Myter om samhörighet

När Gunnar läste den här texten tyckte han att jag borde inleda med några korta meningar om att mångkulturen är vår tids stora samhörighetsmyt, men bara en bland många andra som gått in i historien. Då skulle läsaren få en hint om vartåt texten syftar. Den kommer ju egentligen inte till skott förrän på slutet.

Jodå, det kan man väl göra men jag tror att det är viktigt att läsa den från början. Den som bara läser slutet har nog inte lika lätt att ta till sig poängen. Så nu börjar vi:

I dagligt tal är ofta en myt detsamma som en lögn. Det är felaktigt, men det är en intressant felaktighet därför att den pekar ut att en myt har föga med sanningen att göra. Däremot dras sällan denna användning av mytbegreppet ett steg längre, dvs. till att myter handlar om känslor, mera preciserat om känslomässig förankring. Myter är berättelser som utger sig för att ge svar på stora existentiella frågor. Exempelvis finns det skapelsemyter hos de allra flesta folk. Som framgår av begreppet förklarar myten ursprunget, livet och dess mening. Varför finns vi, varifrån kommer vi, vart tar vi vägen när vi dör, hur ska man leva för att kunna belönas med ett liv i paradiset eller med ett nirvana?

Denna proto- eller pseudovetenskaplighet är mytens yta, till vilken symboler och ritualer knyts. Mytens egentliga funktion är emellertid en annan. Den är ett näst intill nödvändigt redskap dels för att bygga samhällen, dels för att hålla samman samhällen, så att de inte faller sönder. För vår egen tid verkar andra världskriget fungera som en ursprungsmyt. Detta krig motiverar, förklarar och rättfärdigar den världsordning som därefter upprättades. I kampen mot ondskan segrade det goda och i dag får vi i synnerhet aldrig glömma den ondska som med Förintelsen visade sig i sin högsta potens.

Om skildringarna av Andra världskriget kanske avtagit något under de senaste decennierna, så gäller detta knappast uppmärksamheten kring Förintelsen. Som Mats Liljefors konstaterat i sin avhandling ”Bilder av Förintelsen” (2002) publicerades det mellan 1985 och 1995 lika många vetenskapliga verk i detta ämne som under de fyrtio åren mellan 1945 och 1985, och trenden visade inga tecken på att avta. Hollywood fortsätter också att producera filmer på temat. På det politiska planet har det tagits krafttag för att försäkra sig om att minnet av Förintelsen lever vidare. I Sverige lanserade 1997 en statsminister som tidigare, såsom skolminister, försvagat historieundervisningen, ett särfinansierat program om Förintelsen (Levande historia) för att stärka skolbarnens minne på denna punkt och gjorde sig senare också ett namn internationellt genom att 2000 organisera en internationell konferens på temat.

Att diskutera Förintelsen och dess roll i vår världsbild kräver stor försiktighet. Det är här inte fråga om att ifrågasätta det historiska faktumet och inte heller att diskutera omfattningen eller de historiska orsakssambanden. Men en diskussion av Andra världskrigets roll i den västerländska världsbilden, och i synnerhet dess roll såsom ursprungsmyt om kampen mot det onda kan inte förbigå den roll Förintelsen har i denna berättelse.

För den som har kännedom om den historia av folkmord som de senaste 500 årens västerländska expansion inneburit, är det svårt att inte ifrågasätta den särställning som i det offentliga samtalet ges åt folkmordet på Europas judar. En lång rad av mer eller mindre fullbordade koloniala folkmord, alltifrån spanjorernas utrotning av Kanarieöarnas befolkning på 1400-talet, utrotningen av otaliga indianstammar i Karibien och på den amerikanska kontinenten, britternas utrotning av Tasmaniens urbefolkning på 1800-talet till belgarnas massakrer i Kongo, för att bara nämna några, intar i bästa fall en marginell plats i det allmänna historiemedvetandet. Medan undersökningar av barn och ungdomars kunskaper om Förintelsen är legio, och låga siffror leder till krav på åtgärder, så mäts över huvud taget inte kunskapen om vad som hände t ex indianerna på Jamaica eller i Patagonien.

