Reflektioner kring begreppet ”Tvingande empati”

Gunnar och jag sökte i går förklara hur såväl makthavare som journalister och en majoritet av medborgarna tänker, med hjälp av tre olika akademiska teorier: Frankfurtskolans, postkolonialismen och postmodernismen. För att denna modell för tänkandet ska aktiveras behövs det emellertid en kraft som väcker den till liv, en ”trigger”. Journalister är väl medvetna om det, inte bara när de väljer vilka nyheter de vill föra fram utan också när de väljer formen för sina budskap. Om det handlar om hemska händelser, krig och elände där journalisterna själva blivit upprörda och vill väcka samma känslor hos sin publik (gäller i synnerhet i teve), så är det effektivast att visa hur barn lider. Helst ska de också gråta. Ett barn som fått sina föräldrar mördade och gråter i våra teveapparater drabbar oss mediakonsumenter som ett knytnävsslag i magen. Vi kan inte värja oss. Empatin är tvingande.

Ett annat exempel på tvingande empati: Jag, min fru och då trettonårige son befinner oss i ett asiatiskt land. Vi kommer åkande i bil och möter två män på en motorcykel. I en tunn stålvajer arrangerad som en halssnara släpar de en hund efter sig. Djuret försöker göra motstånd, men linan skär in. Hunden kan varken skälla eller gnälla. Ögonen är desperat uppspärrade och den snubblar med så gott det går. Männen på motorcykeln skrattar och har roligt. Vid vägkanten står fyra andra unga män och tittar fascinerat på. De skrattar de också. Vi åker därifrån utan att titta bakåt. Vi är upprörda. Att man kan göra så mot en annan levande varelse är för oss obegripligt. Vi vet inte hur det gick för hunden. Vi vill inte heller veta, därför att vi anar det värsta och känner oss maktlösa.

Männens beteende är i grunden obegripligt för mig. Det finns mig veterligt inga dunkla stråk i mitt själsliv, där jag i någon som helst situation skulle kunna njuta av att plåga en hund. Jag skulle heller inte kunna stå bredvid och tycka att det var ganska kul, eller åtminstone spännande. Det handlar därvid inte om att jag är en ”bättre människa” utan det jag vill komma åt är ett fenomen som kan benämnas tvingande empati.

För den som är drabbad av empati finns det ingen valsituation. Jag är inte kapabel att förtränga den smärta jag känner när jag ser att hunden blir plågad. Jag är inte nyfiken, jag kan inte ryckas med av fascination. Ännu svårare är det naturligtvis att se medmänniskor komma till skada. Den psykiska smärtan är entydig och påtaglig och ger dessutom en skada i form av en minnesbild. Jag vet visserligen att den så småningom bleknar bort – att den läker i en process som kan jämföras med läkningen av en fysisk skada. Men det är föga tröst.

Min och familjens känslomässiga reaktion gentemot de män som plågade hunden är avsky. Samtidigt är det på ett mer intellektuellt plan förbryllande att de kan ha behållning av grymhet. Skulle de vara lika uppriktigt förvånade över min smärta – om de såg den – som jag är över deras empatiska immunitet? Eller är deras njutning uppblandad med en för tillfället undanträngd vetskap om att de gör fel? I ett mer vardagligt språk: förstår de att de bör skämmas över sina handlingar? Det är skillnad på bristande vilja till empati och bristande förmåga. Här tror jag att det handlar om bristande vilja.

Den tyskfödda filosofen Hannah Arendt reserverade begreppet ondska för att beteckna just den bristande förmågan till empati. Hon följde på nära håll rättegången 1961 i Jerusalem mot nazisten Adolf Eichmann, som dömdes och avrättades för brott mot mänskligheten. Hon menade att Eichmann just var ond, men att denna ondska var banal och bottnade i bristande inlevelseförmåga. Samma oförmåga kan man också spåra hos Rudolf Höss, som var lägerkommendant i Auschwitz och i väntan på rättegång efter krigsslutet skrev sina memoarer. Höss är en korrekt byråkrat som berättar om hur upprörd han blir av försenade giftgasleveranser, om hur beklagligt det är att judarna inte är hela och rena när de avrättas.

Förmågan till empati är dock vanligen inte en fråga om ett antingen/eller utan graderad. Det är förhållandevis lätt för västerlänningar att identifiera sig med däggdjur, medan det är betydligt svårare med exempelvis insekter (i synnerhet attackerande insekter). Den som lemlästar en geting, mygga eller fluga brukar inte dela kvalen med den drabbade. Inte heller brukar fiskars lidande väcka särskilt starka känslor. Sälar, katter, rådjur, hundar etc. däremot, är i empatisk mening ett slags människor.

