Etnicitet

I en riksdagsdebatt den 9 december 2010 kritiserade Fredrik Reinfeldt Jimmie Åkesson för att han använt begreppet ”etniska svenskar”:

Att det finns en grupp som skulle kunna definieras som svenskar, och jag förstår att det är ett stort intresse för Sverigedemokraterna att ständigt återkomma till den formuleringen, visar sig väldigt ofta vara svårt att definiera. Det blir så väldigt många som känner sig svenska som helt plötsligt får höra att de inte är det. Det blir märkligt om man försöker definiera det.

Det hindrade inte Fredrik Reinfeldt från att två år senare själv använda begreppet i en diskussion om den låga arbetslöshet som gällde för ”etniska svenskar mitt i livet”. Det borde han inte ha gjort. DN-reportern Mats J. Larsson skrev:

Etnicitet är ett begrepp som ofta används av extremhögerpartier som Nationaldemokraterna och det nazistiska Svenskarnas parti. Begreppet definieras av Nationalencyklopedin som ”namngiven grupp av människor med myter om ett gemensamt ursprung”.

Centerpartisten Fredrik Federley ansåg att begreppet etniska svenskar var olämpligt, eftersom det spelade Sverigedemokraterna i händerna. Stefan Löfven reagerade också och sa till TT att ”Jag tycker att det är otäckt att en statsminister i Sverige pekar ut vissa grupper och särar ut dem i vi och dom.” Det förra språkröret för Miljöpartiet Maria Wetterstrand uttryckte sig så här: ”Eller förresten, begreppet ’etnisk svensk’ är faktiskt väldigt knäppt i alla sammanhang jag kan komma på”. Författaren Lena Andersson förknippade begreppet med ursprungsbefolkningar och längtade efter den dag då vi alla var befriade från den typen av tillhörigheter. Hon lade till att eftersom Sverigedemokraterna utnyttjar idén om ursprungsbefolkningar, så var det i sig ett fullt tillräckligt argument för att ”nedmontera” idén.

Året därpå skrev rabbinen Dan Korn i tidskriften NEO att “Den svenska etniciteten är något som borde avskaffas med omedelbar verkan.”

Nu växlar vi scen, från svensk offentlighet till en hotellbar någonstans i Långbortistan. Där sitter Stefan Löfven, Mats J. Larsson eller kanske Fredrik Reinfeldt. Det kan också vara någon annan av alla de politiker och opinionsbildare som inte vill kännas vid begreppet etnicitet. Ytterligare en person gör entré. Det är en turk från Turkmenistan. Honom bryr sig inte Stefan Löfven om, varför skulle han göra det? De har ingenting gemensamt med varandra. Därefter kommer Bosse från Borås. Stefan Löfven kastar en ointresserad blick på Bosse, han vet ju inte vem det är, men så ställer Bosse ifrån sig sin lilla ryggsäck av märket Fjällräven. Det ser Stefan, Fredrik, Mats eller vem det nu är och frågar lite försiktigt ”Är du möjligen svensk?”. Jodå, Bosse är svensk och snart sitter de och snackar med varandra. Båda tycker det är roligt att träffa en landsman.

De här bargästerna (utom han från Turkmenistan) har en gemensam referensram och samma modersmål. Tusen tunna trådar binder dem till varandra. Ändå, när de yttrar sig i svensk offentlighet så förnekar de detta. De låter med andra ord sin ideologiska övertygelse vinna över en etnisk tillhörighet som bara finns där, alldeles oavsett vad för konstiga påståenden de låter flyga ut ur sina munnar.

Sartre hade ett begrepp för detta mentala tillstånd: ond tro. Han menar att det utmärker ”massmänniskor” som inte tänker och handlar fritt utan gör som alla andra. En människa som lever i ond tro säger saker som hon inte ens vet om hon menar, bara för att slippa den ångest och det ansvar som följer med ett självständigt handlande. Så gör många bland oss och det är väl inte hela världen, men makthavare som lever i ond tro är farliga. Eftersom de inte relaterar tillbaka till hur de själva och andra människor fungerar (hur gör djur) så kan de i namn av sin ideologi begå vilka övergrepp som helst.

