Gunilla von Hall

En bloggläsare låter mig ta del av en mailväxling han har haft med Svenska Dagbladet-journalisten Gunilla von Hall. Den utlöstes av en nyhetsartikel där hon skrev om att FN:s råd för mänskliga rättigheter för andra gången skulle göra en granskning av hur Sverige följer FN-konventionen för mänskliga rättigheter:

”Det är oroande med alltfler rapporter om hatbrott mot minoriteter som muslimer, afrosvenskar, romer och judar i Sverige, särskilt från högerextremistiska politiker. Det omfattar även fysiska attacker och attacker mot deras religiösa platser. Bekymrande är också ökningen av hatbrott i medierna och på internet”, enligt FN.

FN-rapporten konstaterar att rasistiska partier ökat sin aktivitet i Sverige. Det finns politiska partier som förespråkar en striktare asyl – och invandringspolitik, och ”diskriminerande uttalanden i den politiska debatten är inte ovanliga”. Man är kritisk till att hatbrott ökar medan utredningar och åtal mot hatbrott minskar.

Bloggläsaren retar sig på att Gunilla von Hall inte tydligt redogör för att underlaget för kritiken inte kommer från FN utan från Svenska FN-förbundet, som inte är något FN-organ. Han skriver:

Om SvD är okunniga om detta, går inte att veta, det kanske vi får reda på så småningom, men att SvT läser en artikel i Svenska Dagbladet och bara slår upp den i Rapport och på Text-TV utan att reflektera är häpnadsväckande. Bland det grövsta i vilseledningsväg jag har sett på länge. Trovärdigheten har fått sig en allvarlig knäck till och är numera så gott som förbrukad. Ringde det inga varningsklockor alls?

Han mailar till Gunilla von Hall och får följande svar:

Rapporten är från FN, inte från Svenska FN-förbundet. Detta står tydligt i artikeln: ”Inför förhöret lägger FNs kontor för mänskliga rättigheter fram en sammanställning av läget från olika FN-kommittéer.” Du kan själv gå in och läsa FN-rapporten som vi hänvisar till på vår hemsida. Svenska FN-förbundet och många andra frivilligorganisationer har bidragit med uppgifter som tagits upp av vissa av kommittéerna sedan 2010.

Detta är både rätt och fel, eftersom FNs råd för mänskliga rättigheter för Sveriges del uteslutande utgår från Svenska FN-förbundets kritik. Bloggaren kommenterar, samtidigt som han konstaterar att i FN-rådet för mänskliga rättigheter sitter en hel del ”äkta skurkstater”: ”Jag tycker i alla fall att hon har skruvat till det rätt ordentligt. Får man så mycket, konkret kritik direkt från FN som hon påstår, så är man ju inte mycket bättre än en skurkstat.”

När jag läser denna mailväxling erinrar jag mig en text jag skrev i augusti 2013. Den bar rubriken ”Undermålig journalistik” och om jag minns rätt så skickade jag den dels till Svenska Dagbladet som refuserade den utan kommentar och till Gunilla von Hall, som aldrig svarade. Gunilla von Hall hade under rubriken ”Apartheid har nått alplandet” skrivit om hur asylsökande behandlas i Schweiz. Så här lyder min artikel, in extenso:

Jag funderar en del över den ”upplysta” svenska kulturelitens oförmåga att skilja mellan ett lands invånare, dvs. de som har sina samhälleliga rättigheter bekräftade genom medborgarskap, och resten av världens befolkning. Nedanstående krönika avhandlar ett ämne som vi mött i svenska och säkert många andra europeiska tidningar under den senaste veckan. Den utgör ett typexempel på hur medlemmarna av den svenska kultureliten tänker och skriver. Den som läser den noga ser säkert samma saker som jag ser. Eller? Först Gunilla von Halls artikel, därefter mina kommentarer.

Asylsökande ska hållas borta från offentliga simbassänger och lekplatser, portas från bibliotek och bannlysas från skolgårdar. De kan utgöra en fara för andra, uppträda hotfullt mot unga flickor eller sälja droger. Om inte annat muckar de säkert gräl med lokalbefolkningen.

Håller du med? Då har du något gemensamt med myndigheterna i schweiziska Bremgarten.

De införde häromdagen dessa drakoniska regler för asylsökande som flyttat in i stadens nyöppnade flyktingförläggning. I ett detaljerat dokument listas ett 30-tal ”känsliga zoner” där asylsökande inte får vistas utan särskilda tillstånd. Det gäller bland annat skolgårdar, idrottshallar, lekplatser, stadens offentliga simbassäng och kasinot. Och förvånande nog: asylsökande får inte sätta sin fot i kyrkan eller på äldreboendet i den lilla staden 20 kilometer utanför Zürich.

