Integrationsprocessen

Så där! Nu sitter professorskräklan och doktorsmitran på plats. Föreläsningen får lov att börja med en ilsken och föraktfull tillrättavisning av alla dessa forskare, jurister, journalister och andra opinionsbildare som anser att rasism är ett begrepp som förklarar konflikterna mellan svenskar och invandrare. Rasism är ett helt värdelöst begrepp att arbeta med. Det förklarar ingenting utan duger enbart till att skuldbelägga. Bort med det! Tänk er att ni tar hem en elektriker som ska fixa tvättmaskinen som slutat fungera och han ropar ett ilsket FY åt maskinen. Korkat, eller hur?
Om man alls ska förstå någonting så måste man ha en verktygslåda med neutralt deskriptiva och analyserande begrepp.

Om vi börjar med den integration, som enligt svensk kremlologi hamnat i invandringspolitikdiskussionens (puh!) fokus efter valet, så vet de flesta av dem som ivrar för att integrationsprocessen ska fungera inte vad de talar om. Integration är bara ett sådant där bra och godkänt begrepp. Får man inte tala om exempelvis volymer eller massinvandring så kan man alltid tala om integration. Säker mark.

Nu börjar föreläsningen:

Det som kallas för integrationsprocessen borde mer rätteligen kallas för anpassnings- eller assimilationsprocessen, eftersom integration är det andra av tre stadier. Det första är ackulturation eller funktionell anpassning. När vi säger att en individ befinner sig på detta stadium så menar vi att han eller hon nödtorftigt anpassat sig till sitt nya hemland. Gäller det Sverige så har man har lärt sig att handla i en svensk ICA-butik, att man har rätt att gå rätt ut i trafiken bara det finns ett övergångsställe, att det ska vara tyst i lägenheten vid en viss tidpunkt, att sopor bara får dumpas på angivet ställe etc. Det här är en oproblematisk anpassning, i den meningen att den också gäller för de som är födda och uppvuxna på det ställe där nykomlingen hamnat. Det finns en mängd saker vi alla måste göra, vare sig vi gillar det eller inte. Vi måste vakna upp varje morgon, gå till skolan eller till jobbet, förrätta våra behov på utvalda ställen, betala skatt och stanna vid röda stoppljus. Man skulle kunna säga att denna nivå är själva samhället, som det i vardagslivet uttrycks via sina medlemmar.

Det känns inte som denna funktionella anpassning hotar den personliga identiteten. Vi upplever den inte som identitetsförändrande. Ingen stannar upp på ett övergångsställe och börja fundera på hur detta övergatantraskande förändrar den egna personligheten. Emellertid, utan att vi riktigt förstår vad som händer leder ett reguljärt vardagsliv, om det bara får pågå, till nästa stadium, dvs. till integration. Som integrerad är man en del av helheten – om liknelsen tillåts – en av sockerbitarna i en sockerskål. Avskild men ändå med i helheten. Psykiskt sett är detta ett besvärligt stadium därför att integrerad betyder att den egna identiteten blir ifrågasatt. Vem är jag egentligen? Man kan behöva markera sin etniska identitet, eller man kanske bestämmer sig för att bli mera svensk än någon annan, om det nu handlar om att man är invandrare i Sverige. Vad man gör kan variera men på något sätt måste man ta ställning. Exemplifierar vi med svenskar i USA så blir de som integrerade svenskamerikaner, vilket är något annat än att vara svensk i USA (ackulturerad) och amerikan i USA (assimilerad).

Det tredje steget är assimilation, vilket är lika med ett identitetsbyte. Om man som integrerad är en sockerbit i en sockerskål så är man som assimilerad lik en droppe vatten i ett vattenglas. Assimilationen sker i två steg. Det första är att man säger ”nu är jag svensk” och är känslomässigt förankrad i detta konstaterande (så funkar det förstås inte utan bytet sker vid ett generationsskifte) Det andra och sista steget är att bli accepterad som svensk. Det betyder att hela frågan är avförd från agendan. Det är ingen som längre frågar ”Var kommer du ifrån?”

Här finns ett rasistiskt inslag, men inte nödvändigtvis som en moralisk kvalitet utan bara som något som syns. Är man exempelvis adoptivbarn från Korea och aldrig satt sin fot där, så får man ändå antagligen finna sig i att emellanåt få frågan varifrån man kommer. Det kan givetvis vara ett avståndstagande men överlägset vanligast är att den frågande bara vill ha en förklaring till avvikelsen i utseendet.

