kåken på låg höjd så är jag rädd för att de störtar rakt ner på mig eftersom de blir så exalterade när de ser mina stora bröst.

Fortsätt läsa

Söndagskrönikan: Vem sköt vilka, med vilket motiv?


I juni 2022 publicerade forskare vid Nordicom, Göteborgs universitet, en genomarbetad rapport där de slår fast att svensk Public Service i sin nyhetsrapportering är opartisk. Efter att forskarna gått igenom ett stort material, där det mesta handlar om hur public media bevakat allmänna val, drog de slutsatsen att det inte finns någon systematisk slagsida i den politiska journalistiken, varken åt vänster eller höger. Detta stöds också genom Mediaakademins så kallade Förtroendebarometer, där Sveriges Radio och SVT brukar ligga i topp bland svenska medier.

I synnerhet är bokens första kapitel intressant. Bengt Johansson är tydlig i sitt svar att det inte finns något empiriskt stöd för att innehållet i public service-medierna är vänster- eller högervridet. Dock petar han in en brasklapp i sin redovisning:

Att forskningens svar är att det inte förekommer någon systematisk partiskhet som kan förstås i termer av höger- eller vänstervridning betyder inte att förekomst av politisk partiskhet i public serviceutbudet kan uteslutas. Allt är ju inte undersökt! Studierna jag har redogjort för handlar i första hand om valrörelser, med fokus på nyhetsmaterial och partiledarintervjuer. Dessutom har intresset mest riktats mot hur politiska partier behandlats (beröm, kritik, avbrott i intervjuer m.m.), även om vissa analyser av dagordningen och andra innehållsdimensioner också har diskuterats. Men frågan om partiskhet i public service-mediernas utbud är, om sanningen ska fram, bra mycket större än så. Det finns debatter, fördjupningsprogram, granskningar och annan samhällsbevakning som forskningen inte har studerat med samma intresse, åtminstone inte utifrån frågan om partiskhet.

Fortsätt läsa

Söndagskrönika: Den svarta tårtkvinnan och negerkungens återkomst


Den 19 april 2012 deltog den moderata kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth i firandet av World Art Day, som anordnades på Moderna museet av Konstnärernas Riksorganisation. Till denna begivenhet hade konstnären Makode Linde bakat en stor tårta i form av en svart kvinna. Konstverket kom senare att kallas för Painful Cake. Han gjorde tårtan i form av en svart Venus från Willendorf, men med sitt eget huvud sminkat som en klassisk karikatyr av svarta personer, en så kallad golliwogg.

Kulturministern leddes ovetande fram till tårtan och blev uppmanad att skära för sig en bit ur tårtskulpturen, vilket hon gjorde. Konstnären själv tillhörde installationen och jämrade sig högt varje gång någon skar i tårtan. Bilder spreds över världen, journalister från andra länder hörde av sig och Makode Linde fick sina ”15 minutes of fame”.

Afrosvenskarnas riksförbund (ASR) kritiserade tårtkalaset och krävde kulturministerns avgång. Däremot ville de inte kritisera konstnären. Makode Linde, som är utbildad konstnär, är visserligen född i Stockholm men har något mörkare hudfärg än de flesta andra svenskar. Ordförande för ASR, Zakaria Zouhir, sa att ”Konst är konst och det är någonting som konstnärerna själva får diskutera.” Han sa också:

Nu har vi ett black face och en afrikansk kvinnokropp. I min värld ska man visa respekt för de här kvinnorna, och hänsyn, och inte bete sig på det där sättet att man står och skrattar åt deras lidande.

