Nationellt självskadebeteende

Akronymen Reva betyder ”Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete”. Det var ett gemensamt projekt för utvisningar som år 2009 drogs igång av Polisen, Migrationsverket och Kriminalvården. Förra året fick projektet mycket kraftig kritik efter att gränspolisen gjort kontroller i Stockholms tunnelbana. Projektet ansågs rasistiskt eftersom polisen valde ut personer med ”icke-svenskt” utseende. Det kallas för rasprofilering och så fort begreppet ras är inblandat så rör man sig som bekant på förbjudet område. Projektet upphörde i mars förra året.

De bloggläsare som inte minns riktigt kan nog ana vilka medierna solidariserade sig med (rätt gissat!). Det blev också efterdyningar. T.ex. gjorde P1:s Kaliber ett en uppföljning i mars i år. Med sedvanlig känsla för vilka som borde ha något väsentligt att säga begav de sig till Möllevångstorget i Malmö och intervjuade ett gäng tältande aktivister som protesterade mot att flera afghaner skulle avvisas. Så här gick dialogen:

– This is the tent. We fixed it yesterday and we were here last night also.
 You have some beds here and blankets.
– Yes some warm things, it was very hard to stay here last night.
 You slept here?
– Yes we slept here. But it was very cold, and some friends got sick, but we will continue this.
De flesta här är med i olika nätverk såsom Aktion mot Deportation och Asylgruppen som jobbar aktivt mot Reva. De berättar att en del blivit sjuka av kylan men att de ska fortsätta med protesterna. En av de som sökt sig hit är Zabi Rahimi. Han säger att han avskyr Reva.
 – No I am actually not interested to talk about Reva. Because I really hate it.
Why do you hate it?
– Because it´s a fucking stupid system.
Have you protested against it?
– Yeah, many times. As much as I could.
And why?
– Cause I really hate it. It´s an indecent system.
Hej jag kommer från Sveriges radio och gör ett program om Reva. Vad tycker du om Reva?
– Jag tycker att Reva är förkastligt, säger aktivisten Heram Li.
 Varför då?
– Dels för att det utgår från rasprofilering. Man kan ju inte ha ett rättsväsende där polisen kollar och ser hur du ser ut och därefter stoppar dig. Det är ju mot allt som har med mänskliga rättigheter och demokrati står för.

REVA-projektet fick ett slags fortsättning i Mos Maiorum, en gemensam satsning inom EU att under fjorton dagar i oktober i år intensifiera bekämpandet av den illegala invandringen. I riksdagen frågade Vänsterpartiets Christina Höj Larsen Morgan Johansson hur Sverige ställde sig. Ur interpellationen som finns på nätet kan följande saxas:

Vi har försökt få information om var och hur beslutet att Sverige ska delta har fattats, men vi får inga andra svar av Justitiedepartementet än att Sverige kommer att delta i Mos maiorum och att det inte är första gången Sverige deltar i en sådan operation. Sverige har i dag en ny rödgrön regering som uttalat sig positivt om lagliga vägar in i EU. Deltagande i Mos maiorum är raka motsatsen till detta.

Såvitt jag vet har detta inte uppmärksammats i medierna. I Sverige är det normalt att politiker i Riksdagen slår larm om det händer något som kan inverka menligt på den illegala invandringen.

Inom EU finns det upp till tio miljoner av formellt sett icke-existerande invånare, de så kallade papperslösa. I Sverige brukar siffran anges till mellan tio och femtiotusen. Men ingen vet naturligtvis. Det verkar som om en majoritet av de som fått avslag stannar kvar i alla fall. Om nu Wikipedia är korrekta i sin redovisning så fick 3.398 asylsökande från Irak, Iran, Somalia och Afghanistan år 2007 nobben på sina ansökningar. Av dem återvände 263 frivilligt. 44 personer utvisades med tvång.

För personer som illegalt uppehåller sig i landet används eufemismen ”papperslösa”. Läkare utan gränser ger följande definition:

Begreppet papperslösa omfattar dels de människor som har fått avslag på tidigare asylansökan men som ändå stannar i Sverige och dels de människor som befinner sig utanför asylprocessen, d v s de personer som inte har sökt asyl eftersom de saknar asylskäl enligt svenska bestämmelser. Papperslösa är alltså personer som befinner sig i Sverige utan tillstånd och benämns ibland även som irreguljära migranter.

