Fredens religion?

På den kanadensiska bloggen ”Celestial Junk” kan man läsa om två kvinnor och deras relation till islam. Den första, Mubarka, har pakistanska föräldrar men växer upp med en västerländsk uppfostran.

Hon tar en universitetsexamen i företagsekonomi och får en viktig position på ett företag som sysslar med transporter. Mubarka är vacker och ytterst medveten om sin attraktivitet och utstrålning. Hon är välorienterad i den västerländska värld hon är född och uppvuxen i och kan diskutera allt möjligt i timmar, från kanadensisk politik till popmusik. Så är det dags för henne att gifta sig. Redan när hon var barn valde hennes föräldrar ut en djupt troende pakistanier till make. Hon har aldrig ens träffat honom före giftermålet.

Det blir dags för henne att klä sig i hijab och respektera muslimska sedvänjor. Som kvinna är hon helt underordnad sin man. Det är självklart för henne att bli aktivt religiös och hon deklarerar att det är Muhammed som hädanefter ska styra hennes liv. Naturligtvis ska hennes barn i första hand uppfostras till muslimer. Hennes kanadensiska identitet kommer i andra hand.

Den andra kvinnan heter Hardi och hon beskrivs som den mest behagliga person man kan tänka sig. Hon arbetar på ett äldreboende och är där mycket uppskattad för sitt varma och kärleksfulla sätt. Hon har nära till skratt och ger intryck av att vara lycklig. Det är bara att konstatera, denna kvinna är en ängel.

De som möter henne kommer ändå först att lägga märke till något helt annat, nämligen att hon från hjässan till fotabjället är invirad i färggranna plagg, på indonesiska muslimers vis. Det enda man ser av henne är händerna och ansiktet. Hardi är en så hängiven muslim att hon blir illa till mods om någon exempelvis ger henne en julklapp, därför att det kolliderar med hennes muslimska tro. Frågar man henne så får man också klart för sig att hon obetingat är för sharia. För Hardi är islam helt enkelt sanningen.

Såväl Mubarka som Hardi är medlemmar av vad som brukar kallas för den fredliga muslimska majoriteten. Jag känner några av deras sort, främst kanske en arbetskamrat till en anhörig. Hon har ett bra jobb och har lyckats förhållandevis bra i Sverige. Ändå är det tydligt att för henne kommer islam före det svenska. Hon håller social distans till sina arbetskamrater, hur nära hon än är dem i sitt yrkesliv. Så långt det bara är möjligt undviker hon att knyta vänskapsband. Hon och hennes man bjuder aldrig hem någon som inte är muslim. De har fyra barn, som alla lyckats med sina svenska karriärer. Problemet är att de har lyckats så väl att de lämnat islam. De är högutbildade, har svenska vänner, svenska partners och kan inte tänka sig att leva muslimskt. För deras föräldrar är detta en stor sorg. Visst har de lyckats med sina barn men ändå misslyckats. Att vara en god muslim är viktigare än att vara exempelvis en god läkare. I den större muslimska gemenskapen pratar föräldrarna inte gärna om sina ”misslyckade” barn. Någon annan gemenskap där de kan vara stolta över sina framgångsrika barn har de inte.

I den svenska och mycket etnocentriska förståelsen av islam görs en rad misstag. Det största misstaget är jämförelsen med kristendomen. De båda religionerna ligger onekligen nära varandra men vad vi kristna och ateister med ett kristet kulturarv har svårt att förstå är islams kollektiva karaktär. Kristendomen har anpassat sig till vetenskap och modernitet genom att individualiseras. Om jag vill tro på gud, på ”någonting större” eller ”ingenting alls” har inte andra med att göra. Om jag inte särskilt vill så behöver det inte påverka min livsstil. När vår statsminister och kulturminister förklarar att de är ”troende” så betyder det ingenting särskilt för mig, utom möjligen att de inte är särskilt tränade i kritiskt tänkande. De anpassar sig till etablerade sanningar och för mig signalerar det att de förmodligen inte heller klarar att se förbi migrationsdebattens dogmer. Men i övrigt, som kristna behöver de inte göra något särskilt för att övertyga andra om att de håller sig till den rätta läran. De behöver inte ens gå i kyrkan om söndagarna.

För muslimer är det kollektiva ansvaret helt annorlunda beskaffat. Om du som muslim vill ha ett gott anseende så måste du visa det för andra muslimer genom att besöka moskén, genom flitigt umgänge inom ditt eget muslimska släkt- och nätverk. Du umgås inte med icke-muslimer, du umgås helst inte heller med muslimer av ”fel sort”. Du lever med ständiga markeringar till de egna: jag är en god muslim! I detta att vara en god muslim ingår att ha en make eller maka som är en lika god muslim och barn som är goda muslimer. Om man lyckas få barn som är mycket aktiva i sin muslimska tro, så är det givetvis en stolthet för föräldrarna, trots att det största hotet lurar här, nämligen att barnen blir extremister, terrorister, jihadister, självmordsbombare eller något annat som är en familjekatastrof men inte desto mindre ärofullt muslimskt.

Det hindrar inte att det finns en mängd misslyckade muslimer i Europa, barn till muslimer som, om vi använder svenskt byråkratspråk, hamnat i utanförskap. De kallar sig muslimer men lever inte muslimskt. Deras muslimska arv kan sägas ligga i träda. Ibland aktiveras det, kanske under en fängelsevistelse. Islam blir vägen till ett anständigt liv, tillbaka till gemenskapen. Det finns då ett muslimskt kollektiv att ansluta till. Det finns mötesplatser, främst moskéerna. Om de skulle välja den andra vägen till anständigt liv, den icke muslimska, så finns det inte någon västerländsk gemenskap att träda in i. Också den måste skapas, eftersom den västerländska livsstilen är individualiserad.

