Skilj på värdighet och värde

I ett mail skriver en bloggläsare:

Tyvärr ingår frasen ”lika värde” i läroböckerna på lärarhögskolan och tycks spela en central roll i undervisningen där, men tydligen främst i betydelsen att invandrare och hbtq-personer är ”lika värda”.

En ekonom som jag har en del kontakt med mailade mig ett tillägg till den föregående bloggtexten om allas lika värde. Hans kommentar var så pass intressant att jag ringde upp honom och vi hade ett långt samtal om innebörden av ”allas lika värde”. Tillsammans med begreppet värdighet är det inskrivet i regeringsformen. Man kan undra varför denna olyckliga komplettering gjordes och till och med hamnade i den svenska grundlagen. Jag föreslog att det helt enkelt var ett misstag, en strävan efter att förtydliga som landade i en översättningsgroda. Men ekonomen som, för att inte stänga möjligheten att skriva i ”gammelmedia” vill förbli anonym, trodde inte det. ”De var inga dumskallar utan det fanns nog en tanke bakom” sa han. Han tillade också att den FN-deklaration om mänskliga rättigheter, som formuleringen i den svenska regeringsformen är inspirerad av, i sin tur går tillbaka på Kants kategoriska imperativ. I sin vanligaste formulering lyder imperativet så här:

Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag.

Kants formulering kan i sin tur föras tillbaka till ”Den gyllene regeln” som i sin äldsta kända form går att koppla till Konfucius och som finns formulerad i de flesta religioner.

För att hålla sig till Sverige så är regeringsformen en av våra grundlagar. Den antogs av riksdagen år 1974 och började gälla den första januari 1975, alltså parallellt med att Sveriges riksdag beslöt att Sverige som första land i Europa skulle bli ett mångkulturellt samhälle. I regeringsformens inledande stycke anges statsskickets grunder. Så här lyder den ofta citerade paragrafen:

All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.

Därefter följer en uppräkning av rättigheter och skydd mot diskriminering. I den första passusen kan man läsa om ”respekt för alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet”. Här finns alltså begreppet värdighet med, men bara med referens till den ”enskilda människan”. Framför allt introduceras begreppet värde, som sedan kommer att bli det helt dominerande begreppet. I den ”Introduktion till den gemensamma värdegrunden för de statsanställda” som utarbetades av Värdegrundsdelegationen och publicerade av regeringskansliet år 2014 heter det så här redan i förordet:

Inom statsförvaltningen är vi skyldiga att alltid handla med utgångspunkt i de konstitutionellt grundade principerna om alla människors lika värde, rättssäkerhet och god service till medborgarna. Det ska sitta i ryggmärgen, annars är det risk att vi som medarbetare glömmer bort vilka vi är till för när vi uppslukas av interna processer.

Längre in i denna ”introduktion” citeras också begreppet värdighet och det är uppenbart att värde och värdighet kommit att betyda samma sak. Dessa är inte längre några begrepp som utsätts för kritiska granskningar utan helt enkelt honnörsord. Det finns inte ens en antydan om att begreppet värde skulle vara problematiskt. Som jag tidigare varit inne på är det emellertid en stor skillnad mellan begreppen. Värde är något som varierar och som förvandlar människan till en resurs, vilket var just det som Kant ville undvika. Människan är inte någon resurs utan oavsett sin placering i samhällshierarkin så har varje människa rätt till sin värdighet. När övergrepp begås så är det värdigheten och inte värdet som skändas.

Historikern Dick Harrison förstår inte denna viktiga distinktion när han ställs mot väggen för sitt påstående om att invandrarna är en vinst för Sverige. Han skriver:

Min poäng är att vi – med historiens erfarenhet som guide – skall se de människor som kommer hit som en resurs. Om vi utgår från att invandring är långsiktigt positiv för landet blir det lättare att enas kring en bättre och aktivare integrationspolitik.

