Ethnos och Demos

I sin doktorsavhandling ”Välfärdsstaten i det mångkulturella samhället” (Uppsala 2002), diskuterar statsvetaren Karin Bornevi vad som hänt i Sverige ”efter folkhemmet”, dvs. under perioden från 1980 och fram till millennieskiftet. Den huvudfråga som upptar henne är vilka konsekvenser den etniska blandningen har för den nationella sammanhållningen. Är en övergripande samhörighet överhuvudtaget möjlig i det mångkulturella samhället?

För att kunna diskutera sin grundfråga gör Bornevi en distinktion mellan den etniskt svenska gemenskapen, som hon kallar för Ethnos (grekiska som betyder folk/etnisk grupp) och medborgarskapets gemenskap, som hon kallar för Demos (också grekiska och betyder de fria medborgarna, dvs. den röstberättigade delen av en befolkning). Karin Bornevi ser begreppen i ett tidsperspektiv, där Ethnos är den äldre form, som härbärgerar rastänkandet och med avseende på minoriteter driver en försvenskningspolitik. Den nationella ethnospolitiken har att välja mellan inkludering, som är den politiska ambitionen i Sverige, eller exkludering, som var Tysklands val med gästarbetarsystemet.

Ethnos-nationalismen delar upp medborgarna i svenskar och invandrare. Invandrarna uppfattas som främlingar som på olika sätt kommit in i landet och tar för sig av de förmåner och det välstånd som borde vara förbehållet svenskar. Här är tillit ett centralt begrepp. Mångetniska samhällen får det betydligt svårare med tilliten mellan medborgarna än etniskt homogena samhällen.

Demos-nationalismen, som utgör alternativet, förespråkar en medborgarskapets samhörighet, där också ryska häcklöperskor, svarta musiker och tyskbördiga drottningar tillåts att dra sina strån till den svenska stacken och dess ära. Viktigast är kanske att demos-nationalismen inte drar gränser inom länder utan mellan dem. I USA är det denna senare typ av nationalism som gäller och det är inte bara så, att demos-nationalismen håller samman det väldiga landet med alla sina etniska motsättningar, utan den gör också USA till flyktingars favoritland. Det är en spridd uppfattning att när man väl kommit in i USA ter sig chanserna där större än i Sverige för att lyckas skapa sig ett värdigt liv.

Demos-nationalismen är en, folkligt sett, minst lika djupt förankrad nationalism som den etniska, och även om den i ett EU-perspektiv väl knappast presenterar sig som eftersträvansvärd, så har denna nationalism många goda sidor.

I Sverige har demos-politiken, med sitt accepterande av etnisk mångfald en teoretiskt sett mer krävande uppgift än i USA. I det Sverige som under 1960-talet via arbetskraftsinvandring sakta men säkert ändrade karaktär fanns ingen särskild medvetenhet om vägskälet mellan en ethnos- och en demos-politik. Den bärande och allmänt välvilliga uppfattningen var att invandrarna hade haft tur som kommit till ett så högt utvecklat välfärdsland som Sverige och naturligtvis skulle de inte, som i Tyskland, hållas utanför, utan så snart som möjligt föras in i det svenska lyckoriket. Det fanns också insikt om att högkonjunkturens Sverige verkligen behövde ett tillskott av arbetskraft utifrån.

Med 1970-talets oljekris och lågkonjunktur blev situationen en annan. 1972 ströps arbetsinvandringen till Sverige så gott som helt. Istället fick vi flykting- och anknytningsinvandring. Från att vara ekonomiskt fördelaktig för Sverige transformerades invandringen till att bli ett kostsamt internationellt ansvarstagande, med inrikespolitiska konsekvenser. Invandrarpolitiska kommittén (IPOK) slog visserligen 1975 fast att svensk minoritetspolitik även i fortsättningen skulle syfta till att uppnå social jämlikhet, men nu började skillnaden mellan ethnos- och demosperspektivet att träda fram, även om politikerna ännu inte förstod att kulturblandning var på väg att bli ett kontinuerligt framtida samhällstillstånd. De kunde tänka sig att stödja minoritetskulturer, men det handlade då om akuta insatser, inte om att dessa kulturer på längre sikt skulle överleva.

1986 presenterade regeringen en proposition om invandrarpolitiken, som i stort sett höll fast vid det föregående perspektivet, dvs. att på lång sikt var inte etniska minoriteter attraktivt i Sverige. Individer skulle givetvis kunna få hjälp med sin anpassning, men det låg inte i statens intresse att stödja exempelvis deras organisationer eller religionsutövning. Denna politiska hållning skärptes under nittiotalet då lågkonjunkturen och en dramatisk ökning av asylinvandring från främst det forna Jugoslavien, gick hand i hand. Även om de inte använder just det begreppet, hade den invandrarpolitiska kommittén 1996 klart för sig att demos-nationalismen behövde utvecklas i Sverige. De uttryckte detta bland annat genom att konstatera att det svenska kulturarvet inte är gemensamt. Svenskarna har inte ett utan många kulturarv.

Det vore antagligen klokt om samhällsdebattörerna slutade stoppa huvudet i sanden och började diskuterade svensk nationalism: vad den har varit, vad den är nu och hur en framtida nationell politik skall se ut. I dag har vi i Sverige två slag av nationalism, som konkurrerar med varandra: ethnos och demos. Ska vi fortsätta på det europeiska ethnos-spåret, där välfärd, social trygghet och medborgarskap knyts samman och där medlemskapet är ett identitetsskapande privilegium? Eller ska vi kanske gå den amerikanska demos-vägen? Statens makt över medborgarnas vardag är begränsad och medborgarskapet närmast en formalitet. Av medborgarna krävs inte mer än att de emellanåt röstar, inte är kriminella och betalar sin efter europeiskt perspektiv tämligen modesta skatt. I övrigt kan amerikanska medborgare lyckas eller misslyckas med vilka liv de vill, som om de bodde varsomhelst i världen.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.