Stänga av eller byta kanal

När jag läser morgontidningen – jag har två men det är bara den ena jag läser på morgonen – skulle man kunna tro att jag särskilt noga läser det som skrivs om invandringspolitik, med tanke på att det är ett ämne som jag behandlar i mina egna texter. Så är det emellertid inte. Nio av tio artiklar läser jag bara rubriken på, varefter jag bläddrar fram något mera läsvärt. Radion står och mal i bakgrunden och är det så att det sägs något där i samma ämne, så slår jag dövörat till. Om det inte lyckas reser jag på mig och skiftar kanal. Likadant med teve-nyheterna på kvällen, men där stannar jag kvar i soffan eftersom kanalbytet går att fixa med fjärrkontrollen.

Jag har funderat lite på vad som stör mig och kommit fram till två saker. Den första är att de som rapporterar alltid har silat bort för massinvandringen och mångkulturen komprometterande information. Oavsett om det handlar om feghet eller beror på att rapportörerna faktiskt inte förstått det som de talar om, så är det lika plågsamt. Ibland får någon journalist eller opinionsbildare (aldrig sjuklöverspolitiker) för sig att de ska säga något djärvt, ungefär som en unge som på Valborg tar några steg närmare majbrasan för att sedan snabbt återvända till tryggheten hos sina föräldrar. ”Fy vad varmt det blev, och det flög farliga gnistor också!”

De kan säga: ”Vi måste ha en generös invandringspolitik men …” (väldigt modigt). ”I grunden är det inte storleken på invandringen som är problemet” (jo, Lars Bern, det är det visst). ”Men med kanske uppåt en halv miljon ankommande på en fyraårsperiod uppstår verkliga problem, som måste lösas snabbt.” (Du har så rätt Tofve Lifvendahl, specificera problemen och föreslå lösningar, tack!). ”Vill man av moraliska skäl ge världens flyktingar legala vägar till Sverige och låta alla papperslösa stanna måste man inse att den svenska modellen behöver göras om i grunden” (Jaha Anna Dahlberg, kom med ett förslag). Som ekonomidocenten Jan Tullberg skriver i ett mail: ”Det är ett långt steg från att inse problem till att söka genomföra lösningar.”

”Du behöver ju inte ta det så personligt”, säger en närstående. ”Personligt? Är inte både du och jag delaktiga i och beroende av detta samhälle? Har vi inget medborgerligt ansvar? Tror du att våra liv bara kommer att fortsätta som vanligt oavsett hur det går för samhället?” Det borde jag kanske svara, men jag nöjer mig med att tänka det. Man vill ju inte vara bråkig. Man vill ju inte bli klassad som rättshaverist. Ändå …

Jag är inte ensam om tanken att väldigt många oreflekterat tar för givet att Sverige kommer att fortsätta på samma sätt som tidigare, oavsett hur många som beviljas asyl. Men så är det ju inte. Så här skriver en bloggläsare:

I mina ögon kan konsekvenserna av den politik som förs av sjuklövern och media, Den Humanitära Stormakten, liknas vid inledningen till en typisk roman av Stephen King. Ett utåt sett välmående och tryggt samhälle som genomsyras av en förnimbar ondska. Något som inte för gott med sig. Den som läser Stephen King vet dock att denna ondska mycket snart konkretiseras och att samhället kastas in i en rad tragiska händelser. I många fall undergång.

Det är nog här den ena av mina båda plågor sitter, den som gör att jag inte vill ta del av det censurerade mediebabblet mer än nödvändigt. Det är huvudsakligen journalisternas fel och skam att en majoritet av Sveriges invånare inte förstår att det är på väg att gå åt helvete med det Sverige som de gillar. Och vare sig journalisterna är okunniga, hycklande, har beröringsskräck eller helt enkelt är korkade, så tål jag dem inte. Det är jag inte ensam om. Så här klarsynt skriver signaturen Humanist i ett mail till mig:

