Gränsbevarande mekanismer

En etnisk minoritet som lever inom en majoritets domäner kommer att assimileras under en period av tre generationer, om den inte sätter upp något försvar. Det kan exemplifieras med de estländare som jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Ungefär: ”Bara för att farfar kom från Estland, så gör det mig inte till en estländare utan jag och mina föräldrar är ju födda i Sverige. Alltså är vi svenskar.”

För att denna assimilation inte ska inträffa så måste minst en av två grundförutsättningar föreligga.

Den första är att man har en direkt fördel av att stanna kvar i minoritetsskapet. Så länge exempelvis renskötande samer finner verksamheten lönsam och har kvar sitt privilegium att slippa konkurrens om renskötseln, finns det ingen anledning för dem att assimileras in i den svenska majoriteten. På samma sätt kan man säga att den som i Finland föds in i den svenskspråkiga borgerliga helsingforseliten inte heller ser någon anledning att assimileras. Däremot kan det vara strategiskt riktigt att förneka sin elitstatus, vilket man kan göra genom att peka på att majoriteten av finlandssvenskarna – de som finns på Åland och i resten av skärgården, liksom de svenskspråkiga i Österbotten – inte på något sätt utgör en elit eller har några privilegier. De är tvärtom en tidvis rätt hårt ansatt minoritet. Ser man till finlandssvenskarna som helhet så utgör folkgruppen således inte någon elit. Det kan tilläggas att de som utgör en majoritet på sitt eget territorium geopolitiskt inte utgör någon minoritet. De lever inte på majoritetens domäner varför det är skillnad mellan finlandssvenskar i Helsingfors och finlandssvenskar i Österbotten.

Den andra och alternativa grundförutsättningen är att minoriteten tidigare i sin historia varit så illa hanterad och hårt ansatt att de som tillhör den har varit tvungna att bygga upp ett försvar i form av olika strategier gentemot majoriteten. Många grupper i historien har misslyckats med detta och assimilerats eller helt enkelt utrotats. Men det gäller som sagt inte alla. I dag är det dessutom lättare än någonsin att bevara sin minoritetsstatus. Modern kommunikationsteknologi möjliggör för en minoritet att upprätthålla kontakten och därmed identiteten på flera olika sätt. Jag utvecklar inte detta tema, därför att alla torde veta vad jag talar om: snabba och direkta kontakter via telefon, sms och mail. Teve med parabolantenner som ett fönster in i såväl moderkulturens som andra diasporiska minoritetsgruppers vardagsverkligheter, billigt flyg som gör att man kan åka hem och ”tanka” identitetsförstärkningar.

Som en konsekvens kan vi räkna med en starkare samhällelig fragmentering i framtiden. Sverige härbärgerar ett växande antal diasporiska grupper som inte vill assimileras. Att skylla detta på majoritetens rasism är att dra en helt felaktig slutsats. Det som (sant eller falskt) kallas för rasism kan ses som majoritetens gränsbevarande mekanism och den kan vara på frammarsch eller försvagas, men det spelar inte så stor roll, eftersom de diasporiska grupperna inte är intresserade av att assimileras. De nöjer sig med att vara ackulturerade – de kan sträcka sig till integration men längre vill de absolut inte gå. (Se mitt tidigare avsnitt här på bloggen: ”Integrationsprocessen”).

För diasporiska grupper/etniska minoriteter som vill bevara sig inom en majoritets domäner inte bara en, två eller tre generationer utan ”för alltid” gäller således elitstatus eller att de varit utsatta för ett så hårt förtryck att de fått lära sig hur de ska hantera majoriteten för att klara sin överlevnad. Redan här bör det markeras att för båda slagen av grupperingar gäller att de internt odlar uppfattningen att de är utvalda och överlägsna majoriteten. Om vi tar de båda folkgrupper som jag tänker exemplifiera med nedan, så är det inte så svårt att förstå att judar kan känna sig utvalda och överlägsna. Svårare är det att förstå att det också gäller för romer. I majoritetens ögon befinner de sig ju på botten. I sina egna ögon – och det är inte oberättigat – är de smartare än gadjo. De berättar gärna historier för varandra om hur de lyckats dra gadjo vid näsan.