Från ursprungsmyter till samhörighetsmyter. Kristendomen är det förindustriella västerlandets stora samhörighetsmyt. Den har till och med förvånansvärt bra klarat bataljen med vetenskapen, som är mänsklighetens överlägset största mytutrotningsinstrument. För förnuftsdyrkare är det helt omöjligt att tro på kristendomens sagovärld. Ändå finns det forskare som lyckas hålla känslorna i styr och behålla sitt förnuft. Säkert har det att göra med att vetenskapen varken klarar att ge svar på de riktigt stora frågorna – de om livets mening – eller fungerar känslomässigt sammanbindande. Det mest kända exemplet är Einstein. Han avfärdar tanken på en personlig Gud: ”må svaga själar, fyllda av ångest eller löjlig egoism nära dylika tankar” skriver han i ”Min världsbild”, en bok som gavs ut 1934. Fyra år dessförinnan hade han dock skrivit en artikel i New York Times, där han lanserade begreppet ”kosmisk religiositet”.

Denna ”högsta form av religiositet” har alltid varit utmärkande för de religiösa snillena och för de stora personligheter som av samtiden ofta betecknades som ateister. Att väcka och sprida denna religiositet är konstens och vetenskapens uppgift. Någon motsättning mellan denna religiositet och vetenskapen föreligger inte, eftersom utgångspunkten för denna religiositet är förekomsten av en kausalt lagbunden världsordning. Det är tron på en personligt ingripande, straffande och belönande gud, som står i konflikt med vetenskapen. Den kosmiska religiositeten är tvärtom ”den vetenskapliga forskningens starkaste och ädlaste drivfjäder.” Det är intensiteten hos denna ”känsla” och ”tro på en förnuftig världsbyggnad” som väglett banbrytande forskare som Kepler och Newton.

Emellertid, sin funktion som övergripande samhörighetsmyt har kristendomen förlorat. Den har sjunkit ner till att bli en individuell angelägenhet. I sin kollektiva form är den giltig bara för mindre grupperingar. Detta är antagligen anledningen till att kristendomen förbluffande gärna lierar sig med sin tidigare dödsfiende, islam. Det ena trossystemet är varken bättre eller sämre än det andra, det viktiga är inte längre vad man tror på utan att man tror. Det är emellertid ett kristet misstag. Islam har inte degraderats till en privat trosangelägenhet utan är bland muslimer fortfarande den stora samhörighetsmyten. Olika fraktioner, främst naturligtvis sunni och shia, slås på liv och död med varandra, på samma sätt som katoliker och protestanter en gång gjorde. Islam bekämpar också kristendomen runt om i världen. Dessutom finns idén om en umma, en världsomspännande trosgemenskap, som binder samman alla muslimer.

Den form av nationalism som föddes under 1800-talet är det moderna samhällets första stora samhörighetsmyt utan religiös bottensats. Världen fick skarpa gränser mellan olika nationer. Idén om ett folk, ett språk och en nation odlades i många länder. Samtidigt som nationalismen var, och fortfarande är, en nödvändig samhörighetsmyt för såväl nationernas bestånd som för demokratin – det demokratiska regelverket är uppbyggt kring nationen – visade den sig ha en näst intill förödande baksida. Första världskriget är en nationell manifestation.

/…/ i augusti 1914, när det stora kriget bröt ut, såg man i London, Paris och Berlin hurrande folkmassor. Överallt i dessa huvudstäder förekom nationella manifestationer i samband med krigsutbrottet. Överallt trodde man på ett kortvarigt segerrikt krig för just det egna landet.

Efter första världskriget tog nationalismen formen av totalitära rörelser, där medborgarna skulle tjäna staten och nationen. De två mest uppmärksammade rörelserna var den italienska fascismen och den tyska nationalsocialismen. Dessa föder nästa katastrof: andra världskriget. Ur dessa båda fruktansvärda nederlag kunde aldrig nationalismen en tredje gång resa sig som samhörighetsmyt. Nationalismen var inte god utan ond. Att den kan vara såväl god som ond, att ondskan är nationalismens patologi, kunde inte erkännas. På ytan förnekas den men nationalismen är fortfarande verksam som en underström i samhället.

Vilken är då vår egen tids samhörighetsmyt? Svaret är nationalismens antites: det mångkulturella samhället, drömmen om en gränslös värld där fred och frihet råder. Som alltid när det gäller samhörighetsmyter handlar det om känsla kontra förnuft. Kristendomen besegrades av vetenskapen – förnuftet vann över känslan. Men vetenskapen erbjöd ingen fungerande samhörighetsmyt utan det var nationalismen som blev arvtagare. Det var där som känslorna förlades, inte i vetenskapen.

