Finns raser?

I mitten av mars i år arrangerade ABF och LO-distriktet i Stockholm ett ”Antirasistiskt forum”. Under rubriken ”Antirasismen i framåtrörelse” hölls ett seminarium som vände sig till ”rasifierade antirasister och feminister”. Gunnar var där men det var tydligt att han inte var välkommen (se vidare hans artikel: http://www.dagenssamhalle.se/debatt/vill-vi-ha-en-rasifierad-antirasism-8390. Se också avsnittet ”Verklighetens folk” i Invandring & mörkläggning II). Nyckelbegreppet här är rasifierade. Därmed sägs att människor som inte ser etniskt svenska/västerländska ut – de ser exempelvis ut som afrikaner och asiater – diskrimineras på grund av sitt utseende.

Här finns en oförklarad och problematisk relation mellan begreppen ras och rasifierad. Ras är ett naturvetenskapligt klassificerande begrepp. Rasifierad är ett i grunden socialpsykologiskt begrepp. De som är rasifierade hävdar att de hanteras som om de tillhörde en annan ras. Rasifierad är således ett begrepp som förnekar begreppet ras i naturvetenskaplig mening och istället tycks mena att ras som fenomen är en social konstruktion. Ungefär: ”raser finns som en konsekvens av att rasism finns” vilket leder till ett hävdande: Försvinner rasismen så kommer det heller inte att finnas några raser. Så långt hänger påståendet ihop, även om man givetvis kan ha invändningar.

Men så inträffar något egendomligt när vår svenske desinformationsminister Ullenhag bestämde sig för att ta bort begreppet ras ur svenska lagtexter. Han menar att det är felaktigt då det bygger på idén att det finns olika raser och riskerar att sprida fördomar. Med andra ord, rasism finns tveklöst enligt Ullenhag, detta trots att det inte finns raser (det är enligt honom bara en idé). Samma uppfattning har en annan desinformatör av rang, DN-journalisten Niklas Orrenius, som i ett twitterinlägg påstår att raser finns inte, men det finns rasism.

Då protesterar ”de rasifierade”. Raser finns visst, säger de. Det säger Tobias Hübinette vid Mångkulturellt centrum i Botkyrka, det säger ordföranden för lobbyorganisation Afrosvenskarnas Riksförbund, Zakaria Zouhir. De gör front mot alla dessa välmenande vita, som låtsas som om det inte finns några skillnader. De vet inte vad de talar om, eftersom de inte är rasifierade.

Vithet- och rasifieringsstudier är dagens mode bland extrema antirasister. Det rastänkande som Ullenhag vill rensa ut ur svenska lagtexter återskapas av ”de rasifierade”, dvs. av dem som anser sig utsatta för rasism. Ett av de mer uppmärksammade uttrycken inträffade under årets politikervecka i Almedalen. Alla ”vita” ombads att lämna lokalen under ett evenemang anordnat av Rummets.se, som är ett forum för rasifierade feminister.

Ännu ett exempel: Judith Kiros är en av grundarna av Rummets.se. I DN skrev hon den 7:e augusti under rubriken ”Rasismen uppifrån”. DN tyckte det var så viktigt att de bjussade på en helsida. Kiros beskriver ett Sverige som förföljer migranter, om Reva-projektets omoraliska jakt på papperslösa migranter, ”vilket också resulterade i att många rasifierade svenskar stoppades …” Hon skriver att tidskriften Gläntas temanummer om migration ”ger mig hopp om ett samtal om migration som är akut och aktuellt, som främst är grundat i erfarenhet, i kroppar, och i behov – inte i nationalism eller sverigedemokratisk retorik”. Hon vill att ansvariga politiker ska agera. ”50 miljoner flyktingar ska inte behöva vänta längre”.

Det är en illa skriven och innehållsmässigt besvärande abstrakt text (läs: rena skräpet), men jag fastnar för den där avslutande meningen. Det är oklart vilka Judith Kiros tycker ska ta emot dessa femtio miljoner flyktingar. Sverige? Europa? Jag undrar varför DN släpper fram den här typen av texter. Reflekterar aldrig kulturredaktionen över sitt ansvar gentemot det egna samhället? Är ansvaret för världens femtio miljoner flyktingar (för att ta Judith Kiros på orden) viktigare? Och hur många bör Sverige bevilja asyl? Blir det aldrig nog, finns det ingen övre gräns? Är den svenska skulden och därmed också ansvaret oändligt?

Detta är frågor som våra politiker, journalister och så kallade intellektuella aldrig kommer att besvara. I deras ögon är detta rasistiska frågor. Det är rasistiskt att se och relatera till andra människor med ett ”vi-och-dom-tänkande”. Vi och läsarna av denna blogg vet det: Är man lärare, tjänsteman, ämbetsman, politiker eller kanske journalist så riskerar man att bli socialt utstött och förlora jobbet, om man kan beskyllas för att tänka, skriva eller på annat sätt agera i termer av ”vi och dom”.

