Visst är vi olika!

Ett mantra som man ser och hör till leda nu före valet är att alla människor är lika, att vi inte får göra skillnad på folk och folk, liksom vi inte får dra en gräns mellan vi och dom. Det är med förlov sagt en fullkomligt fnoskig uppfattning, helt utan verklighetsförankring. Hur är det då med ”de andra”, de där som inte är andra utan precis som vi? Tycker de också att vi är lika? Bär de sig åt på samma sätt som vi? Nedan två utdrag ur mail som jag fått:

Går vi i stan (Göteborg och Borås) blir man ledsen och beklämd. Vi är i minoritet …. Självklart jobbar de flesta svenskar …
Men känslan av hur fel allt är, slår emot en med stor kraft. Dessutom visar ”de nya” en stor arrogans och överlägsenhet… Jag förvånades till exempel över hur fyra somaliska kvinnor (iförda tält) gick på bredd på trottoarerna. De vägrade flytta på sig och gick långsamt. Folk försökte ta sig förbi… För att göra det fick folk gå ut i gatan när det inte kom bilar … Till slut gick alla in i en elektronikbutik och folk kunde gå som vanligt …. Hos doktorn (ett privatsjukhus/ specialistläkarmottagning) kom två somaliska kvinnor in. De pratade hela tiden, så högt att de var mycket störande. Dessutom slängde den ena blanketten hon skulle fylla i, på ett bord och struntade i att fylla i den…
Småsaker som retar mig väldigt mycket. Allt detta samma dag …
Jag blir väldigt beklämd och ledsen …
I Borås är det lika illa!
Min man och jag är 66 plus 63 och vi har båda jobbat utomlands, totalt 13 år. Vi har stor tolerans och tycker om människor. Det är inte roligt att se hur Sverige förstörts.
Vi känner oss ledsna ända in i själen …

Begrunda nu följande karta och observera särskilt var svenskarna finns någonstans:

wvs

Kartan är hämtad från en mycket stor undersökning som beskriver hur olika värderingar är spridda runt om i världen, world values survey, förkortat WVS (se också Jan Sjunnessons ”Sverige 2020: ”Från extremt experiment till normal nation”).

Längs en x-axel visas individens självständighet från ett stadium av klan- och familjeberoende till en position med förtroende för samhällsinstitutionerna, vilket leder till frigörelse för individen. Längs y-axeln visas graden av ”tro” från gudar, tomtar och troll upp till en sekulär, förnuftsmässig hållning. Så här kommenteras denna karta i ett mail till mig:

Vi ser att de grupper som svenskarna uppträder ”rasistiskt” mot i huvudsak återfinns i nedre vänstra hörnet, det är i första hand muslimer och svarta. Sverige är unikt i det att vi intar en närmast extremistisk position i övre högre hörnet, vi är så individorienterade och sekulära så dess like står ej att finna.

Men för några hundra år sedan fanns också svenskarna i nedre vänstra hörnet. Det var under den tid då svartrockarna dominerade samhället, religionen var stark och släktgruppen var tryggheten. Genom att kasta ut svartrockarna och bygga en pålitlig stat så kunde svenskarna så småningom förflytta sig uppåt åt höger och till slut stå ”fria”, både från religionen och från släktgruppen eller klanen. Förflyttningen var knappast gratis, det kostade mycket besvär och många människoliv innan samhället hade utvecklats till att ha den utformning som vi uppskattar idag.

”Invandringsproblemet” är att vårt civiliserade samhälle är högt uppskattat också bland dem som befinner sig i nedre vänstra hörnet – detta trots vår väl utvecklade och praktiserade strukturella rasism – och de söker sig därför gärna till vårt anständiga och väl fungerande västerländska samhälle. Men man är naturligtvis fortfarande präglad – märkligt vore det annars – av den kultur varifrån man stammar och här uppstår krocken.

Att inbilla sig att ”nyanlända svenskar” så fort de har satt sandalerna på Arlanda plötsligen kastar hederstänket över axeln, får impulskontrollen på plats, utesluter kusingifte, inte längre bryr sig om begrepp som sunni och shia etc. är knappast en rimlig förväntan. Alla de toleranta beskriver situationen lite äppelkäckt som en ”utmaning”. När man är på plats i Sverige ska man påbörja sin vandring upp mot det övre högra hörnet. Slitningarna är här.

Det är alltså ytterst naivt att tro att dessa personer samtidigt med ankomsten till Arlanda byter karaktär, kynne och kultur, lika lite som det finns skäl att tro att jag som svensk blir gapig, tränger mig i köer, mutar trafikpolisen eller slår mina barn när jag åker utomlands bara därför att man brukar göra så i en del andra länder. Jag kommer nog att behålla mitt lågmälda svenska sätt, köa snällt, betala mina fortkörningsböter och även fortsättningsvis låta bli att slå ungarna. Allt detta för att jag är präglad av den svenska kulturen.

Detta är bara ett av flera olika sätt att närma sig alla de kulturella skillnader på, de som inte får nämnas i den offentliga svenska debatten. Mannen som skrev detta vill av omsorg om sitt sociala liv inte vill bli nämnd till namnet. Tack XXX som under sitt namn skrivit ”lågutbildad och bitter”. Jag associerar omedelbart till våra svenska högskolor där många utbildningar fungerar som ideologiska drivbänkar. XXX, var glad över att du är lågutbildad, åtminstone i det här sammanhanget! Annars hade du nog inte förstått det samband som du nu redogör för.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.