Tebogo Monnakgotla, en cellist och tonsättare som är född och uppvuxen i Uppsala, ville delta i debatten. Att hennes pappa flydde från Sydafrikas apartheidregim på 1960-talet förbättrade säkert hennes chanser att bli publicerad. I Dagens Nyheter skrev hon den 24 maj år 2012 att afrosvenskarna devalverade ordet rasism:

Första gången jag hörde talas om Afrosvenskarnas riksförbund var när de polisanmälde afrosvenska komikern Marika Carlssons föreställning ”En negers uppväxt” för hets mot folkgrupp. En självbiografisk föreställning där hon driver med rasistiska föreställningar. Att organisationen nu går ut och kallar Makode Lindes tårtinstallation rasistisk är föga förvånande, men rätt sorgligt, och visar på ett obehagligt sätt hur man ser på afrikaner. /…/ När Kitimbwa Sabuni deltar i en debatt i TV 4 förmedlar han mest av allt bilden av den afrosvenska gruppen som ett gäng kuvade Onkel Toms som ska vara glada att de har vältalige Sabuni som kan ge luft åt deras tankar och känslor. Som självständigt tänkande subjekt (eller som person med annan åsikt än Sabunis) ingår konstnären Makode Linde inte i gruppen afrosvenskar utan är i den världsbild Sabuni vill göra gällande endast talesman för sig själv.

Tebogo Monnakgotla kunde gärna ha satt punkt där, men en saklig kommentar bör i en kulturartikel följas av en passus som visar att författaren är moraliskt anständig. Så här kommer den:

Det får mig att tänka att koldioxidskatt kanske inte är det bästa verktyget för att få oss svenskar att leva mer miljövänligt, kanske skulle Thailandsresandet minska betydligt om det innebar en tio timmar lång flygresa med avgrundsvrål från dem som får ta de faktiska konsekvenserna av växthuseffekten. Kanske skulle inte så många köpa en Iphone i julklapp till sin tioåring om telefonerna utrustades med en app som var femte minut informerade barnet om vilka kinesiska arbetare som begått självmord i fabrikerna i Kina till följd av arbetsvillkoren under tillverkningen.

Enligt Wikipedia tog Makode Linde efter installationen resterna av tårtan med sig hem. Man ska ju helst inte slänga mat. Efter den stora uppståndelsen postade Makode Linde ett inlägg där han skrev ungefär ”Jag har lite tårta om någon kommer över med några Valium”, på vilket Lena Adelsohn Liljeroth svarade ”Tack, jag är mätt”. Makode Linde och Lena Adelsohn Liljeroth hade aldrig någon konflikt om händelsen och blev vänner på Facebook.
Fortsätt läsa

Söndagskrönika: Glappet

På nätet finns en bok från 2015 av Edward Dutton och Bruce C. Charlton med titeln The Genius Famine. Att översätta famine till svenska är i sammanhanget inte helt enkelt men underrubriken förklarar alldeles utmärkt vad det handlar om: Varför vi behöver genier, varför de dör ut och varför vi måste rädda dem. För fyra år sedan skrev jag om boken här på bloggen, men hade då bara tillgång till en recension. Nu har jag också läst boken.

Edward Dutton (född 1980) är adjungerad professor i religionsantropologi vid Uleåborgs universitet i Finland. Han dras till kontroversiella ämnen som intelligens, ras och religion och beskrivs av sina kritiker som en högerextrem excentriker. Bruce G Charlton är en pensionerad professor i teoretisk medicin. Åren 2003 till 2010 var han redaktör för Medical Hypotheses, en månatlig internationell tidskrift som publicerade kontroversiella och ibland roliga idéer och teorier inom och utanför medicinen. Jag har med stor behållning läst några små tunna böcker han skrivit om politisk korrekthet, framför allt Thought Prison – The Fundamental Nature of Political Correctness (University of Buckham Press 2011).

Den definition Dutton och Charlton gör av ett potentiellt geni är att det är en person med hög intelligens, inre motivation och intuitivt tänkande. De kallar dessa tre egenskaper för Den kreativa triaden och menar att den förklarar varför européerna står bakom majoriteten av alla viktiga vetenskapliga och konstnärliga prestationer mellan klassisk tid och 1950. Folken i nordöstra Asien kommer på andra plats, men deras bidrag är relativt litet. Detta trots att de har en högre genomsnittlig intelligens än européer. Förklaringen är förmodligen att de saknar eller socialt inte bejakar det intuitiva tänkandet. Kravet på social anpasslighet var mycket hårdare än det var i Europa.