Varför är det så viktigt med överlägsenhet, att känna sig utvald? Svaret är att identitetsbyten sker i generationsskiften och kan man inte övertyga sina barn om att de är bättre att vara jude eller rom (exempelvis), så riskerar man att barnen överger sina föräldrar och deras kultur och istället söker medlemskap i majoritetskulturen. De smiter in i majoritetssamhällets gemenskap..

De två folk som i klassisk etnicitetsteori brukar lyftas fram som överlevare är, som nämnts, judar och romer. De är båda framgångsrika i att bevara sin autonomi, även om priset tidvis varit skrämmande högt. Däremot har de inte samma grundmodell. För judar gäller att religionen står i centrum. De har skriftliga instruktioner för hur det rätta livet ska levas. De har också rabbiner som hjälper dem att uttolka skrifterna. Så länge de heliga skrifterna gäller, så länge det finns kvalificerade rabbiner som uttolkar dem, så länge finns det en kärna i den judiska kulturen. Det betyder att gränsen mot gojim, ickejudar, är flexibel. Det finns många sätt att vara jude på, från att man bara är det till sin härstamning till ett strikt ortodoxt liv, där alla religiösa föreskrifter respekteras. Så länge inte judarna inte förlorar sina heliga skrifter, så länge rabbinerna finns där, så kan judarna leva på alla möjliga sätt. Det betyder också att den unga generationen kan avlägsna sig rätt långt från judiskt liv, för att sedan återvända. Judendomen har en mycket effektiv ”resetfunktion” installerad.

Judarna har genom den strategi som ovan beskrivits en förhållandevis konfliktfri relation till majoriteter – eller rättare sagt, förutsättningarna för en konfliktfri samexistens finns. Det hindrar inte att spänningen finns där. Judarna har all anledning att frukta de västerländska eliter som de framför allt ekonomiskt konkurrerar med.

Romerna har inget religiöst fokus och inga kulturella uttolkare av den egna etniska gemenskapens kodex. Deras strategi är ett kollektivt och totalt avståndstagande från gadjos livsstil. Gränsen gentemot de majoriteter inom vars domäner de lever är knivskarp. Alla romer axlar ansvaret för att romer inte assimileras. Den som vill leva ett västerländskt liv måste klippa banden till den romska kulturen. Enda möjligheten att leva som gadjo och samtidigt vara en bland romer respekterad rom är om man på något sätt företräder romernas intressen. I annat fall betraktas man som en svikare.

När jag skrev boken ”Svenskar och zigenare” (Carlssons 1998) använde jag liknelsen att romer var som krabbor i en hink. När någon lyckades klättra upp mot kanten och nästan kommit fri, så var det alltid någon av krabborna där nere som fick tag i ett ben och drog tillbaka den som ville smita. Det ansågs av svenska kritiker vara en stötande liknelse. Att jämföra romer med krabbor! Det var emellertid inte krabborna som var i fokus utan beteendet. Liknelsen var för övrigt hämtad från Isabel Fonsecas mycket hyllade bok ”Bury me standing” från 1996. Hon hade gjort samma iakttagelse som jag och själva liknelsen var hennes.

Om jag återigen jämför judar och romer så är det bara rabbinerna och de ortodoxa som behöver ta ansvar för försvaret av den judiska kulturen och autonomin medan när det gäller romer så är det allas ansvar. Man kan inte leva ett ”lite” romskt liv utan antingen är man medlem av gemenskapen eller också är man utanför. Av detta skäl så finns det heller inga hövdingar eller ”zigenarkungar”. Ett romskt talesätt är att ”Ingen bestämmer över mig”. Därför är det svårt för gadjo att göra hållbara överenskommelser med romer. Det finns inga romer som har rätt att fatta beslut för andra romer. Däremot finns det naturligtvis en hierarki med avseende på prestige. Kalderashromer har högre status än Lowararomer, vissa vistas (stora släktgrupper) har mer prestige än andra. Framgångsrika ”big men” har möjlighet att exploatera andra romer etc. Äldre kvinnor kan ha hög rang. Men detta är internt. Utåt, mot gadjo, finns ingen som har rätt att föra andra romers talan. Det hindrar inte romer, om en ledare efterfrågas, att skjutsa fram någon lämplig person och säga ”Här, se här är vår ledare!”

