När vänder vinden?

Kommer ni ihåg kontoret i en helt udda och genial film från slutet av nittiotalet: I huvudet på John Malkovich? På våningsplan 7½ i Mertin-Flemmer Building i New York ligger ett kontorslandskap där takhöjden är något över en och en halv meter. Folk går omkring som vinkelhakar, men ingen protesterar utan alla gör sitt jobb och tycker det är helt ok. Det är väl inget särskilt med takhöjden? Så här har vi det på vårt kontor! Vi undrar om statvetaren Henrik Ekengren Oscarsson hade det kontoret i bakhuvudet när han myntade begreppet åsiktskorridoren och påstod att den var för smal.

Vi undrar också hur lågt man skulle kunna sänka i kontoret utan att de som arbetar där säger ”det här går inte längre”! Och vidare givetvis: hur smal kan åsiktskorridoren bli innan den blir problematisk också för alla dem som håller in magen och trängs där, utan att reflektera över hur smal korridoren är.

Så tänker vi: någon gång vaknar våra politiker och våra journalister. Någon gång vaknar också den majoritet av svenska folket som nu glada står och applåderar under den bautatunga gren, där makthavarna sitter och sågar, allt vad de kan.

Det vänder, det måste vända!

Vi läser en och annan artikel som tyder på ett uppvaknande, exempelvis i går när Ullenhags numera befriade statssekreterare Jasenko Selimovic gick till frontalangrepp i DN på rasifieringssekten. I synnerhet var det DNs kulturredaktions nya kelgris Judith Kiros som fick sig en riktig snyting.

Sådana artiklar är i alla fall steg i rätt riktning, även om det mångkulturella samhället och vår gränslösa flyktingpolitik samtidigt måste berömmas och klassas som eftersträvansvärd. Det riktigt svåra rör man inte vid: Asyl- och anhöriginvandringens volymer. Och asylbedrägerierna får fortfarande inte ifrågasättas. Då refuserar redaktionerna materialet (Läs exempelvis GP:s hantering i föregående post på den här sajten).

De uppmuntrande tillropen från våra läsare betyder ännu mera för vår förhoppning och längtan efter att vinden ska vända. Som det här som kom i dag på morgonen:

Igår hade Metro en intressant ledare. Den gick i korthet ut på att människor har rätt att vara bekymrade över invandringen och att man måste kunna tala om saken utan att kallas rasist. Steg för steg tror jag att invandrarfrågan kan komma upp i ljuset.
You go boys!

Svenska politiker och journalister kommer att besinna sig! När samhällslögnen blir för fläskig så måste de det! Det handlar ju inte bara om kostnader, bostäder, segregation, kriminalitet och allt de stora bekymmer som tornar upp sig. Det handlar också om något som praktiskt taget aldrig diskuteras: trivsel och känslan av att höra ihop med varandra. Tilliten, som är nödvändig för att vi ska tycka om att finnas till. Den känsla som Södermalms hipsters har, alla de som vet att de har den rätta livsstilen och röstar som man ska, på Miljöpartiet eller Fi. Den känsla som rikingarna i Östermalmshallen har när de utan att behöva bry sig om priset äter sina lättläckra fisk- och skaldjursluncher. Den känsla som inte finns i Vårbergs centrum, ett rum som omfamnar EUmigrantromer, äldre alkoholiserade svenska män, arroganta tonårskillar som gör sitt bästa för att se farliga ut (en del är det på riktigt), kvinnor med långkjol och sjal, medelålders tobaksimpregnerade hårda män med kulmage. Alla dessa disparata människor som simmar förbi varandra likt fiskar i ett akvarium. Känsla av samhörighet? Gemenskap, solidaritet och sammanhängande framtidstro? Glöm det!

Vi ser också hur det har vänt i de länder som var Sveriges förebilder när mångkultursideologin antogs i mitten av sjuttiotalet. Kanada var den främsta inspirationskällan. De har i dag en politik motsatt Sveriges. Det är inte nöden, fattigdomen, eländet och okunnigheten som ger tillträde utan den officiella invandringspolitiken syftar till – som krönikören Björn Norström skrev på den bespottade sajten Avpixlat – att berika landet ekonomiskt och fylla de luckor som uppstår som den inhemska befolkningen inte kan fylla av olika anledningar. Kanada rekryterar nya medborgare som har hög utbildning och specialkunskaper. Dessa invandrare blir därmed berikande på riktigt och inte bara i den politiska retoriken. När det gäller flyktingar så motarbetas aktivt det slag av bedrägerier som ignoreras i Sverige. Dessutom för landet en urvalspolitik som i Sverige skulle utlösa rasistskallet bland alla mediernas vakthundar. Björn Norström skriver i en krönika som inte längre finns kvar på nätet:

Detta betyder i praktiken att Kanada föredrar individer från civiliserade kulturer såsom utvecklad svensk kultur, där kvinnor är jämställda och arbetsmoralen god. Kanada är inte lika pigga på att fylla på landet med individer från ociviliserade kulturer där könsstympning, kvinnoförtryck och hedersvåld är en del av vardagen.

I Australien hittar man i stort sett samma politiska förhållningssätt. Där har den riskabla och ofta dödliga båtsmugglingen helt stoppats och upphört. Migrationsministern har förklarat att illegala immigranter inte ska få komma innanför landets gränser. I övrigt gäller Genèvekonventionen. Den som på annat sätt vill komma in i landet ansöker via en ambassad och kraven är stora för att porten ska slås upp. Det är tester och kontroller av både polis och läkare, krav på yrkeskunskap etc. Resultatet? En av våra bloggläsare skriver: Vi älskar vårt nya hemland Australien med en fungerande fri debattrik folklig demokrati och en politik som får ge och ta. Vi återvänder inte till Sverige.

Om vi efter denna utflykt åter tar mark i den svenska vardagen, tvingas vi konstatera att ljusglimtarna är alldeles för få. Det är som att hitta en och annan kantarell i ett hav av giftsvampar. Den här bilden ger Susanna Birgersson i dagens DN från en skola som får besök av ungdomspolitiker:

Varje gång SDU:s Gustav Kasselstrand talade ställde sig ett antal elever upp och vände ryggen till. Och omvänt, när Grön ungdoms företrädare pratade om att många av dem som i dag utvisas borde ha beviljats asyl, var gensvaret enormt.

Vi minns plötsligt en passus i ett mail från en filosofiprofessor som vi tidigare citerat: Av princip har jag slutat att försvara dem som inte har vett eller vilja att försvara sig själva. Han tillade att han ofta bröt mot sina principer.

Karl-Olov Arnstberg & Gunnar Sandelin

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.