Den nödvändiga maskuliniteten

Biologiskt sett, vilket betyder att det handlar om en genetisk instruktion, är människorna samhällsbyggare och det är främst männens uppgift att skapa och skydda samhället. Männen är såväl de yttre samhällsbyggarna som samhällsförsvararna. Kvinnornas huvuduppgift är att skapa det inre samhället, det vill säga att ta hand om medlemmarna och forma samhällets inre kvaliteter genom att praktisera omsorg och medmänsklighet. Om den manliga uppgiften att skapa och skydda samhället inte fungerar, så kommer på sikt inte heller den kvinnliga att fungera, därför att sådana samhällen går under. Det manliga är en nödvändig förutsättning för det kvinnliga. Vice versa är givetvis också giltigt, men den argumentationskedjan ser annorlunda ut.

På vilket sätt hänger det manliga och det kvinnliga samhällsuppdraget ihop med att det föds för få barn i Europa? Demografiskt måste varje kvinna föda 2,1 barn för att status quo ska kunna upprätthållas och det är inte en siffra som Europa och således inte heller Sverige lever upp till, i varje fall inte om man kopplar statistiken till ländernas kristna majoritetsbefolkningar. För man därefter samman demografi och massinvandring – vilket politiker och opinionsbildare i Sverige absolut inte vill göra – så är svenskarna enligt åtminstone ett av FNs kriterier från 1948 utsatta för ett folkmord. Ett sådant föreligger när en folkgrupp uppsåtligen påtvingas levnadsvillkor ”som äro avsedda att medföra dess fysiska undergång helt eller delvis”.

Till en del bär feminismen skulden genom att ställa upp kvinnors självförverkligande och självständighet som ideal. Om vi fortsätter att anlägga ett biologiskt perspektiv så måste kvinnor göra sig attraktiva för männen och vilja ha dem. Männen i sin tur måste vara inriktade på att göra barn med kvinnorna, inte bara ett utan flera. Männen måste dessutom vara beredda att ta ansvar, viket i praktiken betyder familjebildning. Det är bara inom familjen som kvinnor och barn (och givetvis också männen) erbjuds den nödvändiga långsiktiga tryggheten. Det tar som bekant ett par tre decennier i vår samhällsform innan barnen är färdiga att stå på egna ben. Den som tror att det är helt ok med frånvarande män i den processen, har tappat fotfästet med avseende på människans biologi. Det är i och för sig ganska vanligt att feminister gör det och därmed presenterar sig som biologiska analfabeter.

I ett europeiskt perspektiv har kärnfamiljen framstått som den allt överskuggande samlevnadsformen, i synnerhet under de senaste tvåhundra åren. Det är för övrigt enbart i samhällen där kärnfamiljen är den minsta sociala byggstenen som demokrati verkar fungera, men det är en annan fråga, värd sin egen utläggning.

Familjeupplösningen i den moderna västvärlden, underblåst av feminister som anser att kvinnor ska vara självständiga och leva sina egna liv, riskerar att skapa en samhällelig dödsspiral genom sina demografiska konsekvenser.

I detta sammanhang är också attacken på maskuliniteten ett problem. I synnerhet öser som bekant de extremfeministiska kvinnorna sitt förakt över ”medelålders vita män”, alltså den kärntrupp som bär upp den västliga maskuliniteten. Feminismen vill inte bara att kvinnorna ska frigöra sig från sina mer feminina sidor utan de vill också ha makt över de i deras perspektiv trångsynta och djuriska männen, så att dessas inflytande kan desarmeras.

När samhället bejakar en sådan feminism och via sina institutioner präntar in i männen att mansbilden, manliga ideal och den manliga driftens olika uttryck gör männen mindre värda och rentav till misslyckade människor, så är detta förödande. Det är få saker som är så drabbande som att bli föraktad och avvisad av det motsatta könet. Om män tror att de måste nedgradera sin maskulinitet för att ha en chans hos kvinnorna, är risken stor för att de helt enkelt anpassar sig och gör det. En biologisk tumregel säger att viktigast av allt är att säkra artens fortlevnad.