Så långt gränsproblematiken. Men det måste också finnas något innanför gränsen som anses värdefullt. För judar är det givetvis religionen och den judiska livsformen som skyddas. Däremot spelar inte språket den avgörande roll, som man skulle kunna tro. Etniska och diasporiska grupper hävdar ofta att språket är omistligt, att om de inte kan bevara språket så går också den egna livsformen under. Det är inte sant. Det finns givetvis judar som inte behärskar hebreiska, jiddisch eller vilket språk man nu anger som omistligt. På samma sätt finns det romer som inte talar romanes men ändå helt och fullt är romer. Exempelvis talar finska romer finska och det är fullt förenligt med att vara en finsk rom.

För romer är det just att vara en rom som står i centrum. Är man inte rom så är man heller inte en gadjo, då är man ingenting. Därför, det hårdaste straffet bland romer är att bli förklarad oren (marimé). Det är liktydigt med att socialt sett vara död bland romer. Eftersom man inte har ens en lilltå i gadjos kultur, så är det ett fruktansvärt straff. Det betyder att man förlorar sin sociala existens. Detta vet naturligtvis romer. De kan därför bejaka olika välfärdsprojekt som gadjo erbjuder, men inte till priset att assimileras.

Det som är den svaga länken för en etnisk grupp som vill bevara sig ”permanent” är vem som gifter sig med vem. Endogami är nödvändigt, i annat fall gifter man in medlemmar och gifter ut andra. Då hamnar man i den situation som jag började med, nämligen konstaterandet att en morfar var rom (eller estländare) inte räcker. Att hålla på endogami i en kultur som den svenska och västerländska – som hyllar en lyckomoral, vilket betyder att barnen får gifta sig med vilka de vill bara de blir lyckliga – är ytterst krävande. Bland annat innebär det att barnen måste binda sig och helst få barn vid mycket unga år. Då är de ”säkrade” för den egna gemenskapen. De kommer inte att smita iväg.

Den grupp som har de mest utvecklade försvarsmekanismerna, möjligen i konkurrens med Old Order Amish i USA, är romer. De kan beskrivas som nedan, med referens till psykologen Inga Gustafssons viktiga lic.avhandling från 1969: ”Studier i en minoritetsgrupps strävan att bevara sin kulturella autonomi”. Perspektivet är tillämpbart också på andra minoritetsgrupper som är framgångsrika i att bevara sig, exempelvis kurder och syrianer. Man kan applicera samma perspektiv på muslimer. Vilka tekniker tillämpar de för att inte sugas upp och assimilieras av kristna/sekulära majoriteter?

1. Isolering och frivillig segregation.
Med detta avses att romerna lever tillsammans i tätt sammanknutna grupper, att de helst inte använder kollektiva transportmedel och att de, när de rör sig bland gadjo, gör det i grupper. Man fungerar kollektivt så långt det är möjligt. Man undviker att bygga vänskapsband, i synnerhet primärgruppsrelationer, över den etniska gränsen.

2. Avgränsade ekonomiska relationer.
Romer arbetar inte utan de försörjer sig, vilket de helst gör på ett sådant sätt att de visserligen är beroende av gadjo men inte underkastade gadjos regel- och sanktionssystem. Som ung kan man arbeta som anställd, för att pröva på och lära sig hur gadjo fungerar, men i övrigt håller man garden uppe. För sin försörjning är romerna tvingade att ha nära ekonomiska kontakter med gadjo, men dessa kontakter omvandlas praktiskt taget aldrig till nära sociala kontakter.

