Farväl till platsen?

En läsare av bloggen tyckte att jag borde skriva mer som en professor. Ok, som omväxling kommer här en sådan text.

Att lära sig skilja mellan primära och sekundära identiteter brukar ingå i socialpsykologins grundkurs. Primära är sådana identiteter som alla föds till, och de är vanligen tre: kön, familj/klan och etnisk grupp. Senare i livet förvärvas andra identiteter: riksdagsman, präst, förortsmamma, fotbollsspelare etc. De primära identiteterna behöver inte alls vara viktigare för självuppfattningen än de sekundära; lagtillhörigheten för en fotbollsspelare kan vara mer avgörande än till exempel släkttillhörigheten. Och det behöver inte vara särskilt viktigt att vara svensk, i etnisk mening. Inom svenska elitskikt är det tvärtom vanligt att presentera sig som kosmopolit och ta avstånd från det nationella.

Däremot att helt byta identitet, till exempel från invandrad kurd till assimilerad svensk, kräver en hel del arbete. Och frånsett att man kan tvivla på att särskilt många verkligen vill byta, är det långt ifrån säkert att ett byte verkligen går att genomföra. Etnologer har en tumregel som säger att en sådan process löper över tre generationer.

På samma sätt som det är svårt för individen att med en viljeakt byta etnisk tillhörighet, är det svårt att bevara den etniska särarten intakt över ett antal generationsskiften. Assimilationsprocessen brukar därför uppfattas som obönhörlig: Den som flyttar till Sverige från ett annat land kommer antagligen inte i första, kanske heller inte i andra, men med stor trolighet i tredje led att ha barn som upplever sig själva som svenskar, om än med rottrådar till en annan etnisk tillhörighet.

Med detta perspektiv är det bara en handfull etniska minoriteter som lyckas bevara sin särart inom en annan etnisk grupps domäner över flera generationer. Romer och judar framhålls som regel i litteraturen. Vari bottnar just deras ”etniska kompetens”? Den norske antropologen Fredrik Barth talade i slutet av 1960-talet om ”gränsbevarande mekanismer”, ett svar som fortfarande är giltigt och flitigt refererat. I korthet handlar det om tre sätt att aktivt förhindra assimilering. För det första måste man inom en minoritet hålla på endogami, giftermål inom den egna gruppen – i annat fall gifter man ut egna medlemmar och gifter in medlemmar av andra grupperingar. För det andra måste man slå vakt om en egen socialisationsprocess – om inte judar uppfostrar sina egna barn till judar, kommer det inte att finnas några judar i framtiden. Och för det tredje behövs en bekräftelse på att man är utvald – om inte barnen känner att det judiska innebär något särskilt, lär de inte se någon poäng med de besvär som är förknippade med att tillhöra en etnisk minoritet.

Resonemanget bygger på att platsen folk bor på är av avgörande betydelse. En nation är en plats där den ena eller andra etniska gruppen dominerar. Sverige är en plats som domineras av etniska svenskar. Minoriteter lever här på villkor som bestäms av svenskar. ”Det svenska” är den självklara normen, svår att urskilja för svenskar men mycket märkbar och mer eller mindre uthärdlig för andra grupperingar.

På 1990-talet började dock detta plats- och nationstänkande att utmanas av idén om nätverket. En av de stora samhällsvetenskapliga diskussionerna handlade om platsens avklingande betydelse för identitetsbyggandet. Begrepp som nätverkssamhälle, platslöshet, transnationalism och globalisering tillhör därefter standardprosan inom samhällsvetenskapen.

Vi har också fått se ett nytt slags klassamhälle växa fram, där eliten betecknar sig själv som kosmopolitisk, samtidigt som etniska revitaliseringsprocesser pågår i den nedre delen av samhällshierarkin. Allt fler grupper, såväl etniska som religiösa – oftast både och – klarar att framgångsrikt bevara och förnya sig själva, att inte assimileras. Detta möjliggörs i hög grad av modern teknik. Med hjälp av parabolantenner, mobiltelefoner, internet och lågprisflyg är det möjligt för minoriteter att bygga upp nätverk med tillgång till ständigt aktuell information om händelser och personer inom den egna gemenskapen, oavsett om dessa bor kvar ”hemma” eller befinner sig i en helt annan del av världen, i diaspora.

Begreppet diaspora kommer från grekiskan och betyder ungefär att så eller sprida sin säd på andra ställen. Det handlar om gemenskaper som befinner sig på ”fel” plats (”displaced communities”): grupper som har emigrerat, som har hamnat i en mer eller mindre självvald exil. Att befinna sig i diaspora är inte bara att befinna sig i en eller annan samhällelig marginal, utan också att befinna sig i centrum för det postmoderna kritiska tänkandet.

Den som har följt litteraturen har kunnat se hur forskarna intresserar sig för hur hybridiserade identiteter byggs upp och vidmakthålls. Dessvärre har detta också inneburit att begreppet diaspora har rört sig från en klar teoretisk position till ett mer diffust och ideologiserat forskningsfält. Det har kommit att innefatta alla möjliga slags migrationer, inte bara mellan nationer utan också inom dem, liksom mellan grannländer. Många diasporiska gemenskaper har inte flyttat särskilt långt: kroater till Bosnien, hinduer till det muslimska Kashmir, finska arbetare till Olofström. Men diaspora har också diskuterats när det gäller förflyttningar mellan och inom stora städer. Med ett stockholmskt perspektiv skulle det innebära att Östermalmsbor som bosätter sig på Södermalm därigenom kommer att leva i diaspora.

