Pekariatets diktatur

Varje mänskligt samhälle är inte bara hierarkiskt utan också uppdelat i en över- och underklass. Överklassens storlek bestäms av hur mycket överskott ett samhälle kan producera. Om det, som exempelvis jägarsamhällen, bara klarar att producera föda för just överlevnaden och inget mer, blir överklassen liten. Är överskottet stort, som i industrisamhällen, blir överklassen större. Över- och underklass är ömsesidigt beroende, till överklassens fördel. De har makten och det goda livet. Därmed uppstår givetvis en orättvisa och ett spänningsförhållande. Underklassen har inte bara slitet, fattigdomen och det hårda livet utan också medvetenheten om det orättvisa i detta. Ingen kan ju själv bestämma vilken klass man föds in i.

När underklassens villkor blir oantagbara revolterar den. Den franska revolutionen är här det klassiska exemplet. Ju tåligare en befolkning är för överhetens exploatering, desto blodigare bli revolutionen – om den kommer. Särskilt bonderevolter brukar bli blodiga eftersom bönder tål mycket exploatering. Hellre dra åt livremmen ännu ett snäpp än att sätta hela existensen på spel. Men till slut går det inte längre.

Problemet med dessa revolutioner är att även om det finns karismatiska revoltörer så förfogar underklassen inte över någon alternativ samhällsorganisation och snart är status quo återupprättat. Religionen får bli den stora utjämnaren. Belöningarna finns inte i detta livet utan i nästa. Döden blir porten till rättvisa. På ett benhus i Norberg kan man läsa detta 1600-talspoem:

Döden gör oss alla lika
Skåda här de dödas ben
Skilj sen ut bland arm och rika
En förnäm och en gemen

Med industrialismen ändras villkoren mellan under- och överklass. Marx stora insats är hävdandet att orättvisan är ett lösbart problem. Han pekar på att styrkeförhållandet kan beskrivas i termer av produktionsmedel (som överklassen, kapitalisterna, förfogar över) och arbetskraft, som är underklassens (arbetarnas) tillgång. Via en revolution kan underklassen ta makten över produktionsmedlen och skapa ett annat samhälle. Istället för överklassens diktatur skapas en proletariatets diktatur. Genom att överklassen på sikt utrotas eller ställs i arbetsklassens tjänst så blir proletariatets diktatur på sikt obehövlig. Vi får det klasslösa och rättvisa samhället.

Observera att något demokratiskt tänkande inte finns med i denna ideologis grundkonstruktion. Det är orsaken till att vänsterns demokratiska ambitioner inte känns särskilt trovärdiga. Det kan tilläggas att inte heller högern historiskt sett framstår som någon genuin försvarare av demokratin utan i första hand som ett politiskt organiserat klassintresse. Skillnaden är att högern inte förfogar över någon ideologi som kan utrota orättvisan. Det kan visserligen ingen ideologi, men vänstern gör anspråk på att kunna det. Vänster erbjuder en fantastisk ideologi till människor som antingen känner sig förtryckta eller – som de röda borgarbarnen – vill kämpa för en mer rättvis värld.

Det finns framför allt två svagheter med marxismen som samhällsteori. Den första är att den underkänner kapitalismens inneboende kvaliteter, nämligen kunskapsproduktion och utveckling/kreativitet. Hur gärna man än önskar att så vore fallet, så är det inte arbetarna som utvecklar det alltmer avancerade västerländska samhället utan det är överklassens högt utbildade specialister och forskare som gör det. Medan vänstern genom fördelningspolitik vill skapa rättvisa och trygga samhällen, så vill överklassen skapa mervärden och för detta finns inga andra fungerande samhällssystem än kapitalismen.

Den andra svagheten är att vänstern inte förstår det som jag började med att konstatera, nämligen att det alltid finns en överklass och en underklass. Det samhälle som uppstår efter revolutionen får nya ledare som idealt sett hämtas från arbetarklassen, men med detta följer inte klasslöshet utan en ny form av diktatur som inte alls leder fram till något klasslöst samhälle. Kampen om makten ger dessutom psykopater ett övertag. Jag ska inte bli utförlig utan det räcker med att hänvisa till maktgalna massmördare som Lenin, Stalin och Mao. De visste att nya revolutioner måste förhindras med alla medel. Dissidenter avrättades och befolkningarnas hjärntvätt började redan i småskolan.

