Den enfaldiga godheten

Den klassiska bilden av enfaldig godhet är livbåten där de som befinner sig ombord fortsätter att ta ombord nödställda, fram till dess båten kapsejsar och alla åker i vattnet. Ska man formulera problemet i mer generella termer så kan man säga att alla handlingar har konsekvenser. Den som verkligen vill vara god måste lära sig att se till konsekvenserna. Alla handlingar som ter sig goda har inte goda konsekvenser – och ytterst är det nästan alltid konsekvenserna som räknas. På samma sätt, alla handlingar som ter sig onda, har inte onda konsekvenser.

När jag väljer att skriva ”nästan alltid” ovan så är det därför att det finns situationer där handlingen är oantaglig. Se till exempel på ebolaepidemin. Det mest effektiva för att hindra ytterligare spridning är att totalisolera de drabbade och ibland också att döda dem. Om alla som fått ebola dör eller dödas hindras vidare spridning. Jag har ingen aning om hur aritmetiken ser ut i verkligheten men den etiska frågan är om man kan döda etthundra människor för att därmed rädda livet på ettusen andra människor.

Det finns naturligtvis de som i konsekvensens namn skulle säga ja till en sådan lösning. Men för de flesta av oss inträder en känslomässig blockering. Så kan man helt enkelt inte göra! Även om denna blockering förs åt sidan och man säger att det är en genomförbar lösning, så infinner sig en mängd följdfrågor. Om det under extraordinära omständigheter blir tillåtet att döda andra människor, var drar vi gränserna? Märk väl, nu handlar det inte om att förhindra liv (som vid en abort). Det handlar inte heller om att sluta med ett handlande som inte fungerar (livbåten) utan det handlar om att aktivt döda andra människor som kanske annars skulle överlevt sjukdomen. Ebola är som bekant inte en hundraprocentigt dödlig sjukdom.

Resultatet av denna tankekedja blir: nej, man kan inte döda hundra ebolasmittade, inte ens för att rädda livet på ettusen som ännu inte smittats. Ändå är det så att handlandet alltid måste bedömas i relation till konsekvenserna. Det är ju för övrigt det som också gäller för ebolaresonemanget. Det är konsekvenserna som betyder något.

Jag ska fortsätta med ett för oss svenskar mera närliggande resonemang, om de romska tiggarna. Många anser att det är en god handling att skänka dem en allmosa. Det hjälper dem lite för stunden i deras svåra fattigdom. Det är sant men också fel. Det är inte fattigdomen som gör att de sitter där de sitter utan de sitter där därför att detta är en försörjning som fungerar. Den är organiserad som vilken företagsamhet som helst. Det betyder att dessa fattiga romer stannar kvar i misären så länge det lönar sig. När det blir omöjligt att försörja sig på det sättet därför att inkomsterna blir för låga, eller när priset i form av umbäranden i ett vinterkallt Sverige blir för höga, så åker romerna hem igen och det organiseras inga fler bussresor till Sverige, förrän till våren kanske. Men, och nu kommer poängen som verkar vara så svår att förstå för alla som tror att de hjälper romerna när de ger dem pengar: då måste romerna hitta på en annan försörjning. Nu är det ju inte säkert att det blir en så mycket bättre födkrok, men sån’t är livet, som Anita Lindblom sjöng.

Något som inte är särskilt känt, är att de romska gemenskaperna ”läcker” medlemmar. Det finns romer som beslutar sig för att de inte vill leva detta liv, som kapar banden till sina familjer och släktgrupper, döljer sitt ursprung, tar ett jobb eller skaffar sig en utbildning och ett bättre liv. Det är inget som hindrar att en livsform helt töms på sina medlemmar på det sättet. Ingen vill leva det livet längre. Det finns också andra vägar bort från misären och skitlivet, men så länge det någorlunda lönar sig, så länge stannar flera romer kvar. Sammanfattningsvis: att stoppa slantar i de tiggande romernas pappmuggar är inte godhet, det är enfald. Men det är mer än så, det är en till godhet maskerad ondska.

