Wovon man nicht sprechen kann …

I en av mina texter skrev jag att det inte finns några kända och respekterade personer som ifrågasätter den extrema invandringspolitiken. En kunnig bloggläsare invände i ett mail: ”Jag skulle säga att ganska många ekonomer hör hit: Assar Lindbeck, Magnus Henrekson, Tino Sanandaji, Jan Tullberg och väl delvis Jan Ekberg.” Jag svarade:

Av dem du räknar upp är möjligen Assar Lindbeck tillräckligt känd, inte de övriga. Ingen av dem får journalistiskt gehör för sin kritik, inte ens Tino som ju krossar motståndarna. Det blir bara tyst omkring dem. Sedan, varje gång det verkar som man kan släppa ett dimmoln över kostnaderna så gör man det. Reinfeldt sa inte ett ord om hur stora kostnaderna har varit utan bara att det skulle kosta skjortan framöver.

Och fick svaret:

Du verkar tro på en vida spridd offentlig konsensus. Men som du noterar kommer givetvis inte pressen att haka på. Jag tror däremot på möjligheten av beslut som smygs igenom, kanske inledningsvis bara att lagar och redan tagna beslut efterlevs. Eller politikerna skyller på EU och nordiska länder, tillsätter en kommitté och låter den agera bakom kulisserna. Det viktiga sker inte på scenen utan bakom den.

Några dagar senare skrev en annan bloggläsare:

Sedan en tid har jag börjat reagera mer öppet mot naiviteten, dumheten och okunnigheten genom att tala om för vänner, släktingar och bekanta var jag står politiskt, framför allt i asyl- och flyktingfrågor. Någon har utropat: “Hur kan du med järnrören och allt…”. Någon vill inte höra eller diskutera men de allra flesta håller med! /…/ Jag noterar också det otroliga i att man i Sverige idag inte vågar eller vill ha en öppen diskussion om de här viktiga frågorna ens bland gubbarna i bastun. För bara 10 – 12 år sedan hade vi livliga och högljudda meningsutbyten, nu är vi några som knuffar varandra i sidan och säjer “hörde du?”, “vafan skall vi göra?” Det här har jag påpekat för lokala politiker på torget inför valet. De svarade “Förfärligt , det här skall jag ta till mej!”, men jag tror inte de vågar riskera sin politiska position/framtid genom att föra det vidare. Vad jag upplevde i X på 70-talet och i Y under Z:s militärdiktatur, ( jag har bott och arbetat i dessa länder), att folk inte ens i enrum på tu man hand vågade uttrycka kritik mot den enda påbjudna “sanningen”, känner jag iskalla vibbar av i Sverige idag!! Kan du förstå?

Under flera år har jag haft ett givande och intressant meningsutbyte med flera politiker och journalister, ( Sjöstedt, Morgan Johansson, Anna Hedh, Göran Greider, Marita Ulvskog m.fl.) givit både ris och ros och alltid använt ett sansat språk. Ofta har jag fått medhåll. Nu när jag lyft frågan om meningen med och effekterna av 1975 års odemokratiska beslut om mångkulturalism får jag inte längre svar, vilket bekräftar vad du, Sandelin, Tullberg m.fl. konstaterat: man försöker tiga ihjäl verkligheten, debatten och sanningen. Vad gör vi? Namninsamling på Facebook-grupp, demonstration vid riksdagshuset, anmäler om folkrättsbrott till FN, emigrerar?

Jag svarade att jag inte visste. Och så är det, jag vet inte hur några sextioplussare i en roddbåt ska kunna vinna över eller ens ta upp striden med en fullbemannad pansarkryssare. Det hindrar inte att jag fortsatt att fundera över om det faktiskt pågår diskussioner bakom kulisserna. Rimligen borde ju Sverigedemokraternas framgång, de kommunala protesterna och begripliga fakta, som att det varken finns jobb eller bostäder till dem som nu i ett massförfarande beviljas asyl, leda till insikten att ”nu har det gått riktigt snett”.

De som tar kontakt med mig och Gunnar och vill diskutera är ”vanliga” medborgare, aldrig någonsin namnkunniga journalister, aldrig politiker, aldrig viktiga opinionsbildare. För det officiella och offentliga Sverige gäller tystnad, tystnad och åter tystnad. Enda gången det blev lite liv i luckan var när annonsen för del 1 av Invandring och mörkläggning publicerades i DN. Det intressanta är att våra uppgifter var korrekta, men det var inte våra motståndares. Ändå ”förlorade” vi och tystnaden kom tillbaka. Del 2, som innehåller en hel del värt att diskutera, har inte tagits upp överhuvudtaget i något ”gammelmedia”. När vi ville sätta in en annons i Aftonbladet fick vi inte ens svar utan möttes med ännu mera av … just det: tystnad.

Man kan naturligtvis hantera detta på en moralisk nivå och säga att det är skräp med svenska journalister (vilket det är) men det räcker ju inte. Det måste finnas en förklaring. Eller rättare sagt, vi måste börja söka förklaringar. Varför biter inte förnuftet?

För gårdagens text satte jag rubriken Det globala lidandet. I dag skulle jag vilja komplettera med begreppet Sacred Victim Groups som den amerikanske socialpsykologen Jonathan Haidt fört fram i en diskussion av de värden som liberala respektive konservativa bejakar i USA (tack Jens!).

Haidt menar att förtryckta grupper är en nyckelsymbol för vårt västerländska liberala och vänsterlutande samhälle. De binder medborgarna samman i den meningen att vi kan vara överens om att de förtryckta och marginaliserade måste hjälpas. Det måste inte vara flyktingar men de står överst på listan. Där finns också kvinnor, bögar, flator och transor. Pridefestivalen blir rena högmässan.

På så sätt demonstrerar vi den nödvändiga godheten för varandra. Och eftersom flyktingar (i ordets egentliga mening) är den mest förtryckta gruppen av alla, så är det också den heligaste. Varje civilisation (i Haidts språk: ultrasocialt samhälle) måste ha ett heligt objekt för att kunna existera. Det kan, som nu, vara förtryckta grupper som måste hjälpas och stödjas, det kan vara en gud, en religion, en nation eller en karismatisk ledare.

Sacred Objects får inte ifrågasättas. Det finns inte utrymme för nyanser, inte för skämt och sarkasmer, inte för någonting utom dyrkan, vördnad och lojalitet. När keruben Erik Ullenhag med vördnad i rösten förklarade att romerna har byggt Sverige, var det ett klockrent exempel på en sådan heligförklaring. Vi som vill föra en saklig debatt om det vi uppfattar som en problematisk invandringspolitik är därför helt fel ute. Det är lika lönlöst som att försöka övertyga en feminist om patriarkatets moraliska överläge.

När vår nya finansminister såg Sverigedemokraternas kansli från fönstret i sitt arbetsrum så drog hon för gardinerna. Fredrik Skavlan såg lite upplyft ut när hon talade om det för honom.

Så nej, jag tror inte att det pågår några viktiga diskussioner ens bakom kulisserna.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.