Perspektivet kan på så sätt givetvis kasta en del ljus över betydelsen av lokala identiteter, men samtidigt förlorar begreppet genom ett alltför allmänt bruk mycket av sin analytiska kraft. Själv menar jag att diaspora framför allt handlar om etniska minoriteter, om folkgrupper som lever i exil och vad detta betyder för dem själva och för omgivningen. Teoretiserandet är inte lika intressant som mer jordnära frågor, som beskriver hur diasporiska identiteter praktiseras och upplevs.

Vad betyder det för lokala vardagsverkligheter att mångkulturella världar formas på platser som i går var etniskt homogena? Och vilka är implikationerna av att små men ekonomiskt och politiskt viktiga eliter odlar tanken att världen är en sammanhållen enhet, en global by? Men framför allt: Hur förändrar arbetskraftsinvandrare, flyktingar och turister det sociala landskapet?

Själv reste jag på 1970-talet i Asien. Unga resenärer från hela världen definierade sig själva som ett slags världsnomader. Vi kände igen varandra, vi visste var vi kunde finna våra bröder och systrar. När vi anlände till Goa eller Katmandu visste vi snart vart vi skulle bege oss för att finna andra av samma sort. Vi levde ett liv som var av stor betydelse för många av de orter vi valde – det lokala välståndet kunde till och med bero på oss – men de sociala kontakterna med lokalbefolkningen var så gott som enbart instrumentella.

Vi levde i en egen värld, där platsen betydde nästan allt, men där relationen till platsen aldrig gick på djupet. Också när vi befann oss på världens vackraste och mest omskrivna platser, hade vi vårt huvudsakliga intresse riktat mot varandra, eller möjligen mot nästa plats. Vi som kom i går var redan på väg till nästa plats.

Ännu ett exempel, hämtat från Ubud, en stad på Bali, där jag med min familj levt under ett par längre perioder. Själva tillhörde vi en koloni av mer eller mindre lättjefulla ”long-timers”, omgivna av hårt arbetande risbönder, som vanligen endast kunde några få ord engelska och egentligen aldrig kunde tappa av det ekonomiska flöde, som turisterna förde till denna hantverks- och konstnärsstad. Men det fanns många andra grupperingar. Busslaster med ett annat slag av turister kom om förmiddagarna. Deras uppgift var att konsumera konst, hantverk och en lunch, innan de återvände till turisthotellen på södra Bali.

Givetvis fanns också de unga resenärer som nämnts ovan. Och precis som det fanns helt olika slags turister, så fanns det olika slag av balineser. En grupp vid sidan av risbönderna var alla de ”locals” som levde på att hyra ut hus och rum, på balinesisk musik, teater och dans, på konsthantverk och på att måla tavlor för turisterna. Det byggdes också upp en ”kapitalistisk” överklass bland balineserna. Dessa levde snarare på turismen än på turisterna, eftersom de sällan hade direktkontakt med dem. Till dessa grupperingar kan läggas de javaneser, som av balineserna betraktades som skyldiga till allt ont som kunde hota turismen. Blev man lurad när man tankade sin hyrbil, hävdade balineser alltid att det var en javanes som var skyldig. På samma sätt förhöll det sig om någon blivit bestulen.

Och mitt i detta collage av ethnoscapes fanns givetvis det uråldriga balinesiska kastsamhället kvar. Alltsammans bildade en så komplicerad social brygd, att troligen ingen enskild person hade tillträde och kompetens i samtliga sfärer.

En poäng i sammanhanget är att den turist som kom från Arboga eller någon annan svensk stad ungefär lika stor som Ubud, antagligen ansåg sig göra en visit i en uråldrig, om än för turismen anpassad värld. Med en konventionell tolkningsram reste Arbogabon från en (post)modern värld till en traditionell. En mer rättvisande beskrivning är, att han reste från ett lokalt Arboga till en ort som var mer globaliserad än Arboga med stor trolighet någonsin kommer att bli. I den meningen gjorde han snarare en resa till ”framtiden” än till en pittoresk skärva av ”det förflutna”.

Det finns många slag av –scapes: Ethnoscapes, Mediascapes, Technoscapes, Financescapes, Ideoscapes. Poängen med dessa -scapes är att de kan kopplas till globaliseringen och således skär över eller ignorerar traditionella lokala och nationella gränsdragningar. Dessa konstituerar en ständigt skiftande värld, som utmanar de förhållandevis stabila lokala gemenskaper och nätverk genom vilka dessa personer och grupper rör sig.

Modern etnicitet i form av ethnoscapes kan ta sig många uttryck: etniska släktgemenskaper, etniska lokalsamhällen, etniska kategorier, etniska nätverk och etniska organisationer. På så sätt blir etniciteten ett flytande fenomen, som kan spela stor roll vid konstruktionen av individuella etniska tillhörigheter, utan att nödvändigtvis framträda som en entydigt betydelsebärande formation.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.