Fåglar är gränsfall. För något decennium sedan beslöt våra dåvarande grannar att skaffa ”sommarhöns”, men hade stora problem med vad de skulle göra med hönsen till hösten. ”Kan man kanske lämna tillbaka dem?” De trodde sig inte om att klara av att äta upp dem.

Den tvingande empatin är inte alldeles säkert omfattad av en majoritet av befolkningen ens i ett land som Sverige. Ett slags belägg för detta är att samtidigt som dataspelsvåld/underhållningsvåld rent rutinmässigt kritiseras och fördöms i massmedia, så finns det en näst intill omättlig marknad. Våld är vanligare än sex. Detta betyder inte nödvändigtvis att våld är mer attraktivt än sex, men ovedersägligt innebär det att våld som underhållning är förhållandevis accepterat i vida kretsar. Också massmedias utförliga våldsunderhållning bör ses i detta ljus. Våld är händelser och det som massmedia rapporterar blir till ett slags råmaterial i den sociala samvaron. Hur mycket har inte skrivits och pratats om Breivik till exempel? En tråkig och menlös vardag skjuts i bakgrunden och många starka känslor sätts i omlopp.

Det massmediala våldet är förenligt med mediakonsumenternas empati på så sätt att de kan känna med och tycka synd om de drabbade. Ekvationen går ihop och empatin kan utan restriktioner bejakas av dem som har makten över offentligheten. Politiker, journalister, samhällsdebattörer och opinionsbildare är överens om att empati är ett nödvändigt förhållningssätt i ett upplyst samhälle. Empatin är till och med en så värdefull egenskap att feminister till och från velat hävda att den särskilt omfattas av kvinnor.

Strängt taget handlar det därvid inte om empati i egentlig mening – så gott som alla människor är empatiska med avseende på den egna gemenskapen – utan om empatins utsträckta gränser. Alldeles säkert är den påbjuden och giltig inom den egna familjen eller släktgruppen, men det är inte självklart att den har någon längre räckvidd. Den tvingande empatin däremot, är besynnerligt gränslös och principiell. Den är en kulturell produkt, någonting inlärt. Tvingande empati förekommer framför allt i det moderna västerländska samhället, med en elit av upplysta urbana och välutbildade människor som kulturbärare.

Om vi ser till massinvandringen så har gråtande barn och andra starka bilder av sorg och förödelse blivit näst intill standardverktyg i massmedias argumentation. Det är klart att vi välmående svenskar måste hjälpa till! Ja, det är klart, det tycker jag också, men den fråga som blir hängande i luften är: ”Varför måste vi hjälpa till genom att bevilja dessa utsatta flyktingar asyl i Sverige?” Inte bara med tanke på konsekvenserna för Sveriges medborgare och det svenska samhället utan också med tanke på dem som beviljas asyl är det en allt sämre lösning. Ett snabbt ökande antal krigsoffer och asylinvandrare blir kvar på flyktingförläggningarna och jobb, ja det kan de titta i månen efter. Att befinna sig i ett totalt främmande land där man inte kan språket och utan andra framtidsutsikter än att ha räddats till livet, är det egentligen en så bra lösning?

Empati brukar nästan alltid beskrivas som en positiv egenskap. Människor som inte har förmåga till empati är det något fel på. Med tanke på att empati som psykisk reaktion är liktydigt med att känslorna tar överhanden, att förnuftet kommer i andra hand, så är det inte alls självklart att empatin är något gott.

I oktober 2013 intervjuade Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén ambassadör Badr Abdelaty, talesperson för det egyptiska utrikesministeriet. Intervjun sändes i ”Ekot” och handlade om syriska flyktingars ytterst besvärliga situation i Egypten. Cecilia Uddén hade mött ett antal syriska flyktingar som berättat för henne om vad som drabbat dem:

Jag har mött barn som har förlorat sina föräldrar när de flydde till havs. En liten flicka som höll fast vid sin döda pappas kropp för att inte drunkna. Jag har träffat kvinnor som har förlorat sina barn. Ingen hjälper dem. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17707696.ab