Nej förresten, maskerad är fel begrepp därför att dessa goda människor är inte intresserade av konsekvenserna. De vill inte göra gott, utan för den som ger handlar om att vara god, vilket är enfald. Helst vill de inte veta något alls om lidande, annat än fejkat sådant på teve förstås. Miljarder människor i denna vår ofullkomliga värld lever sina liv i misär. Där kan man ha beröringsskräck och hålla sig undan. Men så, när man ser med egna ögon då gör det ont. Det gör ont att förhärda sig och gå förbi en tiggande medmänniska. Att ge pengar är att döva denna egna smärta. ”Så där! Nu var jag inte elak”. Det är egoism och det är enfald. Just enfald är ett mycket bra ord därför att det utsäger att man inte kan tänka mer än en tanke i taget och det är det som det hela handlar om.

Det finns också andra sätt att vara elak på. Svensk feminism är en egendomlig röra av sekteristiska positioneringar, vilket inte hindrar svenska politiker, exempelvis statsminister Stefan Löfven att deklarera att Sverige nu har en feministisk regering. För många av de mer framträdande taleskvinnorna har det visat sig viktigare att skydda vänsterpolitiska dogmer än att skydda kvinnor. Ingenstans blir detta tydligare än i debatten om hedersmord, där ledande feminister länge förnekade att det ens fanns något som kunde förstås som hedersrelaterat våld.

Ta mordet på Fadime för tolv år sedan. Efter det uppstod två lägerbildningar. Den ena tog fasta på begreppet hedersmord och menade att Sverige och svenskarna nu på ett chockartat sätt fick klart för sig att främmande kulturer inte bara var annat slags mat, musik och likartade berikande kulturyttringar. Det handlar också om helt andra sätt att tänka och leva. De grävde fram såväl siffror som sakuppgifter. Även om hedersmord visade sig vara en ovanlig sedvänja praktiseras det på flera platser runt om i världen. I Pakistan dödas enligt landets människorättskommission minst 300 kvinnor om året. Bland dem som mördats finns kvinnor som våldtagits eller bara suttit bredvid en okänd man.

ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige) gjorde en annan tolkning. I ett pressmeddelande hävdade de att heder inte hade med detta eller andra liknande mord att göra. Detta handlade inte om andra kulturer och deras kvinnosyn. Det handlade om den patriarkala kultur som dominerar alla samhällen, även det svenska.

Också vänsterpartiets dåvarande ledare, Gudrun Schyman, använde mordet som ett argument i den feministiska kampen. Författaren Liza Marklund spädde på i Aftonbladet. För henne relaterade mordet till de grundläggande strukturer som var desamma i det svenska och det kurdiska samhället och hon ansåg att just hedersmord var en liten och perifer fråga. I Aftonbladet skrev fem feministiska forskare en artikel där de kallade hedersmordsperspektivet för kulturrasism. Organisationen ”Sverige mot rasism” gav på sin hemsida följande definition, som diskuterades kritiskt på nätet:

Kulturrasism följer ungefär samma principer som den biologiska rasismen och har på många sätt blivit det ’acceptabla’ eller ’respektabla’ sättet att föra rasistiska argument och åsikter som t.ex. att ”muslimer har svårt att jobba under kvinnliga chefer på grund av sin kultur”, eller ”zigenare, kosovoalbaner osv, har en kulturell benägenhet att stjäla”. Kulturen fyller således samma funktion som biologin, religionen eller vetenskapen för att framföra rasistiska diskurser, åsikter och argument. Skillnaden är att det sker på ett mer subtilt eller dolt sätt.

Det finns i och för sig skäl att varna för kulturrasism men här handlar det ju om en förnekelse av det som kom att kallas hedersrelaterat våld. Mordet på Fadime väckte ett stort och folkligt brett förankrat intresse för hur flickor i familjer som invandrat från i synnerhet Mellanöstern och arabvärlden hade det i Sverige. Olika undersökningar i denna svårfångade fråga drogs i gång. Sveriges 21 länsstyrelser uppskattade år 2004 att ungefär 1500 flickor utsatts för hot och hedersrelaterat våld. Rikskriminalens expert på hedersmord och hedersrelaterat våld, Kickis Åhré Älgamo, ansåg att den tiofaldiga siffran var mer trovärdig.

