Islamofili och identitetspolitik

Sedan Gunnar och jag började med bloggen har jag fått en del mailvänner som inte bara kommenterar det vi skriver utan också låter oss ta del av sammanhållna berättelser och reflektioner. Några av dem håller mycket hög kvalitet och borde finnas tillgängliga för en större läsekrets. Emellertid, för dessa författare är den offentliga scenen lika stängd som den är för Gunnar och mig. Nedanstående bidrag skickades in till DN ”när de som vanligt ondgjorde sig över Sverigedemokraternas islamkritiska hållning”. Jag fick också läsa, mailade tillbaka och frågade om författaren ens hade fått något svar.

Nej, inte blir det någon respons från DN, det blir det aldrig. Jag brukar underhålla ledarredaktionen sisådär ett par gånger i månaden med lite betraktelser men de har väl egna tankar som har företräde.

Och så här lyder den fråga som det är otänkbart att såväl bereda plats för som besvara i det offentliga samtalet:

Varför förväntas jag alltid vara islamofil? Som västerlänning finns det alla skäl i världen att vara reserverad mot islam. Visst kan man kalla det islamofobi, men ordet fobi beskriver en rädsla utan saklig grund. När det gäller islam så finns all tänkbar saklig grund för att vara avståndstagande. Inget känt gott kommer ut av islam. Men DN kanske har gjort någon upptäckt som har gått världen i övrigt förbi?

Det finns inget land i hela världen som uppskattar muslimsk invandring. Inget. Inte ens muslimska länder uppskattar muslimsk invandring då man vet att det tenderar att bli lite bråkigt när muslimer kommer samman. Och det är likadant över hela världen. Islam är en invasiv religion som aldrig låter sin omgivning vara ifred. Det är alltid någon viktighet som omvärlden skall förhålla sig till, antingen genom att låta bli att göra något särskilt för att inte irritera muslimerna eller istället acceptera något speciellt muslimskt agerande för att på så sätt blidka muslimerna. Men ifred får man aldrig vara, man tvingas alltid att förhålla sig till islam.

Den svenska polisslöjan är ett bra exempel. Idag tillåts muslimska kvinnor manifestera sin religiösa tro genom att det till svensk polisuniform tillåts bärandet av slöja, ett klädesplagg som är en typisk muslimsk markör.

För mig som varande grav islamofob är detta förstås djupt stötande. Polisen är anförtrodd en särskild samhällsuppgift och har också särskilda rättigheter, inkluderande våldsmonopolet, och bör då naturligtvis inte på något sätt förknippas med någon särskild religion, särskilt inte en omstridd sådan. Säger jag ja till slöjan som uniformsdetalj är jag islamofil, att säga nej gör mig till islamofob. Men att bara rätt upp och ner strunta i muslimernas anspråk går inte an, de kräver alltid ett svar, ett förhållningssätt.

Jag har inte läst Koranen, men jag har bläddrat i den och blivit förskräckt. Mitt exemplar är en pocket, Wahlström & Widstrand, tryckt 2004, översättning Zetterstéen. Faktiskt med en liten, liten vinfläck, men det kan vi väl hålla tyst om?

Om ni har tillgång till Koranen – vilket varje islamofil och islamofob rimligtvis bör ha, den är fundamentet för varje diskussion om islam – så gör som jag gjorde, bara för att själva se hur eländigt det är. Slå helt på måfå upp vilka sidor som helst och jag lovar att i genomsnitt så finner ni orden ”straff” och ”otrogen” nämnda i texten på varje uppslag. Så är det med uppslag efter uppslag, nästan helt utan undantag. Skulle orden saknas på något uppslag så ge inte upp, följande uppslag innehåller säkert det dubbla antalet av orden. Straff och otrogen. Hela tiden. Föreställ er vad dessa texter – som ständigt understryker vikten av kamp mot de otrogna – kan tänkas ställa till med i skallen på en ordinär muslim. Ni som är islamofiler kan väl för en gångs skull – har nämligen aldrig inträffat – beskriva vad ni uppskattar med islam. 