Kristna västerlänningar kan göra snart sagt vad som helst med sin religion, alltifrån att ansluta sig till någon kristen sekt till att inte göra ett skvatt. För en muslim ser det annorlunda ut. Kollektivet styr tänkandet. Det innebär exempelvis att hur fredsälskande du än är, hur mycket du än uppskattar att leva i ett västligt land framför ett muslimskt, så kan du inte ta avstånd från sådant som hotar den västliga kulturen, om inte ditt kollektiv gör det. Du kanske inte gillar sharia men om ditt kollektiv bejakar sharia, så kan du inte gå emot det. När muslimska terrorhandlingar begås måste du inte applådera utan du kan hålla tyst, men du kan inte protestera aktivt därför att då är du en avfälling. Detta är huvudanledningen till att muslimer nästan aldrig tydligt demonstrerar gentemot olika muslimska illdåd. Hur illa man än tycker om halshuggningar i islams namn, om mord på karikatyrtecknare som ritar provocerande bilder av Muhammed, så måste man hålla tyst eller på sin höjd muttra lite i skägget (förlåt). Man har rätt att kritisera det som beskrivs som västerländsk islamofobi, man har rätt att uttrycka oro för hur det ska gå för muslimerna i Europa, men man har inte rätt att säga: ”Så här ska väl för fan inte vi muslimer hålla på!” Hur fredlig och harmlös man själv än är, så kan man inte säga detta. Risken är stor att man får sin rättrogenhet ifrågasatt, att man sänker eller till och med förstör sitt sociala anseende. Det vill säga, det är kollektivet som anger spelreglerna. Inte ens imamerna kan bryta sig loss därför att de i så fall skulle gå emot de heliga skrifterna.

I den svenska offentligheten får de fredsbejakande muslimerna just inget utrymme alls därför att när journalister och politiker vill veta vad muslimer anser om det ena eller andra så söker de sig till organisationer och muslimska representanter. Dessa är utan undantag aktiva muslimer, ofta medievana och tränade till att aldrig låta sig ställas mot väggen. Om vi fortsätter med sharia som exempel måste de inte säga att de önskar sig ett samhälle med sharia, men de skulle aldrig kunna säga att sharia utmanar det västerländska rättssystemet och därmed också ett av fundamenteten till den västerländska demokratin. De glider åt sidan. Vi vet också att sanningen är endast till för de rättrogna. Det är inget brott att ljuga för de otrogna, i synnerhet inte om det gagnar islam. Sätt alltid islam i första rummet! Alltid! Gör du inte det väntar inte bara guds straff utan också kollektivets. Individens relation till kollektivet och på så sätt också till islam är svår att ta till sig för västerlänningar som tänker och agerar mot en fond av individualism.

Det finns också ett annat drag som är viktigt att lyfta fram för att rätt förstå varför den muslimska identiteten är så stark, nämligen individens förhållande till gud och Muhammed. En rättrogen muslim klär sig inte bara rätt (framför allt kvinnorna) och är flitig med att gå till moskén, i synnerhet till fredagsbönen, för att träffa ”de sina”. En god muslim förstår världen i termer av rent/orent. Viss mat är ren, annan oren, många djur är orena etc. Men framför allt: en rättrogen muslim ska lägga sig på knä, helst på sin medhavda bönematta, sätta pannan mot marken och demonstrera inte bara sin tro utan framför allt sin underkastelse. Detta ska göras fem gånger om dagen. Nu är detta naturligtvis inte möjligt för alla muslimer som lever i icke-muslimska länder, men detta är normen, idealet. Med andra ord, som muslim har du en ständigt aktiv relation till din gud.

För att återvända till de båda kanadensiska kvinnorna Mubarka och Hardi så är de oanfrätt starka i sin tro, sin underkastelse och sin tillhörighet till det muslimska kollektivet. Detta trots att de är födda och uppvuxna i ett samhälle som tillerkänner kvinnor en mycket större frihet. När de väljer snäva muslimska normer framför mer toleranta västerländska blir de medlemmar av det muslimska hotet mot västvärlden. Om och om igen får vi det demonstrerat i västvärlden att när muslimer får en chans, så väljer de den förmoderna muslimska värld (med sharia) som västerlandet alltsedan renässansen bekämpat.

Oavsett religion, etnisk tillhörighet och kultur är en majoritet av de människor som bor på planeten Jorden fredliga. Att när ett illdåd begåtts påpeka att en majoritet av muslimerna är fredliga är ingenting annat än desinformation. Den avgörande gränsen går inte mellan snälla och fredliga muslimer och stygga aktiva terrorister utan mellan de som bejakar islam och de som vänder sig mot religionen därför att den hotar att föra mänskligheten tillbaka till medeltiden. Var finns islams dissidenter? Vad händer med dem, lyckas de påverka (modernisera) denna religion? Svaret är tyvärr nej. Om de tillhör offentligheten, riskerar de livet genom sitt avfall.

Stridigheterna inom islam handlar inte om att vara för eller emot de religiösa dogmerna utan om hur dessa ska tolkas. Om islam tillbads av små grupper av svärmare och sekterister, skulle västerlandet inte ha några problem med att värja sig. Det som gör islam farligt är just dess bas av hängivna och fredliga muslimer. Det är därför ytterligare en etnocentrism att dra en gräns mellan fredliga muslimer och terrorister/jihadister. De bekänner sig till samma religion och är ingenting annat än olika slags kugghjul och delar i det gigantiska religiösa maskineri som islam utgör.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.