För praktiskt taget alla nu levande svenskar (möjligen med undantag för ett fåtal av de allra äldsta) är det alltså fullständigt självklart att Sverige är ett stabilt, välorganiserat välfärdssamhälle utan minsta risk för någon allvarlig social/politisk oro. Det är självklart att vi har fungerande polis och rättsväsende som kan hantera brottsligheten, att vi har god, skattefinansierad sjukvård som är tillgänglig för alla, att vi har ett fungerande skol- och utbildningssystem som också är tillgängligt för alla, att vi har en fungerande infrastruktur (vägnät, elnät/energiförsörjning, järnvägar osv), samt att vi har väl utbyggda sociala trygghetssystem som ska kunna hjälpa den som drabbats av någon form av ekonomiska/sociala svårigheter.
Men vad sker när allt detta på allvar börjar krackelera? Vad sker när en kommun helt enkelt inte längre kan betala ut försörjningsstöd till alla som är arbetslösa och utförsäkrade, utan tvingas säga: ”Vi kan ge dig matkuponger, och så får du väl försöka hitta någon kompis eller släkting att bo hos.”? Vad sker när polisen tvingas säga: ”Vi har inte längre resurser nog att rycka ut på alla ärenden, inte ens om det är fråga om pågående allvarliga våldsbrott, utan vi uppmanar människor att skydda sig själva i den mån de kan.”? Vad sker när en kommun tvingas säga ”Tyvärr, vi kan helt enkelt inte ordna skolplats åt ert barn, ni får väl försöka bedriva hemundervisning tills vi hittar något.”? Vad sker när ett sjukhus tvingas säga: ”Jo, vi vet att du är döende i cancer och har svåra smärtor, men vi har helt enkelt inga lediga platser. Du får åka hem, och så kommer en sköterska och ser till dig en gång om dagen”?
Om/när den välfärd och sociala trygghet så gott som alla svenskar tar för given verkligen börjar falla samman, och om/när detta blir kännbart även för stora delar av medelklassen, då tror jag att reaktionerna kommer att bli väldigt starka. Svenskarna må vara konflikträdda, fredsskadade och inskolade i konsensustänkande i en sådan utsträckning att det nästan är patologiskt. Men vi är inga idioter, och även svenskar kommer att reagera när de ser att den trygghet de upplever som självklar tas ifrån dem.

Bloggläsaren med Stephen King- perspektivet ger en dystrare men ett lika realistiskt scenario av landets framtid i sitt mejl:

Den mest förlåtande förklaring jag kommer på är att en art som skonas från yttre hot successivt frigör sig från försvarsmekanismer. Något som ofta slutar med artens utrotning i den händelse att förhållandena i reservatet förändras.
Ska vi tro på en återgång mot ett sunt förnuft i frågan? Knappast! Vi ser nu hur viss kritik börjar framföras på vissa ledarsidor. Det fasansfulla och dödskallemärkta ordet VOLYM används plötsligt.
Tyvärr blir det nog bara en ändring i retoriken, ej i politiken. Om vi får tro Ärkebiskopen är ju självaste himmelriket multikulturellt, Gud och Allah sitter där sida vid sida.
Det är bara att välja och vraka vem av dem man önskar tro på.

Dessa båda bloggläsare (och mailskrivare) hjälper mig att förklara varför jag inte tål invandringspolitiken, som den presenteras i medierna. Jag tål inte att journalisterna inte ser, alternativt ser men underlåter att rapportera om, den Stephen King-verklighet som framträder. Jag tål inte att de tar vårt ännu så länge någorlunda fungerande välfärdssamhälle för givet.

Anledning nummer två till att jag har svårt med mediernas rapportering har med offerperspektivet att göra. I medierna presenteras de asylsökande och nu de rumänska romerna alltid som offer. Är de syrier så kommer de direkt från slagfältet, men inte som krigare förstås utan som drabbade. Är de romer, så är de alldeles för djävligt fattiga och ger vi dem inte en tia i muggen, så går de förmodligen under. Tanken att det ibland är vi som är offren finns inte ens som en möjlighet på agendan.