De asylsökande från Eritrea, Sudan, Sri Lanka och Tibet som hittills kommit till förläggningen känner sig knappast särskilt välkomna. Halva staden är ju tabubelagd för dem. Nåde de asylsökande barn som vågar närma sig en gunga på en lekplats eller kasta längtande blickar mot en skolgård. För att inte tala om de flyktingar som vill besöka biblioteket eller be en bön i kyrkan. Håll er borta, stanna inne på förläggningen, spela kort eller gör vad helst bara ni inte visar er bland vanliga hederliga medborgare. Det är budskapet.

Myndigheterna slingrar sig med att man är orolig för konflikter med lokalbefolkningen, och att vissa asylsökande är potentiella kriminella. Därför behövs dessa regler. Men bakom argumenten finns en växande främlingsfientlighet, lika närvarande i Schweiz som i Sverige och andra europeiska länder. Den beror i sin tur mycket på asyltrycket som hör till Europas största. Schweiz har en asylsökande per 332 invånare, betydligt högre än Europagenomsnittet på en asylsökande per 625 invånare. Just nu söker 48000 människor asyl i alplandet.

Oron kring asyltrycket må vara en begriplig förklaring till att man vidtar åtgärder som i Bremgarten. Men det är ingen ursäkt. Stadens aparta regler är intoleranta, omänskliga och kan klassas som rasism. Dessutom för de tankarna till Europas mörka förflutna där judar förbjöds besöka restauranger, sitta på parkbänkar och åka buss. Obehagligt.

Hur tänkte man egentligen i kommunhuset i Bremgarten? Dessa människor berövas sin rörelsefrihet utan att ha begått något brott, och utmålas som skurkar och banditer bara för att de har sökt politisk asyl. Många är kvinnor och barn som flytt brinnande krig, våldsamma konflikter och förföljelse med hopp om att hitta en trygg fristad. I stället har de hamnat rakt i armarna på ett skamligt apartheidsystem i hjärtat av Europa.

Medan Gunilla von Hall är intresserad av hur man tänkte i kommunhuset i Bremgarten, så är jag intresserad av hur hon själv tänker. Kritiken är utformad som tolv frågor och citat, med svar och kommentarer.

  • Säger Gunilla von Hall något nytt eller fördjupat med tanke på att de flesta som tar del av mediaflödet redan känner till Bremgartens restriktioner för asylsökande?
    Svar: Nej, hon befinner sig mitt i flocken. Restriktionerna är så väl kända att om man slår i Wikipedia på Bremgarten, så får man veta ungefär samma sak som det Gunilla von Hall rapporterar.
     
  • Har Gunilla von Hall gjort någon egen research?
    Svar: Har hon gjort det, så syns det inte i hennes artikel. Gunilla von Hall bor i Geneve och har nästan tre timmars bilresa framför sig om hon ska besöka Bremgarten, som ligger 260 km från Geneve.
     
  • Innebär hennes uppfattning något som helst risktagande?
    Svar: Om Gunilla von Hall hade ansett att det var rimligt med restriktioner för asylsökande så hade det givetvis utgjort ett medialt risktagande. Då hade hon behövt motivera sig och kanske hon också hade fått en uppläxning från Svenska Dagbladets ledning.
     
  • Kostar denna krönika något för Gunilla von Hall?
    Svar: Nej inget alls. Diskuterar vi pengar så gäller det motsatta. Det är för henne betalt arbete att förse en ledande svensk morgontidning med den här typen av texter.
     
  • Är rubriksättningen rimlig? Är detta verkligen en form av apartheid?
    Svar: Det här är ett allvarligt sakfel som visar att Gunilla von Hall (eller rubriksättaren) inte förstår att apartheid är en åtskillnadspolitik som delar upp ett lands invånare i första och andra klassens medborgare. Det är inte apartheid att skilja mellan invånarna och utlänningar.
     
  • Gunilla von Hall skriver om ”drakoniska regler”.
    Kommentar: Drakoniska regler vet jag inte vad det är. Antagligen syftar Gunilla von Hall på den grekiske lagstiftaren Drakon. Hans lagar, från Athén ungefär 600 år före Kristus, utmärks av att vara extremt stränga. Mindre förseelser ledde ofta till dödsstraff. Att kalla ett förbud för asylsökande att exempelvis besöka en kyrka för drakoniskt är orimligt överdrivet. Men antagligen vet inte Gunilla von Hall riktigt vad ”drakonisk” betyder. Det är bara ett ord som låter bra i sammanhanget.
     
