Gissa när det skrevs och av vem

Hans utgångspunkt är att det finns två grundläggande förhållningssätt. Antingen kopplas invandringen till statsnyttan och det är vad de flesta länder gör, historiskt sett också Sverige. Det innebär att beslutsfattarna ser till nationens bästa när de uppmuntrar respektive försvårar invandring. Statsnyttan öppnade dörren för arbetskraftsinvandring, inte bara efter andra världskriget utan också längre tillbaka, när exempelvis tyska köpmän och valloner lockades till Sverige. Det är samma statsnytta som dikterat USA:s, Kanadas och Australiens invandringspolitik. Utan invandringen hade dessa länder inte kunnat överleva och utvecklas.

När invandringen inte gagnar samhället brukar staten sätta stopp och det var vad som skedde när Sverige i början av 1970-talet på grund av lågkonjunkturen stängde dörren för arbetskraftsinvandring. Det var också vad regeringen Carlsson ville göra med Luciabeslutet 1989.

Det andra förhållningssättet utgår från asylrätten, som i modern tappning grundar sig på 1954 års Genèvekonvention. De länder som undertecknat den förbinder sig att ge skydd till utländska medborgare som riskerar förföljelse i sina hemländer. Genèvekonventionen handlar om flyktingar i egentlig mening och var aldrig tänkt att hårdexploateras på det sätt, som skett och fortfarande sker i Sverige.

Han konstaterar att de många hundratusentals invandrare som kommit till Sverige sedan mitten av 1980-talet inte bidragit till att utveckla landet. De har inte ens bidragit genom att försörja sig själva. (Han har en sådan position att han vet vad han talar om). När det handlar om en invandring av sådana dimensioner som den till Sverige är det nödvändigt att statsnyttan prövas. Även om Sverige befunnit sig i stark expansion hade det varit svårt att absorbera denna mängd av nya invånare, i synnerhet som dessa under de senaste åren kommit från icke-europeiska länder. Att de flesta anländer utan pass och andra handlingar gör inte saken bättre. Han skriver om denna invandrings konsekvenser:

En förfärande stor del är arbetslösa och lever på socialbidrag. Majoritetens kunskaper i svenska är så dåliga att de isoleras i samhället. /…/ Kriminaliteten är större än bland majoritetsbefolkningen och utvecklingen mot segregation i boende och kultur blir allt tydligare och närmar sig ghettostrukturer. I verkligheten tycks det senaste decenniets invandring inte vara någon resurs – snarare en börda för samhället.

Den här skribenten menade också att tendensen att förneka problemen var på tillväxt. Det utvecklades en myndighetsretorik där invandrarna framställdes som berikande och en stor resurs, en befolkningskategori som skulle kunna bidra till välfärdssamhällets utveckling, bara inte svenskarna var så fördomsfulla och okunniga. Han konstaterar:

De är inte efterfrågade och de är inte önskade i Sverige. Och de är inte idag och för den överblickbara framtiden en resurs som lätt kan utnyttjas i det svenska samhället. Om man ser till arbetsmarknad och ekonomi är de tvärtom en belastning.

Han drog sig inte ens för att fråga om det var bättre förr, en fråga som i dag regelmässigt föraktas i den politiska debatten och som ofta brukar tillskrivas de av de övriga riksdagspartierna mobbade Sverigedemokraterna.

Hans eget svar: Ja, det var bättre förr, eftersom invandrarna fick jobb och försörjde sig själva. Sverige var en expanderande industrination, men inte bara det, det fanns också många okvalificerade industriella processjobb. De krävde varken svenskkunskaper eller fackutbildning. Idag krävs det att man talar och skriver bra svenska, har ”social kompetens” och dessutom en postgymnasial och kvalificerad utbildning. Med den kravbilden är det inte alls underligt att de nyanlända invandrarna står sig slätt:

Men inte bara de nyanlända. Också arbetskraftsinvandrarna från 50- och 60-talen – de som så förebildligt fick jobb första dagen i Sverige – har slagits ut från arbetsmarknaden i förfärande utsträckning. Orsaken är att de inte klarar de nya krav som ställs på arbetskraften. Allt var alltså bättre förr. Men att drömma sig tillbaka dit båtar föga. Förutsättningarna har förändrats och 50- och 60-talens arbetsmarknad låter sig inte uppväckas från de döda.

Mannen som skrivit det här heter Anders Westerberg och han skrev det år 1996 i en debattskrift som utgavs av Invandrarverket: ”Bota eller skrota invandringspolitiken”. Han tillhörde då sedan många år Invandrarverkets ledning. Efter att han skrivit sin kritik fick Anders Westerberg inte sparken utan avancerade till biträdande generaldirektör. Med dagens mått är Anders Westerbergs klarspråk direkt chockerande och skulle tveklöst ha gjort honom omöjlig inom den svenska invandringsbyråkratin. Uppenbarligen fanns det utrymme för dessa synpunkter, som är lika giltiga i dag som när de för snart två decennier sedan offentliggjordes.

I mina tre senaste blogginlägg har jag visat att medvetenheten om hur invandringen och invandringspolitiken påverkar Sverige finns såväl i statsledningen som i den servande byråkratin – och den har funnits där länge. Det betyder att vi medborgare har blivit systematiskt bedragna i många decennier. Att så många bland oss så motståndslöst låter sig luras är rimligen en av grundbultarna till vår överhets dokumenterade folkförakt. Ingen högaktar och respekterar dumskallar, inte heller den svenska makteliten. Vore jag en aktivist så skulle jag leta rätt på barrikaderna och klättra upp där, någonstans i frontlinjen för ett förbannat svenskt folk. Men nu klättrar ju inte svenska folket på några barrikader. Hade vi begåvats med en berlinmur så hade den nog fortfarande stått kvar. Och jag är ju inte någon aktivist utan en ganska snäll gammal akademiker. Därför säger jag: det här är ju alldeles rysligt!

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.