Främlingen

Av alla vår tids konstiga begrepp i den politiskt korrekta arsenalen tillhör främlingsfientlighet de mest konstiga. Mot främlingar är det reguljära beteendet sedan urminnes tider att vara avvaktande. Om folk som vi stöter ihop med säger konstiga saker, bär sig annorlunda åt eller genom sin klädsel signalerar opålitlighet eller till och med fara, så är vi naturligtvis fientliga, om vi inte kan gå åt sidan eller på annat sätt kan slippa en kontakt. Att inte göra så vore rent idiotiskt. Men det är som vanligt i det offentliga samtalet. Ingen vet just vad man menar med de ord man använder, inte heller vad de betyder. Så jag roade mig med att ställa samman några funderingar, inte kring främlingsfientlighet men väl kring främlingar och hur de uppfattas i olika samhällsbildningar.

Den första generationens främlingar återfinns på det förindustriella Europas marknader, där de erbjöd sina tjänster och varor eller roade med sina konster. Det var människor som kom för att snart försvinna igen, för lång tid eller för alltid. I ett synnerligen jordbundet Europa bemöttes de med stor misstänksamhet; romer, judar, gycklare, gårdfarihandlare, vinddrivna soldater och andra resenärer som det inte fanns en enda anledning i hela världen att lita på. Frånsett krigssituationer då folk av olika slag trummades samman, fanns det inga vardagliga sociala roller som kunde upprätthållas av främlingar. Samhällslivet byggde på att de som deltog kände varandra såväl till namnet, som när det gällde yrke och släkttillhörighet.

Främlingen rör sig i offentligheten, men i flertalet europeiska städer har det offentliga livet inte setts som någonting värdefullt i sig. Däremot var det självklart helt i sin ordning att befinna sig på torg och andra offentliga platser i samband med särskilda händelser som allmänna möten, när man kunde bevittna ett offentligt straff som exempelvis en avrättning, eller när överheten hade något viktigt att kungöra. Så sent som 1885 fick Sverige en lag mot lösdriveri. Formellt gällde den ända fram till 1965 och riktades mot den som stryker omkring utan att söka att ärligen försörja sig. Att befinna sig på en offentlig plats utan ett tydligt ärende kunde bara tolkas som att man inte hade något arbete att gå till, ingen familj och inga vänner. Sådana människor kunde hamna på någon arbetsanstalt eller förpassades utanför stadsgränsen och vad som hände dem därefter var inte medborgarnas angelägenhet.

Den andra generationens främlingar föds med industrialismen, när städerna växer och transportmedlen gör det möjligt att skilja mellan bostäderna och de allt smutsigare arbetsplatserna. Stora städer omvandlas från ett antal byar sida vid sida till något annat, till ett strukturellt tillstånd. Resandet slår i våra medvetanden linor mellan obekanta områden som inte är våra men ändå tillhör ”oss”. Vi färdas genom bostads‑ och stadsområden där vi aldrig tidigare varit. Staden som en övermäktig och okontrollerad storhet gör sig om och om igen påmint genom resandet. Vi tillåts inte att bygga upp några illusioner om en fysisk miljö som vi behärskar. Att vara omgivna av främlingar och främmande miljöer trots att man är ”hemma” är den situation storstadsbor ständigt måste anpassa sig till. Det lilla samhället med sina organiska celler får ge plats för massamhället och främlingen blir permanent närvarande. Främlingen är ”den som kommer i dag och stannar i morgon” med en berömd formulering från Georg Simmel, en av sociologins klassiker (1908).

Städernas invånare lär sig att leva och dela existens med andra människor som varken är släkt eller grannar utan rätt och slätt främlingar. På ömse sidor av hyreshusens väggar bor människor som inte är bekanta med varandra och aldrig kommer att lära sig varandras namn.

De främlingar som delade tillvaro för hundra år sedan hade dock en helt annan relation till varandra än de som i dag befolkar de stora städerna och de urbana landskapen. Fattiga människor, och det var de allra flesta, var tvungna att hålla samman och dela med sig till varandra, eftersom gemenskap var ett överlevnadsvillkor. Rika människor var också beroende. De behövde fattiga människor för att kunna göra verklighet av sin egen livsform. Dessa stadsbor hölls samman i ett beroende som antagligen är svårt att förstå för välfärdssamhällets individualiserade invånare.

