Var finns kulturen?

I vår tid har kunskapen om andra kulturer inget större egenvärde, i varje fall inte i Sverige. Minoriteter ses i det offentliga samtalet så gott som enbart som förtryckta. Att – som man gör i kulturanalyser – beskriva minoritetsmedlemmar som annorlunda, blir för mediernas vakthundar liktydigt med rasism (det förhatliga ”vi-och-dom-tänkandet”). För mig, som ägnat en stor del av mitt forskarliv till att söka frilägga kulturella system, ter det sig som vi lever i en intellektuell förfallsperiod. Vår tids makt- och kulturelit är skrämmande okunnig, vilket inte precis blir mer attraktivt av deras övertygelse att de vet allt de behöver veta.
En läsare av Gunnars och min blogg ville att jag skulle ge lite inblickar i mina studier av romer, vilka bedrevs under den tid då de ännu benämndes zigenare. Nedan ett litet smakprov från 1986. Jag har bytt ut ordet zigenare mot romer – mig spelar beteckningen ingen roll och det gör det inte heller för många zigenare/romer – men vem vet, snart kanske man kan bli åtalad för hets mot folkgrupp om man använder begreppet zigenare. Det är bäst att välja sina strider – vissa är viktiga, andra inte. Zigenare eller romer, det är inte viktigt. Däremot är det taskigt mot romerna att kalla dem för EU-migranter, eftersom det får det att framstå som skamligt att vara rom – sådant man bör hålla tyst om.

***

Ett vanligt bekymmer för nybörjare i etnologiskt fältarbete är att de inte kan ”se” den kultur som ska utforskas. Det som är synligt är en mängd människor som är upptagna med allehanda aktiviteter och som relaterar till varandra. Var är kulturen?
En del handledare brukar då förklara att kulturen är det bakomliggande mönstret för socialt samspel, det som dirigerar folks handlingar. Kulturen är något som fältarbetare måste ”vaska fram” ur sina iakttagelser och intervjuer i form av värderingar som folk hyllar, regler som de följer och de viktiga symboler och ritualer som de använder sig av.
Samtidigt som en handledare ger dessa råd vet han/hon att på en annan nivå är det en olöst fråga var kulturen finns – om den nu finns överhuvudtaget. Är den något som folk har i sina huvuden, vilket en del kulturforskare hävdar? Eller är den något som finns ”där ute”, mellan människor? Något som ”du vet att jag vet att du vet”? Eller är kulturen en fiktiv tankegestalt, som etnologen/antropologen använder sig av för att kunna rangera in obekanta beteenden i en känd begreppslig tankegestalt? Kan kulturen kanske vara alltsammans samtidigt? Utesluter perspektiven varandra?
För att visa hur samtidigt lätt och svårt det är att använda sig av kulturbegreppet redovisas nedan några resonemang med empiri från finska romer (Kale-romer).

***

Finska romer – liksom flera andra romska grupper – bejakar ett komplicerat system av renhetsföreställningar. Dessa reglerar samvaron mellan ung och gammal och mellan man och kvinna. Genom att följa reglerna visar man att man gör ”som riktiga romer gör” och således av andra romer kan kräva att bli bemött som en riktig rom. För gadjo (icke-romer) gäller inte dessa regler. De förväntas inte känna till dem. Ändå visar gadjo hur underlägsna rom de är, genom att hela tiden bryta mot reglerna. Eftersom systemet handlar om renhet – vem är ren och vem är oren – så är gadjo orena. För den rom som nonchalerar reglerna eller bryter mot dem finns sanktioner av varierande styrka. De starkaste sanktionerna är dock värderingsmässigt förankrade hos individerna själva.
Ett exempel: En romni (romsk kvinna) jag en gång i tiden kände, skulle ha en invigningsfest i sin nya lägenhet och till den ville hon bjuda in folk i omgångar. En omgång skulle bestå enbart av gadjo. Men på vad skulle hon servera maten? Romer är mycket för att visa upp sin rikedom och sitt överflöd, även när det inte finns någon rikedom (conspicuous consumption). Hon ville ta sitt finaste porslin (hon hade bara det, men det var fint). Bara, det vet man väl hur gadjo bär sig åt på fest. De ställer ifrån sig tallrikar som de ätit från var som helst. På golvet kanske, eller på stolar, som för romer är orena och orenande platser (på golvet går man ju med sina lortiga fötter och på stolarna har man vilat sin rumpa). Det skulle leda till att hon måste slänga sitt fina porslin. Mitt förslag var att hon skulle välja papptallrikar, att gadjo inte alls tyckte det var för simpelt – i synnerhet inte på en inflyttningsfest. Hon förkastade mitt förslag. Papptallrikar?! Det skulle vara fint på hennes fest. Festen blev aldrig av.
I detta fall var det alltså inga andra romer inblandade. Ingen kunde straffa henne om hon hade gjort ett undantag från renhetsreglerna. Men det var omöjligt för henne att göra, det skulle vara äckligt (en för henne vanlig klassificering). Hade jag föreslagit henne att diska porslinet ”extra noga”, som kompensation för att det befunnit sig på orena platser, hade hon tyckt jag också var äcklig. De kan jämföras med om jag skulle ha sagt att man kunde skölja av ett tuggummi som man tappat i toaletten, och sedan stoppa in det i munnen igen.