Och här kommer poängen: detta gäller emellertid inte om man, som de rasifierade, påstår att man inte står på förtryckarnas utan på de förtrycktas sida. Då är det tillåtet att frossa i ”vi och dom” och vara hur rasistisk som helst. Man kan undra vad de ser för samhälle framför sig – ett omvänt apartheidsamhälle? Det bekymrar inte Dagens Nyheter, inte Svenska Dagbladet där Marcus Priftis skriver, LO, och socialdemokratiska ABF. Det bekymrar heller inte Rädda Barnen, inte arrangörer och deltagare under Almedalsveckan, inte Mångkulturellt Centrum i Botkyrka och heller inte Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén (MMRK).

Om detta nu var en strid mellan olika små sekter (vilket det är) och media inte brydde sig mer än de bryr sig om exempelvis ”Jehovas Vittnen” eller vad anhängare av ”Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga” har för uppfattning, så hade jag inte känt mig manad att skriva detta blogginlägg. Så är det emellertid inte. Dels välkomnas sekterna och ges mediautrymme av dem som kallar sig antirasister, dels ger denna postkoloniala och acceptabla rasism ringar på vattnet. Samma dag som Judith Kiros publicerade sin artikel i DN fick jag ett mail från en förtvivlad musiklärare i en av dessa förorter som benämns ”utsatta”. Länge har där pyrt ett svennehat, sådant som medierna inte gärna skriver om men som ändå visar sig på olika sätt. Musikläraren menade att elever snappar upp det rasifierade perspektivet och uppfattar sig som kontinuerligt diskriminerade. Om en lärare ber någon av dem att bokstavera sitt namn, så är det diskriminering. Om den rasifierade personen kommer in i ett rum och blir uttittad alternativt negligerad av dem som redan befinner sig där, så är det också diskriminering – i båda fallen. Den som går ut och äter och blir serverad vatten i glas istället för en hel karaff är diskriminerad. Dessa ungdomar blir ”fanatiska vithatare”, skriver musikläraren, som sammanfattar: ”Det är farligt och bör uppmärksammas!”.

Uppenbarligen är begreppsförvirringen stor. Låt mig därför i rollen av forskare slå fast några sanningar om ras och rasism. Observera att nu handlar det inte om åsikter utan om kunskaper – enkla sådana.

För det första, raser finns. Begreppet ras refererar till något som alla kan se och som inte går att bortförklara. Ställ en svensk, en inuit och en aboriginer bredvid varandra, så blir dessa skillnader mycket tydliga. Hur många människoraser det finns och vad som kännetecknar dem handlar inte om åsikter utan är en naturvetenskaplig fråga. Det är lika verklighetsfrånvänt att förneka existensen av raser bland människor som det är att förneka raser bland exempelvis hundar, katter, hästar och kor.

Nästa fråga är om det finns andra skillnader än utseendet mellan raser. Är vi alla lika innanför skalet? Här säger majoriteten av de forskare som vågar ta sig an frågan att det finns skillnader, vilket givetvis är explosivt. 1994 gav Richard J. Herrnstein & Charles Murray ut ”The Bell Curve: Intelligence and Class Structure in American Life”. Författarna hävdade att intelligens är ärftligt och starkt kopplat till ras. Det går inte att dra slutsatser om individers intelligens, däremot om rasers genomsnittsintelligens.

Ytterligare ett talande exempel på hur förbjudet det är att ägna sig åt forskning om raser ges av hur den i Danmark verksamme utvecklingspsykologen professor Helmuth Nyborg blivit hanterad. Han har delat in invandrare i hög-IQ-länder (västvärlden) och låg-IQ-länder (icke västerlänningar). Han skriver att som stöd kan han ange hundratals vederhäftiga studier som bekräftar att IQ är upp till 8o procent ärftligt och att IQ är det mest stabila beteendedraget som uppmätts i psykologin. Utifrån egen och andras forskning skriver han:

Vi vet att Sverige är ett hög-IQ-land (enligt de senaste beräkningarna ligger genomsnittet på 98,6), och att svenska kvinnor föder långt färre barn än de 2,1 barn per kvinna som är nödvändigt för att upprätthålla befolkningstalet. När vi kombinerar denna vetskap med en annan iakttagelse– att personer med lågt IQ får fler barn än de med högt IQ (åtminstone sedan 1850) – är det lätt att förstå det blir färre begåvade svenskar i världen för varje dag. Generellt har icke-västliga invandrare lägre IQ och högre födslotal än svenskarna. Slutresultatet blir att personer med lågt IQ med tiden kommer att utgöra en majoritet i de tidigare svenska områdena – sannolikt före utgången av detta århundrade, eftersom tendensen ser ut att accelerera. En sådan befolkningsutveckling kommer att sänka den svenska IQ-nivån till ett läge där demokrati inte längre kan upprätthållas.

Slutsatsen om att demokratin inte kan upprätthållas baserar han på den finske statsvetarprofessorn Tutu Vanhanens forskning. Vanhanen konstaterar att demokrati inte existerar i nästan något land vars genomsnitts-IQ ligger under 90.