Tankesmedjan Fores, som gärna presenterar vilseledande och ibland direkt felaktig information i objektiv förklädnad, ger nedanstående definition. Därmed markerar också de att de kan sträcka sig till att kalla de illegala invandrarna för irreguljära:

Ibland används begreppen “illegala invandrare” eller “illegala utlänningar” istället för papperslösa, men detta kan leda till felaktiga associationer mellan migration och kriminalitet. Också irreguljär migration betecknar människor som befinner sig i ett land utan tillstånd.

Som framgår är tanken att det inte är kriminellt att vara flykting. Det är ett egendomligt argument, eftersom det naturligtvis är kriminellt att inte följa svensk lagstiftning i Sverige. Om man är flykting, feminist eller kanske sotarmurre är irrelevant. Den som valt att befinna sig i landet utan att ha rätt till det begår en kriminell handling.

På sajten Migrationsinfo.se, som drivs av Fores, finns en intressant distinktion mellan papperslösa och ”gömda flyktingar”. Det sägs att ”Man skall inte förväxla papperslösa med “gömda flyktingar” då denna grupp syftar på personer som sökt asyl och fått avslag, men inte lämnat landet.”

Bara 10 procent av de som sökt asyl och fått stanna i Sverige sedan 1980 är klassade som flyktingar. Det hindrar inte medierna från att regelmässigt använda flyktingbegreppet istället för det neutrala och korrekta ”asylsökande”. I citatet ovan betecknas till och med de som fått avslag på sina asylansökningar som flyktingar. Varför inte löpa linan ut och definiera alla som flyktingar, om de hellre vill bo i Sverige än i något annat land?

Den som väl tagit sig innanför Sveriges gränser verkar ha något slag av naturrätt. Denna kan t.ex. markeras på det sätt som journalisten Kristina Mattson gör i boken ”De papperslösa och de aningslösa” (Stockholm Leopard förlag 2008, s. 9):

Mer korrekt kallas de papperslösa för irreguljära migranter, till skillnad från reguljära migranter som har tillstånd. Irreguljär må vara korrekt, men är klumpigt och ett ännu mera okänt begrepp än papperslösa. Illegala invandrare vill jag ännu mindre använda, eftersom det leder tankarna till olaglig och kriminell.

Även om det är en aldrig så godhjärtad formulering, så är den i sak fel. Återigen: det är klart att det är olagligt att vistas i Sverige utan myndigheternas tillstånd. Att de är papperslösa låter som om ett oblitt öde drabbat dem, men det är ju en situation de själva försatt sig i genom att göra sig av med sina identitetshandlingar. De är dessutom ”papperslösa” i den meningen att de inte har några handlingar som visar att de får vistas och arbeta i Sverige. Men hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Det liv de väljer innebär att de för att försörja sig antingen lever på gåvor, arbetar svart eller skaffar de nödvändiga pengarna genom brottslig verksamhet.

Därmed är ingenting sagt om vad som ska göras. Med det tryck som finns på Europa från fattigare länder är det antagligen omöjligt att sätta stopp för strömmen av illegala invandrare. Det är emellertid svårt att alls föra en konstruktiv debatt om man inte ens nämner olika företeelser vid sina rätta namn.

I Sverige, liksom i andra europeiska länder växer en informell ekonomi fram, där människor kan få jobb, trots att de inte har tillstånd att befinna sig i landet. År 2008 beräknade Fastighetsanställdas förbund att ungefär 4.000 ”papperslösa” försörjde sig genom att svartarbeta som städare. Förbundet ville komma till rätta med problemet genom att göra dem till medlemmar i LO.

Vad tänker sig facket egentligen? Att arbetsgivare ska anställa illegala invandrare och betala avtalsenliga löner, skatt och sociala avgifter? Om vi struntar i lagar och förordningar kan man fortsätta med frågan vart arbetsgivarna skulle betala in skatter och avgifter. Att vara papperslös innebär bl.a. att inte ha ett svenskt personnummer. Eller är det helt enkelt så att facket gjort sig till förespråkare för fri och oreglerad invandring?

År 2011 krävde TCO att regeringen tog initiativ till en ny lagstiftning. Som bekant antog regeringen tillsammans med Miljöpartiet förslaget. Från och med den första juli 2013 har papperslösa migranter laglig rätt till subventionerad hälso- och sjukvård på samma villkor som asylsökande i Sverige. Detta innebär rätt till:

  • Vård som inte kan anstå, inklusive tandvård
  • Mödrahälsovård (graviditetskontroller)
  • Preventivmedelsrådgivning
  • Vård vid abort
  • En hälsoundersökning
  • Subventionerade läkemedel (50 kronor per uttag)
  • Kostnadsfri vård enligt smittskyddslagen
  • Papperslösa barn har rätt till hälso- och sjukvård på lika villkor som andra barn i Sverige.