När jag googlar begreppet islamofili får jag frågan om jag inte menar islamofobi, så ovanligt är begreppet. När jag håller fast vid att det är islamofili jag vill veta något om, så dyker det ändå i bildrutans högermarginal upp fem annonser med reklam för Mattias Gardells bok Islamofobi. Jag letar på webben en stund, med förhoppningen att jag ska hitta något riktigt kraftfullt försvar för islam, allrahelst skrivet av någon pk-person. Det är inte framgångsrikt. Det jag först får fram är en kommentar till Mattias Gardell där frågeställaren undrar varför han kallar sig islamolog när han i själva verket är islamofil.

Det finns också en lång artikel med rubriken ”Islamofil propaganda från osaklig Orrenius”. I den levereras rätt ilskna beskrivningar av i synnerhet kvinnornas rättigheter och möjligheter i muslimska länder. Författaren använder begreppet ”könsapartheid”, vilket ju inte precis signalerar islamofili.

Lite roligt, åtminstone lite, är ett sex år gammalt inlägg på Flashback som diskuterar vänsterns identitetskris och föreslår islamofili som en lösning. Författaren påstår att det finns gemensamma utgångspunkter.

  • Hatet mot USA.
    Här kan islamofilerna leva ut sitt hat mot västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet.
  • Fanatism.
    Bokstavsvänsterns glansdagar är över, men islamofilin skulle kunna ge utrymme för fanatiska böjelser, till exempel kan man gotta sig i massmord utförda i betydligt större omfattning /än de/ som fanns på RAF:s tid.
  • Hatet mot demokrati.
    ”Demokratisk centralism”, det vill säga totalitärtarism (väl totalitarism), är något som islamofilerna kan känna igen, och man kan på nytt finna en ideologisk bas för att kunna förakta den ”råa hopen”.

En annan kommentator i samma tråd anser att punkterna ovan är rimliga antaganden, eftersom vänstern har det nationella självhatet som en viktig drivkraft. ”Detta har ju traditionellt lett till att rödingarna allierat sig med det mesta i totalitärväg. Så, islamofili blir säkert en betydande ingrediens i den samlade vänsterrörelsen framöver”.

Nå, så har det ju inte blivit under de sex år som gått sedan dessa kommentarer skrevs. Islamofili är inte alls lika angeläget som att definiera islamofoberna. Tillvägagångssättet är klassiskt inom identitetspolitiken. Genom att tala om vilka man ogillar/hatar/avskyr (kapitalisterna/islamofoberna/sverigedemokraterna/rasisterna etc.) så får man klart för sig vem man själv är – indirekt så att säga.

Frågan vad som är bra med islam är nog lika omöjlig att besvara som frågan vad som är bra med kommunism – åtminstone så länge man håller sig till verkligheten. Jag har rest en del i fattiga öststater och alltid förundrats över svenska kommunisters längtan efter ett kommunistiskt samhälle. Några gånger har jag visat bilder från bostadsområden i Kaliningrad, Lviv och Minsk och frågat: ”Är det så här ni vill ha det i framtiden?” Men nä, det vill man ju inte.

Nå, hur ligger det till med framtidsbilden hos Feministiskt Initiativ? Där grasserar ju identitetspolitiken så det står härliga till. Partiet gjorde inför valet en kampanjfilm med titeln ”Framtidens barn kommer att vara stolta över dig”. Det är en enmansshow (enhensshow?), femton minuters klassiskt kommunisttugg framfört av Gudrun Schyman. Inte får man veta något om framtidens samhälle där. Kärnan i budskapet är kampen mot rasismen, könsmaktordningen, homofobin etc. Och så får vi veta att framtidens barn och barnbarn skrattar åt dagens svenskar som lever i en ojämställd tid där kvinnor och män har olika lön.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.