Efter Lucia kommer …

I december 1989 anlände ett hundratal asylsökande om dagen till Sverige, i den största flyktingströmmen sedan andra världskriget. Läget beskrevs som ”permanent kritiskt”. Nästan alla var bulgarienturkar, som reste via Polen och dåvarande Östtyskland. De avvisades direkt och skickades med buss till Trelleborg och därifrån vidare tillbaka med båt. Anledningen till att de inte släpptes in var att regeringen Carlsson beslöt att Sverige bara skulle ta emot så kallade FN-flyktingar samt asylsökande med särskilt starka skyddsbehov. Krigsvägran och ”humanitära skäl” accepterades inte. Luciabeslutet fick i praktiken ganska liten betydelse, men det är ändå intressant, eftersom det är det enda försök som gjorts för att normalisera svensk invandringspolitik till vad som i övrigt gäller i Europa.

I mars förra året återgav Miljöpartiets förre språkrör Birger Schlaug Ingvar Carlssons motivering för Luciabeslutet, hämtad från ett protokollfört möte i Socialdemokraternas verkställande utskott (VU):

5 000 turkbulgarer har kommit till Sverige den senaste tiden. Inget annat land har tagit emot fler än 500. Miljoner turkbulgarer lever i den här situationen. Det har bara börjat, det som de har bestämt sig för: Vi ska inte leva i Bulgarien längre, vi åker till Sverige…
Det finns hur många människor som helst som skulle kunna komma in. Men om vi inte vidtar några åtgärder, utan bara låter detta löpa, kommer det att slå tillbaka mot de flyktingar som redan är här. Därtill kommer det som Anna-Greta (Leijon) säger – det här med turkbulgarerna är inte något isolerat fenomen, utan vi kan få människor från Estland, Lettland och andra delar av Sovjetunionen, som i vinter går över gränsen mot Finland. De har ingen mat – det går svälttåg helt enkelt, som i desperation börjar röra sig mot Skandinavien…
Det kan bli en situation som vi inte har sett maken till i modern tid. Detta kan vi inte utåt diskutera. Men jag håller med Anna-Greta. Detta gäller inte bara VU, utan vi borde ha en grupp som började fundera i yttersta diskretion över vad vi gör om något sådant skulle inträffa.

I Riksdagen fick Luciabeslutet stöd från Centerpartiet och Moderaterna. Gullan Lindblad sa:

Det är bara att konstatera att verkligheten nu har nått regering och riksdag även när det gäller flykting- och invandrarpolitik. Vi moderater ställer oss bakom regeringens beslut, inte minst eftersom det är ett gammalt moderat krav som regeringen nu gör till sin politik…”

Emot beslutet var Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Folkpartiet. Maria Leissner var ledare för Folkpartiet och sa: Herr talman! I juletider lyssnar vi ofta till evangeliet, och där kan man läsa: Och det fanns inte rum för dem i härbärget. Det är nu regeringens budskap till flyktingarna som söker sig till Sverige.

En politisk majoritet i form av socialdemokrater och moderater var åren före riksdagsvalet enade om en mer restriktiv flyktingpolitik. Nedan några godbitar ur en moderat motion före valet 1991. Den är underskriven av bland andra Carl Bildt, Bo Lundgren, Lars Tobisson, Ingegerd Troedsson, Gunnar Hökmark och Anders Björck.

Den viktigaste uppgiften för svensk flyktingpolitik är att genom internationella organ främja mänskliga rättigheter och bistå flyktingar i de länder där dessa befinner sig, oftast i närheten av hemländerna. Sverige bör därför även fortsättningsvis stödja FN:s och de humanitära hjälporganisationernas flyktingarbete.

Erfarenheten har visat att svåra kulturkrockar kan uppstå vid flykt till främmande länder med helt andra kulturmönster och att det troligen varit långt bättre att bistå flyktingarna i eller i närheten av deras hemländer, till exempel genom näringslivs- och bostadsprojekt. Ökade ansträngningar bör också göras när det gäller invandrares repatriering, då förhållandet i deras hemländer förbättras.

