Egenmäktigt förfarande

I mitt förra inlägg skrev jag:

En första fråga – som jag inte vet svaret på – är varför Folkpartiets invandringspolitik segrade i regeringen Bildt 1991. Vi vet att Bildt gav fria händer åt Folkpartiet trots att de hade mindre än tio procent av rösterna och trots att en majoritet av moderaternas väljare inte var för en så extrem asylpolitik som därefter iscensattes. Varför?

Julia Caesar (som bland annat skriver på Snaphanen, kolla om du inte känner till henne) har i ett mail påmint mig om att frågan finns utredd i den första och mycket viktiga kritiska genomgången av Sveriges invandringspolitik, ”Exit Folkhemssverige”. Den kan gratis laddas ner från nätet.

Carl Bilds regering tillträdde i oktober 1991 och drygt två månader senare slopades Luciabeslutet, Invandringspolitiken återgick till att pröva asylansökningar ”enligt normala regler”, som formuleringen löd. Det som hänt var att Bengt Westerberg ställt ultimatum. Villkoret för att han och Folkpartiet skulle gå in i ett regeringssamarbete var att Sverige bedrev en ”generös flyktingpolitik” – ett begrepp som Folkpartiet hade lanserat som ett eget mantra under 1980-talet och använde som övergripande beteckning på sina motioner i relevanta ämnen. Carl Bildt hade att välja på att följa moderaternas linje och därmed spräcka regeringen eller gå med på Westerbergs krav.

Än allvarligare om Bildt och Westerberg skildes som ovänner. Det skulle i sig ha varit en ren katastrof – ett ”bevis” inför omvärlden på att de borgerliga inte kunde hålla sams, att de inte var regeringsdugliga. /…/ Dessutom höll sig Bildt till skillnad från tidigare borgerliga regeringar inte med blandade ministerier. Varje departement styrdes av endast ett av regeringspartierna, som i stor utsträckning fick sköta verksamheten på egen hand. Vi kunde konstatera att Folkpartiet vid fördelningen hade fått det departement som ansvarade för flyktingfrågorna. Alltså fritt fram för den generösa flyktingpolitiken (s. 63).

Fler eller färre flyktingar till Sverige? Enkelt och simpelt: ville man ta emot fler var man ”generös”, ville man ta emot färre var man ”restriktiv”. Vilken förmåga Sverige hade att integrera dem som beviljades asyl diskuterades inte. Inte heller asylrätten, trots att de asylsökande utan godtagbara skäl var många fler än konventionsflyktingarna (Genèvekonventionen). Det finns heller inga tecken på att Folkpartiet bekymrade sig över kostnaderna, trots att dessa steg snabbt i en tid då svensk ekonomi befann sig i kris. Något folkligt stöd för Westerbergs och Folkpartiets politik fanns inte. I en Sifo-undersökning i maj 1990 tyckte 54 procent av svenskarna att man skulle ta emot färre flyktingar och 13 procent att man inte skulle ta emot några alls, vilket tillsammans gör 67 procent negativa. Av Folkpartiets sympatisörer ville 59 procent ta emot färre flyktingar i Sverige och 6 procent inga alls. En klar majoritet av folkpartiets väljare var således motståndare till den generösa flyktingpolitik partiets förespråkade och Bengt Westerberg satte som absolut villkor för sin medverkan i regeringen. Detta kan förklara Folkpartiets minskade väljarstöd. I valet 1988 fick partiet 12,2 procent av rösterna och 1991 hade siffran sjunkit till 9,1 procent. I ”Exit folkhemssverige” kan man läsa:

En regering, som är beredd att acceptera en ökande andel invandrare utan asylskäl, är moraliskt skyldig att ange varför, hur många dessa får lov att bli och att dra gränser. Inte bara säga att vi skall ta emot fler. Det finns alldeles för många människor i världen, som vill ta sig ur arbetslöshet, fattigdom och svält och söka ett människovärdigt liv genom att emigrera, för att Västvärlden skall kunna ta emot dem alla. Än mindre lilla Sverige. Men Folkpartiet vägrade att konstatera det självklara och undgick därmed både att ställa och besvara följdfrågor.

