Frisyr som förtryck

En bloggläsare skickar en länk med åtföljande kommentar

En annan sak som jag tänkte kanske kunde vara intressant för en etnolog hittade jag på bloggen Toklandet. Du kanske känner till den redan? Toklandet tar upp feminismen genom att helt enkelt visa på uttalanden och händelser från feminister tagna från verkligheten. Så givetvis är det en hatsajt, precis som eran.
http://toklandet.wordpress.com/
Om du scrollar ned en bit till stycket ”När frisyrer blir ett stort förtryckande problem” så börjar … ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga … Man diskuterar något som tydligen kallas ”cultural apropriation”.

Ok, då kör vi igång:

Hanna Liljehag heter en ung kvinna som skaffade dreads för ett par år sedan och tycker det är snyggt. Hon går på en friluftsutbildning och tillbringar ungefär varannan vecka i tält och då fungerar dreads bra; en praktisk frisyr. Nu frågar hon:

Jag är vit, med alla de privilegier som tillkommer, och har dreads. Som jag förstått det är det väldigt många som anser att det är CA och därmed rasistiskt. Det känns absurt för mig men jag har insett att jag inte har tolkningsföreträde i detta. Jag har googlat och googlat, läst på i flera timmar. Jag försöker förstå och bilda mig en åsikt.

CA betyder Cultural Apropriation/Kulturell apropriering och refererar till att de med makt tar kontroll över någon annans kultur:

Ett av exemplen på “färglada accessoarer” är armband gjorda av massajer, en urbefolkning som inte på något sätt ges ett bemötande ens i närheten av vad vita personer med deras smycken får. /…/ Det visar på en kolonialism som säger att vita västmänniskor har rätten att klampa in i vilken kultur de vill, plocka ut vad de känner för och sedan nyttja efter egna behag oavsett vad dessa uttryck betyder för ursprungskulturen.

Ganska långt fram i debatten ges ett exempel, som passar bra som ytterligare en illustration:

Föreställ dig Dalahästen. Något unikt för Sverige som många turister uppskattar och gärna köper just för att den är så unik. Dalahästen används ofta för att symbolisera Sverige och det svenska. Så en dag snappas den upp av folk från en annan kultur som tycker att dalahästen är så häftig att de vill ha den själva men det är omständigt att importera eller själv ta sig till Sverige för att köpa en. Så de börjar tillverka egna dalahästar, de målar den på sätt som inte görs i Sverige för att den ska passa in lite bättre i deras egen kultur. Efter ett tag ger de den också en ny innebörd då någon kommer på en rolig lek att använda dalahästen till. Den andra kulturen börjar massproducera dalahästar till denna lek och allt färre vill köpa de svenska dalahästarna eftersom de dels anses för dyra men även för gammeldags. När svenskar försöker visa sina dalahästar blir de förminskade. Det ses ner på dem, för de/vi följer inte den nya normen, den standarden för vad en dalahäst är. Våra dalahästar är inte längre fina nog och vi kan heller inte använda dalahästen som en symbol för svensk kultur eller sälja till turister som en prydnad eftersom den nya bara är förknippad med en lek. Det slutar med att den andra kulturen helt tar patent på dalahästar och svenskar kan inte längre visa dalahästar öppet utan att mötas av ifrågasättanden och t.o.m. påhopp. Att sälja dalahästar kan nu bara göras nästan i smyg mellan svenskar. Ska andra dalahästar säljas måste de anpassas bort från den svenska traditionen för att istället passa den nya kulturen och den påhittade dalahästleken.
Skulle det kännas bra? Skulle det upplevas som byggda broar och ökad förståelse mellan kulturer eller skulle det kännas märkligt att en sak som är så självklar för oss i dag som en dalahäst plötsligt är något vi inte längre kan använda för oss själva, på våra villkor eftersom en annan kultur istället definierar vad de är, hur de ska användas och hur de ska se ut?
Det är vad CA handlar om.

Hanna Liljeblad får många svar. Om vi släpper dalahästarna och håller fast vid dread locks så är det tydligen en fråga som intresserar. Några tycker att det är rasistiskt att ha dreads, andra tycker att Hanna kan ha vilken frisyr hon vill. Vad är det för problem med det? Hon får också tips om var hon kan fördjupa sina insikter i CA, bland annat en U-tubevideo. Det får henne att fundera ännu mer över sin privilegierade och därmed orättvisa situation. Som vit, hur ska hon bära sig åt för att ta avstånd från det privilegiet. Hon skriver:

Jag tycker det är fruktansvärt att rasifierade med dreads inte blir accepterade, att människor med afrohår känner behov av att platta till håret för att kunna bli accepterade. Men hur hjälper jag egentligen dem genom att inte ha dreads? Hur?

