I sandhögen

Det finns en tvåaktare av Samuel Beckett – ”Happy Days” – där Winnie, en medelåders kvinna, sitter fast, upp över midjan inbäddad i sand. Ljuset är skarpt och obarmhärtigt, det verkar inte finnas någon möjlighet för henne att komma undan. Hon spänner upp en parasoll, men den ger henne ingen skugga. Vi förstår att hon inte alltid suttit fast i sand på det här sättet men vi vet inte hur eller varför det blev så. Varje morgon blir hon väckt av en väckarklocka. Hon ber en liten bön som hon halvt om halvt glömt och därefter startar dagens rutiner. Hon har sällskap av sin man, en bedrövlig gubbe som inte vill göra något och inte har några intressen. Han är för övrigt så gott som helt nergrävd i sanden. Bakom hennes rygg fylls sanden på, man förstår att det bara är en tidsfråga innan hon är begravd. Om hon nu inte dessförinnan använder sig av den revolver hon har i en vit kasse. Det som gör pjäsen drabbande är att Winnie inte alls är olycklig. Allting är med hennes perspektiv helt normalt. Hon sitter där och minns sin barndom och gläder sig åt att det nog kommer att bli en trevlig dag.

Jag associerar till den här pjäsen när jag läser den lokala tidningen ”Söderort”. Till skillnad från många andra svenska akademiker så bor jag mitt i den mångkulturella smeten, en förort som jag inte tror räknats in bland de 186 utsatta, men bra nära. Det villaområde där jag bor i vårt ganska anspråkslösa hus, likt andra som byggdes av svenska arbetare och lägre medelklass i början på sjuttiotalet, håller sakta på att erövras av invandrare. Det finns åtminstone ett par hus, där en svensk flagga hängts ut, som en liten markering att man inte gillar att detta område byter invånare. Svenskarna faller för åldersstrecket och anledningen till att svenska familjer som kan välja inte flyttar hit, beror på skolor och ungdomsmiljöer. Här kan man nog bo bra, som vi gör, men man utsätter sina ungar för en risk. Detta är kort sagt invandrarland.

Själv är jag inte störd över att de allt äldre svenskarna efterhand ersätts med invandrarfamiljer. De som flyttar hit är de som lyckats tillräckligt bra för att kunna hosta upp de pengar som behövs. De avviker inte genom andra vanor, genom att vara störande. De anammar ”svensk” ordning och reda.

Tyvärr är det helt annorlunda i det centrum femhundra meter bort, som är omgivet av allmännyttans slitna hyresbostäder. Där har mindre välartade ungdomar sin scen. Där vill man inte vara och om någon vän eller närstående kommer med tunnelbana, så hämtar man gärna med bil där, för att transportera dem till vår lilla villakokong av trygghet. Detta är normalt, lika normalt som att sitta fast inbäddad i sand.

Också våldet är normalt. Det finns där men det har ju inte drabbat oss och vi vet hur vi ska minimera riskerna. Vi blir därför inte särskilt upprörda när vi i den lokala tidningen läser att fyra personer har överfallits på två veckor. Framsidan pryds av en 89-årig man, som gett en rånare en rak höger så att han for in i en buske. I en liten faktaruta på sid 4 kan man läsa:

  • 3 augusti. Man tar strypgrepp på 48-årig kvinna nära t-banan och rycker till sig halskedja.
  • 10 augusti. Yngve Svendberg, 89, rånas på sin telefon nära bankomaten på Vårbergsplan
  • 11 augusti. Blind kvinna blir sparkad, slagen och rånad på halsbandet på gångväg vid Storholmsbackarna.
  • 17 augusti. 82-årig man angrips bakifrån vid Stångholmsbacken. Rånas på guldkedja. Vittnen jagar rånaren som släpper smycket och flyr.

Så ser vardagen ut här i förorten. Detta är nyheter som aldrig når rikspressen. Där kan jag läsa en artikel av Beatrice Ask som meddelar att våldet har minskat.
Vi har det bra här i vår sandhög. Jag tror att det kommer att bli en trevlig dag.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.