Moderata samlingspartiet anser att vissa ekonomiska resurser för flyktingmottagande och utvecklingsbistånd i stället bör omfördelas till förmån för insatser i fattigare länder för att förebygga flyktingströmmar. I förlängningen bör diskuteras om inte delar av anslaget till invandrarverket kan omfördelas till sådant flyktingstöd.

Moderata samlingspartiet anser emellertid inte att Sverige kan bedriva en flyktingpolitik som skiljer sig alltför mycket från den som bedrivs i övriga Europa.

En fri debatt, tidig information till mottagande kommuner, en öppen redovisning av kostnaderna för flyktingmottagningen, undvikande av särbehandling och ett så snabbt inlemmande av flyktingarna i arbetslivet som möjligt är bästa grunden för förståelse för flyktingpolitiken.

Ett land måste kunna ställa vissa krav på vilka personer som skall få komma in över gränsen – även på asylsökande. Ytterst handlar det om respekten för en individs identitet och i förlängningen det svenska medborgarskapet. Det handlar också om den legitima rättigheten att skydda vårt land mot bland annat terrorister och brottslingar.

Från moderata samlingspartiets sida har vi länge sett mycket allvarligt på dokumentlösheten. Vi har förståelse för att det ligger i flyktingskapets natur att vissa handlingar kan saknas, men någon form av dokument, till exempel en färdbiljett bör kunna uppvisas.

 Nekas en person asyl i Sverige skall denne avvisas/utvisas så snart detta är möjligt.
 En allvarlig aspekt på sådana ärenden är de fall där de som skall avvisas/utvisas hålls gömda av privatpersoner, vilket därmed förhindrar verkställigheten av beslutet. Denna form av lagtrots är oacceptabel och måste beivras.

När borgarna med Carl Bildt som statsminister tog över makten 1991 revs Luciabeslutet upp. Det var framför allt folkpartisterna Bengt Westerberg och Birgit Friggebo som öppnade dörren för en ny våg av invandring. Som en bloggare konstaterar: ”Och då tog allt förnuft slut.” Det hindrade inte att ännu efter två år i regeringsställning höll moderaterna fast vid sin gamla uppfattning. Deras handlingsprogram från 1993 ger intressanta inblickar i hur det parti som då regerade Sverige tänkte. Exempelvis framstår följande reflektion i dag som ren SD-politik:

De som trots detta är på flykt bör hjälpas så nära sina hem som möjligt. En politik som bereder flyktingar fritt tillträde till de industrialiserade länderna kan förefalla mer generös men skulle få oacceptabla konsekvenser. De sociala spänningarna skulle växa på ett okontrollerbart sätt.

År 2000 skrev nio moderata riksdagsledamöter en motion med en rad skarpa formuleringar om Migration och asylpolitik. En av undertecknarna var blivande socialförsäkringsministern Cristina Husmark Pehrsson.

En helt öppen och fri invandring förutsätter en nedmontering av socialstatens förmåner, något som knappast i dag har ett folkligt stöd.

Invandringspolitiken måste vara tydligt utformad och ha en förankring i breda folklager. Främlingsfientlighet och negativa attityder uppstår om misstanke finns att de som fått uppehållstillstånd inte är egentliga flyktingar.

Svenskarna och deras politiker måste också tydligt markera sin vilja att försvara de värderingar och de kulturmönster som vi i Sverige uppnått under en lång utvecklingsperiod.

Det är viktigt att skilja på flyktinginvandring och invandring i övrigt. I massmedia framställs ofta människor som söker asyl och som smugglats in i landet som flyktingar även om deras motiv till att lämna hemlandet företrädesvis är ekonomiska.

Politiken skall vara inriktad på att åstadkomma återvändande snarast möjligt enligt principen att varje människa har rätt att leva i sitt eget land i frihet och trygghet.

Asyl skall ges till personer som dokumenterat blivit förföljda enligt Genèvekonventionens bestämmelser. Det ankommer på den asylsökande att styrka sin identitet och att förete trovärdiga handlingar och att i övrigt samarbeta i asylprocessen.

