De normkritiska ankorna

I slutet av 1970-talet tillhörde jag en grupp etnologer som var intresserade av etnometodologi, en sociologisk riktning som gjorde fältstudier av antropologiskt slag. Ett av deras intresseområden var hur mycket som låg outtalat i vardagsspråket. Exempelvis kunde studenter få i uppgift att gå hem och tilltala resten av familjen som om de inte kände varandra. Det gällde att hålla ut, kanske tio minuter, ungefär så här:

– Nu är jag hemma, så trevligt att ses!
– Vad är det med dig? (Mamman anar omedelbart oråd. Trevligt att ses? Så har sonen aldrig uttryckt sig förr)
– Så snyggt det är här i hallen. Var kan jag hänga min jacka?
– (Mamman säger ingenting, glor bara på sin son. Vad är det som händer, hon förstår inte).
– Ursäkta men jag är faktiskt lite hungrig, skulle jag kunna få bre mig en smörgås?
– (Mamman, oroligt) Snälla Petter, kan du inte vara som vanligt!
Etc.

När sonen efter tio väldigt långa minuter talar om att det var en hemuppgift, att uppföra sig som en främling blev mamman arg istället för lättad. Så fick man bara inte göra: ”Vi är väl inga labbråttor heller!!”

Inspirerad av etnometodlogin och angelägen om att som ung lärare pröva lite nya grepp skickade jag ut studenter att bryta mot normer, eller som vi formulerade det, de skulle känna på ”de kulturella kodernas kraft”. På något sätt skulle de bryta mot reglerna i en situation de själva valde. De skulle skriftligt beskriva sina känslor inför situationen (före och efter), vad som faktiskt skedde samt dessutom i en arbetsgrupp tolka skeendet. Det var i första hand sig själva de skulle utsätta för ”obehaget”, inte andra människor. För att exemplifiera vad jag menade med att utsätta andra från en säker position berättade jag en episod från ”Dolda Kameran” där en person först kommer överens med en konditoriägare om att betala för sig och därefter ställer sig bland kunderna och börjar smaka av kakor, tappa tårtor i golvet etc. Så skulle man inte göra.

Majoriteten bland det hundratal elever som utförde uppgiften valde att begå sina regelbrott på offentliga platser. Tunnelbanan och Centralstationen i Stockholm var populära val. Ett fåtal utmanade sina familjer och den nära vänkretsen. Ännu färre vågade utmana sina sekundära nätverk. En jämtländsk studiegrupp hade inte tillgång till offentliga och anonyma miljöer utan måste räkna med att deras handlingar på ett eller annat sätt nådde fram till personer vars åsikter de hade dålig kontroll över. Ingen bland de tio eleverna genomförde uppgiften.

Flera berättade om hur regelbrytaren på olika sätt passerade gränsen för tillräknelighet, medan regelbrytaren i andra situationer tolkades som normal, trots att han eller hon inte själv uppfattade sitt handlande på det sättet. Så här berättar en student om ”Fia” i sin grupp:

Fia var klädd i tävlingsriddräkt (vit skjorta, svart rock, beige ridbyxor, svarta ridstövlar, svart ridhjälm, dressyrspö). Vi träffades på Centralstation. Reaktioner på väg dit – fnissningar från yngre personer. Unga killar som skrek ”hoppla” eller ”ptroo”. Inga reaktioner på Centralstation (då hade Fia grön lodenrock på sig). När Bertil kom, så tittade han på dräkten, men kände först inte igen Fia. Vi gick ner till en perrong på T-centralen och där gick Fia fram och tillbaka (utan överrocken).

Fias uppfattning av reaktionerna var att folk såg på henne uppifrån och ner. Framför allt killar som tittade. De såg på roat och intresserat. Kommentar: ”Det luktar apa” – dräkten var kemtvättad, inte använd på fem år och luktade inte häst. Övriga reaktioner: Folk tittade med en road glimt i ögat. En kille lyfte på ögonbrynen och smålog. En tjej tittade inte på Fia förrän hon hade passerat. Då vände hon sig om och stirrade ett bra tag.

