Tänk om det är så

att vi som är kritiska mot Sveriges invandringspolitik har fel. Vi talar om hur landet kommer att sänkas ekonomiskt men Sverige har ju faktiskt den starkaste ekonomin på fyrtio år. Det säger Reinfeldt och en gammal statsminister måste man naturligtvis kunna lita på. Vi blir beskyllda för att vilja skruva tillbaka Sverige till ett homogent femtiotal, men det är omöjligt.
Det är en gången tid och hade den bara fått fortsätta med samma enhetliga och tråkiga svenska befolkning, så hade förmodligen alltsammans gått i stå. Ett samhälle behöver ständiga förändringar och utmaningar för att vitaliseras. Vi kanske behöver invandringen ungefär som en gammal häst som behöver ett piskrapp emellanåt för att kvickna till (Behöver hästar det? Inte den blekaste).

Vi anklagas för att sakna empati och kunna tänka i större banor av vad som innebär ett ”vi”. Tänk om vi är så trångsynta och oförmögna till inlevelse med dem som råkar ha fötts till sämre livsvillkor än våra?

När Jonas Sjöstedt tvärs över det politiska svalget berömmer avgående Fredrik Reinfeldt för att han har hållit stånd mot rasismen, varför ska vi tro att båda två (och alla andra utom de där djävla sverigedemokraterna) försöker lura oss? När Mona Sahlin gratulerar samme Reinfeldt till samma sak, så kan väl inte också hon ha lättat ankar från verkligheten? Och tänk om avgående SVT-chefen Eva Hamilton, som är en klok och erfaren kvinna som nog borde ha blivit kulturminister, har rätt när hon skriver att vi ska vara glada över våra invandrare. Vilka ska annars ta hand om oss ”med varma händer i vården” när vi blir gamla? Och alla dessa stackars ensamkommande flyktingbarn. Om de nu inte är barn, so what?! Varför är vi så fixerade vid deras ålder, när vi annars överallt försöker säga att ålder inte spelar någon större roll? Vi har ju inte heller behövt svara för alla kostnader under deras uppväxt. De hade väl inte flytt till Sverige om de inte måste och nu kan de ju gå rätt ut i arbetslivet. Unga, starka, arbetssamma. De är med och bygger upp framtidens Sverige! Sedan, ingen kan ju förneka att Sverige har blivit roligare och intressantare med alla invandrare. Tänk på allt gott käk – husmanskost är egentligen rätt trist och stekt strömming med alla gifter är ju nästan farligt. Och all musik, all sport. Tänk Szlatan! (där blev det bestämt nå’t vajsing på stavningen). Rasismen kanske verkligen är den stora folksjukdomen? Vi var visst först på plan med rasbiologiska institut. Det är ju ett rätt dåligt sällskap man hamnat i om folk som verkar så förnuftiga i själva verket är rasister. Och varför ska vi inte bejaka religionsfriheten? Vad har egentligen en halv miljon fredliga och arbetsamma muslimer i Sverige gjort för ont? Var är alla de där hemska terrordåden som ständigt sägs vara på väg? Inte har jag sett något utom den där tokskallen som inte lyckades med något mer än att ha ihjäl sig själv! Det är ju för övrigt flera år sedan.

Kanske är en haveristvarning på sin plats innan vi blir som den där förvirrade norrmannen som kör på fel sida av motorvägen och hör varningen i radio: ”Det kommer en bil på fel sida. Varning!” Han muttrar samtidigt som han kör slalom mellan mötande bilar: ”En? Det är ju tusentals!”

Men om det är…
vi dissidenter som har fel, varför blir vi inte öppet och sakligt bemötta? Varför släpps vi inte fram i media? Varför måste så många av oss framföra kritik anonymt för att inte förlora jobbet? Vi båda får en ström av kommentarer från bloggläsare som visserligen beklagar att de inte törs säga vad de tycker, att de hejar på oss, men att det är omöjligt för dem att framträda öppet om de vill behålla jobb, uppdrag, vänner, partners, socialt anseende. De skriver alltid att anonymiteten är nödvändig, den har blivit deras livsluft. Ibland argumenterar vi emot och säger att om alla viker ned sig så får vi ju just det som giftstämplade medier kallar för demokratur. Svaren vi får varierar: en del säger att de inte är fega, bara taktiska, att de väntar på bättre tider för att ta till orda. Men de flesta konstaterar helt krasst att det kostar för mycket. Som exempel återger vi nedan en lite mer utförlig förklaring, som dessutom ansluter till texten om statsindividualism för några dagar sedan. Om man tror att allt är ok efter att ha läst signaturen och den anonyma debattören Humanists förklaring, ja då lever man väl antagligen i den bästa av alla tänkbara världar, tills…

Jag ger dig rätt i att fler människor med invandringskritiska åsikter (mig själv inkluderad) borde stå för sina åsikter öppet istället för att debattera anonymt. Men tyvärr kan det innebära mycket obehagliga konsekvenser. Att ”komma ut” som invandringskritisk debattör eller – ännu värre – SD-sympatisör kan för många leda till att yrkeskarriären går käpprätt åt h-e.
 
Min egen situation är sådan att jag helt enkelt inte vågar skriva under eget namn eller öppet engagera mig i Sverigedemokraterna. Jag jobbar på frilansbasis och min inkomstsituation är långt ifrån säker. Periodvis har jag gott om jobb och klarar mig bra, periodvis går det knappt runt. Om jag blivit känd som invandringskritisk debattör hade jag utan tvekan riskerat att förlora ett par för mig viktiga uppdragsgivare.
 