I stort sett parallellt med industrialismen föds som bekant den moderna formen av demokrati. Därmed kuggar ideologi och verklighet i varandra på ett sätt som aldrig tidigare skett. Ledare röstas fram och om de inte håller sina löften, så avsätts de i nästa val och ersätts med nya ledare. Insikten om att makt korrumperar gör att man också kan skapa ett regelsystem som gör att ledare, oavsett hur framgångsrika och populära de än är, inte får stanna vid makten annat än under en begränsad period.

Demokratins kärnfråga är legitimitet. Diktaturens ledare kan vara hur onda som helst men demokratins ledare får inte vara onda – i varje fall inte framstå som sådana. Godheten och vackra löften är vägen till makten. De måste presentera en trovärdig godhet och moralisk resning.

Kombinationen av vänsterpolitik och demokratiska spelregler blir från 1930-talet och ett halvsekel framåt ett fantastiskt välfärdsrecept för Sverige och flera andra europeiska stater. Socialdemokratin – en vänsterideologi som, utan att göra för stor sak av det, för samman kapitalismens kvalitéer med skattefinansierade välfärdsprojekt (blandsamhället) – blir mycket lyckosam. Många politiker har egna yrkesliv innan de blir politiker och den svenska välfärdens organisatörer. Till skillnad från den språkkunnige och internationellt orienterade Palme så är Per Albin Hansson, Tage Erlander och Gunnar Sträng till hundra procent inriktade på Sverige och svenskarna. De siktade inte på några internationella karriärer och behövde därför inte ens klara att tala särskilt bra engelska.

Men ingenting varar för evigt. När det politiska receptet fungerar och välståndet höjs, när arbetarna får löner som gör att de inte bara kan överleva utan också käka kyckling, bo bra, köpa bil, ta semester och skicka sina barn till högre utbildningar så sjunker deras upprördhet. När sedan högern ideologiskt lägger sig jämsides med socialdemokratin och påstår att de också verkar för välfärdssamhället, rentav klarar det bättre än socialdemokraterna, försvinner vänsters stora projekt: rättvisan. Det blir inte längre lika självklart att socialdemokraterna har den största kompetensen i att leda landet. I vänsterns språk så förborgerligas arbetarna. Men inte bara det, arbetsplatserna automatiseras och läggs ner, för att återuppstå i andra länder med billigare arbetskraft. Tekoindustrin går under, varvsindustrin likaså. Sverige fortsätter att vara en industrination men industrialismens massamhälle går i graven.

För konkurrensen om platsen vid köttgrytorna behöver vänstern nya orättvisor. Det behövs också medborgare som är upprörda över den stora orättvisan. Vänsterpolitikerna längtar efter en väljarkår som ställer upp på att deras utjämningspolitik fortfarande är nödvändig.

Den invandring som tar fart under 1960-talet och som under nästa decennium växer i omfång och skiftar fokus från arbetsinvandring till flyktinginvandring, förser vänstern inte bara med legitimitet utan också med möjligheten att demonstrera sin moraliska överlägsenhet, sin godhet. Hurra! Här kommer de nya välfärdsobjekten, de nya svenskarna, de nya väljarna! Högern ser andra fördelar med denna invandring: en ny och exploaterbar låglönebefolkning.

Det saknas ett tredje maktfokus: ett politiskt parti som sätter Sveriges intressen i första rummet. Men det finns inte politiskt utrymme för nationalism. Första världskrigets galna nationella yra och masslaktande i skyttegravarna är det första knivhugget i nationalismens hjärta i modern tid. Andra världskriget och nazismen gjorde därefter nationalismen totalt omöjlig. Såväl till höger som till vänster anser man därefter att nationalister är farliga. Vänstern och högern kan förenas i sina globala ambitioner. Folkhemsprojektet är inne på sin final. Ett nytt samhällsprojekt tar form: det mångkulturella samhället. Och den globala rättvisan blir vänsterns nya projekt, det som ger politisk legitimitet.