Sedan gjorde Fia samma sak, fast nu läsandes FIB-Aktuellt. Nakna flickor på omslaget, hon höll upp tidningen så att omslaget syntes tydligt. Reaktionerna var inte längre roade, utan folk tittade nedlåtande och överlägset. De vågade titta mera öppet på Fia nu, när hon läste FIB-Aktuellt. En svart kille tog kontakt med en annan kille – de utbytte kommentarer. Två äldre damer i päls fräste något till Fia och gick sedan vidare, ivrigt diskuterande. Den ena vände tillbaka till Fia, knuffade till henne och sa något (gick ej att uppfatta) och gick sedan vidare. De var högst upprörda! En kille i blå täckjacka satt på en bänk och stirrade hela tiden, med en frågande blick, på Fia.

En sociolog eller psykolog skulle antagligen säga att Fia visade på att det fanns normer för hur en dam i riddräkt skulle bete sig. Det är normerna som gör att vi även i en så utpräglad främlingsmiljö som en tunnelbanestation förväntar oss att människor följer en vis uppförandekod. När de inte gör det blir vi förvånade, illa berörda, rädda, undvikande etc.

I alla samhällsbildningar finns det normer. Dels mer eller mindre outtalade sådana – sociala normer – dels ett regelsystem som ibland kallas för juridiska normer. Man bör tillägga att människor såväl följer som bryter mot normer. Om alla följde rådande normer skulle samhället inte förändras och om alltför många utmanar normerna så får vi ett samhälle där beteendet blir svårt att förutsäga. Det blir kaotiskt och svårt att leva i. Att vara normal är således något positivt. Rimligen betyder det att man vanligtvis men inte alltid bejakar ett samhälles normer.

Normkritik är ett begrepp som dyker upp här och var, som ett slags befrielsebegrepp. För mig är det ett egendomligt begrepp. Vad betyder det då att som livshållning vara normkritisk? Och hur bär man sig åt för att vara normal bland de normkritiska? (förlåt, den frågan var ett slag under bältet). Som ordet används i vissa grupper ligger det något positivt i att tillhöra normkritikerna. Ungefär som att ”här är vi som bryter mot disciplinerande normer, i syfte att befria människor från det lidande som blir följden av all kvävande normalitet”. Så här beskriver UMO (ungdomsmottagningen på nätet) det normkritiska perspektiv som de vill tillämpa:

Vi jobbar utifrån ett normkritiskt perspektiv. Det innebär att vi tydliggör och ifrågasätter normer som påverkar personers möjligheter att leva som hen önskar. Att tillhöra en norm, något som anses vanligt och inte brukar ifrågasättas, innebär fördelar. Ofta blir fördelarna synliga först om du bryter mot normen. En vit heterosexuell man utan funktionsnedsättning har till exempel lättare att göra sin röst hörd än en homosexuell kvinna med icke-svensk bakgrund. Ju färre normer du passar in i, desto mer begränsat blir ditt handlingsutrymme.
Konsekvenser av att det finns förtryckande normer är till exempel trakasserier, att du känner dig osynlig och har känslor av utanförskap.
Att ha ett normkritiskt perspektiv innebär för UMO att fokusera på vilka fördelar det finns med att tillhöra normen. Normkritiskt arbete börjar med att du granskar din egen position i förhållande till olika normer. Till exempel varför du tänker som du gör i en viss fråga, om du brukar behöva ifrågasätta eller försvara sin (väl: din) trosuppfattning eller sina (väl: dina) livsval, eller oroa dig för att andra ska reagera negativt på dem. Eller om du kan ta sig(väl: dig) fram på offentliga platser, med kollektiva färdmedel och i byggnader, och om du förstår offentlig information.

De punktar också upp hur sajten bär sig ät när den arbetar normkritiskt:

  • undviker att reproducera normer
  • ifrågasätter normer
  • synliggör både personer och grupper som befinner sig inom och utanför normen, inkluderar utan att fokusera på problem eller avvikelser
  • tar upp skillnader i förutsättningar för olika grupper där det är relevant
  • har alltid ett rättighetsperspektiv
  • främjar aktivt likabehandling genom ett respektfullt förhållningssätt gentemot målgruppen
  • låter andra typer av källor och kunskap än traditionellt vetenskapliga komma fram, som personliga erfarenheter och vardagskunskap
  • uppmanar användare att hjälpa till genom att skicka in kritik och synpunkter på sajtens innehåll.

