Sviddelutterna

Långt upp i högan nord finns det ett land vars förkunnelse lyder:

Alla ni stackars elända människor som lever era miserabla liv i illa fungerande, korrupta och krigsdrabbade skitländer, ni är välkomna till vårt avancerade och välfungerande välfärdssamhälle. Här rullar livet på lika bra som en Saab. Nej vänta … inte Saab, de gjorde ju konkurs, men en Volvo! Om ni är rädda för att inte platsa så betänk att ju sämre ni och era hemländer lyckats, desto större är chansen att vi släpper in er. Svaghet är vår affärsidé! Sedan, vi vill ju gärna att ni, åtminstone på lite sikt, skaffar er ett arbete och försörjer er själva, men det är möjligt att det inte går så bra, på grund av den arbetslöshet som råder. Även om ni råkar vara analfabeter nedsjunkna i djup religiositet och därför helt oanställningsbara, så kan ni ändå räkna med att få en bostad, mat på bordet och att vi försörjer er och era barn. Det gäller förresten för andra anhöriga också, vars närvaro ni behöver för att trivas med era liv. Skicka efter dem så ska det nog fixa sig för dem också.

Det är både socker och björnbärssylt på grädden! Det vi erbjuder er handlar inte bara om överlevnad. Nej, ni kommer att bli materiellt välutrustade och bidragen är generöst tilltagna. Utmärkta kläder, glasögon, kastruller och en ny platteve ingår i basutbudet. Sådant behöver ni inte spara ihop till själva. Med lite planering kan ni säkert komplettera med såväl bil som laptop och mobiltelefon. Ni kan nog unna er en och annan semester i det förlorade hemlandet också. Er välfärdsnivå blir väl inte så märkvärdig efter landets egen bedömningsmall, men jämfört med hur ni har det nu, liksom med hur ytterligare 90 procent av världens befolkning har det, så vankas det superduperlyx.

Många av dem som kunde tänka sig att nappa frågade vad det var de inte fick veta. De hade läst i amerikansk managementlitteratur att det fanns inga fria luncher. Skulle de förvandlas till slavar, skulle de bli utsatta för trafficking, användas som organbanker, behöva jobba inom äldrevården eller vad var det för djävulskap som väntade dem som svarade på lockropen?

Nopidopi, svarade det norröna landet.

Vi gör detta enbart av godhet. Här blir det inte bara lunch utan också frukost, middag och en liten rackabajsare eller, förlåt, lite khat eller en joint framåt natten, utan krav på motprestationer. Det finns ingen dold agenda! Vi gör detta därför att vi vill vara ett föredöme här i världen. Vi vill vara en humanitär stormakt! Och så är vi helt enkelt goda! Ja, mer än så, vi är till och med godeligoda!! Just nu finns det visserligen varken bostäder eller jobb åt er, men det fixar vi. Lätt som en plätt gör vi en multikulturell omelett …

Ja, eller nåt. Det blir lite blajigt ibland därför att landets politiker har för vana att ersätta tankeverksamheten med fraseologi. Men vad gör det när fraserna är så härligt goda, när syftet är gott?

Så bra, utbrast ett stort antal potentiella asylanter. Allt fler reste till landet i norr. Flera tusen i veckan. Ännu flera tusen nästa vecka, och nästa och nästa! Alla flydde inte från krig och elände. En del kom från andra europeiska länder där de levde under mer osäkra förhållanden. Vem vill inte ha det bättre här i världen? De slängde sina pass när de kom till landets gräns, annars skulle de bli tillbakaskickade till det europeiska land de kom ifrån. Inte därför att de var ovälkomna, nej då, utan bara för att regelverket såg ut på det sättet. Andra hade hört att kom man från Syrien så kunde man vara säker på att bli insläppt, eftersom Syrien ansågs vara helvetet på jorden. Så en och annan som lämnade Syrien för flera år sedan skyndade också till godhetslandet i norr. De slängde också sina identitetshandlingar. Välrakade unga män blev som barn på nytt och då var de alldeles särskilt välkomna. Åter andra var helt enkelt banditer som insåg att det fanns väldiga möjligheter i det stora och glest befolkade landet i norr. De gjorde som så många andra, slängde … ni vet vad.

Hej och hå, åtskilliga arbetstillfällen blev det för migrationshandläggare och det gick alldeles förfärligt väldigt bra med asylhanteringen. Många fick komma in i det nya landet, väldigt många. Och det visade sig vara sant med både bostäder och trygghet. Jobb? Nej, inte ännu men om kanske tolv år eller så – det hade landets statistiker räknat ut. Bostäder, ja det fick ju bli flyktingförläggningar men de kunde vara alldeles väldigt bra. Det fanns både slott och herresäten tillgängliga.

Nu var det tyvärr så att det nordliga landet visst hade en dold agenda. Den var så dold att inte ens de själva kände till den. Makthavarna där förväntade sig att alla dessa nykomlingar skulle göra sig av med sina identiteter på samma sätt som de gjorde med sina identitetshandlingar. På dem väntade livets verkliga vinstlott, de skulle få bli sviddelutter.