När den egyptiske ambassadören inte bejakade Cecilia Uddéns frågor om syriska flyktingar, förmodligen därför att han märkte hennes starka engagemang, utan bara svarade att lagen och reglerna måste respekteras, vilket betydde att flyktingar som brutit mot lagen om olaglig migration skulle utvisas, kunde Cecilia Uddén inte hålla tillbaka sina tårar. Ambassadören lät sig inte ryckas med utan sa ”Det är ditt problem. Vi kan inte tillåta människor som har varken pass eller visum att stanna i landet. De är en potentiell säkerhetsrisk.” Därefter lutade han sig fram och stängde av hennes bandspelare och förklarade att intervjun var avslutad. Cecilia Uddén sände intervjun i ”Ekot” och förklarade dagen efter för Aftonbladet att hon inte skämdes för att hon började gråta. Vad hon inte sa, säkerligen därför att hon aldrig tänkt tanken, var att hon också ansåg att stark empati borde trumfa över lagar och regler, sätta dem ur spel. Det är något vi känner igen från hur de illegala invandrare som kallas för papperslösa bör hanteras enligt bland annat Miljöpartiet. Eftersom de har så svåra förhållanden bör de givetvis hjälpas av stat och kommun. Men?!

Likaväl som man karakteriserar empati som en egenskap utvecklad från ett mer primitivt förhållningssätt, kan man vända på frågan och säga att förmågan att ”tåla” andras lidanden är något som tabuerats och gått förlorad för moraliska opinionsbildare i Västerlandet. Det handlar inte alltid om att väcka engagemang för en god sak med hjälp av bilder på gråtande barn. Det handlar också om vad för slags lidanden som trots allt finns i vårt samhälle, men som vi tränger undan därför att vi inte klarar att se dem? Gamla, svårt sjuka och lidande människor förpassas ofta ut i tystnaden; vi ”tål” dem dåligt. En annan fråga är varför den tvingande och näst intill gränslösa empatin hyllas i just vår typ av samhällen? Är det kristendomens budskap det handlar om? Eller har det kanske med den heliga, okränkbara och dyrkade individen att göra? Eller hör tvingande empati på något sätt samman med den urbana livsformen?

Den teologiskt kunnige kan säkert påvisa att empatin har starkare rötter i kristendomen än i någon annan religion. Ändå måste det konstateras att kristendomens praktik före modern tid knappast flödar av empati. Hur många kättare har inte bränts på bål, hur många barbariska krig har inte skett i religionens namn eller åtminstone fått sin kristliga välsignelse? Hur mycken omvändelse har inte skett under svärd och galge?

Säkert är det också så att den individuella integritet och idé om människors jämlikhet som föds med upplysningstiden och franska revolutionen, är en fruktbar mylla för empatin att växa i. Ändå vill jag satsa en slant på att det urbana landskapet där främlingen är envars dagliga följeslagare har störst betydelse.

I storstäder måste ett myller av helt olika och individuellt präglade människor känna sig trygga och säkra i varandras sällskap. De är och förblir främlingar för varandra, men den vardagliga tillvaron är samtidigt inrättad så att många bland dem utnyttjar och exploaterar varandra för sin egen välfärd. Men denna exploatering får inte ta vilka former som helst. Vi får inte råna, bruka våld mot eller plåga varandra. Kulturellt sett är det antagligen effektivast om spärren installeras hos medborgarna i form av en tvingande empati. Det vill säga att trots att ”den andre” är en främling vars väl och ve jag inte behöver bry mig om, så kan jag inte begå ett övergrepp mot honom eller henne. Hans eller hennes smärta blir också min egen.

Lagstiftning är nog effektivt när det gäller att styra medborgarnas relationer med varandra, men en tvingande empati har en ojämförligt starkare effekt. Troligen är det så att en majoritet människor inte avstår från att utöva våld gentemot andra människor (och djur) därför att det är förbjudet, utan därför att de är psykiskt oförmögna därtill.

Så, oväntat snabbt, skrämmande och i negativ mening överraskande får vi via media ta del av ett islamistiskt våld som totalt sätter empatin ur spel. Inte bara män utan kvinnor och barn avrättas utan att det på något sätt tycks bekomma förövarna illa. Ja mer än så, våldet är ett vapen som avser att skrämma och driva de otrogna på flykten. Förklaringen är givetvis att förövarna är vaccinerade via sin religion, vilket i sig är problematiskt för ett västerland som karakteriserar misstänksamhet och kritik av islam som islamofobi. Deras empati är obefintlig medan vår drabbar oss så hårt det bara tänkas kan. Vi hatar detta våld inte bara därför att det drabbar oskyldiga människor utan också därför att det gör oss illa via vår tvingande empati. Många av oss vill att dessa vidriga människor ska utrotas. När vi får se svartklädda bödlar istället för gråtande barn, så utlöser det inte någon tvingande empati. Däremot är det många som ivrigt söker förklara för oss att det är skillnad på islam (som är en fredens religion) och islamister (som misstolkar Koranen). Jaha?

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.