Nu ska man inte tro att regeringen inhöstade särskilt många applåder. Inget steg mot fri invandring är någonsin tillräckligt i Sverige. Eva Hall, Röda Korsets vårdchef, beklagade att rätten till vård exkluderade många människor. Hon anser att rätten till vård ska utgå från vårdbehov, inte från status. Därmed bortser hon helt från vad vården kostar. Någon måste betala kalaset, men inte i Röda Korsets och Eva Halls värld. Observera begreppet ”särlagstiftning” i citatet nedan. Särlagstiftning var exempelvis det som rådde i Apartheids Sydafrika:

Idag måste papperslösa ha papper på att de är just papperslösa när de söker vård. Det är en absurd situation. Det är orimligt att utgå från status istället för vårdbehoven. Just nu utesluts bland annat EU-migranter och andra som har sökt sig till Sverige för att söka sin försörjning från vård på grund av särlagstiftningen, säger Eva Hall, vårdchef i Röda Korset.

Liksom så kallade EU-migranter (läs: romska tiggare) är de papperslösa en grupp som hos många utlöser ett känsloengagemang. Det är människor som det är synd om. I presentationen av Kristina Mattssons ovan nämnda ”De papperslösa och de aningslösa” ges följande ”tycka-synd-ombeskrivning”:

De kallas de papperslösa. De lever runtom och bredvid oss, men är osynliga för de flesta. Det är människor som bor och arbetar i Sverige utan personnummer eller arbetstillstånd. Utan dem vore det inte möjligt att köpa en pizza för 29 kronor eller städhjälp för 50 kronor i timmen.

Kristina Mattsson påstår med andra ord att vi bär på en skuld till de papperslösa, eftersom vi köper städhjälp och pizza billigt. Det är ett väldigt kollektivt ”vi”, En majoritet av svenskarna har varken köpt pizza eller städhjälp till det priset. Hade de sedan fått veta att de därmed exploaterade de papperslösa så hade de kanske avstått från köpet. Sveriges medborgare är alla skyldiga till de papperslösas elände. Så är det bara! När den här typen av påstående dyker upp i offentligheten så är det ingen som protesterar. Men djävlars, om någon vill begränsa invandringen, då rusar vakthundarna ut och ger skall.

Med finansiering från Riksbankens jubileumsfond driver socialantropologen Heidi Moksnes vid Stockholms universitet projektet ”Leva rättslöst. Odokumenterade migranter och medborgarskapets gränser”. Hon vill veta om papperslösa från Sydamerika ser sig som socialt och politiskt aktiva deltagare i det svenska samhället. När man tar del av den presentation som finns på nätet, blir det tydligt att Heidi Moksnes inte är någon forskare i den mening som jag lägger in i ordet, utan ännu en av alla dessa hjärtevarma aktivister. Se följande formulering, där självklarheter konstateras som om det vore någon form av orättvisa:

Det är svårt att komma in i samhället om du inte är en erkänd medlem. För att kunna vara delaktig i samhället krävs det exempelvis bankkonto, adress och personnummer. Papperlösa arbetsmigranter har inte ett svenskt personnummer. De får inte rösta. Arbetsgivare kan när som helst välja att bryta överenskommelser om lön och arbetstid utan att straffas. Odokumenterade arbetsmigranter har inte heller rätt till a-kassa eller sjukförsäkring.

För väldigt många människor ger de papperslösa en chans att hjälpa. Det gäller också för organisationer, som facket, kyrkan och Röda korset. När hjärtat säger att man ska ge fasen i lagar och förordningar, så är det bara att göra det. Det gäller till och med för forskningen. I Sverige är det inte längre självklart att forskning handlar om att objektivt utreda och dra slutsatser. Det gäller att leta rätt på något man anser orättvist och sedan dokumentera själva orättvisan. Vad som är orättvist? Ja, det bestämmer man själv.

En majoritet av svenska folket, från regering över organisationer och högskolor ner till gemene man arbetar hårt för att i godhetens namn befria oss alla från välfärdssamhället. Närmare bestämt 87 procent. Kampen för de papperslösas rättigheter är ett av inslagen. Snart sagt varje avvisning på grund av otillräckliga asylskäl eller alltför svag familjeanknytning uppfattas i den offentliga debatten som ett slags deportation, en kränkning av de papperslösas självklara rätt att trots allt vistas i Sverige. Aktivisterna har stöd bland politiker och massmedia. Detta trots att de saknar såväl vett som argumentering. Cynism är mestadels destruktivt, i synnerhet om det får dominera. Men som korrektiv till en missriktad godhet är det faktiskt inte så dumt.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.