Ja, nu har jag avslöjat att det nordliga landet är Sviddeluttien och om man kan få bli sviddelutt, så finns det inget finare i denna världen! Detta betraktade inte sviddelutterna som någon dold agenda. Sviddeluttien var nämligen ett mångkulturellt samhälle. Om man integrerades så blev man mångkulturell. Vad det nu än var, så lyckades det naturligtvis inte. Asylanterna vägrade att bli mångkulturella sviddelutter.

Nu inträffade något mycket egendomligt. Sviddelutterna blev nämligen inte alls arga på asylanterna, trots att dessa satte sig på bakhasorna. Inte heller var det något fel på det mångkulturella integrationssviddeluttsprojektet. Nej för helvete!

Misslyckandet berodde på att Sviddeluttien, denna humanitära stormakt, var helt genomsyrat av främlingsfientlighet. Trots all godhet verkade det i Sviddeluttien finnas människor som var så stygga mot nykomlingarna att dessa blev lessna. Styggingarna ville inte betala nykomlingarnas uppehälle. De tyckte att Sviddeluttien var deras land. De var till och med så trångsynta att de tyckte illa om en bland asylanterna vanlig religion. Kort sagt var de sjuka bakom sina låga pannor. De förstod inte att alla människor har samma värde. De tyckte inte att Hitler och Moder Theresa var av samma skrot och korn. Logiken hackade till där men slutsatsen var ändå tveklös: Dessa värdegrundsdefekta sviddelutter var främlingsfientliga. De var rasister!

Hur skulle kampen föras så att alla nykomlingar kunde få förmånen att bli mångkulturella sviddelutter? Att asylanterna ville bli svidelutter var helt självklart! Vem vill inte bli sviddelutt här i världen?

Som väl var gällde den farliga rasismen inte alla medborgare. Nej, de godeligoda sviddelutterna satt fortfarande vid köttgrytorna och mediemaskinerna. Men de där andra sviddelutterna, de onda svinsvidelutterna! Här gällde det att rycka ut med överhetens tukt och förmaning. I en humanitär stormakt finns det absolut inte någon plats för rasism och främlingsfientlighet. Därför måste asylanterna lära svidelutterna hur man skulle vara mångkulturell så att svidelutterna själva integrerades i Sviddelutien. Det tyckte i alla fall de allra godaste av svidelutterna.

Det diskuterades bland elitsviddelutterna och man var helt och fullständigt överens. Viktigast av allt var att inte släppa fram dem till köttgrytorna. Och absolut inte till mediemaskinerna! Men vad kunde man göra mer?

Man kunde dra igång väldiga kampanjer och det gjorde man. Några marscherade runt i de större städerna och skanderade ”Avskum – mördare!” om och om igen. Det var lite oklart vilka de riktade sig mot men flera av deltagarna vittnade om att det kändes khatarsiskt och mycket bra. Andra föredrog den härligt inkluderande:

Ropen skalla
Sviddeluttien åt alla
Jalla Jalla Jalla!

och några dialogsoldater (de hade inte ens slangbellor) började sina konferenser med en kort postkolonial bön:

Vi har inga vapen i högan nord
Nu gäller bara goda ord
Snickelisnack kvack kvack!

När dessa massiva insatser för att optimera landets godhet inte verkade hjälpa, funderade opinionsbildarföreningens medlemmar ett tag på om det helt enkelt gick att slå ihjäl de främlingsfientliga. Det röstades ner tämligen omgående därför att det skulle nagga på den humanitära stormaktens trovärdighet. Dessutom kunde en och annan av nykomlingarna bli rädd och orolig. De var ju så sköra och ömtåliga, dessa stackars Sviddeluttiens asylanter. Det bestämdes därför att om någon sa något dumt till dem, så måste det beivras. En diskrimineringsombudsman fick det bli. Det passade bra, eftersom Sviddeluttien var berömt för sina ombudsmän.

Nykomlingarna fortsatte att komma i tusental. Ropen fortsatte att skalla. Kampanjerna fortsatte. Alla köttgrytesviddelutter och mediesmaskinssviddelutter var ense om att nu när motvinden hårdnade och de onda sviddelutterna växte i antal, så gällde det att hålla stånd, inte vika ner sig. Aldrig skulle man väl dagtinga med humanismen, dra ner näsan ur vädret och bli lika egoistiska som makthavarna var i alla andra av världens länder. Så nerför bar det i den branta välfärdsbacken. Huj vad det gick!

En dag kom man fram till en korsväg. Välfärdsvägen gick åt ett håll, Godhetsvägen åt ett annat. Vad som dolde sig bakom kröken för de båda vägarna gick inte att veta. Ledde välfärdsvägen verkligen tillbaka till Välfärdssviddeluttien? Eller väntade bara skatter, en gigantisk asylantförsörjningsbörda och just inget mer för pengarna? Och godhetsvägen? Gömde sig ett stup eller kanske en oändlig kåkstad där bortom kröken?

Kära bloggläsare, om ni har uthärdat denna tramsiga text fram till det obönhörliga slutet. Vilken väg blir valet?

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.