Det obönhörliga förnuftet

För många år sedan sprang vår hund bort när vi skulle lämna den på ett hundpensionat på Öland. Det var i januari, blåste och var tio grader kallt. Trots att vi var många som letade hittade vi inte jycken. Pensionatets ägarinna och några till föreslog att vi skulle betala ett öländskt medium ett par tusen kronor. Då skulle vi få veta var hunden befann sig. Jag och min fru tittade på varandra. Inte en chans. Det var inte pengarna det handlade om utan något med att träda över förnuftets gräns. Anledningen till att vi ändå tvekade lite var att det kändes förolämpande mot dem som letat och nu föreslog att vi skulle kontakta mediet. Men det var omöjligt. Förnuftet satte obönhörligen tummen ner. (Efter en vecka sökte sig hunden själv tillbaka till hundpensionatet).

Så har det för min del alltid varit, jag har aldrig överlåtit bedömningarna till andra, vare sig personer eller makter. Inte heller kollektivet får råda över mitt tänkande. Att många tycker samma sak är ingen garanti för att det är rätt. Förmodligen har denna tro på att det bara är förnuftet som gäller stärkts genom min forskarutbildning. Om till exempel självaste statsministern försäkrar mig och alla andra medborgare att invandringen är lönsam (det skulle han väl ändå inte göra?) så tror jag honom inte, därför att jag vet annat om lönsamhet som inte stämmer med hans påstående. Det spelar ingen roll att han är statsminister. Vem han än hade varit så hade jag inte trott honom. För att jag ska ändra min uppfattning behövs bevis, dvs. en lång argumentationskedja där varje steg tål hård kritik. Argumentationen måste också handla om den invandring som sker till Sverige i dag. Det duger inte med ett historiskt perspektiv (Dick Harrison). Det duger inte med att tala om hur bra det varit för Nordamerika (Fores) eller kanske för Europa sett över tid och generellt, som OECD gör.

Men, om det är sant att invandringen är lönsam så går det att få mig att ändra uppfattning. Jag viker mig inför sakargument, till skillnad från alla dem som, trots att de så uppenbart har fel, återkommer med illa underbyggda påståenden om lönsamhet.

Förnuftet fungerar också på ett sätt som många inte skulle acceptera. Om jag fick en text i mina händer med uppmaningen att läsa den och jag samtidigt fick veta att den hade Hitler skrivit, så hade jag säkert läst den extra kritiskt men om det var en bra text, så var det en bra text. Om mitt förnuft säger mig att det är klokt så förhåller det sig så, trots att det är Hitlers ord. Det gör mig kanske till en förnuftsfundamentalist, men inte till nazist, lika lite som ”mera” nazistisk.

Detta betyder också att när jag har fel i en eller annan fråga, vilket jag givetvis har i samma utsträckning som de flesta andra, så beror det inte på att jag tror något särskilt utan på att jag har bristande kunskaper.

Man kan testa hur man själv fungerar i detta avseende genom att ha koll på vilka uppfattningar andra har och som är provocerande. Jag blir nästan aldrig provocerad av dem som har andra uppfattningar om svensk invandringspolitik än jag har. Det vanligaste är att jag blir tyst. Till en del, men bara till en del, förklaras det av att om man hugger på allt har man snart inga vänner kvar. Jag kan bli föraktfull eller kanske besviken men inte provocerad. Provocerad är ganska nära men ändå inte riktigt samma sak som att bli förbannad. Jag blir inte provocerad av maktpersoner som ljuger, därför att de hotar inte min egen uppfattning. Däremot blir jag förbannad. Jag vet att maktens lögner skadar samhället.

Det finns människor som överhuvudtaget inte bryr sig om maktens lögner. De vänder dem ryggen och lever sina liv som om det inte fanns någon koppling mellan deras liv och makten. För mig är dessa människor inte riktigt vuxna. De är som barn, dvs. oansvariga. De förstår inte sambandet mellan det privilegierade liv som är förunnat de flesta svenska medborgare och hur makten fungerar. De är också oansvariga och ”ovuxna” i den meningen att de inte bryr sig om vilket samhälle de fått som ett slags gåva från tidigare generationer. De bryr sig därför heller inte om vilket arv de lämnar till nästa generation. Frågan är om de ens förstår att de har ett samhällsansvar inför sina barn. Ludvig XV förstod det inte när han yttrade de berömda orden ”Efter mig syndafloden”. Hans son Ludvig XVI blev avrättad under franska revolutionen.

För att ta den svenska versionen bryr sig dessa ”ovuxna” inte om att bevisen tornar upp sig för att de till sina barn lämnar ett samhälle med höga skatter, hög arbetslöshet, sviktande välfärd, hög kriminalitet, många utanförskapssamhällen, dåliga skolor, konflikter mellan olika befolkningsskikt och bristande tillit mellan medborgarna.