Att dessa påståenden är superkontroversiella behöver man inte ha någon särskilt hög IQ för att förstå. Helmuth Nyborg har på grund av sina forskningsresultat på olika sätt blivit mycket illa hanterad. Han skriver efter att ha redovisat ett antal osanna beskyllningar:

Ställda inför denna serie av lögner, suspenderade rektorn på Århus universitet mig för vetenskaplig oredlighet. Men efter att en oavhängig kommitté hade kommit fram till att anklagelserna var grundlösa, backade rektorn. I ställer utfärdade han en allvarlig varning mot min ”högst bristfälliga och oacceptabla forskning”. Denna varning var meningslös eftersom prominenta internationella vetenskapspublikationer (alla med anonyma granskare), fortsatte att publicera mina oräkneliga vetenskapliga artiklar, och att mer än 40 ledande internationella experter i relevanta vetenskapliga områden skrev kritiska brev till rektor Lauritz B. Holm-Nielsen och uppmanade honom att lägga ner häxjakten. Detta rörde inte den politiskt korrekta universitetsledningen i ryggen. I stället försökte de förgäves inleda ett officiellt disciplinärende mot mig för att jag hade berättat för mina internationella kolleger hur universitetsledningen hanterade mitt fall. Den slutgiltiga attacken kom när jag förvägrades den sedvanliga emeritus-titeln när jag pensionerades. Jag fick veta att universitetet och jag inte hade samma ”värderingar” (http://www.d-intl.com/2012/11/29/alla-lider-skada-nar-journalister-blandar-ihop-vetenskap-och-politik/).

Efter att han publicerat en artikel i den av svenska journalister innerligt hatade ”Dispatch International” den 20 september 2012 skrev journalisten Niklas Orrenius, som då var anställd av Expressen, att det var ”ren och skär rasism och extremism” och att därför inget parti, frånsett Sverigedemokraterna, efter att Nyborg skrivit där skulle ta i Dispatch International ens med tång.

Det som Niklas Orrenius ger sig på är presentationen av en vetenskaplig rapportering som efter granskning (s.k. peer-review) offentliggjorts i en internationell facktidskrift. En journalist som ger sig på en forskare och med rena värdeomdömen dömer ut hans forskning – det borde inte fungera, men svenska forskare håller tyst. Rätt värderingar mot olämplig vetenskap, vem borde vinna striden?

Vad Orrenius inte behöver göra är att förutsättningslöst gräva i frågan, det räcker ju med att ha rätt värderingar. Vi känner igen motsättningen: Kyrkan mot Galileo Galilei är väl den mest berömda. Bara det att där vinner inte inkvisitionen utan det vetenskapliga tänkandet. Det är ingen tillfällighet att Galilei ibland kallas för naturvetenskapens fader. Den bok som Galilei gav ut och som ledde till att han 1633 ställdes inför inkvisitionens domstol heter: ”Dialog om de två världssystemen”. Han fick husarrest för resten av sitt liv, vilket ansågs vara ett milt straff. Först år 1992 beklagades inkvisitionens dom av påven Johannes Paulus II. Åtta år senare upphävdes domen.

Kanske är det så att forskare som Nyborg, Herrnstein & Murray, Lynn & Vanhanen, Philippe Rushton, Gregory Cochran m.fl med sina underlag av tiotusentals testpersoner har dragit fel slutsatser. Sammanfattningsvis kommer dessa forskare fram till följande grovt generaliserade ordning vad beträffar IQ: ashkenazijudar, sydöstasiater, vita, svarta. Men om man vill ge sig in i denna debatt så gäller det att skilja agnarna från vetet. Alla kritiker som har en moralisk/politisk utgångspunkt bör sorteras bort. Det gäller också för många som kallar sig forskare. De enda forskare vars kritik är giltig är de som anför annan vetenskaplig forskning, som falsifierar de nämnda forskarnas resultat. Här gäller filosofen Benjamin Höijers råd till forskare: ”Sök sanningen! Och förde den dig till helvetets portar, så klappa på!” Många forskare klarar inte att följa den anmaningen. Samma dag som musikläraren skrev till mig så fick jag ett mail från en forskarkollega. Han skrev:

Uppskattar ert arbete för det fria ordet, håller med om mycket av det ni säger. För egen del måste jag tyvärr hyckla ett tag till, känns sådär. Min arbetsplats domineras av aggressiva vänsteraktivister som inte drar sig för att mobba ut kollegor vid minsta antydan om ideologisk avvikelse.

Jag stöder inte den forskning som ovan beskrivits men jag är inte heller beredd att argumentera mot den. Anledningen är att jag ingenting vet (i ordets vetenskapliga mening). Jag kan naturligtvis säga vad jag anser är trovärdigt, men då landar jag ju återigen i mina egna åsikter. Det jag vill ha sagt handlar inte om ras och intelligenskvot utan det handlar om det vansinniga i att dagens proffstyckare får gehör för sitt begreppsförtryck. Om vi bekämpar viktiga vetenskapligt förankrade begrepp blir vi kanske politiskt/moraliskt mer högstående men tyvärr, vi blir också dummare. Begreppsfattigdom och politiskt nyspråk leder till ett sämre politiskt förstånd, sämre politiska beslut och ett sämre samhälle.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.