3. Omvandling av sociala till ekonomiska relationer
När svenska myndigheter går in med olika slag av stödåtgärder uppstår det en risk för vänskapsband över de sociala gränserna. En viktig gränsbevarande mekanism blir därför att markera det ekonomiska bandet. Lärare och socialarbetare kan beskrivas som att de lever på romerna, eftersom de får lön för sitt arbete med att hjälpa dem. På det sättet kan man omvandla ett ekonomiskt underläge till sin motsats. Vid konflikter med lärare kan man till exempel uttala hot av typen ”jaha, då slutar vi skolan och då får ni ingen lön”.

4. Fixarrollen
Det gäller att förvandla de lärare, socialarbetare och andra funktionärer som har som uppgift att leda romerna in i gadjos samhälle till något slags tjänare. Genom sin tjänarstatus blir dessa funktionärer inga farliga förebilder för ungdomar. Dessutom hjälper de romerna att minimera sina kontakter med majoritetskulturen.

5. Att framstå som hemlighetsfull och mystisk
För att kunna bevara den egna kulturen är det viktigt att hålla obehöriga på distans. Det gäller inte enbart för romer utan är ett förhållningssätt för de flesta minoritetsgrupper. Det gäller därvid givetvis att skydda sig från inflytande, men det handlar också om att inte lämna ut sig. Romer är väl medvetna om att kunskap är makt. Det viktigaste redskapet för att hålla obehöriga utanför är givetvis det egna språket. Därför, den gadjo som exempelvis behärskar romani och som utan att tydligt visa solidaritet rör sig bland romer, är en farlig person. Hemligheten har sitt eget regelsystem och kan beskrivas på följande sätt:

  1. Det gäller att hålla med gadjo och aldrig säga emot. På så sätt kan romerna undvika en hel del konflikter. Det är svårt för en gadjo att attackera en rom som säger ”Men kära du, jag tycker ju likadant!” Därefter kan romerna givetvis gå vidare och göra som de vill, i alla fall.
  2. Istället för att bli utfrågad, fråga själv. Den som i rollen av lärare eller socialarbetare har med romer att göra får vänja sig vid en ström av aldrig sinande frågor om sin person. Det kan verka som ett intresse men är snarare en distraktionsteknik, i synnerhet när känsliga frågor – som barnuppfostran – aktualiseras.
  3. Absurda påståenden, vilket handlar om samma sak dvs. att förvirra och distrahera. Till gadjo kan man säga vad som helst. Det betyder ändå ingenting.

6. Uppbrottet
Detta är kanske det mest grundläggande skyddet och det består helt enkelt i att när förhållanden blivit alltför tilltrasslade, antingen i relation till gadjo eller till andra romer, så är det dags att bryta upp och hitta någon annanstans att bo och leva. Det kan betecknas som en modern variant av nomadism och är nödvändigt för de romer som ”hårdexploaterar” sin näromgivning.

7. Börja om från början
Emellanåt kan olika initiativ från gadjo möta positiv resons. En rom man som aldrig skulle ha trott det om, tar ett reguljärt arbete, barn som börjar sköta sig i skolan, familjer som sköter sin ekonomi etc. Sedda i ett längre perspektiv är emellertid dessa av gadjo efterlängtade förändringar sällan varaktiga. Decennium efter decennium går utan att det blir fler romer som tar ett reguljärt arbete.

8. Kaos
När man börjar klargöra romska tekniker för att hålla gadjo på avstånd framstår romerna som etniskt ytterst medvetna, rentav som ett slags specialister på socialt samspel över den etniska gränsen. Detta är riktigt om man ser till olika romska kollektivs samlade kompetenser men det gäller långt ifrån alltid i det enskilda fallet. Många romer och romska familjer lever i ett slags permanent kaos som för exempelvis socialarbetare ter sig hopplöst att få någon ordning på.

Det finns mycket mer att säga i detta ämne. Min ambition är emellertid inte att vara heltäckande utan att visa på ett sätt att tänka som utvecklats alltsedan 1930-talet men i dag är synnerligen främmande att diskutera i Sverige. Ja, nästan förbjudet.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.