Öga för öga

Jag öppnar en länk, som en av mina mailkontakter skickat mig. Det är ett youtubeklipp, mindre än sex minuter långt och inspelat för ett år sedan. Inte många har sett det, under sextusen visningar. Det är en man i femtioårsåldern (senare får jag veta att han är född 1973, men han ser äldre ut) som på engelska fäller några kommentarer om muslimska terrorister. Han har grått skägg och en camouflagemönstrad keps på huvudet. Jag vet inte vem han är, men han kallas i kommentarerna för Varg. Jag googlar honom och får fram att han heter Varg Vikernes, är norrman och har suttit 15 år i fängelse för mord. Wikipedia har en mycket lång artikel om honom, främst som musiker. Han är ett stort namn inom Black Metal:

Politiserad forskning

OBS I dag är texten dubbelt så lång som den brukar vara

Svensk forskning går finansiellt i statens ledband. För de allra flesta av forskarna vid Sveriges universitet och högskolor gäller att de antingen innehar statligt finansierade tjänster och/eller söker forskningsmedel från någon av de statliga fonder som är så gott som helt dominerande. Det finns också några andra forskningsfinansiärer – till exempel Wallenbergstiftelserna – men de avviker inte särskilt med avseende på vilka projekt som beviljas medel. Det finns visserligen också en flora av andra fonder men gemensamt för dem är att de främst delar ut tryckningsbidrag och andra småpengar.

För dem som behöver forskningsmedel gäller det att ha koll på vilka teman som utlyses och därefter skriva sina ansökningar, så att de passar in. För vissa forskare, mig själv till exempel på den tiden det begav sig, var skrivandet av ansökningar nästan lika tidsödande och omfattande som själva forskningen. Jag skulle också skaffa fram pengar till disputerade forskare och doktorander i de grupper jag ledde.

För att vara behörig att söka pengar i de stora forskningsfonderna, måste man ha avlagt en relevant examen samt tillhöra och vara verksam vid en högskoleinstitution, som ingalunda är beredd att bejaka vilka forskningsprojekt som helst. En prefekt eller annan överordnad byråkrat måste också godkänna själva forskningsansökan. Det finns således inte särskilt mycket utrymme för forskare som vill gå sin egen väg, eller vill bedriva forskning som på ett eller annat sätt uppfattas som kontroversiell.

Lögnens skönhet

Råttfångaren i Hameln är en medeltida saga som bröderna Grimm år 1816 återger i sin egen tolkning. Den är välkänd, men för att påminna – här är Wikipedias sammanfattning:

Sagan utspelar sig 1284 i staden Hameln, som har drabbats av råttangrepp. En man som påstår sig vara råttfångare erbjuder ortsbefolkningen sina tjänster. Råttfångaren tar fram sin flöjt och lurar med sitt flöjtspel ner råttorna i floden Weser, där alla råttorna dör. Han vägras dock betalning, och han lämnar staden full av vrede. Flera dagar senare, den 26 juni, återvänder han. Medan ortsbefolkningen är i kyrkan spelar han åter på sin flöjt och lurar med sig stadens barn in i en grotta utanför staden, där de försvinner.

Det som främst har diskuterats är om sagan har någon verklighetsreferens. Handlar den om pesten? Har barnen gett sig av på en pilgrimsfärd? Är råttfångaren en symbol för döden (liemannen)?
Sagan har plockats upp i vår tids musik och populärkultur. Abba har gjort en sång som baseras på sagan, ”The Piper”. 1972 filmades den med en lite annan handling, ”The Pied Piper”. 1987 gjordes en tecknad version, där Turtles hypnotiserade råttor genom att spela flöjt: ”Teenage Mutant Ninja”. Thrashmetalbandet Megadeaths ”Symbol of destruction” handlar också om råttfångaren.

Makten framför allt!

För att kunna besvara frågan om demokratin är hotad i Sverige gjorde jag i ett tidigare blogginlägg en liten utredning av vad det missbrukade begreppet demokrati egentligen står för. Jag ville lyfta fram att demokrati inte är någon ideologi utan en teknik för att tillsätta och avsätta ledare. I strängt taget alla styrelseskick – också i hårda diktaturer som det forna DDR och Nordkorea – söker ledarna legitimitet genom att påstå att de är demokratiska. Detsamma gäller för Kina, som kallar sig för en folkrepublik. Det betyder inte att de anordnar allmänna val men väl att de utger sig för att både vara folkets företrädare och handla i folkets intresse. Det är givetvis nonsens. Det mest korrekta är att klassa Kina som en partidiktatur.

