Mångkulturens Sverige VIII: Mångkultur och kostnader


I nio bloggtexter beskriver jag hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De kommer inte i en följd, men de är numrerade. Det här är den åttonde.

När Sveriges riksdag i mitten av 1970-talet bestämde att Sverige i fortsättningen skulle vara ett mångkulturellt land ansågs det inte behövligt med någon ekonomisk utredning. Arbetsinvandringen hade alltsedan krigsslutet varit en oavbrutet lönsam affär. I början av 1970-talet bidrog invandrarna med ungefär en procent till BNP. Den bilden förändras när Sverige på grund av en lågkonjunktur stryper arbetsinvandringen. Istället tar den så kallade flyktinginvandringen vid och därmed blir kostnadsbilden en annan. I den mest omfattande studie som gjorts av invandringens kostnader, nationalekonomen Jan Ekbergs från år 2009, man läsa:

I takt med att invandrarnas sysselsättningsläge försämrades minskade den årliga intäkten för att nå ett noll-läge i mitten/slutet av 1980-talet. Under 1990-talet övergick nettointäkten till en nettokostnad, dvs. en inkomstomfördelning från infödda till invandrare. Vid mitten/slutet av 1990-talet uppgick årskostnaden för infödda netto till 1,5 till 2 procent av BNP.

1971 låg Sveriges BNP på ungefär 207 miljarder, vilket innebär att invandringen enligt Jan Ekberg visade ett överskott på mer än 2 miljarder kronor per år. 35 år senare låg den på minus med 40 – 60 miljarder.

Sex år efter Jan Ekbergs utredning publicerade ekonomen Jan Tullberg sin rapport Låsningen. I polemik med regeringen, som med stöd i Jan Ekbergs beräkningar hävdade att invandringen kostade mellan 45 och 60 miljarder per år, hävdade Jan Tullberg att den faktiska kostnaden var hela 250 miljarder. Det kunde till en del förklaras med att det fanns fler invandrare i Sverige år 2013 än år 2006, som var det år Jan Ekbergs kostnadskalkyl utgick ifrån. Jan Tullbergs egen förklaring till den stora skillnaden var att han tagit med kostnader som är svåra att beräkna. Det spelade säkert också roll att regeringen, eftersom det handlade om skattemedel, ville redovisa så låga siffror som det bara var möjligt, utan att riskera att bli anklagad för att ljuga.
Läs mer

Vit makt, röd makt


Vit makt är ett begrepp som jag främst förknippar med det slags musik som skinheads gillade på åttiotalet. Varken musiken eller skinheadsen har överlevt, som jag förstått det. Frågade någon mig i dag om det finns vit makt-miljöer i Sverige skulle jag svara att jag inte tror det, men att jag inte vet. Jag har aldrig träffat någon som sagt sig höra hemma i en sådan miljö. Kanske begreppet är rättvisande för Nordiska motståndsrörelsen, men jag misstänker att det också för medlemmarna där är det ett lite konstigt och främmande begrepp.

När jag googlar Vit makt hamnar jag först på Wikipedias definition. Där kan man läsa att begreppet kommer av engelskans ”White Power” och är en internationell högerextremistisk rörelse bestående av flera hatgrupper, närstående nynazism.

Jag har skrivit om massinvandring och dissidenter i närmare ett decennium och aldrig någonsin kommit i kontakt med vare sig personer eller grupper som presenterar sig som medlemmar av en vit makt-rörelse. Inte heller har jag träffat någon som ens nämner existensen av en vit makt-rörelse. Om den finns i England ska jag låta vara osagt, men i Sverige finns den inte.
Läs mer

Befolkningsutbytet – ett nedslag i siffror

I dag återkommer Sven Valerio (AfS)

Onsdagen den 28 augusti skrev SVT historia. Det var då Uppdrag Gransknings reportage om den, genom utomeuropeisk invandring skapade, ekonomiskt ansträngda situationen i Filipstad sändes. Det historiska bestod av att en kommunal tjänsteman i Filipstad tilläts resonera i termer av befolkningsutbyte på bästa sändningstid. Bara några dagar senare efterlyste på Twitter den borgerliga debattören Ivar Arpi ett mål för återvandring och följde upp med en ledare i Svenska Dagbladet med rubriken ”Myndigheterna måste prioritera utvisningarna”.

Det är svårt att inte tolka situationen som att eftertankens kranka blekhet infinner sig. Insikten att ja, det pågår massinvandring sedan länge och dess yttersta konsekvens är ett befolkningsutbyte. Sverige har slagit in på en väg som leder till att nationen upphör att vara svensk. Sent ska syndarna vakna.

Är utvecklingen oundviklig? Jag tror inte det. Återvandring är inte teoribildning, utan en högst praktisk möjlighet. Genom invandringsstopp, tvång (utvisning av kriminella utlänningar och de som saknar skäl att uppehålla sig i landet) och ekonomisk incitamentspolitik (upphöra med bidragsförsörjning, införa återvandringsstöd), så kan situationen vändas. Lätt är det inte, men det är vår plikt att försöka. Landet skänktes oss inte av tidigare generationers svenskar, för att av oss förskingras på någon generation när.

Men det är inte ämnet för den här texten. Istället vill jag ta Filipstad som utgångspunkt och visa vad det är gammelpartierna egentligen har gjort mot ett betydande antal kommuner i landet. Vilka kommuner är idag mest svenska? Vilka framstår som närmast förlorade i demografiskt avseende?
Läs mer

I den bästa av världar

I den här bloggtexten ska jag göra något som kan te sig lite egendomligt, nämligen lägga grunden för en diskussion av demokratins svagheter utifrån talet tre. Men dessförinnan vill jag påminna om att demokrati inte är någon ideologi utan en politisk metod för att fatta beslut och tillsätta ledare. Jag begränsar också resonemanget till att gälla den representativa demokratin och parlamentarismen. Den direktdemokrati som uppfanns av tyrannen Kleisthenes och tillämpades i Aten åren 508 – 338 f.Kr gick under när den grekiska övärlden erövrades av Filip av Makedonien.

