Snart är det dags att börja gräva en ny grop!

Vad är ett paradigmskifte? En enkel bild är att det är som att gå över en tröskel, från ett rum till ett annat, där helt andra regler gäller. I det andra rummet befinner sig andra slags människor som inte tänker och talar på det sätt som man gör i det första rummet. En annan bild beskriver ett paradigmskifte som ett antal människor som gräver en grop eller kanske ett hål. Där gräver och gräver de. De kommer allt djupare, ser allt mindre av omvärlden och blir allt mer fixerade av botten i sitt grävda hål. Andra spadförsedda entusiaster strömmar till och vill vara med att gräva. Men ju djupare hålet blir, desto svårare blir det för dom däruppe att ansluta sig till dom därnere. Därför börjar några med att gräva ett annat hål och det stjäl uppmärksamheten från det första hålet. De som befinner sig i det första hålet förstår inte varför alla tappat intresset för deras hål. Varför har deras fantastiska och fantastiskt djupa hål blivit omodernt? Är deras svett och möda inte längre värt någonting?

Det är korrekt uppfattat. Värdet har försvunnit.

Grävmetaforen tycker jag är bra på två sätt. Dels därför att det första grävarlaget aldrig begriper varför alla tappar intresset för deras hål, dels därför att deras hål och grävande inte upphör på grund av kritik, utan därför att grävandet blir tråkigt och uttjatat. Jaja, det är ett alldeles förträffligt hål, men det intresserar oss inte längre (gäspning). Men du ska se det alldeles fantastiska hål som några briljanta grävare börjat med en bit härifrån!

En läsare av Gunnars och min blogg är inne på samma spår med ett resonemang om olika kampanjer han blivit utsatt för i sitt liv. När han var barn och tonåring så kämpades det mot droger, i synnerhet knark. Oj vad det kämpades och moralpaniken blommade ut för fullt. Han skriver:

Minst 1-2 gånger/år anordnade skolan ”temadagar om droger och alkohol”, under vilka vi fick inpräntat i oss att narkotika var det absolut farligaste som fanns. Det värsta som kunde hända barn och ungdomar var att ”fastna i knarkträsket”. Och de i särklass ondaste, hemskaste människorna på denna jord var ”knarkhajarna”, som i stor omfattning profiterade på andras elände. /…/ Det gick helt enkelt inte att föra en sansad, faktabaserad diskussion om ämnet. Alla som någon gång så mycket som tittat på en marijuana-cigarett skulle ovillkorligen sluta sina dagar som utslagna sprutnarkomaner och dö av heroinöverdoser på smutsiga offentliga toaletter. Den som hävdade något annat var en cynisk, ansvarslös drogliberal.

Som bekant finns knarket kvar och förhoppningsvis finns också en del forskare och aktivister kvar i den ”gropen” men det är inte där som svenska medier och myndigheter i dag för kampen mot ”det ondaste och farligaste”. Det har skett ett paradigmskifte. Det som upptar och skakar om vår egen tid är inte kampen mot drogerna utan kampen mot rasismen. Den är vår tids största ondska, en arvtagare till nazism och fascism. Och Sverigedemokraterna för denna ondskans banér vidare in i vår tid! Slå ett järnrör i skallen på dom! (Jag har hört att det handlar om ett aluminiumrör men det kanske inte spelar så stor roll).

Miljöpartiet anser att kampen mot rasism är viktigare än kampen för miljön (ja, jag vet att de inte skulle hålla med om detta men läs deras program, se vad de verkar för politiskt). Också för Fi är kampen mot rasismen överordnad den kvinnokamp som partiet för. Mats Dagerlind har en intressant reflektion i en krönika på Avpixlat. Han menar att det är cynisk valtaktik. Det ger fler röster att låta ropen skalla om rasism än om feminism:

Utan SD i politiken hade Fi troligen legat kvar på en fraktion av en procent i väljarstöd – större underlag finns inte i Sverige för den vänsterextrema radikalfeminism som partiet företräder. Detta insåg Gudrun Schyman redan första gången hon var ledare för partiet och försökte då bredda väljarbasen genom att också göra FI till HBTQ-rörelsens parti.
Det gick inte så bra. /…/Den här gången har Schyman lyckats bättre i sina breddningsförsök. Genom att bjuda in den intersektionella rörelsen, de rasifierade, de invandraretniska separatisterna och de militanta antirasisterna på vänsterkanten till partiet, måla upp en bild av Sverige som genomsyrat av rasistiska strukturer och hålla upp Sverigedemokraterna som en demoniserad fiende och syndabock, nådde Schyman ända till EU-parlamentet och nästan till riksdagen. Utan medias benägna draghjälp hade detta förstås inte gått, bör tilläggas.