Att vara assimilerad är inte problematiskt, lika lite som att vara ackulturerad. Det för individen potentiellt problematiska stadiet är att vara integrerad.

Samhälleligt sett förhåller det sig något annorlunda. Om vi talar om grupper, så är de som bara är ackulturerade alltför långt utanför samhällsgemenskapen. Det medför risk för konflikter, i synnerhet mellan dem och majoritetsbefolkningen. Men, och det här har integrationsförespråkarna vanligen inte förstått, det gäller också för integrerade grupper.

För nationella minoriteter är integration som politisk målsättning den enda anständiga politiken. För samhället som helhet är det emellertid en ”dumsnäll” och samtidigt farlig politik. Ett samhälle med en assimilerad och enhetlig befolkning är ett starkt samhälle i relation till andra samhällen. Det är också ett samhälle där tilliten är hög därför att människor begriper sig på varandra. Vidare är det ett samhälle med lägre brottslighet, därför att det moraliska ansvarstagandet blir inte uppsplittrat på grupper med intern solidaritet/extern exploatering.

Nu menar jag inte att myndigheter i Sverige aktivt ska ägna sig åt att assimilera nykomlingar. Min uppfattning är att svensk politik tränger alldeles för långt in i medborgarnas liv. (se det jag skrivit om statsindividualism i ett tidigare blogginlägg). Det jag menar är att politikerna ska veta att en assimilerad befolkning är att föredra framför en integrerad och att denna insikt ligger som grund för många olika slags politiska beslut.

Som den beskrivs ovan är ovanstående process mycket svår att stoppa upp. Efter tre generationer så är såväl individer som grupper assimilerade in i majoriteten. Det är också en process som är svår att skynda på. Första generationen byter inte identitet utan identitetsbytet sker vid ett generationsskifte. Man konstaterar till exempel att ”bara för att pappa är från Turkiet så gör det ju inte mig till turk. Jag är ju född här och måste jag säga vem jag är så är jag nog mera svensk än turk”. Ungefär. Allmänt gäller att individer inte byter etnisk tillhörighet som en viljeakt.

Nu ska jag fortsätta med att exemplifiera ovanstående bild, och då blir resonemanget antagligen mer intressant.

Såväl majoritet som minoriteter ser anpassningsprocessen som ett hot. En intressant fråga, som jag här inte går närmare in på, blir hur vissa kommuner är skickliga på att skydda sina revir, medan andra inte klarar av det. Hur bär de sig åt? Åter andra nappar på ekonomiskt generösa erbjudanden från staten och fyller på kommunen med nykomlingar. Detta får konsekvenser för invånarna som inte alltid gillar denna förändring. Och andra släpper in så många nykomlingar att dessa blir i majoritet. Vilka blir konsekvenserna då? Det finns med andra ord ett helt spektrum av förhållningssätt som det går att bedriva värdefull empirisk forskning på.

Den fråga som här upptar mig är vad som krävs av de minoriteter som kommer till Sverige för att de inte ska assimileras. Hur ska de lyckas med att bygga upp en diaspora som inte bara klarar sig över en eller två generationer utan är beständig? Hur försvarar man sig? Det är en fråga som jag ska återkomma till på lite olika sätt. Här tänkte jag nöja mig med två exempel på hur svårt det är att få stopp på anpassningsprocessen. Det första gäller en grupp där vi sitter med facit. Det andra en grupp som har bättre förutsättningar att bygga upp en diaspora i Sverige.

Under andra världskrigets slutår flydde ungefär trettiotusen estländare till Sverige. Som helhet var det en mycket blandad befolkning. Här fanns intellektuella och politiskt aktiva samt en mängd yrken representerade. Det fanns också ledare från industrin liksom parlamentsledamoter, journalister, författare, konstnärer, präster etc. De var naturligtvis inte något representativt urval av Estlands befolkning men de hade mycket goda förutsättningar för att kunna hålla samman i diasporan. Det fanns i den estniska gemenskapen en intelligentia som ansåg att det inte var Sverige utan Estland som var deras framtidsland, det förlorade hemland till vilket de snart skulle återvända.

När estländarna anlände till Sverige placerades de i flyktingläger, där de kunde lära känna varandra och lägga grunden för enighet och organisationsliv. De startade till exempel skolor redan under lägertiden. Därefter spreds de ut i Sverige men de fick av arbetsmarknadsskäl inte bosätta sig i Stockholm och Göteborg. De sökte sig istället till industriorter som Borås, Eskilstuna, Norrköping och Hälsingborg.