Att leva och existera bland främlingar gör det också möjligt att vara privat. Om vi får tro essäisten Walter Benjamin fanns det inte något sådant som en privat person före 1850. Den privata människan har en alldeles egen och inre livsvärld, ungefär som ett etui kan rymma ett par glasögon. Hon skapas först när det blir möjligt att frigöra sig från det absoluta beroende av den plats där man arbetar och framlever sitt liv.

Uppfattningen att främlingar inte hade någon rätt att tala till varandra, att varje person hade en slags osynlig sköld – rätt att bli lämnad ifred – skapas i Paris och London vid samma tid. Det är också i denna offentlighet som flanören föds. Att vara tyst och tillbakadragen observatör på offentliga platser blir en form av befrielse. De flesta människor tycker mer om att titta på andra människor än på någonting annat, i synnerhet när de kan göra det från observatörens säkra position. Så här skriver Kerstin Vinterhed, alldeles efter att hon flyttat till Stockholm i slutet på 1970‑talet:

Att flytta till stan har passiverat och brutaliserat mig. Stadsbons roll är åskådarens. Det finns så mycket att se i stan: segeluppvisning på Riddarfjärden, teater på Dramaten, bio på Park, affärer, utställningar och torg som prunkar av blommor och människor. De utslagna på parksofforna eller medvetslösa i gräset, missbrukarna med sina sprutor och flaskor till allmän beskådan i tunnelbaneuppgångar, portar och parker. De unga flöjtisterna från Musikhögskolan, som spelar för oss alla tunnelbaneresenärer i rusningstid. I tunnelbanans djupa grottor får deras toner rymd och bärs genom den sagolika akustiken långa vägar högt uppe under valven.”( Dagens Nyheter 15:e juli 1978).

Det uppstår en skarp klyfta mellan det mycket privata och det mycket offentliga livet. I det privata livet är man aktör, i det offentliga observatör. Det magiska helandet sker genom individen som en minsta gemensam nämnare. Mentalt har vi avlägsnat oss långt inte bara från ett förindustriellt samhälle utan också från en mera näraliggande gårdag med sitt starka fokus på kärnfamiljen; och som en konsekvens: glest befolkade platser utomhus.

Tredje generationens främlingar är De Andra. Det sociala livet är inte längre sådant att vi vet vilka som är våra grannar, men vi tror oss veta tillräckligt om vilka De Andra är. Ett nytt slag av urbant kitt gör med modernismen sin samhälleliga debut. De sociala banden, den mer eller mindre nödtvungna gemenskapen följs av en inbillad gemenskap, en samhörighetsmyt. Folk som lever i samma fastighet/bostadsrättsförening, i samma kvarter, i samma villaförort, ja till och med i samma stadsdel behöver inte längre varandra för att överleva, än mindre för att kunna förverkliga sina livsstilar, men de behöver myten att de är av samma slag. Den typ av gemenskap som efterträder den tidiga urbanismens tvång, är en gemenskap som snarare än den förenar oss som är lika, tar spjärn mot dem som inte är som vi: De Andra. Den amerikanske sociologen Richard Sennett illustrerade i en av sina tidiga böcker detta med en amerikansk välmående vit förort, som ”hotas” av att dit tänker en framgångsrik svart företagare flytta. De vita invånarna försöker hindra detta från att ske, han är en inträngling. De har format en gemensamt uppburen myt om att de själva delar en gemenskap, att de är av samma slag. Men i själva verket vet de inte detta, de kan inte veta om detta är sant, därför att de umgås inte med varandra. De lever sina egna individuella liv, infogade i det som är de äkta sociala gemenskaperna: kärnfamiljer, släkter och arbetsgemenskaper.

Sennett kallar detta pricksäkert för en sammanhängande och i grunden repressiv myt om gemenskap och menar att det egentligen inte handlar om fördomar mot svarta utan om att de boende i ett område vill skydda föreställningen att de uppbär en gemenskap. Skälet till att de håller den svarte företagaren utanför är att de inte vill få klart för sig att de i själva verket bor i ett samhälle där invånarna inte alls hör samman. De vill inte veta att de är ensamma, de vill fortsätta att tro att de är omgivna av och sammankittade med människor som är av samma slag som de själva.

