Yttrandefrihet modell Sverige

Sverige imponerar som ingenjörsnation. Sverige imponerar också som musikland. När det gäller skönlitteratur är många svenska författare i världsklass och så har det varit länge. Däremot, när det gäller intellektuell resning och försvar av den demokratiska välfärdsstat som byggdes upp efter andra världskriget, är Sverige ett u-land. Antalet intellektuella som inte rätar in sig i PK-leden, som under eget namn hävdar rätten till det fria ordet överstiger inte femtio. Undantagsvis får en och annan bland dessa publicera sig i main stream media men reguljärt kan de bara publicera sig på nätet. Kunde makt- och medieeliten hindra dem, så hade inte heller nätet stått till deras förfogande.

Demokrati och yttrandefrihet tillkommer enbart de länder där de intellektuella har modet och kraften att försvara sina och alla medborgares rättigheter. Sverige tillhör inte dessa länder.

Yttrandefriheten handlar inte bara om rätten att föra fram åsikter utan att censureras utan också om rätten att kunna göra det utan att riskera bestraffning. Det betyder att när svenska politiker ger verk och myndigheter i uppdrag att utarbeta och fastställa en giltig värdegrund för medarbetarna, gör de sig av med en av demokratins grundbultar. Som en kuriositet kan man konstatera att staten därmed också bryter mot ”lika-värdes-doktrinen” eftersom medborgare i statens tjänst inte är lika mycket värda, om de har fel värdegrund.

Även om det förnekas av makt- och medieeliten är det ett faktum att i dagens Sverige löper den som för fram ”fel” åsikter, oavsett om det sker under arbetstid eller ej, en allvarlig risk att förlora sitt arbete eller åtminstone att skickas på ”vidareutbildning”, en statlig bestraffning som tveklöst bryter mot den lagfästa yttrandefriheten. Men vem i makt- och medieeliten bryr sig? Några exempel från bloggläsare:

Själv tillhör jag en av dem som blev osakligt uppsagd 1998 som kanslichef för XXX. Detta för att jag ”inte delade arbetsgivarens värdegrund”. Jag hade bara sakligt och utan några personliga åsikter svarat på en insändare i Hallandsposten – under eget namn. Där hade skribenten krävt samma sak som Fredrik Reinfeldt nyligen gjorde, då han flugit över Sverige och sett att landet hade plats med minst tiotals miljoner fler invandrare.

Alla är ju rädda för att få sin “värdegrund” ifrågasatt. Som ett roligt exempel kan nämnas att i fjol blev vi rekommenderade att delta i Pridefestivalen. Jag vidarebefordrade handlingarna till en kollega med uppmaning att han omgående skulle anmäla sig. Hans reaktion kände jag till och han svarade mig argt att han tröttnat på allt jävla politiskt dravel och politisk korrekthet mm. Tyvärr hade jag aktiverat min frånvarohanterare så hans svar hamnade i en s.k registratorsbrevlåda med påföljd att man från arbetsgivaren började ifrågasätta om han inte skulle tvingas delta i någon form av “värdegrundsarbete” utifrån vad han svarat. Det är faktiskt ibland nästan obehagligt och begreppet högt i taket tror jag inte ens existerar.

Yttrandefriheten begränsas också på andra sätt. I ett antal europeiska länder, också Sverige, är det kriminellt att ifrågasätta eller ens kritiskt granska andra världskrigets folkmord på judar, det som går under beteckningen Förintelsen. Jag tillhör inte dem som ifrågasatt eller ens intresserat mig för detta folkmord men anser att det är intellektuellt stötande med all den rituellt sanktionerade skuld och helighet som ligger kondenserad i begreppet. Inga besvärliga frågor får ställas, inga kritiska granskningar tillåts. Den som i Tyskland och Österrike ifrågasätter omfattningen av mordet på judar och romer under andra världskriget riskerar upp till tjugo års fängelse.

Sverige har också en lagstiftning för hets mot folkgrupp. Kärnan är att man inte får hota eller uttrycka missaktning mot folkgrupper. Det är rimligt att vi har en lagstiftning som kriminaliserar hot, men missaktning? Och folkgrupp? Det är ett inom samhällsforskningen näst intill klassiskt exempel på en enhet som finns men där det är omöjligt att göra en entydig gränsdragning. Detta har som bekant lett till att begreppet etnisk svensk har ifrågasatts. Exempelvis berättade Elisabeth Åsbrink för några månader sedan i en krönika i DN att hon för tio år sedan ställde den frågan till ett antal medarbetare på SVT. Hon påstår att hon fick cirka 123 olika svar. Till exempel:

En som är född här
En som har föräldrar som fötts här
En som äter sill på midsommar
En som talar svenska
En som är svensk medborgare

Hon avslutar sin krönika med denna fras:

Vi definieras av vad vi vill, vart vi är på väg, vad vi strävar efter. Vi är summan av hur vi beter oss mot våra medmänniskor. Inget annat är möjligt i en demokrati, inget annat kan vara acceptabelt.

Jag skulle vilja fråga Elisabeth Åsbrink om judar finns och är nyfiken på vad hon skulle ha svarat. Jag har ytterst svårt att tro att hon skulle börja bluddra på det sätt som hon gör när det gäller svenskhet, eftersom hon i så fall också skulle förneka sin egen etniska tillhörighet. Jag vill också veta varför hon frågar just journalister, varav de flesta kombinerar sin okunnighet med sin iver att desinformera. Häromdagen använde jag rubriken ”Som man ropar i skogen” på ett blogginlägg och detsamma gäller här. Elisabeth Åsbrink får det svar hon vill ha. Det hade inte varit svårt för henne att ta del av facklitteraturen eller fråga några forskare vad etnicitet är och hur den kan definieras. Men det gjorde hon inte därför att det passade inte samman med en av hennes viktigare uppgifter som svensk journalist, att dölja och desinformera.

