Journalist Aktivist? Javisst!

I dag spinner inlägget på ett välkänt tema. Vi blev så förtjusta i vår egen rubrik att vi bestämde oss att för göra som en majoritet av Sveriges journalister har för vana, dvs. börja med våra egna åsikter och sedan fylla på med ett lämpligt material. Ingen förutsättningslöshet här inte!

Jimmie Åkesson anser att invandringen bör minskas med nittio procent. DN:s journalister ser då som sin uppgift att övertyga läsarna om att detta inte går. Därför, i en stort uppslagen artikel i dag fredag skriver Kristoffer Törnman att Jimmie Åkesson måste få med sig riksdagen – och få Sverige att bryta internationella avtal. Därefter citerar han invandringsforskaren Jan Ekberg som säger ”Det är helt orimligt”.

Vad är det som Jan Ekberg egentligen säger är orimligt? Här finns ju två påståenden varav det ena är orimligt (att få med sig riksdagen) och det andra felaktigt. Det vill säga ”Sverige bryter därmed inte internationella avtal”. Det enda avtal som är hårt bindande är Genèvekonventionen och med den som styrinstrument, hamnar flyktingmottagandet på helt andra siffror. Finland, som också är bundet av Genèvekonventionen och har ungefär samma lagstiftning som Sverige, beviljar bara asyl till en tjugondel så många som Sverige. Ser vi till de asylsökande som fått stanna sedan 1980 är det bara tio procent som fått flyktingstatus, dvs. fått sina permanenta uppehållstillstånd på grund av att de omfattas av Genèvekonventionen.

Kristoffer Törnman lägger också till Europakonventionen för mänskliga rättigheter som slår fast att personer ska beviljas uppehållstillstånd om de riskerar att dödas, torteras eller allvarligt skadas, om de återvänder hem.

Nu hamnar vi på bedömningsfrågor och Sverige avviker från alla andra europeiska länder, exempelvis genom att ge flyktingar från Syrien permanenta uppehållstillstånd (PUT) bara de lyckats ta sig till Sverige. Det betyder att också syrier som inte varit i Syrien på flera år beviljas PUT i Sverige. Så generöst fungerar Sverige i rollen som humanitär stormakt.

Dessutom vill vi gärna veta var i Europakonventionen det sägs att de länder som skrivit under konventionen måste bevilja permanenta uppehållstillstånd.

Det är inte bara i regelverket som Sverige avviker från andra länder, utan vi kan se det också i mängden sökande som beviljas asyl i Sverige. Som vi tidigare rapporterat här på bloggen under rubriken Sverige i sin egen division har Sverige hittills under 2014 beviljat uppehållstillstånd/positiva asylbeslut till mellan tre och fyra gånger så många som övriga nordiska länder tillsammans.

Går vi sedan till Finland, Nordens mest restriktiva land, kan vi se att de gör helt andra bedömningar. Under samma period (januari till juli i år) som Sverige gav 18.110 positiva asylbeslut , var motsvarande siffra i Finland 802. Till och med augusti har Sverige beviljat över 23.000 PUT till asylsökande.

Gör vi tankeexperimentet att flytta Jimmie Åkesson till Finland, så skulle han med andra ord avsevärt öka deras asylinvandring, med det begränsningskrav han ställer på Sverige.

Till detta kan man lägga att Sverige som enda land godkänner att den som fått PUT har rätt att ta hit anhöriga, även om dessa också landar i att bli försörja med skattemedel. Mindre än en procent av anhöriga till asylinvandrare klarar av att försörja sig själva. Anhöriginvandring är ett råddigt område men på sikt kan man räkna med att det förmodligen kommer ungefär lika många anhöriga som de som beviljats asyl. Det finns en del regler som ska försöka att begränsa samhällets försörjningsansvar, men såvitt vi förstår fungerar det mycket dåligt i praktiken. Här kan vi jämföra med Danmark, som ju också är med i EU, och har stenhårda regler för anhöriginvandring.

Därefter tar Kristoffer Törnman stöd i Migrationsverket och säger att man bör lägga till dem som inte kunnat utvisas på grund av ”verkställighetshinder” och dem som omfattas av ”särskilt ömmande omständigheter”.

Tar vi verkställighetshindret så är det givetvis svårt att utvisa folk när man inte vet varifrån de kommer. Över nittio procent gör sig som bekant av med sina identitetshandlingar. Problemet är enkelt att lösa: ingen kommer in i Sverige som inte kan uppvisa trovärdiga identitetshandlingar och ange varifrån de kommer till Sverige. Detta har ju ingenting alls med EU att göra. Det handlar enbart om svensk inkompetens. Vi har västvärldens slappaste asylhantering.

Sedan ”särskilt ömmande omständigheter”. Det är en svensk omformulering av det som från början kallades ”humanitära skäl”, inte något som EU ställt som krav. Det finns säkert anledning att ha kvar denna möjlighet därför att ibland blir avvisningsärenden orimligt grymma. Det handlar idag endast om ett litet antal människor. Men så har det inte varit. Sett över tid är detta ändå det i särklass vanligaste skälet till att asylsökande fått stanna och omfattar under perioden 1980-2013 så stor andel som 40 procent av alla de asylsökande som fått PUT.

Kristoffer Törnman tar också upp Sverigedemokraternas påstående att Sverige skulle kunna minska invandringen genom skärpt efterlevnad av Dublinförordningen. Här puffar DN-journalisten ut lite dimmor genom att säga att detta är en stor fråga för ”respektive EU-land och EU-kommissionen” Sedan citerar han statsvetarprofessor Jonas Hinnfors som säger ”Att SD de kommande åren skulle kunna räkna hem förändringar där är osannolikt”. Det är emellertid ingen relevant invändning. Det står naturligtvis Sverige fritt att skärpa efterlevnaden av Dublinförordningen. Det är ju det regelsystem som gäller. Med andra ord: Just do it!

Att politiker slirar på sanningen i valtiden är tråkigt men begripligt. Att journalister gör detsamma, inte bara i valtider utan regelmässigt, det är …
Kära bloggläsare, välj det kraftuttryck som du tycker passar bäst.

Karl-Olov Arnstberg & Gunnar Sandelin

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.