Det är denna främlingsbild som utgör rasismens fundament. Hudfärgen är ett entydigt tecken på att De Andra finns. Detta är emellertid inte drivkraften till dagens form av urban segregation. Urbanismen har ännu en gång ändrat karaktär och sorteringen lyder väsentligen andra signalsystem än hudfärg. Vilket betyder att allt tjafs om hudfärg som återkommer på tidningarnas kultursidor har tappat kontakten med verkligheten. Hudfärgen skiljer inte ut främlingen. ”De rasifierade” söker återskapa hudfärgens relevans men jag har svårt att tro att de kommer att lyckas. De är och förblir en av alla dessa sekter vars intressenter främst hittar varandra på nätet.

Fjärde generationens främlingar har accepterat ett socialt liv utan integration, som kan pågå utan att ha som mål att upplösa främlingskapet. Utvecklingen har gått från det tidiga industrisamhällets myllrande och socialt kollektiva städer, över modernismens myter om gemenskap fram till ett accepterande av ”främlingshavet”. På kontinenten sker detta tidigt medan svenskt stadsliv länge har baserats på uppfattningen att ”med främlingar kan man inte umgås”. Men också i svenska städer har det alltsedan 1970-talet utvecklats ett intensivt krogliv, i synnerhet bland ungdomar. Man kan umgås med främlingar som om man kände varandra och sedan skiljas med ett hej, för att aldrig ses mer. Social kontakt behöver inte vara inledningen på en process där slutmålet är exempelvis vänskap eller äktenskap. Till en del hänger detta slags sociala liv samman med individualism och ensamboende. För i synnerhet unga människor blir det helt enkelt för tråkigt att sitta ensamma hemma och glo på TV. En äldre stads problem med trängsel har fått ge vika för en stad där isolering och ensamhet är mer näraliggande bekymmer.

Femte generationens främlingar är globaliserade. Medan tidigare generationers främlingskap är negativt definierat så är den femte generationen moraliska dom öppen. Främlingar kan vara de välkomna därför att de för välstånd med sig, som turister och entreprenörer. Men här finns också de farliga och ovälkomna, människorna på drift, människor som befinner sig i länder och städer där de inte får vara. EU erbjuder inte särskilt många möjligheter för dem att legalisera sin närvaro. Hela den Europeiska Unionen har på grund av detta en befolkning av formellt sett icke-existerande invånare. En majoritet av denna växande kategori av invånare lever utan skolgång för barnen, utan sjukvård och givetvis utanför den legala ekonomin. Detta är en första rangens problem men lösningen kan inte vara fri invandring och eller legalisering, eftersom oändligt många fler från fattigare delar av världen då skulle söka sig till Europa. Processen skulle inte stanna av förrän Europa inte längre hade något välstånd att erbjuda.

Ju fler av dessa illegala främlingar som befinner sig i ett land, desto större blir segregationen. För de legala medborgarna gäller det att bosätta sig på rätt ställe, att skydda det egna hemmet, att uppnå privat säkerhet. Tillgänglighetskoder och övervakningskameror garnerar ett utspritt stadslandskap där det lokala förtroendekapitalet snabbt krymper, men där öppenheten mot resten av världen – via mobiler, datorer och kommunikationssatelliter – är desto större. Skräckversionen är ett fullständigt individualiserat samhälle där medborgarna inte längre har några gemensamma ideal eller samhälleliga målsättningar – ett samhälle där medborgarna inte känner något moraliskt ansvar – vi är alla främlingar inför varandra.

Frågan är om begreppet främlingsfientlighet kan leva kvar i ett sådant samhälle. I så fall blir klyftan mellan språk och verklighet total. Föreställ er att det ringer på dörren hemma hos den gode och rättänkande kulturskribenten. Han avbryter sin 44:e artikel om främlingsfientlighet och går till dörren. Först kollar han i ”tittögat” vem som står utanför. När han inte känner igen personen utanför frågar han vem det är. De båda låsen förblir låsta och säkerhetskedjan sitter kvar.

Jag är främlingen, säger mannen utanför.
Vad vill du? Nu är kulturarbetaren rädd. Hjärtat bultar när han frågar.
Släpp in mig! säger främlingen.

Kära bloggläsare, tror du att främlingen blir insläppt?

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.