Extremliberalerna

Inför valet 2010 diskuterade jag och min fru vad vi skulle rösta på. Hon gillade inte något av partierna. Med vetskap om hennes politiska preferenser föreslog jag att hon skulle välja Miljöpartiet. Det kunde ju inte vara fel att rösta på ett parti som satte miljöfrågorna i första rummet. Något drygt år senare började Gunnar och jag att skriva på ”Invandring och mörkläggning”. När vi läste in oss på Miljöpartiet så blev vi chockade. Detta var ju ett extremparti, som varken satte miljön i första rummet eller hade den expertis som behövs för att föra en trovärdig politik inom detta kvalificerade kunskapsfält. Det hela landade i att vi ägnade Miljöpartiet ett helt kapitel i vår bok, en tvivelaktig ära som inte förunnades något av de övriga riksdagspartierna. Nu när Miljöpartiet sitter i regeringen ändras inte bilden. Det är ett gäng politiska amatörer som i första hand övat upp sin retoriska förmåga. Känslorna har helt tagit överhanden och flosklerna står som spön i backen. Jag antar att Erik Ullenhag sitter på sin kammare och applåderar. Det är ju alltid skönt när man som politiker ser att det finns andra som tar vid, när man inte själv längre får vara med.

Vilket för oss över på Folkpartiet. När det gäller invandringspolitiken har de haft åtminstone ett par vettiga politiker i modern tid. Först Mauricio Rojas som var partiets talesman i invandringsfrågor under ett par år och då bland annat gjorde den ”Utanförskapets Karta” som fortfarande är politiskt sprängstoff. En politiker av den kalibern fanns det inte plats för, varken i Folkpartiet eller i Sverige. Wikipedia skriver:

Han mordhotades av extremister under valkampanjen 2006, vilket ledde till att han kom att stå under ständig bevakning av Säpo. Efter valet 2006 förlorade Rojas sin riksdagsplats men sedan regeringen Reinfeldt tillträtt återkom han efter några dagar till riksdagen som ersättare för utbildningsminister Lars Leijonborg. Hösten 2008 lämnade Rojas riksdagen och Sverige med anledning av det bemötande han hade upplevt i samband med den svenska politiska debatten.

Den andra folkpartistiska politikern som hade integritet och försökte sig på detta svåra jobb är naturligtvis Nyamko Sabuni. Hon var integrationsminister från 2006 fram till valet 2010, då Erik Ullenhag fick ta över. Wikipedia skriver:

2006 utkom hon med boken Flickorna vi sviker, om hederskulturer och brott mot utlandsfödda kvinnor. Sabuni kallar sig trots sin post som jämställdhetsminister inte för feminist, utan menar att hon är liberal och att ”underepiteterna kan man se på som man vill”. Uppmärksammade utspel är bland annat obligatoriska gynekologkontroller på alla flickor för att komma åt problemet med könsstympning samt slöjförbud i skolan. Senare argumenterade hon även för motsvarande kontroll beträffande pojkar. Sabuni har också profilerat sig som en av de mest kritiska inom Folkpartiet till religiösa friskolor.

Rojas och Sabuni, plus att en av mina nära (men inte närmaste) vänner är folkpartist och har suttit i regeringen, har gjort att jag inte haft någon särskild koll på detta parti, i varje fall inte med någon kritisk infallsvinkel. Det har inskränkt sig till att jag inte gillat vissa av deras politiker men så är det ju med alla partier. Alla kan ju inte älska alla här i världen.

Men nu har fjällen fallit från mina ögon, polletten har trillat ner och alla hästarna har återvänt till stallet. Knivarna ligger på nytt vässade i kökslådan och jag funderar på om det finns någon pratslinga jag kan sno från Erik Ullenhag, någon som visar att jag vaknat ur min politiska dvala. Jag kollar upp också honom på Wikipedia, men nej. Där finns inget användbart. Bara, i ett tidigare inlägg skrev jag kort om Sartres begrepp Ond Tro. Jag borde ha tagit med Ullenhag där. En av de absolut mest lysande representanterna i den förra regeringen!

Nu backar vi i tiden, till Bengt Westerberg som är den förste av de tre extremliberaler som jag vill säga några ord om. Bloggläsare på livets döhalva minns säkert när han under valnatten1991 reste sig ur TV-soffan därför att han inte ville befinna sig i sällskap med Ny Demokratis Ian Wachtmeister och Bert Karlsson. Den 9 september 2010 kommenterade han detta i en intervju i Svenska Dagbladet där han fick frågan vad han hade gjort om det hade gällt Sverigedemokraterna. Han sa: ”Hade jag varit politiker i dag hade jag rest mig med ett ännu större eftertryck!”

Kanske reste sig Westerberg ur soffan bara för att han trodde att han och de övriga närvarande partiledarna skulle lämna plats för Ian Wachtmeister och Bert Karlsson. För att det förhöll sig så talar att han skakade hand med Ian Wachtmeister efter att han rest sig. Men även om händelsen som protest är en efterhandskonstruktion, så blev den stilbildande. Det blev fritt fram att mobba politiker som inte har samma uppfattning som Westerberg om Sveriges invandringspolitik.