Sverige har ett mycket generöst mottagningssystem för asylsökande och för invandrare. Det råder knappast något tvivel om att många så kallade flyktingar, även sådana som vistas i andra EU-länder, söker sig hit på just denna grund.

Och så några i dag omöjliga formuleringar ur de regerande Socialdemokraternas proposition.

Varje land har ett ansvar för sina egna medborgare.
Vi måste lämna den alltför idylliserade och romantiska beskrivningen av det mångkulturella och välja en mer realistisk utgångspunkt.
Klarare distinktion bör göras mellan dem som bör ha en ovillkorlig rätt att stanna i Sverige och övriga immigrationssökande.

 En mycket stor andel av de asylsökande i Europa är inte i behov av internationellt rättsligt skydd.
Sverige bör utveckla och föra en aktiv flykting- och immigrationspolitik, som utifrån ett helhetstänkande och en humanitär grundsyn tar sikte på att dels undanröja eller lindra orsaker bakom flykt och påtvingad migration, dels skapa ett system för regleringen av invandringen som bättre än det nuvarande ger rätten att stanna i vårt land till dem som bäst behöver det.

En första fråga – som jag inte vet svaret på – är varför Folkpartiets invandringspolitik segrade i regeringen Bildt 1991. Vi vet att Bildt gav fria händer åt Folkpartiet trots att de hade mindre än tio procent av rösterna och trots att en majoritet av moderaternas väljare inte var för en så extrem asylpolitik som därefter iscensattes. Varför? En andra fråga är varför Moderaterna med Fredrik Reinfeldt så kapitalet ändrade moderaternas invandringspolitik. Nedanstående är en förklaring en bloggläsare gett (det är en betydligt längre text men jag har tagit mig friheten att redigera samman ett koncentrat). Hans uppfattning är att de vänstervridna journalisterna bär skulden. Dels gör de det svårt för borgarna att vinna val, dels plågar de borgerligheten när den sitter vid makten. Genom att gå dem till mötes med den invandringspolitik som de frågar efter, så kan borgarna få medvind. Då skjuter de in sig på Sverigedemokraterna i stället.

Det var alltså så ÅSKLEDARDOKTRINEN aktiverades. Media skulle helt enkelt göras så besatta av att motverka Sverigedemokraterna, att bevakningen av Alliansen skulle minska avsevärt. Frågan är om Fredrik förstod hur effektiv hans strategi skulle bli. Ett formidabelt totalt hatdrev sattes igång mot SD och rullar fortfarande. /…/

Problemet var bara att Reinfeldt kanske till slut fångades i sin egen drömvärld, kanske följde han bara gammelmedia? Han förstod inte hur ett totalt mediahat mot SD skulle skapa SD-väljare. Och troligtvis förstod Reinfeldt och hans rådgivare inte att samarbetet mellan Alliansen och Miljöpartiet samt ”Öppna era hjärtan talet” skulle driva stora mängder av väljare från M till SD.
En vän återgav en konversation för cirka ett år sedan med en av Moderaternas toppstrateger. Temat var om Moderaterna inte var oroliga för att partiets kärnväljare inte uppskattade migrationspolitiken. Toppstrategen svarade självsäkert att Moderaterna inte var oroliga. Det rör sig om en liten grupp väljare som Moderaterna inte är intresserade av. /…/

Åskledardoktrinen gör alltså att vänsterjournalisternas kritik mot 7-klövern vad gäller välfärdsbrister går helt i baklås – vänstermedia sviker ännu mer än tidigare alla (etniska) svenskar vars lidande man ställer sig helt likgiltig inför – oavsett ålder och klass hos de lidande. Se tex hur de svältande pensionärerna blev en ickefråga i valrörelsen, och till slut aktivt förnekades.

Utöver blockeringen som SD utgör, så har vänsterjournalisterna bestämt sig för att en invandrare alltid är ”underordnad” en (etnisk) svensk, och därmed mer värd medlidande.
Skulle Löfven välja att samarbeta med SD så öppnar han sig för kritik från Alliansen, samt vänsterjournalisterna, som kommer att slita honom i stycken. /…/
Sveriges dödsspiral fortsätter. Krävs det utländskt ingripande för att få till en förändring?

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.