Ett av mediernas standardgrepp är att dra fram exempel som ska visa hur myndigheter gjort fel. Är det inte någon blind nittioåring som ska sändas tillbaka till Ukraina så är det en svårt sjuk liten flicka som skickas tillbaka till Moldavien eller någon fin kille med snälla ögon som utvisas till ett afrikanskt land där han påstår sig aldrig ha satt sin fot. Den minsta gemensamma nämnaren i den här typen reportage, som i synnerhet teves nyhetsreportar är fina på att knåda fram, är att myndigheterna är outsägligt inkompetenta, byråkratiskt stelbenta och oempatiska. Vi får aldrig se en elak men glad gubbe som beviljats asyl och försörjning trots att hans kriminella meritlista borde fått myndigheterna att vakna till. Aldrig ett misstag som går åt andra hållet, sådant är journalisterna inte intresserade av. Det är fel slags story. Att den med stor trolighet är betydligt vanligare spelar ingen roll.

Det är särskilt kul med alla dessa rapporter från taxichaufförer. Det är priviligierade politiker (exempelvis Bengt Westerberg) som träffar dem, det är journalister som åkt taxi. Hej vad mycket taxi det åks och hej vad många kärnfysiker, tandläkare och neurokirurger som fått offra sig i Sverige. Där kör de runt i sina taxibilar. Sådant kan man berätta. Om man skulle få för sig att skriva ett reportage om en taxichaffis som inte bara har problem med svenskan och med att hålla avstånd till framförvarande bilar utan också har påtagliga svårigheter att hitta? Nej, det var en dum idé. Så kan man väl inte göra med en stackars kärnfysiker som gör så gott han kan.

Förresten, jag undrar om det finns någon etnisk svensk bland den klick taxichaufförer som satt i system att ta många tusen för en resa mellan Arlanda och Stockholm City. Ställde jag den frågan till en journalist så skulle jag få motfrågor. Vad är det för en djävla rasistisk fråga? Vad spelar det för roll varifrån den kommer som blåser oss? Om det visar sig att det bara är invandrare som gör på det sättet, vad skulle du dra för slutsatser av det, annat än rasistiska sådana förstås?

Om jag då svarade, att det skulle åtminstone visa att offerperspektivet inte alltid var så relevant, att det kanske ibland var kunderna som var offer – kära bloggläsare, skulle jag bli förstådd då?

Offerperspektivet är för mig extremt tydligt när det gäller de romer som går under beteckningen EU-migranter. Dessa stackars offer försörjer sig aldrig på något som är kriminellt. EU-romer tigger bara, kanske de också samlar burkar – vilket ju bara är bra för miljön. Aldrig att de snor mobiltelefoner. Och om de skiter på fel ställen så är det ju vårt fel eftersom vi inte ordnat med någon offentlig toalett just där.

Med tanke på allt kritiskt jag skrivit om romer, också på den här bloggen, kan det vara svårt att förstå att jag beundrar romerna. Men det gör jag. Deras kollektiva smartness är långt överlägsen svenskarnas, samtidigt som deras livsstil inte bara gör att de totalkolliderar med Europas majoritetsbefolkningar, utan också betalar ett oerhört högt pris, genom den misär som så många av dem lever i. Så här berättar en bloggare utifrån egna iakttagelser:

