Arbete åt alla?

När det gäller arbetsmarknaden är det otvivelaktigt så, att många invandrare som är formellt kompetenta aldrig ens kommer fram till en intervju. Men lika lite som när det gäller bostäder räcker det med att konstatera att invandrare systematiskt blir utestängda från vissa jobb just för att de är invandrare. Invandrarskapet ingår i ett batteri av signaler till en potentiell arbetsgivare. Låt oss säga att ett attraktivt arbete är utlyst och att antalet sökande är 600 (de som söker arbete vet att konkurrensen ganska ofta är just så förkrossande). Av dessa har tjugo stycken sådana meriter att arbetsgivaren tycker att de verkar passa utmärkt för jobbet. Problemet är att arbetsgivaren inte vill lägga ner tid på att intervjua fler än fem utvalda. Av de tjugo utvalda måste han plocka ut fem stycken och gör det lite slumpmässigt. Låt oss säga att fyra av de tjugo har utländskt klingande namn. Arbetsgivaren väljer bort dem av just det skälet. Det kan naturligtvis tolkas som rasism, som att detta bara är jobb för svenskar. En bättre tolkning är att arbetsgivaren ser det som ett risktagande att anställa någon av dessa personer, eftersom de utländska namnen antyder att det kan finnas värderingsskillnader. Att dessa invandrare sållas bort kan ju tyckas tråkigt men man kan också ställa en motfråga: varför i all världen skulle arbetsgivaren bortse från den lilla information han får? Varför skulle han tycka att det är ett plus eller irrelevant med invandraridentitet om nu inte jobbet är av ett sådant slag att det är det? Tvärtom är det en signal om annorlundahet, vilket i sin tur betyder att risken är något större för att anställningen inte kommer att falla väl ut. Arbetsgivaren vill helt enkelt minimera sitt risktagande. Vore det inte så skulle ju arbetsgivarna med glädje köpt devisen om hur berikande mångfald alltid är och istället regelmässigt bedriva en ”positiv diskriminering” till förmån för arbetssökande med icke-västligt klingande namn.

Att ligga dåligt till när det gäller att få ett jobb gäller också andra kategorier – konkurrens är liktydigt med skärpta attraktivitetshierarkier. Såväl svenskar som invandrare som är äldre än femtio år har ofta svårt att få nya jobb, om de blir arbetslösa. Kvinnor har det antagligen ännu svårare i en del yrken, även om detta inte varit lika tydligt i det jämlikhetsorienterade Sverige, som i många andra länder.

Att vissa kategorier har svårt att hitta arbete förstärks också av att det i Sverige inte alls är enkelt att avskeda den som inte visar sig vara lämplig. De utbyggda trygghetssystemen gör tvärtom så gott som varje anställning till en synnerligen viktig fråga – just vid själva anställningstillfället. Det gäller inte bara för arbetsgivaren att med största möjliga omsorg välja den som han eller hon tror är rätt person, utan detta måste också ske utan att kostnaden för själva anställningen rusar i väg. Anställning är inget jämlikhetsprojekt där alla faktorer måste vägas samman för att optimal rättvisa skall uppstå. Det handlar heller inte om en uppvisning i demokrati utan det är snarare att likna vid ett frieri. Om man får välja så gör man det så gott man kan, men utfallet kan inte desto mindre bli en obehaglig och kostsam överraskning.

En följd av det nålsöga som mången anställning utgör, är att invandrare har lättare att få andra slags jobb. När det gäller lågavlönade lågstatusjobb kan arbetsgivare föredra invandrare framför svenskar därför att de vet att i och med att dessa har svårare än svenskar att få anställning på en viss del av arbetsmarknaden, så kommer de också att vara tåligare inom andra sektorer, såväl med avseende på lönesättning som arbetsvillkor. Det finns också andra sammanhang där arbetsgivaren tycker det är en fördel med invandrare. Polishögskolan har lagt ner extra energi på att förmå invandrare att bli poliser, dock utan att vara särskilt framgångsrika.

På arbetsmarknaden som helhet är invandrarskap – eller kanske framför allt ett invandrarnamn – ändå en nackdel. Att detta är i sin ordning vill jag inte ha sagt, men hur skulle det kunna vara annorlunda, så länge arbetsgivarna har rätt att fritt välja vilka de vill anställa, kombinerat med styrande regler för vem som får avskedas? Visst finns diskriminering på arbetsmarknaden, men poängen med detta resonemang är att rasismen inte är den avgörande faktorn. Som i så många andra sammanhang är det fullt tillräckligt att frilägga de kriterier och strategier som gäller på arbetsmarknaden. Rasismen är helt enkelt en onödig och ofta också en vilseledande variabel. Här är för övrigt inte invandrare ensamma om att ha det extra svårt. Jag har redan nämnt äldre, arbetslösa och kvinnor. Det gäller också för människor med fysiska och psykiska handikapp, liksom inom en del yrken där unga kvinnor kan misstänkas skaffa barn rätt omgående och därigenom åsamka arbetsgivaren extra kostnader och besvär. I det senare fallet betyder det naturligtvis inte att arbetsgivaren avskyr barn eller unga kvinnor, lika lite som diskrimineringen av invandrare nödvändigtvis betyder att arbetsgivarna är rasister.

Så fördomsfulla, främlingsfientliga och rasistiska kan väl förresten inte de svenska arbetsgivarna vara. Regeringen har ju relativt nyligen stolt förklarat att de flesta nya jobb som uppstår på arbetsmarknaden går till personer med utländsk bakgrund. 250.000 personer har under de senaste åtta åren kommit i jobb. 70 procent av dem, alltså 180.000, är utrikes födda meddelade oss integrationsminister Ullenhag nyligen på regeringens hemsida.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.