I vår tid pågår kampen mellan vår tids samhörighetsmyt – det mångkulturella samhället – och vetenskapen. Men detta är inte någon huvudarena, vilket beror på att många forskare i valet mellan myten och vetenskapen har valt myten. Våra högskolor och akademier är fyllda med det mångkulturella samhällets mest ivriga banérförare. Det gör att den glesa skara av förnuftsdyrkare, som inser att denna samhällsidé inte bara saknar förutsättningar för att kunna förverkligas utan också hotar den västerländska välfärden, inte släpps fram på den offentliga scenen.

Inte heller denna gång kan vetenskapen segra. Däremot finns en ny känslomässig samhörighetsmyt, populismen. Striden står mellan mångkultur och populism och det är naturligtvis ingen tillfällighet att mångkultursförespråkarna om och om igen vill knyta samman mellankrigstidens och andra världskrigets totalitära nationalism med populismen. I Sverige ältas Sverigedemokraternas ideologiskt komprometterande historia medan aldrig någonsin lyfts den fram för socialdemokratin. Som det konstateras i ett brev skrivet av en dissident:

Ska man hårdgranska ett parti ska alla partier hårdgranskas. Du nämner inte med ett ord att Tage Erlander stod för koncentrationsläger i Sverige, Rasbiologiska Institutet grundades av Socialdemokrater, Den Ariska Rasen var ett uttryck som Socialdemokratiska ledare flitigt använde om oss svenskar, Baltutlämningen, Olof Palmes inblandning i kommunistiska stater, Birgitta Dahls vurmande för Kambodjas ledare och mycket, mycket mer.

Mångkulturens företrädare behärskar ännu arenan, har eliten och folkmajoriteten på sin sida, men också den svagare argumenteringen. Det senare är förödande och omöjliggör för dem att på sikt överleva. Se utdraget ur Anders Rapps insändare i DN i dag:

Jag har läst flera artiklar som visar på likheter mellan nazisternas maktövertagande i Tyskland under 30-talet med dagens situation i Sverige. Järnrören skapar kaos och pekar ut en fiende, nysvenskarna. I Tyskland jobbade nazisterna med att skapa kaos och pekade ut judar, och romer, homosexuella och politiskt vänsterinriktade som fiender. Nazisterna på 30-talet skapade sedan den värsta katastrofen som Europa upplevt. Järnrören är inga idioter. Det är en samling individer som noga följer samma strategi som nazisterna. Låt oss kalla dessa individer för det de är: Fascistiska rasister som försöker störta ett humanistiskt samhälle där solidaritet och rättvisa mot alla människor är ledtråden. /…/ Låt oss i stället arbeta för alla människors lika värde, för jobb åt alla, för omsorg om naturen, för vår gemensamma framtid.

Observera dels hur alarmistisk och därmed föga verklighetsförankrad den är, dels hur den kopplar samman fienden med den största ondska vi känner. Men här finns också den desperation som utmärker den kombattant som håller på att förlora striden.

Mångkulturens advokater slåss på två fronter efter receptet ”Argumenteringen svag. Höj rösten och se arg ut”. De slåss dels mot förnuftet, där ett antal dissidenter måste tystas. Ser vi till svenska förhållanden så gäller det bland andra Gunnar och mig. Våra massiva redovisningar av vad som händer i Sverige bemöts med tystnad. Vi tillhör en växande och välargumenterad minoritetsskara av dissidenter, som inte får göra sig hörda. Vi må ha alla förnuftsargument i världen, men kan inte släppas fram, eftersom vi angriper den giltiga samhörighetsmyten om det mångkulturella samhället. Det främsta vapnet mot oss och våra argument är därför tystnad. Eftersom webben finns är det emellertid inte ett särskilt verksamhet vapen, inte på sikt. Ändå, vår kamp för förnuftet är inte huvudkampen, den är ett sidospår.

Den farliga motståndaren, den som på sikt kommer att besegra mångkultursmyten i Europa, är populismen, om än kanske under annat namn eftersom populism är motståndarnas beteckning. Där finns verklighetsförankringen, där finns kontakten med breda befolkningslager. Där föds en ny samhörighetsmyt, som obönhörligt förpassar idén om det mångkulturella samhället till historiens skräphög – i rollen av ännu en ideologisk plåga mänskligheten kunde ha klarat sig förutan. Frågan är bara hur lång tid det tar och hur hög kostnaden blir. Såväl första som andra världskriget lade som bekant Europa i ruiner.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.