Westerberg var också den förste som tog till en dramatisk brinnande-krig-retorik när han försvarade invandringen från Balkan. Dessa människor flyr ”när bomberna faller över deras huvuden”. Det var inte sant. De hade redan lämnat krigszonerna och befann sig i flyktingläger. Westerberg har fler synder på sitt samvete. Det var han som lyckades få igenom att tillfälliga uppehållstillstånd (TUT) omvandlades till permanenta (PUT).

Tanken från hans sida var att de nyanlända skulle känna att de kunde planera för en framtid i Sverige. M.a.o. togs här ett steg bort från att se dem som flyktingar, i behov av ett temporärt skydd. Det blev snarare fråga om invandrare, för permanent bosättning.

Det var också Westerberg som såg till att det så kallade Luciabeslutet upphävdes. Detta togs av Ingvar Carlssons regering den 13 december 1989 och innebar att i fortsättningen bara de som uppfyllde kraven enligt FN:s flyktingkonvention, samt de med så kallade ”särskilt starka skyddsbehov”, skulle beviljas politisk asyl i Sverige. Bakgrunden var att i synnerhet bulgarienturkar sökte sig till Sverige. Det kom ett hundratal asylsökande om dagen och regeringen ansåg att läget var ”permanent kritiskt”.

Borgarna segrade i valet 1991 och regeringen Bildt tillträdde, med Bengt Westerberg som socialminister. Det var han som hotade att spräcka regeringen om inte Luciabeslutet upphävdes.

När Westerberg lyckades öppna Sveriges gränser för en ny våg av invandrare genomlevde svensk ekonomi sina sämsta år sedan andra världskriget. Arbetslösheten var stor och det gällde också för underskottet i stadsbudgeten. Invandringen från det forna Jugoslavien blev mycket omfattande och långt ifrån alla som sökte sig till Sverige var krigsflyktingar. I princip togs all asylkontroll bort. Alla var välkomna. Frågan är om de ledande folkpartisterna förstod vidden av sin politik. De diskuterade varken Sveriges ekonomi eller förmåga att integrera nykomlingarna. De ville ”göra gott” och flyktingpolitiken fick man inte sätta någon prislapp på.

När trycket på Invandrarverkets handläggare blev för stort löstes frågan på så sätt att alla beviljades asyl, oavsett om de hade skäl eller inte. Värt att notera är att i en SIFO- undersökning 1990 ville 67 procent av svenskarna ta emot färre flyktingar (varav 13 procent inte ville ta emot några alls), och bland Folkpartisterna var motsvarande siffra 65 procent. Det var således ett ytterst begränsat antal personer i toppen av ett parti, med stöd av mindre än en tiondel av svenska folket som, mot viljan hos en majoritet av väljarna och de egna sympatisörerna, öppnade Sveriges dörrar på vid gavel. Det gjordes varken någon konsekvensanalys eller bedömning av Sveriges mottagningskapacitet. Denna ansvarslöshet blev sedan normgivande för svensk invandringspolitik.

Westerberg hade ett finger med lite varstans. Som ordförande för Röda Korset var han aktiv i opinionsarbetet för att Sverige skulle tilldela illegala invandrare vissa rättigheter. Han är pappa till den reform med personliga assistenter, som visade sig bli en för skattebetalarna dyrbar nisch för invandrare, med såväl bedrägerier som korruption. Han var också år 2010 med om att kräva att ”ensamkommande barn” inte skulle sändas tillbaka till Malta därför att där var flyktingmottagandet undermåligt.

Westerberg har aldrig bekymrat sig över kostnaderna i samband med invandringspolitiken. Inte heller har han någonsin verkat för att begränsa invandringen. På regeringens uppdrag (läs Ullenhag) gjorde Westerberg för ett par år sedan utredningen ”Rasismen och Främlingsfientligheten i skolan”. Lärarna skulle utbildas till att ta kampen med främlingsfientligheten och vardagsrasismen. Pris: 130 miljoner per år under fem år. Den blev för mycket till och med för etablerade media. Smålandsposten skrev:

I övrigt är utredningen ett sorgligt hopkok av statlig uppfostrarnit, självmotsägelser, folkförakt och en antiliberal önskan att strypa den fria debatten. Så skriver till exempel Westerberg att ”politisk korrekthet” är sociala regler som inte har tvingats på någon utan som har vuxit fram i medborgerlig konsensus. Westerberg anser att det är mycket viktigt att upprätthålla den politiska korrektheten, och att politiker har ett stort ansvar för detta

Jag vet inte om Bengt Westerberg förtjänar epitetet extremliberal. Det kan räcka med att klassa honom som extremist, en extremist med mycket stor makt.