Det där med att platta till håret borde hon inte ha skrivit. Ett av de svar hon får kommer från Jyothi Swahn Bai som anser att Hanna Liljeblad förringar frågan. Det handlar ju inte om individer som plattar till sitt hår utan om en struktur som ”mer eller mindre tvingar en att göra det”. För det får hon 21 Likes. Det är rätt många. I den här debatten förekommer inga ”dislikes” utan det handlar om hur många likes man får. Så kommer ett inlägg från Maria Brusell. Hon får hela 58 likes:

Som vanligt följer sådana här diskussioner ett klassiskt mönster. De som rasifieras kommer med inlägg och försöker visa på problemet med CA. Vita kör på med ”gör som du vill” och får en massa likes av andra vita. Det slår liksom aldrig fel …

Sofia Silversand skriver att hon som vit aldrig skulle få för sig att ha dreads. Det har ju aldrig funnits i hennes fornnordiska kultur och som vit tycker hon det känns fel att sno åt sig något som så väldigt tydligt är en annans kultur: ”Som vi plundrat och exploaterat redan”.

Jyothi Swahn Bai återkommer och tycker man ska läsa texter skriva av personer med afrohår, för att kunna bilda sig en uppfattning om vita med dreads är rasister eller inte. ”Dessa har ju trots allt tolkningsföreträde”. Detta leder till att Henrik Johansson skriver att vikingar nog hade dreads, vilket får Maria Brusell att fundera över om vikingarna hade dreads som en kulturell markör eller om de bara hade dåligt med kammar och balsam? Jyothi Swahn Bai skriver då:

Jag känner rent spontant att det väl är skitsamma om vikingarna hade flurigt eller dreads, detta handlar ju om samtiden vi lever i just nu, och vad vi kan göra för att inte reproducera att vita får passera på priviligierade villkor.

Inlägget får Stella Waldenström att påpeka att dreads lika mycket kan kopplas till punk och hinduism som till Jamaica, dvs. en musikstil, en religion och en stat. Angelica Sehlin skriver:

Jag är så himla kluven till detta. Det här är ännu en grej som bygger upp min ångest och depression. När jag skaffade mina locks var det för att jag själv mådde bra av det. Att jag kände att jag äntligen hittat hem i mitt hår (förutom syntetiska locks som jag haft förut).
Fram tills nu har endast vita varit emot det och vänner/bekanta med afrohår har varit positiva till det. Jag pendlar mellan att älska mitt hår och gå och raka av det. Även om det skulle leda till att jag skulle må ännu sämre.

Rachel Setareh Untz Marzban skriver:

Vet hut vita människor som tar tolkningsföreträde här. Allt handlar inte om vad en själv tycker är bra för en själv. Ska vi tänka så får vi aldrig bukt med någon diskriminering när privilegierade människor ska bestämma vad som är okej och inte. Skäms.

Efter ytterligare några inlägg fram och tillbaka tänder Jenny Åkerblom till och skriver:

Ingen äger en frisyr och de som går igång och skuldebelägger åt höger och vänster är av banan så det skriker om det. Men de skriker högt och har snart fått alla som försöker säga något att krypa och kräla i ursäkter och rädsla. Att inspireras och ta efter det som är snyggt är själva grunden för mode och utveckling och pågår överallt och har inget med CA att göra. Sök historiskt och se att inget som någon tror är ursprungligt eller kulturellt isolerat från andra och att alla kulturella uttryck är släkt med varandra. Om det inte vore så skulle all konst, all kultur, allt mode tvingas stanna kvar i någon sorts ursprunglig form. Och vilken är den? Vems är den? Äger man per automatik sina förfäders estetik? Och får man inte utveckas från den? Jag börjar också fundera på om det är något allvarligt fel på den här gruppen som slår sönder folk i någon sorts rättfärdighets namn och som sedan raskt skuldbelägger och ogillar andras åsikter.