Direktdemokrati kunde fungera i stadsstaten Aten, med ungefär 40.000 röstberättigade. Slavar, utlänningar och kvinnor fick inte rösta. Direkta val är givetvis fortfarande en högst användbar metod i mer begränsade sammanhang. Svenska kommunalstämmor hade ett direktdemokratiskt inslag före kommunsammanslagningarna på 1950-talet.

Representativ demokrati är den enda form av demokrati som mig veterligt tillämpas i nationella val i vår tid. Det gäller också för Schweiz, som ju brukar framhållas som ett demokratiskt föredöme genom sina beslutande folkomröstningar. Men även om den representativa demokratin som urvalsmetod har segrat för en majoritet av världens alla nationer är demokratins praktik inte lika ljus. Antalet totalitära stater som påstår sig vara demokratier är långt fler än de äkta demokratierna. I synnerhet i Afrika är många så kallade demokratier i praktiken kleptokratier. Med andra ord, ledarna är tjuvar.
Läs mer

PK-folkets härskarteknik

I dag återkommer Rolf Oward

Dagens credo: Den som inte tycker som Greta, hatar henne. Så sägs det, inte minst i sociala medier. Nja, jag tror att det är ytterst få som hatar en överutnyttjad och nästan sönderexploaterad 16-åring med Aspberger. Man tycker bara synd om henne och undrar hur länge hon ska hålla innan det brakar ihop. Kritiken och kommentarerna gäller självfallet den vämjeliga cirkusen runt Greta. Men – att påstå att man hatar henne är givetvis ett sätt att skrämma kritikerna till tystnad (Hur kan du hata ett barn?); man vill täppa till truten på dem som har en annan uppfattning än de klimathotstroende.

Att undvika sakfrågan och gå till personangrepp är en klassisk metod hos dem som inte har fakta på sin sida – argumentum ad hominem (argument mot personen) brukar det kallas och är ett av de oftast använda härskartekniska verktygen. Den verktygslådan är värd att syna, inte bara för Greteriets och klimathotsindustrins skull, utan för att visa hur lömskt och effektivt PK-folket i allmänhet fungerar och agerar i debatter och diskussioner.

Läs mer

Kolonisation


I dag gästas bloggen återigen av Sven Valerio (AfS)

Jag har i tidigare artiklar på bloggen i siffror beskrivit massinvandring och befolkningsutbyte i Sverige. Massinvandring är helt enkelt en invandring som, uttryckt som andel av barnafödandet i mottagarlandet, är så betydande att den kan få andelen ursprungsbefolkning att väsentligt minska. När massinvandringen tillåts pågå under långa tider får man ett befolkningsutbyte. Detta var sant i USA på 1800-talet, likaväl som i Tibet och Sverige idag.

När migrantvågorna är sammansatta av olika folkgrupper (till skillnad från fallet Tibet, där tibetanerna utsätts för en hankinesisk kolonisation) tenderar beskrivningen av befolkningsutbytet att bli en ensidig beskrivning av ursprungsbefolkningens minskande andel. Sällan tittar man på de folk som ersätter och resonerar kring hur dessa grupper kan utvecklas.

50 miljoner européer utvandrade till USA under perioden 1840-1914. Det är i snitt 675 000 per år, ett antal som motsvarar 0,68% av befolkningen om 99 miljoner invånare år 1914. När Sverige har en nettoinvandring på 100 000 ett år, så är det 1% av vår befolkning. Det är en räkneövning som, om inte annat, skänker perspektiv på omfattningen på den förändringsprocess Sverige befunnit sig i under många år nu.

I USA dominerade en vit europeisk allmogebefolkning, som samlades runt ett anglosaxiskt arv och i liten omfattning behöll sin ursprungskultur. Trots att en miljon svenskar utvandrade, finns det idag ingen livaktig svensk kultur i USA. Namn, minnen och en del ortsnamn är allt som består. Språket, som är den viktigaste sammanhållande kulturella komponenten, är i praktiken utdött.
Läs mer

Mångkulturens Sverige VII: Kan muslimer integreras?

I nio bloggtexter beskriver jag hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De kommer inte i en följd, men de är numrerade. Det här är den sjunde.

Om man anser att alla människor i grunden är lika varandra och har lika värde, så är rubrikens fråga islamofobisk. Dessutom, den som kommer fram till ett nej, skiljer mellan ”vi och dem” och visar sig därmed vara rasist. Det politiskt korrekta svaret är att det är klart att muslimer, precis som alla andra, kan integreras. Sedan varierar det givetvis mellan olika individer. Vi är visserligen lika varandra, men individuellt skiljer vi oss åt. Med andra ord, det är inget särskilt med att vara muslim, utan man måste se människan bakom denna typ av religiösa etiketter.

Den som kastar loss från PK-doktrinen och kopplar samman islam med terror, och dessutom har förstått att många jihadister är födda i Europa och således istället för att integreras, stärkt sitt avståndstagande till Europa och den västliga kulturen, kan inte svara annat än nej. Den muslimska identiteten är starkare än den västerländska. Muslimer som valt Europa framför sitt muslimska fädernesland klarar att göra motstånd mot att integreras. Blir de tillräckligt många så tar de över det lokala samhället. Det håller på att ske i några svenska förorter, som exempelvis Rinkeby. Vänder vi blicken mot Europa finns det många exempel på islamisering, i synnerhet i Storbritannien och Frankrike.
Läs mer