För att hålla fast vid frågan om yttrandefrihet: Om jag säger att jag missaktar de romer som ägnar sig åt åldringsbrott (bevisbart) begår jag då en brottslig handling? Enklare och mer generellt formulerat: är sanningen kriminell och därmed åtalbar? Eller, är det kriminellt att tycka illa om invandrare därför att deras närvaro försämrar livskvaliteten, som i följande mail från en bloggläsare:

Jag bor sedan 1969 i Ronneby. En småstad i Blekinge med över 10 % ”nya svenskar” och en flyktingförläggning mitt bland stadsbor. Här finns problem med skenande socialbidragskostnader, ökande vardagsbrottslighet (cykelstölder, inbrott, personrån, och ofredande). För bara ett par år sedan syntes inget av detta och polisen var osynlig i stan. Numera har vi besök av nationella insatsstyrkan, polispiketer och ofta grupper av 2-3 polisbilar med 6 poliser som jobbar tillsammans. För egen del har jag och andra äldre kvinnor blivit regelbundet antastade av män från mellanöstern eftersom vi inte bär slöja. Det är så sjukt. Det finns folk som flyttar härifrån pga av detta. Sedan årsskiftet finns uppgifter om att delar av Ronneby Brunn ska husera 1000 nya ”asylsökande” i en del av hotellet som kallas ”Silver Hill”.

Med andra ord, lagstiftningen rörande ”hets mot folkgrupp” är liksom värdegrundskravet ett direkt angrepp på yttrandefriheten i Sverige.

Jag tror att de flesta av Sveriges journalister inte förstår att frågan om yttrandefrihet också drabbar dem själva. De är inbäddade i sin journalistsekteristiska kokong och de bor vanligen på platser dit likasinnade sökt sig (kallas segregation och anses motverka den integration de säger sig kämpa för). Det finns emellertid ett journalistiskt medium där de får känna av denna begränsning av yttrandefriheten, hur PK-solidariska de än är, nämligen Radions ”Ring P1”. Dit ringer folk som är upprörda över det ena eller andra. De sållas visserligen innan de släpps fram i direktsändning, men inte så sällan tvingas programledaren/journalisten hantera frågor som de gärna hade sluppit. När kritik mot invandringspolitiken kommer upp kan man höra hur programledarna blir ytterst fåordiga. Vanliga repliker: ”Säger du det, Man kan tycka på det sättet också, Vilka är bevisen för det, Nu har du ju fått framföra ditt budskap”.

Programledarna måste nämligen inte bara skydda sina egna varumärken, utan också Sveriges Radios. Oavsett vad de har för åsikter så vet de att när det gäller invandrarfrågor så rör de sig på minerad mark. Säger de något olämpligt, eller håller med någon som säger sådant som inte får sägas, så riskerar de inte bara att skickas på värdegrundsutbildning utan också att utsättas för kollegornas kritik eller till och med att få sparken.

Att fel sorts sanningar inte får offentliggöras fick hela Sverige klart för sig, efter mediadrevet på Debattförlagets annons för min och Gunnars första del av ”Invandring och mörkläggning” i december 2013. Journalistkåren och diverse politiska virrpannor var eniga i att detta var rasism. De åtta statistiska påståenden som fördes fram var emellertid helt korrekta. Den enda möjliga slutsatsen är att svenska journalister anser att en PK-lögn har företräde framför en olämplig sanning.

Så finns det personer som inte längre ges plats i det offentliga samtalet därför att de inte längre har gångbara namn. Gunnar och jag hör naturligtvis dit. Även om vi skriver om viktiga saker, även om vi uttrycker oss väl, så släpps vi inte in. Vi censureras inte för det vi säger – så långt behöver inte den offentliga debattens vakthundar sträcka sig – utan för att vi är dom vi är. (Gunnar vill mildra detta. Han tror att det avgörande är att de inte vill höra vad vi har att säga. Ingen av oss vet men min uppfattning är att det är värre än så, att det räcker för en redaktör att se att det står mitt eller Gunnars namn som avsändare, för att de ska sätta tummen ned. De behöver inte ens läsa texten).

Även om vi båda tidigare kunnat göra oss hörda i den offentliga debatten, så är den tiden över. Vi har förstört våra varumärken och då slår den svenska censuren till. Obönhörligt. Observera att nu handlar det inte om gnäll för att Gunnar och jag inte platsar (den beskyllningen kommer säkert). Det handlar om hur svensk censur fungerar och hur den hindrar inte bara våra utan många andra röster. En majoritet av de som skriver till mig och Gunnar på grund av det som framförs på bloggen, vill absolut inte bli citerade, i varje fall inte under sina rätta namn. Det inbegriper ett antal välformulerade professorer och andra högutbildade medborgare – oavsett om de skrivit något kontroversiellt eller inte. Att synas på vår blogg kan räcka för att de ska råka ut för en bestraffning.

I lagens mening är detta inte censur, men i rollen av samhällsforskare vill jag hävda att Sverige utvecklats till ett land där överheten inte bara bejakar och uppmuntrar ett censurerande klimat utan också aktivt skapar de instrument som behövs för att censuren ska bli en realitet. Och det kommer antagligen mera. Nätet, med alla sina olämpliga texter, bilder och filmer, är en nagel i ögat på överheten. Gudrun Antemar, lagman i Förvaltningsrätten i Stockholm, utreder på den förra regeringens uppdrag lagarna om förtal, hot och ofredande på nätet. Den 31 januari 2016 ska hon presentera sina förslag.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.