Här borde frisyrfunderingarna ha tagit slut, men så BLIR det inte. Jenny Åkerblom får visserligen hela 19 likes men hon verkar inte vara någon viktig person i debatten. Henne behöver man inte riktigt bry sig om. Som en skriver: ”Att CA finns och är ett problem är ingen åsikt, det är fakta.” Efter ett antal rätt saggiga turer ställer Stena Paktwig frågan om alla som är rasifierade får prata för andra rasifierade. Får exempelvis en rasifierad från Spanien säga något om kinesisk kultur? Det är ju CA gentemot kineser. Hon funderar också över sina japanska tatueringar. Är de CA? Hon känner sig som världsmedborgare och då ska hon väl inte bli förkrympt av andra som tycker att eftersom hon är etnisk svensk så måste hon hålla sig till det etniskt svenska. Det får hon bara tre likes för. Sedan fortsätter hon med konstaterandet att en kvinnas ord självklart väger tyngre än en mans. Det gillar hon inte för det kan ju betyda att en SD-kvinnas ord väger tyngre än det som en smart genusmedveten kille säger. När hon får mothugg skriver hon ”Fasen vad ni är aggressiva. Är ni så här aggressiva när ni träffar människor face to face också? Eller är det bara över internet? Det får hon bara ett like för och Amra Bajric skriver: ”Stena – är du alltid så här kränkt när du inte har tolkningsföreträde?

Oj vilket kackalorum (förlåt) det blir. Alla är förbannade. Amra Bajric skriver: ”Det ni gör nu är att ni stampar på alla rasifierade och fullständigt skiter i all kunskap ni fått gratis”.

Där slutar denna debatt.

Den som tror att den här typen av diskussioner bara sker i nätets slutna sekter rekommenderas att läsa Judith Kiros artikel i DN i dag. Hon förklarar vad identitetspolitiken handlar om:

För en identitetspolitik som utgör en del av en socialistisk analys förstår att målet inte är det kortsiktiga arbetet (att häva bostadssegregationen, att förhindra statligt våld mot transpersoners kroppar, att jobba för kompetens i mottagandet av hbtq-flyktingar) utan det långsiktiga: att upplösa identiteternas betydelse.
Kort: om jag inte vill att rasism ska finnas, vill jag heller inte att ett av de system som ger min kropp dess politiska betydelse ska finnas. Det är målet. Och anledningen till att det måste samexistera med min vänsterpolitik är helt enkelt för att jag inte tror att slutet på det kapitalistiska konkurrenssamhället skulle innebära slutet på rasismen, funkofobin, hbtq-förtrycket eller patriarkatet (även om samtliga system är sammanvävda med och till en viss del institutionaliserade genom det kapitalistiska samhället).
Det finns en tendens hos både vänstern och personer som är identitetspolitiskt engagerade att avpolitisera identitetspolitiska strategier och teorier. Men läs Angela Davis, eller Frantz Fanon, eller Athena Farrokhzad och Tova Gerges ”Queer är socialism” (Aftonbladet 17/3 2008). Ifrågasätter inte de här texterna grundpremisserna för kapitalismen, kolonialismen och vitheten, eller kapitalismen, patriarkatet och sexualiteten? Är inte deras mål att avslöja hur kapitalismen verkar och reproduceras genom kroppar och system – avslöja för att till slut upplösa? Det tror jag.

Uj! Ja jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Hur som helst, det är inte bara på DNs kulturredaktion man ägnar sig åt hjärntvätt. Så här berättar en bloggläsande jurist i ett mail:

Idag har jag lärt mig att “hegemonisk maskulinitet” betyder: “den konfiguration av genuspraktik som innehåller det för tillfället accepterande svaret på frågan om patriarkatets legitimitet”. Jag hämtar detta ur undervisningsmaterialet som en föreläsare vid Centrum för Genusforskning använder vid undervisningen av anställda vid svenska myndigheter. Den beskrivningen imponerar förmodligen på de flesta och är man tillräckligt okunnig eller okritisk inser man nog att man ställs inför en “sanning”, om möjligt med viss motvilja. /…/
Matar man befolkningen med den här typen av “läror” och resonemang så kanske man initialt får den effekt man vill ha. Man får ett okritiskt, räddhågat och följsamt förhållningssätt hos mottagarna och det ger en själv en viss legitimitet av att stå på fast mark när man förmedlar budskapet. Dessutom kan man på goda grunder stämpla avvikande åsikter som icke önskvärda och således “exkludera” dessa individer på det sätt man önskar. Lyckas man dessutom få med sig media och ledande kulturpersoner så är lyckan fullständig.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.