Jag vågade mig också på att påstå att den demokratiska praktiken – alltså det folkliga inflytandet mellan de allmänna val där ledargarnityret tillsätts – inte är demokratisk någonstans i världen. Även om folket tillsätter sina representanter så är det aldrig folket som styr. I formell mening finns det inga demokratiska länder. I någon mån går det för politikerna att respektera folkets vilja, i form av bindande folkomröstningar. Schweiz brukar lyftas fram som ett föredöme, men rent tekniskt är en mer långtgående demokratisk praktik svår, för att inte skriva omöjlig, att genomföra, alldeles oavsett om den är önskvärd eller inte. Jag avslutade med fem frågor och lovade att återkomma med ett försök att besvara dem. Det ska jag försöka göra nedan.

EN NY BOK FRÅN DEBATTFÖRLAGET!

För den som bekymrar sig över mångkulturen, massinvandringens konsekvenser och rent allmänt över PK-Sverige är det ett problem att det mesta är så dystert, av det som skrivs och rapporteras på andra sätt. Vi behöver också tidsmedveten humor, satir, poesi och skönlitteratur.

Uppbrott är en roman som har allt. Den är sorglig, spännande, romantisk, exotisk, drastisk och svårförutsägbar. 451 läsvänliga sidor.

Jonas har svårt att foga sig efter tidens dogmer. Mitt i livet kostar ett politiskt uppvaknande honom både ett långt äktenskap och en maktlojal vänkrets. Hans barn, Lisa och Vilmer, tar också avstånd. Motvilligt bryter han upp, flyttar till Bali och börjar skriva på berättelsen om sitt liv, både för att förstå hur det kunde gå så käpprätt åt skogen och för att skildra ett av massinvandring och mångkultur svårt sargat Sverige. När han tycker sig ha återfått fotfästet och planerar för ett lyckligare liv får coronapandemin tiden att vända blad.

Uppbrott är K-O Arnstbergs elfte roman sedan debuten 1977 med Betraktaren (Bonniers)

Gör så här:

1. Betala in 270 kr inkl. porto på plusgiro 463 33 86-0
2. Märk i meddelandefältet med ditt signum eller namn
3. Maila arnstberg@debattforlaget.se och skriv signum eller namn samt vart boken ska skickas.

Du kan också köpa boken mot faktura genom att ringa eller maila förlaget. Men till ordinarie pris: 270 kr plus porto 59 kr.

Godhetstyranniet och Uppbrott – rapporter från en dissidentverkstad

Under ungefär ett års tid har jag varit sysselsatt med två helt olika bokprojekt. I grunden handlar de om samma sak – nämligen om hur Sveriges goda och moraliskt högtstående politiker, journalister, forskare och framstående kulturpersoner gemensamt, och med hjälp av en hyllad värdegrund och ett långt drivet rättvisetänkande, ägnar sig åt att rasera ett demokratiskt och fungerande välfärdssamhälle. Men inte bara det – under godhetens banér har Sverige blivit ett angivarsamhälle, där kostnaden för att protestera mot den förda politiken är mycket hög – den som har invändningar sätter inte bara sin försörjning utan också sin heder och relationen till sina närmaste på spel.

Koka Groda IV: Mångkultur som vardag

År 2007 skrev jag kontrakt med Symposion bokförlag om en bok om invandringen till Sverige. Jag fick tiotusen kronor i förskott. Jag döpte den till ”Koka groda” med referens till påståendet att om man sätter en groda i en kastrull med kallt vatten och kokar upp den, så kommer grodan aldrig att märka när temperaturen går över den gräns då det är dags att hoppa ur kastrullen och rädda sitt liv. När förlaget fick läsa manuskriptet ville de inte vara med längre. Jag fick i alla fall behålla förskottet.

Detta är det fjärde och sista av de utsnitt ur boken jag tycker förtjänar att publiceras på bloggen.