Man kan ju undra varför en forskare föreslår en positiv istället för en förutsättningslös utgångspunkt, men det är en fråga som vi redan kritiserat. Nu gäller det ”resursen”. Det var just detta synsätt Kant ville undvika, med stöd i ”Den gyllene regeln”. Det är farligt att se människor som resurser. Som ekonomen förklarar för mig är människor aktörer, inte resurser. Om vi reducerar dem till att vara resurser så öppnar vi dörren för exploatering. Slavar, som Dick Harrison skrivit mycket om, behandlas inte med respekt för sin värdighet utan just som resurser. Invandrare, i synnerhet när de betecknas som flyktingar vilket ju tillhör den svenska debattens nyspråklighet, bör absolut inte ses som resurser. De skall tillerkännas sin värdighet men däremot inte bedömas i termer av värde. Således är Dick Harrison även denna gång ute och cyklar. När han hade chansen att återvinna sitt förtroende bland tänkande människor, så kliver han istället ytterligare ett steg ut i nyspråkets träskmarker.

För att efter denna ganska långa utflykt återvända till ekonomens kritik, så skriver han:

I en grundlagsrevision (som förstås inte kommer att bli av) borde begreppet alla likas värde mönstras ut ur regeringsformen. För en ekonom är begreppet besynnerligt inte minst därför att marknadsekonomin bygger på den motsatta principen om alltings olika värde. Utan det så kallade värdegapet, det vill säga att köpare och säljare värderar samma nyttighet olika skulle inga transaktioner bli av. Köparen måste göra bedömningen att nyttigheten är värd mer än priset och därför vilja avstå den resurs som representeras av priset, och säljaren måste anse att nyttigheten är värd mindre än priset och därför vara beredd att lämna ifrån sig den om han får betalt för den. Det visar att värde är ett relationsbegrepp: något har ett värde av viss storlek för den ene och ett annat värde för någon annan. Lönearbete är ett fundamentalt exempel på det, men att det ekonomiska begreppet värde i regeringsformen tillämpas på människor är likväl inte bara konstigt utan direkt obehagligt.

Också socialt är samhället byggt på principen om allas olika värde: föräldrar är ålagda att värdera sina egna barn högre än andras genom skyldighet att ta ansvar för dem (ekonomiskt, juridiskt, socialt, omvårdnadsmässigt, känslomässigt osv) men inte på samma sätt för andras barn annat än indirekt genom skattebetalning, makar är ålagda att garantera sin partner samma ekonomiska standard som sig själva men inte andras partner osv. Prioriteringar i sjukvården innebär att läkare är ålagda att värdera en patient med bättre prognos och längre återstående livslängd högre än en patient med sämre chanser om resurserna bara räcker till den ena av dem. Principen om allas lika värde borde om den togs på allvar innebära att prioriteringar i sjukvården skulle ersättas av lottning.

Nollvisioner för antalet dödsoffer i landsvägstrafiken strider mot principen om allas lika värde eftersom det inte finns nollvisioner i alla andra tänkbara sammanhang, t.ex. sjöfart. Genomförande av en generell nollvisionsprincip skulle kräva att marginalkostnaden för varje hypotetiskt räddat människoliv i olyckor skulle beräknas och resurserna styras om tills marginalkostnaden skulle bli densamma i alla sammanhang. Det skulle vara ogenomförbart i praktiken och omöjligt att försvara politiskt. Hur skulle man kunna vägra insats av en dyrbar medicin i livräddande syfte med argumentet att behandlingen då skulle bli dyrare än t.ex. en investering i skyddsutrustning i en farlig verksamhet som gruvdrift och därmed förväntat räddade människoliv? Likavärdesprincipen fungerar inte, och det framför du ju tydligt. Ändå upprepas den som en axiomatisk sanning.

Att en ekonomisk term som lika värde överförts till det moralfilosofiska planet där den inte kan fungera har kanske något att göra med den marxistiska arbetsvärdeläran, där en produkts värde inte bestäms av efterfrågan, det vill säga vad andra kan vara beredda att betala för den, utan av den produktionskostnad som nedlagts i den. I så fall blir värdet absolut och inte ett relationsbegrepp. Den föreställningen bidrog till Sovjetunionens kollaps. Den ideologiskt grundade tanken om det absoluta ekonomiska värdet är kanske en förklaring till att principen om människors okränkbara värdighet blandats ihop med denna ekonomiska term.

Varför FN-stadgans värdighet blev värde i den svenska översättningen och därmed tog plats i regeringsformen är en forskningsuppgift som någon djärv forskare borde åta sig.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.