Vänstern, som numera betraktar de tidigare ack så hyllade arbetarna som white trash, har kampen mot rasismen så högt på dagordningen att riksdagsledamoten Rossana Dinamarca, kulturpolitisk och feministisk talesperson för Vänsterpartiet, lät tillverka en t-shirt med trycket ”SD = rasister” och bar den vid Riksdagens talmansval. Hennes motivering: ”Jag tycker att det har varit en sådan ängslighet kring att kalla Sverigedemokraterna vad de är, nämligen rasister.” Det är på pricken vad det handlar om, man kallar sina motståndare rasister.

Demonstrationen i maj i Rågsved blev en slags peak för rasismmoralpaniken. Flera av mina gamla vänsterpolare, sjuttiotalets bokstavsbarn (ni vet KFMLRSTUVX…) slöt upp och hojtade sina ramsor. De kände igen sig. Kampen mot rasismen och kampen mot kapitalismen, det var ju nästan tvillingar och båda började på samma bokstav (k som i kamp). Sedan blev det kraftfulla efterdyningar. Segerns sötma måste ju idisslas och avnjutas!

Själv tyckte jag det var mest egendomligt. Det är svårt att ta till sig Sveriges som ett land genomsyrat av rasism. Och det där snacket om nazism och fascism, det är ju bara mobbningsetiketter som klistras på dem som inte vill rusa med i moralpaniksflocken. Hur många människor definierar sig själva som fascister och nazister i Sverige i dag? Hur många uppfyller kriterierna, om man nu vill ställa upp exempelvis fem sådana för respektive grupp? Får man ihop tillräckligt många svenska nazister för att fylla en ordinär biosalong så har man jobbat bra. Och fascisterna? Dom kan man nog pressa in i en enrummare på Södermalm (inte den rymligaste sorten). Vår tids farliga ideologier är kommunismen (fortfarande) och islam (ännu farligare). Men här ligger opinionsbildarna lågt, alldeles väldans lågt. Det känns tryggare att kraftfullt ta avstånd från döende ideologier.

Det finns emellertid ett antal tecken i tiden som visar att rasismmoralpaniken är inne på upploppet. Ett av dem läste jag i byggnadsarbetaren. Den ilskna texten har visserligen nästan ett år på nacken, men den var nog lite före sin tid. Olle Ljungbeck skriver under rubriken ”Masspsykos om rasism”:

Det som nu pågår i Sverige där politiker och media triggar människor att gå ut på gator och torg för ett förment hot om att rasister och nazister är på väg att ta över samhället, är inget annat än förnuftets kollaps. Hitler skulle varit enormt avundsjuk över att kunna skapa en sådan masshysteri av något, som har en så ringa grad av substans.

Ett annat tecken på att rasismen är en moralpanik på väg in i absurditeter är ”de rasifierade”. Jag har skrivit om dem i ett tidigare blogginlägg (Finns raser?), så jag tänker inte upprepa mig. Gunnar och jag har också skrivit om dem i ”Invandring och mörkläggning II”. De rasifierade och vithetshatarna har löpt linan ut och hamnat i ett patologiskt stadium av kampen mot rasismen.

Därmed skjuts ett bredare medborgerligt engagemanget i sank. Det liknar Fi:s misslyckande med att nå ut till potentiella väljare när de satsade på de extrema HBTQ-feministerna. Inte vill man hamna i ett dåligt sällskap bara för att man tycker illa om rasism. De ivrigaste sappörerna gräver säkert vidare, men vem bryr sig?

Min hypotes är att inom ett år har rasismmoralpaniken tömts på sitt mobiliserande innehåll. Inte så att företrädarna kommer att be om ursäkt för sitt folkförakt. Inte heller spelar dissidenternas kritik någon större roll. Paradigmet har helt enkelt haft sin tid och någon mer dramatik kommer knappast att infinna sig.

Vad kommer moralpaniken att gälla nästa gång? Vilken grop ska grävas? Kanske någon bloggläsare har ett förslag?

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.