***

Att här på ett heltäckande sätt redogöra för romsk rituell renhet skulle föra för långt. Nog är att säga att allt nedanför midjan är såväl orent som onämnbart. Män är renare än kvinnor och i synnerhet är unga kvinnor orena. Eller mer precist: unga kvinnor har betydligt större kraft att orena än män och äldre kvinnor har.
När ålder och kön samvarierar blir relationen mellan två romer extra komplicerad. En äldre man och en ung kvinna är till exempel extremt omgärdade av regler i sitt umgänge med varandra. I första hand faller ansvaret på kvinnan. Hon måste följa renhetsreglerna rigoröst för att kunna kräva att bli behandlad med respekt och såsom varande anständig.
Ett exempel: Vid ett tillfälle befann jag mig i ett sällskap med sex personer varav två var romer medan de övriga inte var det. De två, Seppo och Rosita kan vi kalla dem, var en man på cirka femtio och en kvinna på tjugo. Vi åkte färja mellan Helsingfors och Stockholm och hade gott om tid att fördriva.
Det var på intet sätt svårt för mig att se ”kulturen” i samspelet mellan Seppo och Rosita. I sällskap med var och en för sig var samvaron med dem okomplicerad. De var båda romer som hade mycket kontakter med gadjo och ett slags dubbel kulturell kompetens, vilket gjorde att de kunde kompromissa. Det gällde i synnerhet för Seppo, som genom sin manliga a priori-renhet inte hade särskilt stark förmåga att orena. Jag har till exempel sett Seppo luta baken mot ett bord, något som skulle ha varit ett svårt regelbrott om andra romer varit närvarande. Och jag umgicks flera gånger med Rosita när hon varit klädd i vanliga västerländska kläder. Kvinnors klädsel är starkt symboliskt laddad bland i synnerhet finska romer och det skulle ha varit en stor skam för henne att av någon annan rom bli ertappad i vanliga kläder. Renhetsreglerna har en tvingande innebörd, men enbart i relationen mellan romer. Av detta följer dock givetvis inte att alla eller ens flertalet romer kan synda mot dessa regler utan att drabbas av samvetskval eller äckelkänslor.
Som utomstående men med vetskap om hur reglerna fungerar, är det spännande att följa samspelet mellan Seppo och Rosita. Det är verkligen ”kultur” som exekveras framför ens ögon.
Vid middagsbordet i färjans matsal, som är en extremt ren plats – det är alla platser förknippade med mat – berättar plötsligt Robert, en av svenskarna, en historia. Innan han börjar markerar han tydligt att han inte är någon god berättare samt att den historia han berättar kanske är lite vågad. Alla kan se hur Rosita försätts i alarmtillstånd. Seppo däremot blir inte alls provocerad utan kastar en road blick på Rosita. Det syns att han tänker: ”Hur ska hon klara av situationen?”
Robert börjar så berätta. Historien handlar om en gumma som är ensam med en katt i sin lilla stuga. Plötsligt kryper en lus över golvet. När Robert säger ”lus” stelnar Rosita till. Lusen är ett synnerligen orent djur och bör inte ens nämnas. Hur som helst, gumman tänker just slå ihjäl lusen då den ropar åt henne: ”Stopp, stopp!” Lusen säger att om den får leva kan gumman få önska sig tre saker. Hon önskar då att hon själv är ung och vacker igen, att hon är rik och därefter tittar hon på sin katt och önskar att denne förvandlas till en skön yngling. Katten förvandlas och säger till henne: ”Nu ångrar du allt att du lät kastrera mig i höstas.”
Såväl för svenskar som för romer är detta en tämligen oskyldig historia och hade jag varit i enrum med Seppo eller Rosita hade båda kunnat dra på munnen åt den utan att bli det minsta generade. Men vid matbordet på färjan är det otänkbart. Rosita blir illröd i ansiktet och vänder bort huvudet en stund. Jag ser att hon överväger om hon ska resa sig och lämna sällskapet eller inte. Hon samlar sig, stannar kvar och säger att några fler historier vill hon inte höra. Seppo är däremot vid gott mod. Han kan inte gå så långt att han skrattar åt historien, det vore att konfirmera den, men hans heder är inte hotad på det sätt som gäller för Rosita. Man bör för övrigt observera att detta inte bara är ett strategiskt ”spel” för henne utan hon känner sig verkligen provocerad, vilket betingas av situationen. Hade Seppo inte varit med hade hon säkert inte rodnat och blivit så upprörd utan nöjt sig med att upplysa oss andra om att sådana där historier ska man inte berätta bland romer.

***

Ännu en situation. På morgonen när vi ska lämna färjan står Seppo, Rosita och jag tillsammans. Rosita har en tung väska, så tung att hon nätt och jämnt orkar bära den. Jag erbjuder mig att hjälpa henne. ”Se där”, säger hon raljant, ”det finns åtminstone någon här som är gentleman”. Därmed spelar hon på en medvetenhet om reglerna som vi alla tre har. Seppo får inte bära väskan åt henne därför att väskan har slagit mot hennes ben när hon tidigare burit den och därigenom blivit oren. Denna vetskap som vi alla tre delar ”skyddar” Seppo. Han behöver inte bli provocerad. Han vet att Rosita vet att han inte får bära väskan åt henne. Men i och med att vi alla vet, så kan han retas med henne (Hon är ung och söt och han vill gärna reta henne). Seppo erbjuder sig därför att bära väskan. ”Visst är jag också en gentleman” säger han. ”Ge mig väskan!” Om Rosita i denna situation skulle ge honom väskan, faller skammen mest på henne. Det är hennes ansvar att inte göra en man som Seppo oren. Därför backar hon. Med både skratt och allvar säger hon att han absolut inte får bära hennes väska. Varpå jag fyller på med min replik: ”Så bra att jag inte är zigenare, så att jag kan hjälpa Rosita”. Och Seppo kan lite halvhögt viska till mig: ”Visst kunde jag bära väskan men jag vill ju inte genera Rosita”.

***

Att fråga var kulturen är i detta samspel ter sig överflödigt. Den finns i aktörernas huvuden, den finns mellan dem och jag kan ”se” den utövas. Allting får mening i det publika och inte någon annanstans.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.