***

En kvinna jag känner väl, med uttalat mångkulturella ideal, flyttade till Skärholmen söder om Stockholm. Hon köpte en liten men välplanerad och modern bostadsrättslägenhet och såg fram emot att få bo i vacker mälarnatur och en genuint mångkulturell stadsdel. Hon trodde rätt, men vad hon inte hade tänkt sig var att hon skulle känna sig rädd, när hon efter nio på kvällen på väg hem passerade gängen vid tunnelbanan. Dessa marginaliserade unga män kändes hotfulla. Hon var rädd för att bli rånad, nedslagen och kanske våldtagen. Nej, hon blev aldrig antastad men hon visste att risken för att hon skulle råka illa ut inte bara var en fantasibild. Hon ville inte känna sig rädd i sitt eget bostadsområde, alltså sålde hon lägenheten och flyttade till en annan stadsdel. På så sätt blev hon en siffra i segregationsstatistiken, men skälet till att hon blev det var inte att hon var rasist eller ens att hon tyckte illa om invandrare. Hon tyckte inte om unga män som verkade höra hemma i gäng och visade tydliga tecken på att vara farliga.

Normkritik

Vissa ord får mig att resa ragg. Normkritik är ett sådant ord. Jag vet att det tillhör PK-världen och att myndigheter gillar att anställa normkritiker som hjälper dem att peta i myndighetens navel istället för att tjänstemännen (förbjudet ord) där utför det jobb, som myndigheten är till för. Men om någon skulle fråga mig, vad en normkritiker gör, blir det rätt luddigt. Googlar jag begreppet får jag veta att ”normkritik handlar om att sätta fokus på makt” och att med normkritikens hjälp får man syn på och kan begränsa ”strukturer och normer”.

Det ligger rätt nära vad forskare som psykologer, sociologer och etnologer gör. I utbildningen får de lära sig att ta ett steg tillbaka och med disciplinens olika verktyg avtäcka den vardagsverklighet som till största delen är osynlig för aktörerna. Men det finns en viktig skillnad. När jag som etnolog vill frilägga det vardagliga samspelets dolda regelsystem, så gör jag det inte med ambitionen att förändra. Jag vill i första hand veta. Vad som därefter händer – hur den kunskapen används i olika sammanhang – det stör mig inte att jag inte kan kontrollera det. Det är ett förhållningssätt som också gäller för andra akademiska discipliner.

Eftersom normkritik i hög utsträckning handlar om språk – hur man ska formulera sig när man är anställd och arbetar för samhället – kan det också vara värt att påminna om att språkforskare ofta får frågan om ett nytt språkligt uttryck är rätt eller fel, och då nogsamt avstår från att fälla sådana omdömen. Språket lever sitt eget liv och att vara en språkpuritan eller språkmoralist, nej det är inte forskarens uppgift. Tvärtom med normkritiker. Själva motivet för deras ”forskning” är att förändra språket – vare sig det nu handlar om att tvätta det från ”rasism” eller från att framställa ”mannen som norm”. En annan skillnad är att det handlar om att rensa språket från ”gamla” ord med bibetydelser som inte längre är acceptabla. Det gäller att anpassa en förgången och ondare tids språkbruk till det som är godkänt i vår egen tid.

Nordens demografi, projiceringar för åren 2021 – 2100

Kyösti Tarvainen är docent em. i systemanalys vid Aalto-universitetet i Finland. Han är tidigare publicerad på bloggen med sina beräkningar av vart Nordens olika befolkningar demografiskt är på väg. Nu har han gjort en prognos (Tarvainen 2020c) över vad som kommer att hända fram till århundradets slut, om den nuvarande demografiska utvecklingen fortsätter på samma sätt som hittills. I synnerhet är han intresserad av vad som händer med de muslimska minoriteterna.

Koka Groda III: Frustration över en obesvarad flirt?

2007 skrev jag kontrakt med Symposion bokförlag om en bok om invandringen till Sverige. Jag fick tiotusen kronor i förskott. Jag döpte den till ”Koka groda” med referens till påståendet att om man sätter en groda i en kastrull med kallt vatten och kokar upp den, så kommer grodan aldrig att märka när temperaturen går över den gräns då det är dags att hoppa ur kastrullen och rädda sitt liv. När förlaget fick läsa manuskriptet ville de inte vara med längre. Jag fick i alla fall behålla förskottet.

Detta är det tredje av de fyra utsnitt ur boken jag tycker förtjänar att publiceras på bloggen.

Ronna är en förort till Södertälje som domineras av syrianska invandrare. De etniska svenskarna är en minoritet bland andra minoriteter. Med avseende på kriminalitet och andra typiska förortsproblem var Ronna år 2005 inte en av de mest belastade förorterna i Sverige, men där fanns ändå många unga män i en försörjningsmix bestående av föräldrasupport, jobb, svartjobb, bidrag och kriminalitet.