Ytterst är skulden för det frånvarande samhällsansvaret delad mellan föräldrar och skola. Men det är också så att skolan bör ta ansvar för sådant som ungarna inte självklart får via sina föräldrar. Precis som man får lära sig att läsa, skriva och räkna i skolan borde man där få lära sig att alla som lever i Sverige har ett förvaltningsansvar för det samhälle vi lever i (brukar dömas ut med rubriceringar som patriotism och nationalism). Finns inte samhällsengagemanget utan enbart den privata välfärden (i en kuriös symbios med gränslös empati), så finns snart heller inte det välfärdssamhälle vi ännu så länge har förmånen att få leva i. Detta säger mig mitt förnuft och den som vill övertyga mig om att det inte förhåller sig så har en lång och hård mental uppförsbacke.

Om man sätter förnuftet i första rummet, så kan man inte tro på någon religion. Bibeln är en samling fantasier, likaså koranen. Jesus och Muhammed förtjänar ingen som helst tilltro, åtminstone inte när deras påståenden kolliderar med förnuftet. Det betyder emellertid inte att ett religiöst förhållningssätt enkelt kan avfärdas. Religioner är inte enbart sagosamlingar utan de tar också vid där förnuftet tiger. Det finns en mängd frågor som förnuftet inte ens vill formulera. Det betyder naturligtvis inte att religionen har svaren, men det betyder att religionen fångar in det specifikt mänskliga, nämligen att vår egen existens är en gåta. Förnuftet kan inte besvara frågor kring människans vara, men likväl finns inte bara vi utan också de frågor som vi ställer kring just detta att vi finns (och att vi så småningom inte finns).

Jag ska inte gå långt in i detta, utan tar upp religionen därför att det finns också troende människor när det gäller invandringspolitiken. De tror på dogmer som inte har religiös karaktär. Dessa tar inte upp frågor om människans existens utan enbart om moral och etik. Dessa troende ersätter det obönhörliga förnuftet med försäkrande fraser och dogmer. Det är ett nederlag när tro får ersätta vetande inom områden där förnuftet klarar att leverera svaren.

Många av oss som genomskådat invandringspolitiken – dock utan att förstå den därför att förnuftet sätter hinder i vägen – möter människor som blir provocerade av våra uppfattningar. Det är exempelvis därför som de etiketterar oss som rasister, trots att våra ställningstaganden inte alls har något med rasism att göra. Och när vi har förnuftig kritik gentemot islam kallas vi för islamofober.

Vi blir inte alls förstådda när vi säger att det handlar om samhällsansvar. Det är som om vi som vuxna försöker övertyga barn om något som de inte vill veta något om. De kan inte vinna en debatt gentemot oss, men de blir provocerade, vilket visas av att de tar till invektiv och slår oss i huvudet med sina åsikter.

Ett exempel är en videosnutt som en bloggläsare skickade mig. Det är två Sverigedemokrater som i smyg spelade in ett samtal de hade med en ganska ung och mycket vänsterorienterad man. Han hävdar att de är rasister därför att de gör skillnad på folk. Man ska inte dela upp världen i vi och dom utan att alla har lika värde. De frågar honom då hur han skulle göra om det var någon människa någon annanstans i världen som behövde en njure samtidigt som hans mamma behövde en. Skulle han då inte hellre välja att donera en njure till sin mamma än till vem som helst? Antagligen inser han att hans argumentering blir rätt ihålig men det vill han absolut inte erkänna. Hans vänsteridentitet måste vara stålhård mot dessa för honom vidriga sverigedemokrater. Hans röst blir mer och mer inte bara upphetsad utan också ansträngd, argumenten absurda och han övergår till slut till hotelser.

Först kommer jag att ge dig en djävla smäll på käften! Och sen pissar jag på dig! Ja … och sen!

Då ingriper ett par poliser och tycker han ska lugna ner sig. Han säger till poliserna att ”dom är Sverigedemokrater” och verkar med det mena att det är helt ok att uppföra sig som han gör. En av poliserna svarar: ”Dom är ett politiskt parti och dom har rätt att vara här”.

Den som har förnuftet på sin sida behöver inte höja rösten, inte bli särskilt provocerad och det blir heller inte de båda sverigedemokraterna. De verkar tycka det är rätt kul att vinna diskussionen med en sådan dumskalle, trots att han, när argumenten tryter, börjar hota dem.

Dessvärre är det här jag, med min förnuftsdyrkan, bildlikt talat, dammar rätt in i bergväggen. En tumregel inom kvalitativ samhällsvetenskap säger att när man förstår att man under samma betingelser skulle kunna handla på samma sätt som de människor man studerar gör, då har man begripit. Den fråga jag skulle vilja ha besvarad är varför inte bara våra makthavare och journalister utan också en majoritet av befolkningen agerar som om invandringen handlade om en religion och därför bör styras av dogmer. Jag kan säkert leverera ett tiotal förklaringar och ändå begriper jag det inte. Mitt förnuft räcker inte till. Allra längst där inne blir jag nog trots allt provocerad. Jag mumlar tyst för mig själv: Djävla idioter!

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.