Var odlas då extremismen? Svaret är att det framför allt sker i högre utbildningar. Det är en ödets ironi att de institutioner som borde utgöra det vetenskapliga tänkandets starkaste bastioner istället i hög utsträckning blivit till drivhus för samhällsdestruktiva ideologier. När universitet och högskolor tillåts att fungera som indoktrineringsanstalter för västligt och i synnerhet manligt självförakt, vita skuldkänslor och extremfeminism, ja då har vi ett samhällsproblem av första rangen. Även här har faktiskt Bengt Westerberg (som jag tidigare skrivit om) ett finger med i syltburken. En bloggläsare konstaterar att det var han som var ”arkitekten bakom ett av våra största eländen, Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet”.

Förr eller senare kommer kvinnorna att upptäcka att det är oklokt att avmaskulinisera männen. Tyvärr är det nog så att den typen av upptäckter inte görs förrän det är för sent. Ett folk, ett land, en kultur, en civilisation som lider kronisk brist på stolta män som värnar om det egna samhället, är illa ute och i längden troligtvis dömt att gå under. Sverige är numera som bekant ett land som militärt inte ens försöker att försvara sina gränser, en i grunden maskulin uppgift. Och i de så kallade utanförskapsområdena vågar inte polis och räddningstjänst ge sig in när det smäller.

Skälet till att jag hamnat på detta minst sagt inopportuna tankespår är att jag söker förklaringar till att svenska politiker och opinionsbildare bejakar massinvandring, till och med så långt att de inte ens anser det problematiskt att svenska skattebetalare blir försörjningsansvariga för en växande andel av invandrarna.

Utgör feminismen en delförklaring? För att knyta samman med det inledande resonemanget: I västvärlden har balansen mellan den manliga och den kvinnliga uppgiften i samhällsbyggandet rubbats. Extremfeminismen, med sitt genderperspektiv från vaggan till graven, har trängt undan den ursprungligen liberala feminism, som strävade efter lika möjligheter och rättigheter för kvinnor och män.

När politiker och opinionsbildare tycker att det är viktigare att visa medmänsklighet och omsorg inför invandrarna än att prioritera ursprungsbefolkningens trygghet och välfärd, så kan det bero på att den kvinnliga uppgiften i samhällsbyggandet tagit över, samtidigt som männens uppgift har tappats bort. Det är ett manligt ansvar att skydda samhället mot att ödeläggas, exempelvis genom en alltför omfattande och ohanterlig invandring. Den svenska invandringspolitiken framstår på så sätt som ett skolexempel på en av avmaskuliniseringens konsekvenser.

Hur kan man testa en sådan här hypotes? Jag gör det i all enkelhet genom att gå in på den största skandinaviska nätbokhandelns, Adlibris, försäljning av första delen av min och Gunnar Sandelins bok ”Invandring och mörkläggning”. Trots att det blivit ett alltmer kvinnligt intresse att läsa böcker, så är 68,1 procent av dem som hittills köpt boken via Adlibris män, medan 31,9 procent är kvinnor. Om vi utgår från att det är männen som är förbannade därför att de mycket klarare än kvinnorna ser det samhällshot som invandringen utgör, så ger försäljningen av vår bok ett visst stöd för hypotesen att ”det manliga” på ett olyckligt sätt i Sverige viker sig för ”det kvinnliga”.

Ytterligare ett tecken på att det kvinnliga omsorgsperspektivet tagit över, är den kvinnliga dominansen bland dem som röstar på det extrema Miljöpartiet. Förstår de verkligen konsekvenserna av att Miljöpartiet är för fri invandring och fullständiga sociala rättigheter för alla i hela världen, som vill leva i Sverige? Miljöpartiet, med alla sina kvinnliga väljare, gör inte ens ett försök att förklara hur denna politik ska finansieras. Istället talar de vackert om en bättre och rättvisare, mer empatisk värld. Detta samtidigt som Sverigedemokraterna anses vara partiet för arga män. Varför är de då arga? Antagligen därför att även om Sverigedemokraterna är ett större politiskt parti än Miljöpartiet, så är de förvisade till brännässlorna bakom dasset. Miljöpartiet med sitt kvinnliga betraktelsesätt befinner sig däremot i solskenet. De till och med sitter i regeringen.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.