Det är på sin plats med en liten föreläsning.

Människan har tre primära identiteter, vilket betyder att det är tillhörigheter som hon föds in i. De kan med stort besvär ändras senare i livet, men för en förkrossande stor majoritet gäller att dessa bär man med sig under hela livet. De tre identiteterna är kön, familj/släkt och etnisk tillhörighet. Senare i livet förvärvar man andra identiteter, kanske som bankman, tennisspelare, polis eller frimärkssamlare. Ingenting säger att de primära identiteterna är viktigare för individen än de sekundära, men det går inte att komma ifrån att de primära sitter mycket djupt och vanligen är så självklara att de inte ens görs till föremål för någon diskussion.

Etnicitetsbegreppet kommer på modet bland samhällsforskare – i synnerhet antropologer och etnologer – under sextiotalet. De börjar alltmer att tänka, tala och skriva om etniska grupper och etnicitet istället för om stammar och tribalism. I synnerhet slår de nya begreppen igenom bland brittiska afrikanister. Någon skarpt avgränsande definition är inte möjlig, men de flesta forskare kan nog ställa upp på nedanstående kriterier. En etnisk grupp

1. Är självreproducerande
2. Identifierar sig själv och identifieras av andra som en särskild kategori människor
3. Anser sig ha gemensamt ursprung
4. Uppvisar kulturella och sociala särdrag i förhållande till andra jämförbara kategorier.

Eftersom etnicitet är en primär tillhörighet så återfinns den i alla slags sociala gemenskaper. Man kan till exempel tala om urbefolkningar, som är ättlingar till de första mänskliga invånarna i ett visst geografiskt område. Aboriginer och Torres Strait Islanders är urbefolkningar i Australien. Samer får nog räknas som en svensk urbefolkning, även om det är omtvistat. Man kan också tala om nationella minoriteter, som har ett särskilt skydd. Bevarandet av deras språk är en nationell angelägenhet. I Sverige räknas samer, judar, romer, sverigefinnar och tornedalingar som nationella minoriteter.

Vanligast är att man använder etnicitetsbegreppet för minoriteter som lever inom en majoritets domäner. Det är inte lika vanligt att begreppet används för majoriteter. Svenskar utgör en etnisk grupp men man kallar inte svenskar i Sverige för en etnisk grupp i Sverige (ännu). Däremot följer det praxis om man exempelvis talar om svenskar i Paris som en etnisk minoritet.

När man använder begrepp som etnisk, etnicitet, etnisk minoritet, etnisk grupp etc. så gör man det därför att man vill veta hur gruppen klarar sig. Om det är en minoritet, bygger den upp en någorlunda permanent diaspora? Håller den på att ackultureras, integreras eller assimileras? Hur klarar medlemmarna sig i ett samhälle där de betraktas som ett mer eller mindre främmande inslag? Framhäver minoritetsmedlemmarna sig själva med exempelvis sin klädsel (finska romer) eller vill de se ut som i stort sett alla andra, så att ingen egentligen kan se att de tillhör en etnisk minoritet (polska romer). Hur relaterar den etniska tillhörigheten till den nationella? (Det har jag tidigare skrivit om under rubriken Ethnos och Demos).

Inom antropologin kom studiet av etnicitet att genomgå ett paradigmskifte med den norske socialantropologen Fredrik Barths bok ”Ethnic Groups and Boundaries” (1969). Han menar att det viktiga inte är den etniska gruppens kultur och livsform utan hur den samspelar med andra grupper. Den etniska gränsen hamnar i fokus. Över vilka sociala gränslinjer äger den mellan-etniska kommunikationen rum? Här kommer begreppet ”gränsbevarande mekanismer” in. Kontakt leder inte alltid ens på sikt mot assimilation, utan kontakt kan också medföra att den egna gruppgemenskapen stärks. Det är något som till exempel kan hända bland unga muslimer som växer upp i länder som Sverige, England och Frankrike. Deras religiösa hängivenhet bleknar inte bort i själva mötet utan förstärks. Bara i Sverige lär ett hundratal muslimska unga män ha åkt till Irak för att strida med Islamiska Staten. Nu är inte muslimer en etnisk minoritet men Barths grundperspektiv är fruktbart också när man vill förstå dem.