Alla kan begå misstag och efter ett antal såväl hedersmord som allvarliga hedersrelaterade brott, alltsedan mordet på Fadime, skulle man kunna tro att de dogmatiska feministerna krupit till korset och bett om ursäkt för sina misstag. För en och annan gäller det säkert men fortfarande är det många feminister som tycker det är viktigare att dölja invandrares kriminalitet än att skriva om problemen. Särskilt känsligt är våldtäkter. I Aftonbladet föreslår Carina Ohlsson och Olga Persson från Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund (SKR) sommaren 2012 medietystnad under rubriken ”Låt oss slippa rubriker om sommarvåldtäkter”.

De vände sig mot att Expressen och P4 i Sveriges radio uppmärksammat ”sommarvåldtäkter” som ett växande problem, men nämnde inte med ett ord att detta är brott där vissa invandrarkategorier är tydligt urskiljbara. De föredrog att diskutera män i allmänhet. Mats Dagerlind kommenterade i Avpixlat:

Att felinformerade unga tjejer blir våldtagna är uppenbarligen ett rimligt pris att betala för att Ohlsson och Persson & Co ska få kokettera med sin tolerans och antirasism. /…/ Ett antal svenska tjejer våldtas varje år i vårt land därför att journalister som Ohlsson och Persson har ljugit för dem, därför att de har trott på den tillrättalagda kulturrelativistiska illusion som de matats med.

Inför valet 2010 presenterade riksdagspartiet Sverigedemokraterna rapporten ”Låt oss prata allvar om våldtäkterna” (borttagen från nätet). Här redovisas en granskning av samtliga tingsrättsdomar där dom avkunnats under 2009 och där offren var vuxna och huvudrubriceringen och domslutet var våldtäkt.

Rapporten konstaterar att Sverige i relation till befolkningens storlek har flest anmälda våldtäkter i Europa, vilket i sig är chockerande. Gruppen utrikes födda utgjorde 14 procent av befolkningen 2009, men 48 procent av de dömda för våldtäkt och 64 procent av de dömda för grov våldtäkt. De utrikesföddas överrepresentation för våldtäkt ligger på 470 procent jämfört med svenskfödda. På samma sätt får man fram överrisken för grov våldtäkt till 10,9 det vill säga en överrepresentation på 990 procent.

Rapporten blev naturligtvis hårt kritiserad i massmedia – det hade den blivit oavsett hur den varit utformad eller vilka resultat den kommit fram till, eftersom det var Sverigedemokraterna som tagit fram den. Det hindrar inte att siffrorna skrämmer. Man kunde ha förväntat sig ett ramaskri från svenska feminister. Nej förresten, det kunde man inte.

När alliansen tog över makten i Sverige 2006 fick de chansen att strama åt den utomeuropeiska invandringen. De gjorde tvärtom. Därmed bär de en stor del av ansvaret för alla brott som begås av utomeuropeiska invandrare som kommit till Sverige under deras tid vid makten. Aldrig har jag hört någon mångkulturalist eller invandringsförespråkare beklaga detta. Aldrig har någon ursäkt framförts till offren. Aldrig någonsin har regeringen överhuvudtaget tagit något som helst ansvar för de brottsoffer i Sverige som deras invandringspolitik skördar. De presenterar sig som goda men har inget som helst intresse av konsekvenserna.

Nu lämnar jag våldtäkterna och övergår som avslutning till kalvande kor. En bloggläsare skrev nedanstående i ett mail till mig. Kommentarer överflödiga:

Jag är lantbrukare. För många år sedan blev det lag på kalvningsbox för att kon skulle kunna kalva och sköta kalven själv de första dygnen. Ser gulligt och fint ut vid en ytlig betraktelse. Det är bara det att de får ju inte gå tillsammans under hela kalvens uppväxt utan bara några dagar. Under de dagarna skapar de kraftiga band och separationen skapar en vidrig ångest för både kon och kalven. – De tar sats och vrålar ända ner från klövarna i saknad av varandra, brukar jag säga. I någon vecka pågår detta.

Alternativet, att ta bort kalven omedelbart och göra dig själv till kons kalv, och moder till kalven, fungerar normalt mycket lugnt och harmoniskt för alla parter. Men det är ju inte djurvänligt enligt dagens urbaniserade djurexperter, som jag anser i praktiken vara djursadister, i den frågan i alla fall. Tvinga alla kvinnor som tänkt abortera att föda barnet, amma en vecka och sen adoptera bort barnet – det måste ju vara höjden av etik … modern och barnet hade ju en sån gullig och “naturlig” vecka …

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.