Högern kämpar för välståndet, de redan välbeställdas välstånd, vänstern för rättvisan. Detta är en kamp som vänstern på sikt kommer att vinna, eftersom de importerar ständigt nya väljare. Till skillnad från högerns barn, som alltmer ser hela världen som en arbetsmarknad, blir dessa nya väljare de mest bofasta av alla. Så länge den svenska välfärden fungerar vill de absolut inte flytta. Det är för övrigt inte särskilt gott om andra länder som välkomnar dem. Denna tanke ska jag emellertid inte gå vidare med utan nu är vi framme vid det jag vill kalla för Pekariatets Diktatur.

Vänster och höger förenas i sitt med-hela-handen-pekande. Titta på alla flyktingar! Världen är en förfärlig plats. Vi svenskar som är bäst i världen på allt möjligt, i synnerhet välstånd, har nu chansen att tagga upp vår godhet, att skaffa oss internationell legitimitet! Alla etablerade politiker pekar åt samma håll och säger: vi måste hjälpa dem! Med hjälp från en lojal tredje statsmakt (gissa vilken) så ser en majoritet inte handen som pekar utan det utpekade: orättvisor och elände! Stackars syrier, stackars somalier, stackars irakier, stackars stackars romer! Miljarder människor lider i vår ofullkomliga värld och Sverige är landet som ska göra mer än alla andra för att vi alla ska få en bättre värld.

Flax, flax flax, nu flyger det jordnära förnuftet all världens väg. Den mångkulturella ideologin kapar trossarna till verkligheten och vi får ännu en variant på den havererade marxismen. Det är mänsklighetens förbannelse att vilken galen ideologi som helst kan vinna över det verklighetsbaserade förnuftet. Och detta, detta blir nog det mest fantastiska samhällsprojektet någonsin! Det gäller att övertyga det egna landets invånare om att något så otroligt som att:

A. Deras land inte är deras utan allas.
B. Du måste gilla främlingar lika mycket som du gillar dina närstående.
C. Det finns inga skillnader mellan svenskar och andra människor.
D. Alla som släpps in är flyktingar, även när vi inte vet vilka de är.
E. De skatter som svenskarna betalar in måste komma alla behövande till del.
F. Det finns ingen svenskhet, Sverige har alltid varit mångkulturellt.
G. Bidragsförsörjda migranter är lönsamma och skapar välstånd.
H. Den svenska kompetensen räcker inte för att upprätthålla välfärden.
I. Utan invandring kommer svenskarna att dö ut.

För att gå iland med denna hjärntvätt av första graden behövs det en helt lojal press, en maktens devota tjänarkår. Och de ställer upp, vad gör man inte för att få vara kompis med makten? Tillsammans ska man peka så kraftfullt på jordens alla förtryckta och västerlandets skuld att landets egna invånare glömmer att det är dom som inte bara får ta konsekvenserna utan också betala notan. Den som inte vill släppa in vem som helst i landet är ond. Den som inte delar med sig till vem som helst är ond. Den som gör skillnad mellan oss och dom är ond. Den som ställer besvärliga frågor om den förda politiken är ond. Vill du förlora jobbet, vill du förlora ditt sociala anseende? Du vill väl inte vara rasist, fascist, nazist eller islamofob? I så fall, ställ upp på detta gemensamma nya härliga projekt! Eller, ställa upp? Du ska inte tro att du har något val utan det är bara att gilla läget. Tänk som vi beordrar dig att tänka, annars går det käpprätt åt helvete för dig.

Det är nu de kloka sållas från de dumma, aningslösa och hycklarna. De dumma, aningslösa och hycklarna flyter med strömmen, följer Pekariatets fetpekande. De kloka granskar Pekariatet. Det måste vara något galet med detta djävla pekande! Kan det möjligen vara så att Pekariatet inte alls vill hjälpa jordens förtryckta utan enbart säkra och legitimera sin egen makt? Möjligen ger de helt faderullan i hur det går för Sverige? Möjligen ger de också helt faderullan i världens nödställda? De är ju överklass och hur skulle det se ut om överklassen blandade sig med den nya underklassen? Bestämt handlar detta enbart om att demonstrera sin godhet, om maktens i en demokrati nödvändiga legitimitet. Ganska snart klarnar det: Pekariatets diktatur är det mest skamlösa legitimitetsprojekt som svenska makthavare någonsin genomfört.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.