Jag går vidare till Bildt-regeringens kulturminister Birgit Friggebo, som ställde sig på Westerbergs sida i slopandet av Luciabeslutet. Mest känd är hon väl för Friggeboden och för att under en debatt om rasism och främlingsfientlighet i Rinkeby år 1992 försöka få med åhörarna i att sjunga ”We shall overcome”. Men det finns annat att uppmärksamma. Författaren Anders Johansson skriver i en krönika i Ölandsbladet 3 november 2005:

Låt mig först få berätta om Birgit Friggebo. Under ett drygt år var jag medlem av Smålands akademi, invald samtidigt med just Friggebo, som avslutat sin karriär som folkpartistisk politiker där hon krönte sin bana med en ministerpost. Vid den tiden var hon landshövding i Jönköping. Vi satt bredvid varandra; hon var en lågmäld och kamratlig person. Men i samband med att hon gav en presentation av sitt liv omtalade hon till min stora häpnad att ”det bästa hon gjort under sina politiska år” var att låta ”flyktingarna få stanna i Sverige”. Det hon syftade på var det tillfälle vid 1990-talets början då hon beviljade motsvarande två svenska städer uppehållstillstånd på ett enda bräde utan att deras asylskäl ens utreddes. Jag häpnade, men teg. Det jag hörde var en politisk idiot. Få svenska politiker har åsamkat landet större ekonomiska skador än just Friggebo.

Den tredje av de extremliberaler som jag vill hissa en pestflagga över är Birgitta Ohlsson, påtänkt som nästa ledare av Folkpartiet. När hon var ordförande för Liberala ungdomsförbundet skrev hon år 2001 nedanstående insändare i Expressen. Det är inte någon ungdomssynd utan fortfarande hennes politiska hållning, om än inte längre fullt så provocerande formulerad. Dagen när den publicerades var ingen slump, det var den 6:e juni. Det är väl heller ingen slump att hon hamnade i Reinfeldts regering:

Avskaffa Sverige!
Blågula fanor, rojalistiskt fjäskeri och fosterländsk glädjeyra. I dag på den svenska nationaldagen förväntas vi som goda medborgare att uppmärksamma vår nation.
De mest entusiastiska vallfärdar till hembygdsgårdar, sjunger nationalsången och firar som om det vore en nära släkting som fyllde 50. Men vad firas egentligen? Demokrati och öppenhet som präglar denna del av världen?
Ingalunda. Snarare ser vi en automatpatriotism och konservativt vurmande av nationalstaten. Trots att slumpen avgör var en människa föds, att nationalstaten sällan är den perfekta beslutsnivån och att världen blir mer globaliserad håller mänskligheten krampaktigt fast i nationen.
Fenomenet har avigsidor. ”Nationalism är en barnsjukdom, mänsklighetens mässling”, yttrade Albert Einstein 1924. Einstein var övertygad världsfederalist, en idé från antiken som förklarar att människor är medlemmar av en universell gemenskap.
Det är dags för oss som kallar oss för världsmedborgare att damma av världsfederalismen som vision för en mer rättfärdig värld genom att sträva efter en global union med federalistiskt statsskick. Varje land ska avstå delar av sin nationella suveränitet. Genom en global rättsordning kan mellanfolkliga konflikter lösas fredligt. En världslag ska stiftas av ett demokratiskt valt världsparlament och hävdas genom världspolis.
Fredstanken är central inom världsfederalismen likaså tron på internationell rätt och vårt gemensamma ansvar för att mänskliga rättigheter tillgodoses överallt.
Albert Einsteins liknelse mellan nationalism och barnsjukdomar är träffande. De är bägge svåra att kurera. Vi kan vara oense om vilka medel som ska användas i kampen. Men vi vet att i bägge fallen väntar något friskare i slutändan. Världsfederation är inte en utopi – utan ett mål för praktisk politik.

Den fråga som borde avsluta den här sorgliga kavalkaden är givetvis: är det drömmen om världsfederalismen som styr dessa folkpartister? Är det helt enkelt en romantisk och naiv reaktion mot de ideologier och krig som förmörkat 1900-talet? Jag vet inte riktigt hur mina associationer går men jag minns plötsligt två sångtexter. Den första skrevs av Beppe Wolgers och tonsattes av Olle Adolphson. Den heter ”Mitt eget land” och där är det viktiga att vi inser att vi alla bor i samma land och därför bör ta varandra i hand, ungefär som Birgit Friggebo föreslog:

… för när mänskorna har varandra
Bor de alla i samma land
Och allting vi vill ge till andra
Kan du få ur min öppna hand.
I min hand finns allt det jag drömmer
Allt jag äger och allt jag har
Och den rädsla som alla gömmer
Just på den är din hand ett svar

Den andra sångtexten är en av de mäktigaste i vår tid. Det är John Lennons Imagine:

Imagine there’s no countries
It isn’t hard to do
Nothing to kill or die for
And no religion too
Imagine all the people
Living life in peace…

Är det frihetslängtan som driver extremliberalerna till extrema positioneringar? Ju större frihet, desto bättre (de är ju liberaler!). Jag har ingen bättre förklaring. Är det någon av bloggens läsare som kan upplysa mig?

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.