Intellektuellt är ovanstående text som synes ren gallimatias, med sina banala och illa formulerade anvisningar och reflektioner. Med hjälp av det normkritiska perspektivet kan inget vettigt tänkande utövas. Däremot kan man med dess hjälp urskilja vilka andra ankor man bör fraternisera med i ankdammen, typ: ”Vi normkritiska ankor är bättre än ni andra som bara är dummelidumma!” Det handlar med andra ord om identitetsbyggande i en postmodernt fragmenterad tidsålder.

Det är inte en alltför extrem gissning att den som skrivit ovanstående presentation av det normkritiska perspektivet är feminist och röstar på FI, ”hen” är vidare aktiv antirasist, vegan och förespråkare för mångkultur. Vi kan också vara rätt säkra på vem fienden är. Som en bloggläsare skriver i ett mail är fienden de medelålders, vita köttätande män som kör bil. En annan bloggläsare ger en fin liten skildring av sin egen identitetsprocess:

Jag tillhörde i övre tonåren den kategori ungdomar som hade svarta kläder, spretiga punkfrisyrer och lyssnade på ”alternativ” rock. Jag och mina kompisar ville se oss själva som något slags rebeller som gjorde uppror mot vuxenvärlden och etablissemanget. I de kretsar jag rörde mig utgav i stort sett alla sig för att vara någon sorts anarko-syndikalister, som strävade efter ett slags frihetligt, socialistiskt samhälle. Alternativet var att säga att man sket i politik. Någon annan, mera sansad hållning var knappast accepterad.

Jag inser nu, c:a 30 år senare, att vi inte var det minsta rebelliska. Vi var i grunden skötsamma, snälla medelklassungdomar som gjorde precis vad som förväntades av oss. Det vi såg som ”upproriskhet” var i själva verket ett slags tillrättalagd identitet med väl utstakade gränser. Den ”ungdomsrevolt” vi på något vis inbillade oss att vi var delaktiga i existerade aldrig. Vi gjorde bara precis det som förväntades av medelklassungdomar i den rådande tidsandan. Vi utgav oss för att vara ”vänsterradikala”, men i grund och botten var det bara ett slags poserande med åsiktsattribut som inte var det minsta genomtänkta och hade ytterst lite verklighetsförankring. Vi ville se oss själva som ett slags rebeller, men bekräftade i själva verket vår ”medelklassighet”.

Jag berättar detta av två skäl: Dels för att förklara vad jag egentligen menade när jag skrev att jag varit långt ute på vänsterkanten i ungdomen. Men också för att det visar hur det i varje tid och varje social miljö skapas myter och föreställningar utifrån vilka människor kan bygga identiteter. ”Antirasismen” och vurmandet för mångkultur har sedan ett antal år tillbaks blivit en sådan myt. Jag och mina kompisar byggde vårt tonåriga identitetssökande på en blandning av naiva vänsteråsikter och rockmusikens föreställningar om att vara ”rebell”. För dagens tonåringar kan ett likartat identitetssökande skapas kring föreställningen att man ”kämpar mot rasism”.

Anti-rasism är det stora temat, normkritik ett av flera kompletterande små. Stramar vi upp perspektivet en smula så är normkritik en form av pedagogik. Målsättningen är besläktad med etnometodologernas, nämligen att synliggöra de normer som formar våra värderingar och styr vårt handlande. Skillnaden är att det bara är de förtryckande normerna som intresserar en normkritiker – det är det som är kärnan i begreppet normkritisk.

När vi har frilagt de normer som intresserar oss gäller det att se vilka konsekvenser de har. Leder de exempelvis till att vissa grupper underordnas och förtrycks? Får andra grupper privilegier på grund av de rådande normerna? I det normkritiska förhållningssättet ingår också att granska sin egen position. Är man privilegierad eller underordnad och diskriminerad? Syftet med normkritiken är med andra ord att öka jämlikheten, denna ljuva fågel som alltid tycks flaxa undan när vi försöker fånga den.

Sverige är inget jämlikt land och normkritikerna skapar inte jämlikhet. Det enda sektliknande positioneringar som den normkritiska, den anarkosyndikalistiska, den anti-rasistiska, den anti-approprierande etc. skapar är alternativa identiteter åt unga människor.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.