Vid två tillfällen har jag även själv bevittnat tillgrepp av mobiltelefoner från matgästers bord (vid bägge tillfällen på Gamla Brogatan). Ett tredje försök kunde jag själv avstyra, då jag lärt mig känna igen varningssignalerna (Kungsholmsgatan).
Det mest uppseendeväckande tillfälle jag beskådat, var på en restaurang nära Rådhuset på Kungsholmen. Jag var där för att beställa en lunch-matlåda, då följande inträffade /…/ Plötsligt kom det in 5-6 personer genom restaurangens entré, spridde snabbt ut sig mellan borden och började högljutt tigga pengar av de sittande gästerna. Förvirring uppstod sekundsnabbt och jag såg att personalen ivrigt samtalade och rådgjorde sinsemellan. Därefter skyndade en av dem fram till en av tiggarna, en man, och förklarade på engelska att de måste lämna etablissemanget omedelbart.
Mannen, tiggaren, skrek då med hög röst ”Don´t touch me, don´t touch me” men vägrade flytta sig. Då ytterligare tre ur restaurangens personal närmade sig gruppen av tiggare, lämnade de motvilligt lokalen. Jag fick min matlåda i samband med detta och av tidsskäl, lämnade jag lokalen utan vidare kommunikation.
Emellertid återvända jag senare samma vecka för ny matlåda och då samtalade jag med den restaurangansvarige, som tjänstgjort under händelsen. Han berättade att två mobiltelefoner försvunnit från gästers bord under händelsen och att han personligen hjälpt gästerna att hitta till Polisens kontor, inte långt från restaurangen.

Jag känner igen situationen. Detta är ett ”trick” som är ganska vanligt bland romer. Man skapar förvirring och utnyttjar situationen för att tillägna sig ett och annat. Observera, de här människorna är inga offer. Ställ sedan den lilla berättelsen mot nedanstående insändare i Dagens Nyheter fredagen den 14 november. Vilken av de båda berättelserna beskriver ”den andre” som underlägsen, dvs. vilken berättelse handlar om intelligenta människor som behärskar situationen och vilken berättar om människor som är oförmögna att göra något på egen hand? Även om det inte syns några riktiga människor i det andra citatet, så visar de sig mellan raderna. De är offer, enbart offer. De är rentav enfaldigare än den kvinna som skrivit insändaren, och det vill inte säga lite.

Det hade kunnat vara du eller jag som satt där genomfrusna och försökte få ihop en skärv till brödfödan. Det är skamligt att vi bara går förbi och spelar oberörda. Ingen kan välja det land man blir född i. I dag räknar vi år 2014 och ändå har inte mer hänt med vår medmänsklighet. Vi borde med all vår kraft och fantasi söka motverka fattigdom och finna lösningar på problematiken, ingen bör få sitt människovärde så trampat på.
Medföljande barn skall ha rätt till skolgång omedelbart då de kommer hit. Vilket de otroligt nog i dag inte får. En krissumma bör avsättas som kan användas genast utan att behöva vänta på långsamma utredningar.
Alla som har villatomt har rätt att bygga en friggebod, låt oss bygga friggebodar där rumänerna kan bo, ingen skall sakna tak över huvudet. En friggebod med isolering kostar kanske 100 000 kronor. Man kunde kanske tänka sig att de stora byggvaruhusen kunde sponsra en stor del och andra aktörer resten. Den som byggde en friggebod på sin tomt kunde få den gratis om man upplät den till boende i tio år.
Kanske kunde ett kvarter adoptera en rumänsk familj en tid, det finns säkert mycket som de kunde hjälpa till med, barnpassning, trädgårdsarbete, hushållsarbete. Varför kan man inte upplåta stugbyar och campingplatser som ändå står tomma under vinterhalvåret till boende?
Självklart måste vi på alla sätt medverka till att utvecklingen i hemlandet förbättras så att de har en möjlighet att återvända till ett drägligt liv där.
Christina Wahlberg

Det kan tilläggas att jag, på den tiden det begav sig, aldrig hade svårt i mina personliga relationer med romer. Däremot längtade de inte efter att ha med mig i olika samarbetsgrupper. Där behövs gadjo som låter känslorna och längtan efter att hjälpa sitta i högsätet. Gärna högt uppsatta politiker som är och förblir renons på sakkunskap men vet att det ger cred i de egna leden att hjälpa romer.

De som inte gillar det totaldominerande offerperspektivet anför exempel, där offren visar sig vara bedragare (som ovan). Så får vi ett spänningsfält där de som står på offrens sida kan kalla sina motståndare för rasister och de som inte köper offerliturgin kallar ”de goda” för idioter.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.