Snittblomma

En liten vardagshändelse bland många: jag befinner mig i Skärholmen, där jag bor. En stor skolbuss kör plötsligt ut framför min bil. Barnen som sitter i den verkar alla vara mörkhyade. Jag lägger mig i kölvattnet och ser hur den plockar upp flera barn, som också är mörka i huden. Sammanlagt handlar det om ett tjugotal.

Min stereotyp av svarta ungar som skjutsas i skolbuss är hämtad från Little Rock i den amerikanska södern för något halvsekel sedan, när gula bussar körde svarta barn till vita skolor, som en inbrytning i ett segregerat och rasistiskt samhälle. Men här är sammanhanget närmast motsatt. De här barnens föräldrar ratar den slumpmässiga mix som den kommunala skolan erbjuder. De vill ha någonting annat. Vad?

Antingen handlar det om att hålla ihop i en värld som är svår att klara av på egen hand, och då gäller det också för barnen. Eller också är detta ett antal individuella projekt, där barnen skall ges chansen till ett liv på solsidan. Hursomhelst, bussen är på väg till en friskola med sin dyrbara last av framtidslöften. En bild formas som är laddad med någonting förbjudet: de diskriminerades egna och frivilligt valda bidrag till ett segregerat Sverige.

Ytterligare ett exempel på samma tema: barnläkaren Salomon Schulman skrev för länge sedan en krönika i Dagens Nyheter med rubriken ”Inte ska väl ens lilla pyre tala tenstasvenska?” Han skissar fram en upplyst och kosmopolitisk medelklass som han själv både gillar och tillhör. Den är emellertid inte särskilt kosmopolitisk när det gäller de egna barnen. Den vill inte ha sina ungar på dagis tillsammans med barn från andra håll i världen. För vad har lille Sebastian och Emma gemensamt med kurder, turkiska ungar och glin från Somalia?

I rollen som barnläkare brukar Schulman hålla tillbaka sina åsikter och råda föräldrarna neutralt. De ska göra det val som passar bäst för såväl dem själva som för barnen. Men det hade inte spelat så stor roll vad han svarat. Föräldrar som har ett alternativ sätter inte sina ungar på ett blandat dagis.

Detta snapshot från en barnläkares praktik illustrerar hur mångkultur kan fungera utmärkt väl på ett principiellt plan och under semestern, men inte i vardagen. Som Dogge i Latin Kings lakoniskt konstaterat om svenskarna och det mångkulturella samhället: ”De vill ha det men inte leva i det.” Tango och magdans är OK, men att umgås med dess utövare mellan kulturfestivalerna är inte alltid lika lockande för alla.

Sociologen Zygmunt Bauman har pekat ut denna form av tolerans över etniska gränser som ett slags likgiltighet, praktiserad av en välutbildad och urban medelklass som aldrig skulle drömma om att formulera några trångsynt rasistiska värderingar. Egentligen struntar dess medlemmar såväl i vilka ”de andra” är som vilka slags liv de lever, så länge det inte finns några krav på att blanda sig på riktigt, att ingå i gemensamma sociala sammanhang.

Det finns tusen och ett exempel på hur människor som delar vardag sorterar sig, alltifrån den utmärkt väl integrerade muslimska lärare, som ändå avstår från att följa med på en vanlig svensk skolresa, eftersom det blir besvärligt att under en så total samvaro diskret sköta sitt religiösa liv, till skolflickor från traditionella etniska grupper, som inte vill umgås med svenska tjejer därför att de blir generade av alla svordomar, sexistiska skämt och anspelningar.

Det är i sanning en ödets ironi att Sverige, som för att integrera invandrarna gjort en mer påkostad satsning i förhållande till invånarantalet än något annat land i världen, inte ens har lyckats ”lite grann”. Som OECD konstaterat är Sverige är ett av västvärldens mest segregerade länder.

De mångkulturella projekt som pågått i decennier har misslyckats. Frågan är om politikerna och samhällsdebattörerna förstår varför.

Den dominerande förklaringsmodellen säger att det segregerade Sverige är resultatet av rasism – någonting som kan fostras, disciplineras och upplysas bort. Som vanligt handlar det om att hoppa över förklaringen och gå direkt på moraliserandet.

Det vi ser är hur det skär sig mellan ett ideologiskt projekttänkande och en vardag som inte fungerar som ett projekt utan efter sina egna premisser. För att säga det enkelt och tydligt: Huvudregeln är att medborgare av alla de slag håller sig till sin egen sort och vill inte alls blanda sig med ”de andra”. Därför bygger de upp strategier för att slippa att integreras. När den vackra tanken på ett mångkulturellt samhälle skall lämna ideologiernas värld och överleva alldeles av sig själv, så är den ungefär lika livskraftig som en snittblomma.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.