Man diskuterade inte heller om man i stället för att ta emot allt fler i Väst kanske skulle söka finna lösningar i utvandrarländerna. Med olika former av bistånd försöka utveckla dem – göra dem ”beboeliga” – så att de inte stötte ut sina medborgare. Inga diskussioner av den arten förmärktes. Liberalernas lösning på alla flyktingproblem var att ”ta emot dem i Sverige”. (s. 64).

Nu går vi tillbaka i tiden.

Den invandrarutredning som tillsattes 1968 lär enligt statsvetaren Bengt Jacobsson under sitt första verksamhetsår ha benämnts ”Kommittén för inregistrering av inkommande post”. Läser man direktiven så förstår man inte vilken stor förändring som var på gång, eftersom dessa direktiv i största allmänhet var inriktade på assimilation. Utredningen arbetade i sex år, mellan 1968 och 1974. Slutbetänkandet, ”Invandrarna och minoriteterna”, lade grunden för den mångkulturella ideologin. En enhällig riksdag antog året därpå den invandrarpolitik som i allt väsentligt fortfarande gäller.

I regeringens proposition heter det att ”invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten”. När Olof Palme 1977 intervjuades för tidskriften ”Invandrare och Minoriteter” fick han frågan hur det kom sig att den socialdemokratiska regeringen två år tidigare fattat det historiska beslutet att utan folkets stöd förvandla Sverige till ett multinationellt samhälle. Han svarade att den socialdemokratiska regeringen troligtvis ”låg före folkopinionen” när besluten fattades, men att opinionen mer och mer kommit i samklang med den antagna politiken. Nu var det förstås inte politikerna som var före sin tid, om nu någon alls var det, utan det var experter och tjänstemän som lyckades få Sverige att lägga om kursen. Inom politiken var detta ingen stor fråga.

För Sverige, som verkade befinna sig i en evig högkonjunktur och som gärna ville framstå som ett moraliskt föredöme för resten av världen, var mångkulturen ingen stor sak. Varför skulle man inte stödja invandrarna i deras önskan att få vara lite ”annorlunda”? Det hade vi råd med och det skulle antagligen vitalisera det etniskt sett mycket homogena Sverige.

I dag, när Sverige iscensätter västvärldens mest extrema invandringspolitik, kan det vara intressant att veta att de två viktigaste besluten har tagits utan att politikerna brytt sig ett skvatt om medborgarnas önskemål. Visst, formellt och när det gäller själva förfarandet är Sverige en fungerande demokrati. Men om man som valda ombud utnyttjar sin maktställning för att gå emot folkopinionen? Såväl Olof Palme som Bengt Westerberg ansåg det viktigare att iscensätta sin egen utopiska godhetsideologi.

Det är kanske inte så förvånande att i dag anser sju av åtta riksdagspartier att detta egenmäktiga förfarande inte bara är normalt utan till och med angeläget. De riktar kritik gentemot det åttonde partiet, som de betecknar som odemokratiskt. Varför? Därför att demokrati i svensk politik har kommit att bli liktydigt med att ha rätt värdegrund. Ett parti som vill begränsa invandringen har inte rätt värdegrund och är därför odemokratiskt. Som Ivar Arpi skrev på NEOs blogg den 11 november 2014:

De som kritiserar SD för att vara odemokratiskt använder ofta en definition av demokrati som innebär att man måste ha en viss uppsättning värderingar för att klassas som demokratisk. Det är därför det förekommer rätt mycket prat om vikten av en demokratisk värdegrund. Slagordet om att SD inte tror på ”allas lika värde” brukar också följa med, men ytterst sällan konkretiseras. Den där demokratiska värdegrunden handlar ibland snarare om värderingar som ligger vänstern varmt om hjärtat. Håller man inte med så är man odemokratisk, med den logiken.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.