När Dutton och Charlton skriver att kopplingen mellan den kreativa triaden och genialitet är potentiell markerar de att det inte finns något absolut samband mellan de nödvändiga förutsättningarna och vilka som faktiskt gör något gott för mänskligheten. Att det handlar om att göra gott är en viktig markering, eftersom populärkulturens genier ofta är onda. Dutton och Charlton menar att verklighetens genier är altruistiska. De vill göra tillvaron bättre.
Fortsätt läsa

Söndagskrönika: Asyl i första klass

En äldre släkting hade en favorithistoria som han flera gånger berättade för mig. Det var en man som skulle fria och tog med sig sin fulaste kompis. ”Varför ska jag följa med”, frågade han. ”Jo, därför att när hon ser dig så tar hon mig”. Så där jäkla kul var den nu inte, i varje fall inte fjärde gången jag fick höra den, men den passar in på ämnet för dagens krönika: kvotflyktingar.

När hundratusentals varje år beviljas asyl, trots att de ofta inte ens har några identitetshandlingar att visa upp, ter sig det som kallas för kvotflyktingar som en föredömlig form av flyktinginvandring. När jag googlar begreppet hittar jag nästan ingen kritik alls, varken i mainstream eller sociala medier. Detta trots att det verkar gå sämre för kvotflyktingar att integreras och hitta ett arbete. Det är begripligt – de som på eget bevåg och med en stark drift att skaffa sig ett bättre liv på egen hand tar sig till Sverige är nog – om uttrycket tillåts – av bättre virke.

Läser man Migrationsverkets presentation, så förstår man varför så gott som ingen kritik alls riktas mot kvotflyktingar. Det är ordning och reda. UNHCR gör urvalet, de flygs till Sverige och de kommuner där de hamnar förbereder mottagandet och ordnar boendet, så att det är klart när flyktingen anländer.

Dock har ukrainakriget strött grus i maskineriet. I mitten på mars i år krävde moderaterna att Sverige omedelbart fryser mottagandet av kvotflyktingar för att kunna lägga alla resurser på flyktingar från Ukraina. Integrations- och migrationsminister Anders Ygeman menade att det var för tidigt att tala om ett stopp, men att ett sådant alternativ inte kan uteslutas.

Föga förvånande var Sverigedemokraterna först. Inför valet 2018 krävde de att kvotflyktingarna stoppades och att man istället satsade en miljard på återvandring. Detta till skillnad från moderaterna som då ville plussa på antalet kvotflyktingar. Så sent som 2015 ville också SD öka antalet kvotflyktingar för att ”poängtera att det finns lagliga vägar till Sverige”.

Fortsätt läsa

Söndagskrönika: Detta djävla virus!

2016 bildade några elever vid Konstfack i Stockholm ett anonymt konstnärskollektiv som kallade sig Brown Island. De beskrev sig som ett separatistiskt POC-kollektiv. POC ska därvid uttolkas som Person of Color. Namnet syftade på hur det kunde kännas att vara rasifierad (utpekad på grund av sin avvikande ras) på konsthögskolan. I form av en brun ö seglade de runt i ett vitt människohav.

Som konstnärskollektiv har Brown Island varit flitiga. De har kurerat utställningar, arrangerat offentliga samtal samt publicerat en handbok för ”rasifierade på konsthögskolor”. Eftersom de har förblivit anonyma är det svårt att veta om de som i dag är aktiva ens går kvar på skolan.

I en 13 sidor lång skrivelse väckte de 2018 frågor om strukturell rasism, diskriminering och hur Konstfacks gemensamma utrymmen kunde upplevas som exkluderande. Bland annat föreslog de att Konstfacks samlingsplats och utställningslokal Vita havet skulle byta namn, eftersom namnet var förtryckande och rasistiskt.

Namnet Vita havet på Konstfack utställningssal har emellertid ingen som helst koppling till rasism. Det tillkom i början av 1950-talet när skolan låg på Mäster Samuelsgatan. Högst upp i huset fanns en större lokal som emellanåt delades upp i mindre ateljéer med hjälp av masonitväggar. För att släppa in mer ljus revs väggarna och salen målades vit. Spontant kallades lokalen för Vita havet, kanske som en republikansk blinkning till det största rummet i Kungliga slottet, med samma namn.
Fortsätt läsa