  • Gunilla von Hall skriver: ”Dessutom för de tankarna till Europas mörka förflutna där judar förbjöds besöka restauranger, sitta på parkbänkar och åka buss. Obehagligt.”
    Kommentar: Ja, judar var diskriminerade men exemplet är så allmänt att det lika gärna och kanske snarare för tankarna till svarta och apartheid i USA. Det lilla tillägget ”Obehagligt” sitter som hand i handske. Det är regel bland svenska journalister att man väver samman sakupplysningar med åsikter och att åsikterna kanske är den allra starkaste motiveringen till att man skriver. Exemplen flödar. Flyttar vi oss från Dagens SvD till den andra av Stockholms morgontidningar, Dagens Nyheter, så kan man på dagens DN Debatt ta del av hur en för mig obekant skribent läxar upp USA för att de inte i tillräcklig utsträckning använder sig av fotboja som straff inom kriminalvården. Några timmar senare lyssnar jag på Ekot i radion om allvarliga oroligheter i Egypten. En svensktalande egyptier berättar, sakligt och detaljerat men utan att särskilt visa sin egen upprördhet. Det är en exemplarisk rapport. Reportern avbryter honom med frågan: ”vad tycker du om händelserna?” Så här pågår det dag ut och i dag in i svensk journalistik. Jag misstänker att om Gunilla von Hall läser den här kritiken så blir en av de första frågorna hon vill ställa till mig: ”Nå, vad tycker du då?”
     
  • Gunilla von Hall skriver: ”De asylsökande från Eritrea, Sudan, Sri Lanka och Tibet som hittills kommit till förläggningen känner sig knappast särskilt välkomna. Halva staden är ju tabubelagd för dem.”
    Kommentar: Varför skulle Bremgarten välkomna dessa asylsökande? De är inte turister och som sagt inte schweiziska medborgare. De kommer heller inte till Bremgarten därför att staden och dess invånare vill att de ska göra det. Asylinvandringen till Europa är ett politiskt problem av första rangen och inte ens Sverige, som ändå förmodligen är världsledande när det gäller generös behandling av asylsökande, är särskilt välkomnande. Jag rekommenderar Gunilla von Hall att besöka en svensk flyktingförläggning. Där kan folk bli fast i åratal om det vill sig illa, och det vill det sig inte så sällan. Även om ingen svensk kommun ens skulle drömma om att utfärda restriktioner av det slag som Bremgarten gjort, så råder i praktiken en stenhård segregation. Eller, åk till Finland, där de unga asylsökande, som i svenska media regelmässigt kallas för barn, blir inlåsta i väntan på besked.
     
  • Gunilla von Hall skriver att asyltrycket i Schweiz tillhör Europas hårdaste och tillägger: ”Schweiz har en asylsökande per 332 invånare, betydligt högre än Europagenomsnittet på en asylsökande per 625 invånare. Just nu söker 48.000 människor asyl i alplandet.”
    Kommentar: Plötsligt en sakupplysning där det finns alla skäl i världen utveckla temat att asyl är djupt problematiskt och att det inte är särskilt överraskande att det utlöser en del illa övertänkta politiska beslut. Här döljer sig ett riktigt och viktigt ämne för en journalist som vill göra research och berätta något för en svensk publik om en schweizisk verklighet. Men det förstår inte Gunilla von Hall. För henne är det viktigast att vara snäll och tycka någonting bra. Det är överordnat alla andra frågor.
     
  • Gunilla von Hall skriver: ” Många är kvinnor och barn som flytt brinnande krig, våldsamma konflikter och förföljelse med hopp om att hitta en trygg fristad.”
    Kommentar: Jag betvivlar starkt att Gunilla von Hall vet något om dem som söker asyl, deras bakgrund, deras uppdelning i åldrar och kön, liksom hur de kommit dit. Hon repeterar bara en sliten medieklyscha. Det är klart att det slags asylsökande som hon nämner också finns, men det typiska är att det handlar om människor som har tillräckligt välordnade förhållanden för att ekonomiskt klara att köpa en flyktingsmugglares tjänster. Majoriteten av de asylsökande är det mest rättvisande att beskriva som ekonomiska migranter.
     
  • Gunnilla von Hall skriver: ”Stadens aparta regler är intoleranta, omänskliga och kan klassas som rasism.”
    Kommentar: Nej, detta är inte rasism. I likhet med andra medlemmar av den svenska kultureliten vet inte Gunilla von Hall vad rasism är för något. Begreppet har blivit en stämpel man kan sätta på allt möjligt som man ogillar. De schweiziska restriktionerna handlar inte om hudfärg och heller inte om att de som söker asyl tillhör raser som schweiziska myndigheter definierar som underlägsna. Restriktionerna handlar om att ansvariga myndigheter inte alls vet vilka de asylsökande är, innan deras ansökningar behandlats (om ens då). Det kan handla om allt från behjärtansvärda flyktingärenden över drogförsäljare till tungt kriminella som flyr undan upptäckt och straff. Det finns därför inga länder står med öppna armar och säger välkomna! Inte ens Sverige, hur hett än svenska journalister önskar det.

Den dag den svenska journalistkåren upptäcker att de tappat kontakten med verkliga samhällsproblem och förlorat fotfästet i vanliga människors vardag, finns förutsättningarna för en journalistik värd namnet. Frågan är om den dagen någonsin kommer i Sverige. Gunilla von Hall är en typisk medlem av den svenska journalistkåren, det vill säga en skribent som inte förstår att hon gör ett undermåligt jobb. Anledningen? Att hon aldrig någonsin behöver riskera att från andra journalister bli utsatt för en granskning som ovanstående.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.