Dystopiska funderingar

Några riktigt dystopiska funderingar om vad som händer i morgondagens städer. Jag skrev dem för något decennium sedan. De känns fortfarande relevanta och jag har därför fräschat upp dem lite.

I.
I sin viktiga bok” Postmodern Ethics” använder Zygmunt Bauman rubriken ”Exit the nation-state, enter the tribes”. För mig är just rubriken oerhört mättad.1. När Bauman använder begreppet ”stammar” (tribes) så menar han att begreppet är relevant därför att det handlar om små lokala grupper med i stort sett jämlika medlemmar och militära drag. Han lägger till suffixet neo (neo-tribes) och vill på så sätt skilja dem från stammar i sin gängse betydelse. Det postmoderna samhällets ”neo-tribes” är knutna till sina medlemmar och överlever dem inte som institution. De flesta bland oss har på känn att vi lever i en slags uppbrottstid. Det moderna/postmoderna samhället tycks nå sin final och vi undrar vad som kommer sedan. Vi kan se hur de urbana livsstilarna vinner terräng, hur stora städer som Stockholm konkurrerar ut sitt omland.

Det är emellertid svårt att se nationalstaten vittra ner. Globalt sett är den starkare och mer täckande än den någonsin varit i människans historia. Pröva istället tanken att grupper i samhället helt enkelt lägger nationalstaten och alla dess regler ”åt sidan”; att Sverige inte längre finns för många av dem som bor i Sverige. De är inte ens ”motborgare” utan snarast ”oborgare”.

Är det då stammen som väntar?2. Baumans svar är ja. Begränsar jag mitt eget svar till att gälla marginaliserade ungdomar i förorterna, så är jag på samma linje. Den del av samhället som finns kvar för deras del framstår som repressiv, oavsett om den är det eller inte. Polisen och socialtjänsten finns kvar, likaså arbetsförmedlingen – institutioner som har föga av framtidshopp att erbjuda, men däremot gott om underbetyg och stor skändningkapacitet. Många ungdomars alternativ med avseende på nationalstaten blir att leva som om samhället inte angår dem – i neo-tribes.

II.
En majoritet av världens befolkning bor nu i städer. Detta medför att också fattigdomen har genomgått en snabb urbanisering. Fler och fler människor kommer att leva i slum med allt vad det innebär, inte minst en växande kriminalitet. För att ge ett enda exempel kan man ta det som journalisten Andrew Harding för mer än tio år sedan skrev om Nairobi. Situationen har inte förbättrats:

The state does nothing here. It provides no water, no schools, no sanitation, no roads, no hospitals. Indeed, the journalist found out that residents bought water from private dealers and relied on vigilante groups for security – the police visited only to collect bribes.3.

Bombay har samtidigt en växande välbärgad medelklass och världens största slumområde. 70% av afrikanerna söder om Sahara bor i urban slum. I hälarna trampar städer som Mexico City och Dhaka. Om vi ser på Europa så är 43 % av bulgarerna fattiga enligt FNs kriterier. Många av dem är romer. Sofia har den största slumbefolkningen. Enligt FNs beräkning kommer 1.7 miljarder av världens befolkning år 2030 att leva i urbana slumområden.

III.
Om man verkligen vill måla fan på väggen bör man i sammanhanget ta med den tyske sociologen och demografen Gunnar Heinsohn, som i ”Söhne und Weltmacht: Terror im Aufstieg und Fall der Nationen” hävdar att när det i en befolkning finns ett överskott på unga män, så blir våld, mord, krig etc. resultatet. När 15 – 30-åringar utgör mer än 30 procent av befolkningen, är konsekvensen ofta krig. För att ta ett exempel (som emellertid Heinsohn inte explicit diskuterar) kan man ta Rwanda och massakern av Hutus på Tutsis 1994. Hur många som dödades vet vi inte men en kvalificerad gissning är att det handlar om mer än en halv miljon människor. 1960 hade Rwanda 2.3 miljoner invånare. Tjugo år senare var antalet 4.8, alltså mer än fördubblat. Rwandierna är katoliker och praktiserar ingen barnbegränsning. Befolkningstätheten steg från 87 per m2 1960 till 330 år 2000. Ett folkmord blev ”lösningen”. Situationen är ungefär densamma i grannlandet Burundi.
Heinsohn menar att såväl Hitlers som Mussolinis framgångar under 1920-talet kan förklaras som ett resultat av ungdomspucklar. De tidiga nazisterna och fascisterna hade en genomsnittlig ålder som låg en bit under 30 år. På likartat sätt var det med bolsjevikerna och den ryska revolutionen 1917.
I världen i dag finns det enligt Heinsohn 67 länder med ”ungdomspucklar” – i 60 av dem är det inbördeskrig eller massmördande. Och går man bakåt i historien så hittar man samma slags samband. Boken kom 2003 och blev något av en kultbok i Tyskland. Den välkände tyske filosofen Peter Sloterdjik ansåg åtminstone för tio år sedan att detta var en bok lika viktig som Marx´ Kapitalet.

Karl-Olov Arnstberg

1. Bauman, Zygmunt 1993: ”Postmodern Ethics” Blackwell, England.
2. Begreppet ”neo-tribe” är myntat av Michel Maffesoli i uppsatsen ”Postmodern Tribalism” i tidskriften ”Design Issues”, vol. 4, 1988, s. 146. Bauman har utvecklat begreppet och skriver: ”Each single neo-tribe is doomed to an episodic and inconsequential existence. What is neither episodic nor inconsequential is the postmodern condition in which neo-tribes become the dominant mode of counter-structural expression and sociality as such, a.a., s. 146.
3. Andrew Harding: Nairobi Slum Life. Guardian October 2002.

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.