Jämfört med dagens flyktinggrupper var situationen trots denna restriktion gynnsam och estländarna lyckades bygga upp en imponerande exilgemenskap. Sveriges ärkebiskop stödde den estniska kyrkan, som fick en flygande start. Till en del berodde det på att bland flyktingarna fanns Estlands siste biskop. Så gott som omedelbart drogs också två viktiga verksamheter igång, den estniskspråkiga skolan och ungdomsverksamheten. I Sigtuna startades ett internatgymnasium, som hade till uppgift att föra de två kullar av gymnasister, som inte hunnit fullborda sina studier i Estland, fram till studentexamen. Scoutrörelsen kompletterade skolan och var mycket aktiv. 1956 hade estniska scoutkårer omkring tolvhundra medlemmar.

1947 bildades det Estniska Nationalrådet (ENC), som var en politisk organisation som hade som sin främsta uppgift att förhindra kommunismens vidare spridning. Under sin första tioårsperiod sände ENC mer än 700.000 brev innehållande antikommunistisk propaganda till människor runt om i Skandinavien. De formulerade appeller för Estlands frigörelse, som skrevs under av svenska politiker och kulturpersonligheter. Antagligen är detta den mest kraftfulla demonstration som i Skandinavien gjorts mot kommunismen.

Estländarna byggde också upp ett slags skuggriksdag med valda ombud i Sverige, esternas representation. De anordnade val, där alla ester som fyllt 18 år och var bosatta i Sverige hade rösträtt. Estländarna hade egna studentkårer, ett eget vetenskapligt institut och en egen författarförening där författarna var mycket produktiva.

För att förstå hur det var möjligt för esterna att bygga upp en egen samhällsstruktur i Sverige kan situationen sammanfattas i ett antal punkter:

  1. Det fanns en stark nationalism bland de ester som valde att fly till Sverige.
  2. De hade kommit till Sverige ungefär samtidigt och av samma orsaker.
  3. Det fanns en stark vilja att bekämpa ockupationen och kommunismen. För den kampen behövdes organisationer.
  4. De människor som kom till Sverige var unga och hade redan genom beslutet att lämna Estland dokumenterat en förmåga att omsätta sina önskningar i handling.
  5. Det fanns expertis när det gällde att bygga upp en exilorganisation.
  6. Uppsamlingslägren gjorde att man hade möjlighet att under den tid då bitterheten var som störst dra upp riktlinjerna för kommande organisationsarbete.
  7. Det fanns förståelse för esternas kamp på det humanitära om än inte på det politiska planet i Sverige. De förmådde därför engagera många betydande svenskar för sin sak.
  8. Esterna planerade att återvända. Därför gällde det att hålla den estniska folktanken vid liv och förbereda ett maktskifte i Estland.

Nästan alla estniska flyktingar i Sverige sökte och erhöll svenskt medborgarskap och för de yngre generationerna kom svenskan att ersätta estniskan som första och viktigaste språk. Den äldre generationens behov av att vårda det egna kulturarvet gick inte att föra över till de yngsta. De förmådde inte att uppleva smärtan i att förlora ett hemland som de aldrig sett eller endast besökt som turister.

Det är till och med så, att svenskesternas framgångsrika organisation kan ha haft motsatt effekt. Istället för att bevara det estniska, så har den underlättat deras anpassning till svenska förhållanden. Den slutsats som man kan dra med avseende på möjligheten att upprätta en mer permanent diasporisk gemenskap är att det räcker inte med extremt goda förutsättningar och kunnigt bedrivet organisationsarbete för att ett folk i diaspora ska kunna samtidigt bestå och leva utspridd inom ett annat folks domäner. För den första generationen är det egentligen inget val utan en självklarhet, för den andra generationen är det svårare och för den tredje vanligen inte längre någon primär angelägenhet.

1991 erövrade Estland sin frihet utan något blodbad. I dag har Estland som bekant tagit ytterligare ett steg bort från det gamla Sovjet och blivit medlem i EU. Välståndet stiger. Visst finns det exilester som i och med frigörelsen återvänt från Sverige och tagit med sig värdefulla kunskaper om demokrati och marknadsekonomi. För en majoritet av svenskesterna är det ändå så att den estniska gemenskapen i Sverige blivit till ett slags yttre grannlåt. När ytterligare en generation växer upp finns fortfarande markeringar av den estniska gemenskapen, ett vackert hölje som omger en assimilerad kärna.

