Tvingande empati del 2

Söndagen den 24 augusti skrev Staffan Heimerson, apropå de romska tiggarna, en aftonbladskrönika där han tyckte det var ynkligt att inte ge tiggare en slant. Själv gör han det alltid. Han avslutade sin krönika med: Ni ska titta er i spegeln och erkänna: ”jag är en hårdhjärtad snåljåp”. Att tiggeriet är organiserat fnös han åt och förresten spelar det nog inte så stor roll. Han menade att det tillhör naturrätten att få sätta sig på huk på en gata och lägga kepsen framför sig och hoppas på pengar. Cecilia Magnusson, den Göteborgsmoderat som i en debattartikel påstod att tiggeriet permanentade fattigdomen, avfärdade han med ett ”Oj, oj, kan hyckleri klinga klarare?”

Heimersons kommentar reser frågor, som han troligtvis inte själv reflekterat över. En är hur mycket den tvingande empatin tål. Inte så att vi i det enskilda fallet mäktar att hantera den, men när intrycken blir för många och obehagliga kanske förnuftet vaknar och man frågar vad effekten blir. Jag har tidigare skrivit om det och ska inte trassla in mig i den frågan igen, men det är klart att Cecilia Magnusson har rätt i den meningen att tiggeriet inte är någon väg ut ur fattigdomen. Det är också så, att oavsett om tiggeriet är organiserat eller inte, så går det inte att komma ifrån att det är en affärsidé. Det betyder att när det inte längre är lönsamt måste tiggarna hitta på ett annat sätt att försörja sig. Det kan bli ett sämre sätt, som kriminalitet, men det kan givetvis också bli ett bättre. Själv gör jag därför precis tvärtom mot Heimerson. Jag har inget emot att ge till tiggare när jag tror att det är ett enstaka fall och att min slant kan hjälpa, men jag ger aldrig någonsin till romska tiggare, eftersom dessa satt tiggeriet i system. Jag vill ju att de ska åka tillbaka till Rumänien och Bulgarien och var de nu kommer ifrån. Ju fortare de upptäcker att tiggeriet i Sverige inte lönar sig längre, att denna ekonomiska nisch är slutexploaterad, desto bättre.

Kanske kan man säga att den tvingande empatin är skör. Exploateras den, så trubbas man av eller blir till och med förbannad. Anledningen är naturligtvis att det är krävande med känsloengagemang och att även om man inte kan välja så väljer man till slut, om man utsätts för alltför många stimuli. Och framför allt, ingen gillar att bli lurad. Den som luras är ju dummare än den som lurar, det är ett underläge som är svårt att ta sig förbi, till och med för den som annars har lätt för att drabbas av den tvingande empatin.

Ovanstående ”tillägg” utlöstes av att en filosofiprofessor i ett mail till mig tagit upp detta med empatins instrumentalitet. Jag ska inte nämna hans namn. Jag vet ju inte om det kan få oönskade negativa konsekvenser för honom om jag avslöjar att han läst på vår blogg.

Det andra exemplet är besläktat med resonemanget om tiggande romer ovan. En moralpsykolog skickade mig några länkar till texter på nätet (tack och lov inte fler än tre). En gick till psykologen Paul Bloom, som i ”The New Yorker” har gjort ett inlägg där empati inte hanteras som något entydigt gott.

Han ger flera exempel. Ett är när krigsherrar kräver lösensummor för att släppa fångar. Om man ger efter så kanske det bara leder till ännu fler fall av det slaget. Det visar sig ju vara lönsamt. Ett annat är när indiska föräldrar stympar sina barn så att de ska bli skickligare tiggare. ”The children’s debilities tug at our hearts, but a more dispassionate analysis of the situation is necessary if we are going to do anything meaningful to prevent them.”

När det gäller empati som väcks av sådant man ser på teve, hör i radio och läser i tidningarna är man alltid i händerna på den som beskriver händelsen. Paul Bloom ger nedanstående exempel och jag frågar mig om det är möjligt att vända på formuleringarna. Hur ska man skriva så att mediekonsumenterna styr sina donationer till sjukhuset i Massachusetts istället? Går det överhuvudtaget?

Let a six-year-old girl with brown hair need thousands of dollars for an operation that will prolong her life until Christmas, and the post office will be swamped with nickels and dimes to save her. But let it be reported that without a sales tax the hospital facilities of Massachusetts will deteriorate and cause a barely perceptible increase in preventable deaths—not many will drop a tear or reach for their checkbooks.

Att andra intressen – som att inte få en negativ publicitet – kan blockera empatin är uppenbart. I dagens Svenska Dagbladet läser jag att polisen i Rotherham i England kände till en pedofilhärva där tusentals barn blivit utsatta men undvek att ingripa:

Enligt rapporten påstår även flera av de som avstått från att ingripa att de varit rädda för att bli betraktade som rasister. De som pekades ut som ansvariga, och som till sist dömdes, var alla från Sydasien, främst Pakistan.

Ett annat exempel, hämtat från Nya Tider, en papperstidning som inte många känner till, signalerar också att rädslan för rasistanklagelser styr handlandet. I nummer 32-33 rapporteras om den stora branden i Västmanland och att Norberg kommun valde att med buss och taxi från deras förläggning i Lilla Björkås föra bort ensamkommande flyktingbarn (eller mer adekvat: unga asylsökande). Inga andra i Norberg evakuerades, inte ens från Björkängens äldreboende som var lika utsatt. Två flickor som arbetade på äldreboendet och som Nya Tiders journalist talat med sa att de hade frågat om inte de gamla skulle evakueras men fått svaret att det bara var att arbeta på som vanligt. Till slut blev röken så pass besvärande att de fick stänga alla fönster och ventiler. Eftersom det var över 25 grader varmt så blev det pressande: ”Jo, de boende led väldigt mycket när det var som värst”.

Den fråga som detta utlöser är naturligtvis varför unga friska människor prioriterades framför de äldre men den frågan kan inte tidningen ge något svar på. Kommunens representanter vägrade nämligen att kommentera. Kanske var de lite generade för att de kände så starkt för flyktingbarnen att de inte kunde låta bli att öppna kommunens hjärta och plånbok?

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.