Till exempel gör jag en del jobb åt ett dotterbolag till ett av Sveriges största och mest väletablerade företag. Detta företag har en extremt politiskt korrekt framtoning. I alla offentliga dokument talas det mycket om mångfaldsplaner, demokratiska värderingar osv. Visserligen syns aldrig mitt namn i något officiellt material från företaget i fråga. Jag är bara en ”hired gun” som hjälper till i kulisserna. Men lik förbannat är jag ganska säker på att de inte vågat fortsätta anlita mig om jag offentligt stämplats som ”främlingsfientlig”.
 
En av mina närmaste vänner, som delar mina åsikter om invandringspolitiken, jobbar som lärare. Den situation han beskriver på sin arbetsplats gör mig mörkrädd. Han har vid åtskilliga tillfällen berättat hur rektorn och ett dominerande kotteri av lärare ”styr” på arbetsplatsen. Samtliga i denna grupp har förstås mycket politiskt korrekta åsikter om invandring och mångkultur. På lärarrummet talas det om ”de hemska sverigedemokraterna” och man frågar sig vad det är för ”primitiva, obildade människor” som kunnat rösta på detta ”fascistiska” parti. Min gode vän menar att det på arbetsplatsen är fullständigt omöjligt att föra någon som helst kritisk diskussion om invandringsproblematiken. Han har berättat om en vikarie som vid några tillfällen framförde ”olämpliga” åsikter. Konsekvensen blev att denne vikarie blev totalt utfrusen och så småningom inte erbjöds förlängt vikariat (detta trots att han skött sitt arbete klanderfritt).
 
Jag ser ett samband mellan det jag beskrivit ovan och de resonemang om konformism och individualism du (Karl-Olov Arnstberg, vår anm.) för i din senaste bloggtext. Jag menar nämligen att det i svenskt arbetsliv och på svensk arbetsmarknad finns mönster och strukturer som befrämjar konformism och likriktning, och som gör det svårt för den som på något sätt avviker. Det gäller inte bara den påtagliga risken för att bli utfrusen och förlora möjligheter till arbete om man framför invandringskritiska åsikter. Det är fråga om mera övergripande mönster.
 
Det handlar, enligt min tolkning, om en olycklig samverkan mellan två huvudsakliga faktorer:
 
1. Hög arbetslöshet och mycket liten rörlighet på arbetsmarknaden. Konsekvenserna av detta är uppenbara: Om man fått ett fast jobb stannar man i många fall kvar, oavsett om man trivs eller inte. Och på samma gång är det ofta väldigt svårt för arbetsgivare att göra sig av med personal de inte är nöjda med. Alltså präglas många arbetsplatser av ett slags status quo, i betydelsen att samma personer jobbar där år efter år. Därmed cementeras befintliga maktstrukturer (både formella och informella), arbetssätt och arbetsplatskulturer.
 
2. Meritokrati, ibland kombinerad med övertro på vikten av formell utbildning. Inom allt fler yrkesområden ställs numera krav på specifik formell utbildning. Den som inte har ”rätt” utbildningsbakgrund har i många fall inte en chans att få ett visst jobb, oavsett om han/hon har närliggande utbildning, relevant erfarenhet och stor personlig lämplighet. Detta innebär att man på många arbetsplatser får personalgrupper där alla har praktiskt taget identisk utbildningsbakgrund och likartade yrkeserfarenheter. Alla har läst samma litteratur, gjort samma övningar och skolats in i samma arbetsmetodik och tänkande. Detta befrämjar knappast nytänkande, originalitet och egna initiativ.
 
Möjligen skulle man kunna lägga en tredje punkt till listan, nämligen en stark konsensuskultur i kombination med konflikträdsla och en föreställning om att alla beslut alltid måste fattas i samråd. (Denna föreställning resulterar förstås i många fall i en skendemokrati, där ändlösa möten och diskussioner i slutändan ändå leder till att chefen bestämmer.)
 
Det kan tilläggas att dessa samverkande tendenser verkar finnas på alla nivåer inom arbetslivet; från relativt enkla, lågkvalificerade jobb till högt kvalificerade anställningar som kräver lång akademisk utbildning. Jag har själv sett ovan nämnda mönster då jag tillfälligt jobbat inom både äldreomsorg och skola. Men jag tänker också på en artikel som nationalekonomen Magnus Henrekson skrev för några år sedan.
 
Henrekson ifrågasatte de teoretiska, nationalekonomiska utgångspunkter på vilka regeringen Reinfeldt baserade sin arbetsmarknadspolitik. Problemet var, enligt Henrekson, att samtliga de nationalekonomer som arbetade på regeringskansliet, och på vars analyser regeringen baserade sin politik, hade exakt samma utbildningsbakgrund. De hade alla studerat (och i de flesta fall doktorerat) vid svenska universitet, och skolats in i de nationalekonomiska teoribildningar som är dominerande vid svenska lärosäten. Med andra ord tänkte de alla likadant. Enligt Henrekson behövdes det nya perspektiv, och en medvetenhet om att de vid svenska universitet dominerande teoribildningarna inte är skrivna i sten.
 
Min poäng är alltså att tendensen till likriktning och konformism inom arbetslivet tycks finnas på alla nivåer – oavsett om man byter blöjor i äldrevården eller sitter på regeringskansliet och drar upp riktlinjerna för Sveriges ekonomi.
 
Detta är förstås bara ett av många perspektiv på frågor om individualism och konformism. Men jag ville ändå delge dig mina funderingar.
 
Med vänlig hälsning,
Humanist

Karl-Olov Arnstberg & Gunnar Sandelin

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.