Låt hjärtat va me!

Att kritik av den svenska invandringspolitiken tystas med hjälp av stämpeln ”Rasismnazismfrämlingsfientlighetislamofobifördomar”, det är nog läsarna av den här bloggen alldeles väldigt medvetna om. Man kan säga att dessa begrepp är så starkt repressiva att de har karaktären av totalitära vapen. I Sverige slängs ju inte dissidenter i fängelse men blir man stämplad kan man förlora jobbet, sin vänkrets och sitt sociala anseende.

Emellertid, för att få en majoritet av svenskarna att kliva på det godhetens tåg som skenar mot avgrunden räcker det ju inte med att dissa de onda. Det är för all del viktigt att ha en annan grupp att ta avspark mot, men – som min mamma brukade säga – man fångar inga flugor med ättika. Godheten måste ha ett innehåll. Det måste finnas människor att tycka synd om, som man kan vara god mot och då är inlevelsen det viktigaste instrumentet. Det gäller inte bara, som Reinfeldt sa, att få svenska folket att öppna sina hjärtan utan framför allt måste de använda hjärtat till att tänka med. Kanske passar det också den svenska folksjälen att hellre koppla in hjärtat än hjärnan, smälta in i flocken och låta någon annan bestämma takten. Till vardag som fest. Uppmaningen att låta hjärtat vara med brukar ju plockas fram när det gäller en av svenskens absoluta favoritsysslor – att sjunga allsång.

Eftersom inte alla tycker hjärtat levererar den bästa manualen för att styra ett land, så får vi två befolkningskategorier som inte förstår varandra.

Den ena kan kallas samhällsbyggarna. Här prioriteras samhället framför individen. Det gäller att bygga upp ett bra samhälle, inte för kreti och pleti utan för just de människor som ”äger” och bebor detta samhälle. Samhället ska garantera invånarna trygghet och ett gott liv och för att detta ska vara möjligt, måste alla som kan det, försörja sig själva. Om alltför många lever på samhällets begränsade resurser, kan inte detta samhälle fungera. För samhällsbyggarna går det därför en skarp gräns mellan ”närande och tärande”. Sedan finns det positioner inom detta perspektiv, alltifrån ett trygghetsmaximerande välfärdssystem av det slag som vi har i Sverige i dag, till den nattväktarstat som många borgerliga politiker tycker är attraktiv.

Den andra gruppen kan benämnas samarier. De anser att vi ska hjälpa folk som råkat illa ut. Beteckningen samarier är vald därför att berättelsen om den barmhärtige samariern hör hemma i ett samhälle där de kristna inte kände någon som helst solidaritet med den romerska överheten. Samhället var helt enkelt frånvarande, alternativt något fientligt. I dag är det samariska förhållningssättet i synnerhet relevant för unga människor, som upprörs av de orättvisor som drabbar verkliga människor av kött och blod men har svårare att få grepp om samhället. De tar det egna välfärdssamhället och dess privilegier för givna.

Samhällsbyggare och samarier förstår inte varandra. Samarierna inser inte att det samhälle de lever i varken är evigt eller av Gud givet. De förstår inte att om de själva är alltför framgångsrika i sin samariska gärning, så bryts detta samhälle ner. Eftersom de inte har något samhällsperspektiv kan de bara begripa sina motståndare i moraliska termer, de är onda. De som vill begränsa och kontrollera invandringen, därför att de ser de samhälleliga konsekvenserna, uppfattas som att de inte tycker om invandrare. De är ju elaka mot dem som vill komma hit och bo här – de är alltså främlingsfientliga och rasister. Samhällsbyggarna blir i sin tur inte mindre hatiska mot samarierna. De tycker att samarierna är idioter som inte kan se konsekvenserna av sin vilja att hjälpa alla människor.

I vår tids extrema Sverige står politiker, journalister och andra opinionsbildare samt myndigheterna på samariernas sida. Det gäller att hos Sveriges medborgare skapa inlevelse med alla dessa människor som kan få sitt lidande lindrat bara de släpps in i Sverige. En kör av röster, som också innefattar de handläggare och politiker som har som uppgift att fatta beslut i asylärenden, kräver detta inlevande. Invandrar- och utanförskapet tolkas inte som en samhällsfråga utan i privata och existentiella termer.

Jag minns särskilt åttio- och nittiotalets invandrartidskrifter och antologier som med jämna mellanrum citerade dikter och andra litterära alster av Rita Tornborg, Binnie Kristal-Andersson, Lutfi Özkök, Bulent Ecevit och många fler. Tonläget kan illustreras med följande dikt av Binnie Kristal-Andersson ur diktsamlingen Flykting (Invandrarförlaget, 1985, dikten ingår också i en handbok från Invandrarverket):

Flykting
Du tänker tillbaka det förflutna blandas med nuet Du känner dig
ensam
fast du inte är ensam
Du känner gråhet
fast solen skiner
på det nya
på det gamla
skuggar kvar
skuggar solen
på det växande trädet
skuggar solen
Du längtar tillbaka
skuggor som
skimra
skuggor som
gör blind
Du längtar
tillbaka
till ingenting
Ingenting
av det du har
lämnat
är kvar
bomberna
åren
döden
kom emellan men du längtar som om det var igår
Du längtar

Så där har det fortsatt, årtionde efter årtionde. På samma sätt, i alla medier. I dag tycker till exempel Soran Ismail att det är dags att delge Svenska Dagbladets läsekrets en dikt som han skrev när han var 17 år. Går man in på nätet så kan man också få se och höra honom läsa sitt alster – så viktig verkar den vara för Svenska Dagbladet. Dikten har formen av ett brev, adresserat till en vacker svensk flicka och uj vad synd Ismail Soran tycker om sig själv. Ett utdrag:

Du bor i en villa, jag har inte ett hem
Du umgås med både tjejer och killar, jag har inte en vän
Du är rik och jag är fattig, Du är vit och jag är svarting
Men jag antar att det är så det ska va

Du får vara lycklig, jag är bara flykting
Men jag antar att det är så det ska va

Ditt liv har varit en dans på rosor, du är omtyckt
Mitt liv har gått från fattigdom till tortyr till tvångsflykt
Du smälter in och firar jul, du är älskvärd, vilken tur
Jag sticker ut, jag är hatad och alla vill att jag ska sticka nu
Men jag antar att det är så det ska va

Folk du känner har varit med i en namninsamling mot massinvandring
Deras hjärtefråga har blivit att undanhålla mig pass och handling
Men jag antar att det är så det ska va

Men min mamma säger att alla är lika värda
Att om man kollar innerst inne så har alla fina själar
Så jag antar att du är jag och jag är du
Eller är det bara så att du är glad och jag är sur?
Jag har fått berättat för mig att jag kommer bli taxiförare eller kebabbagare
Kanske möjligtvis städare, men ändå troligast en klagande, barnagande,
bidragstagande hustrumisshandlare
Men jag antar att det är så det ska va

Nu gick det förstås rätt bra för Soran Ismail. Det är till exempel inte många som har möjlighet att publicera sina bedrövliga tonårsdikter i Svenska Dagbladet. Syftet? Alltid säljer det ännu några platsbiljetter på det skenande tåget.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.