Nu en helt annan grupp, somalier. De första kom redan på 1960-talet. De tillhörde en somalisk elit, var vanligen tvåspråkiga och talade engelska eller italienska som andra språk. Många av dem behärskade också arabiska. Det kom också ett mindre antal somalier under 1970-talet, som politiska flyktingar. Under 1990-talet gäller helt andra siffror. Då flydde ungefär 17.000 somalier till Sverige. De som fick asyl var dock inte fler än drygt 700. Nästan alla av dessa asyler beviljades under åren 1990-92. Skälet var emellertid inte att det blivit bättre i Somalia efter 1992 utan en så hård politisk skärpning, att det i praktiken blev omöjligt för somalier att erhålla asyl. Den största posten blev istället anhöriginvandringen, med drygt niotusen somalier. Till en början var flertalet anhöriga till flyktingar men med tiden har gruppen ”anhöriga till anhöriga” kommit att överväga. De som har fått stanna av humanitära skäl är den näst största gruppen. Många av dem har kommit på egen hand, ofta med hjälp av flyktingsmugglare. Här finns också ett antal barn, som skickats till Sverige av sina föräldrar eller andra anhöriga. Majoriteten av somalierna är under trettio år.

Till skillnad från många andra afrikanska länder är Somalias befolkning etniskt och religiöst enhetlig. I stort sett alla invånare är somalier, muslimer och talar somaliska. Fredsforskaren Jan Öberg arbetade i Somalia 1977-81. Han skriver:

Somalia var en samtalets kultur; ett skriftspråk hade just införts under Siad Barres första år av visionär (sedan sorgligt diktatorisk) statsledning. Somalierna träffades på marknaderna med sin boskap och sina kameler, berättade historier och nyheter och reciterade poesi medan de drack sött kanel-te och tuggade khat. På så sätt, och tack vare släkt- och klanstrukturer, visste alla 3,5 miljoner somalier allt om varandra. Och dygnet om lyssnade de på BBC:s Somalia-sektion ty alla hade en liten transistorradio. (Jan Öberg: Terrorbekämpning: Somalia har kopplats ned. Helsingfors Dagblad 31/12 2001).

I slutet av november 2005 skriver journalisten Per Brinkemo i Svenska Dagbladet om hur somaliska barn sänds tillbaka till Somalia för att få ”rätt uppfostran”. Det är en fråga han hanterat i flera sammanhang och är väl förtrogen med. Ett av dessa tillbakaskickade barn berättar för Brinkemo efter att ha återvänt till Sverige hur hans mamma instruerade honom att inte umgås med svenskarna och inte bete sig som svenskar. Hon ville att hennes son skulle arbeta hårt och utbilda sig, men absolut inte bli svensk. Svenskarna uppfattades som totalt omoraliska. De har helt fria sexuella relationer, de ägnar sig åt partnerbyte och dricker sprit. Man riskerar att bli likadan om man umgås med dem.

Med ett svenskt perspektiv är det svårt att förstå att människor som flytt till Sverige från ett av jordens farligaste, fattigaste och mest outvecklade länder, inte tycker att Sverige duger, när det gäller att uppfostra deras barn. Tanken med att skicka dem till en koranskola i Somalia är att de skall lära sig veta hut och bli goda muslimer. Eftersom en del föräldrar inte tar ett särskilt långt gående ansvar för sina barn när de väl befinner sig i Somalia, kan man anta att det också handlar om familjens och släktens anseende här i Sverige. Det är helt enkelt vanhedrande för föräldrarna att misslyckas med sina barns uppfostran.

För svenska föräldrar är det inte särskilt uppseendeväckande att de i tonåren förlorar kontrollen över sina barn. Att barnen frigör sig är i stort sett ”normalt”. I hederskulturer är detta emellertid mycket alarmerande. När somaliska föräldrar är rädda för att deras barn försvenskas, betyder det inte i första hand att de anpassar sig till ett modernt liv, utan det handlar om ett av den storskaliga och invandrartäta förortens största problem, att barnen dras in i en ”blattetillvaro”. Barnen tycker inte att föräldrarna har rätt att bestämma över dem, de kommer inte hem i tid på kvällarna, de missköter skolan och kan också hamna i kriminalitet och rent allmänt dåligt leverne. För föräldrar som kommer från en mycket auktoritär kultur, där de själva aldrig ens skulle ha drömt om att sätta sig upp mot sina föräldrar är detta mycket svårt att ta.

Hur somalierna ser på barnuppfostran i sitt nya hemland är bara ett av många exempel som belyser hur olika minoriteter bygger upp motståndet mot att assimileras. Ser vi till internationell forskning finns här en hel del att hämta som är av intresse för svenska förhållanden, i synnerhet den forskning som tar avspark just i begreppet diaspora.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.