Etniska grupper är intressegrupper. De förenas av vissa gemensamma politiska och ekonomiska intressen. Detta gäller naturligtvis också för svenskar. När detta förnekas av ledande politiker och opinionsbildare, så betyder det inte att dessa intressen försvinner utan bara att svenskar blir sämre på att förstå sig själva. Trots att Sverige tveklöst är en av världens mest framgångsrika och kreativa ingenjörsnationer så kan ledande politiker klämma ur sig sådant här:

Anders Borg: Utan invandring hade vi stått och stampat på ett jordgolv.
Maud Olofsson: Det var faktiskt inte vi svenskar som byggde Sverige. Det var människor som kom utifrån.
Mona Sahlin: Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ”töntiga” saker.
Fredrik Reinfeldt: Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.

Det går att ställa upp ett spektrum över vilken etnisk medvetenhet olika grupperingar har. Romer exempelvis, har en extremt uppdriven medvetenhet om sin etniska identitet. Den är alltid närvarande och fungerar ungefär som ett filter genom vilket man betraktar gadjo (icke-romer). Svenskar ligger på den motsatta extremen. Vi är en etniskt homogen majoritetsbefolkning, innesluten i den västerländska civilisationen och därför sällan benägna att tolka samspelet över sociala gränser i etniska termer. När vi exempelvis ger romska tiggare allmosor, så uppfattar vi oss själva som snälla och goda. Vi skänker ju av vårt överflöd till fattiga medmänniskor. Vi ser inget särskilt etniskt strategiskt i detta och vi utgår från att romerna har precis samma perspektiv, men med mottagarens roll. De ser naturligtvis givarna som goda. Så enkelt är det emellertid inte. Bland romer är det viktigt att vara överlägsna gadjo. Kan man tappa av gadjos plånböcker utan att göra någon motprestation, så blir det en bekräftelse på att man är smartare än gadjo. Med andra ord, romer vill naturligtvis ha gadjos pengar men det hindrar inte att de romska tiggarna – om de följer de mönster som jag känner väl till från andra romska grupper – betraktar svenska gadjo som dumma. Snälla kanske, men framför allt dumma.

Givandet av gåvor signalerar alltid något. Det kan vara en herreman som är generös mot sina undersåtar men då räknar han med att få lydnad och trohet tillbaka. När givaren inte vill ha något tillbaka, så är den gängse tolkningen att givaren har en underlägsen status.

Händelser som för den ena parten i samspelet över en etnisk gräns ser ut på ett visst sätt, ser på den andra sidan inte självklart likadana ut. Jag minns en episod från 1970-talet. Jag bodde några månader på en husbåt i Kashmir och när jag ville komma in till staden Srinagar måste jag vinka till mig en taxibåt, en shikara och så paddlades jag i land. Ägaren till den husbåt där jag bodde brukade sitta på taket till sin båt och frågade när jag stod och väntade på att få bli ilandskjutsad vad jag skulle göra. Jag svarade vänligt och ordentligt att jag skulle göra dittan och dattan. Jag ville ju inte vara oartig och vi svenskar tycker om att upplysa andra, till och med när vi ska gå på toaletten. En dag log han lite salt mot mig och sa ”Du, vet du att det är ett tecken på dumhet att vara så där informativ. Det räcker med att svara att du ska in till stan. Sedan vart du ska och vad du ska göra, det har ju faktiskt inte jag med att göra.”

Således, att intressera sig för etnicitet innebär att man intresserar sig för hur samspelet ser ut för etniska grupper över sociala gränser, helst för båda parter. Det kan också innebära att man intresserar sig för dolda motiv. Jag är till exempel rätt övertygad om att svenskar ser romska tiggare i ett ”uppifrånochned”-perspektiv. Den som dragit en av livets vinstlotter delar med sig och bekräftar på så sätt sin överlägsenhet. Vi svenskar är bäst, ja bästelibäst! (dvs. dummelidummast).

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.