Inlärd dumhet

Några av dem som mailat kommentarer till mitt föregående blogginlägg om det obönhörliga förnuftet tycker att jag har felaktiga förväntningar/förhoppningar på mina medmänniskor. Så här skriver en bloggläsare:

En stor del av oss är
– osmarta/ointelligenta
– naiva
– ointresserade
– eller en kombination av dessa …
Det är ju dessa som är lättpåverkade och fortfarande litar på det som sägs i Gammelmedia.

Om man förstår att dumhet är en normalitet, så behöver man inte bry sig. Man kan läsa tidningarna och, utan att låta sig provoceras, inse att det som pågår är den sedvanliga och reguljära dumheten. Hittar man en och annan gång något klokt, så är det bara en statistiskt sett ”normal” avvikelse. Som en bloggläsande filosofiprofessor kommenterar:

Personligen har jag svårt att förstå varför du känner samhörighet med det slaget av människor och institutioner som dominerar Sverige eller att du reagerar så starkt på deras dumhet. 87 % av folket röstar på dem och de andra 13 % har andra slags anfäktelser. Kan du verkligen läsa en enda svensk tidning eller läsa en debattartikel, skriven av en makthavare, och känna ”Det är mitt land som de skriver om?” Eller kan du se framsidan av Expressen eller Aftonbladet med sportnyheter och TV-idoler och känna ”Detta är min kultur och mitt folk?”

Han konstaterar att Sverige, som under några decennier styrdes av en alldeles utmärkt reformbyråkrati, inte bara återvände till den sedvanliga dumheten utan vi fick till och med ännu dummare makthavare än andra länder. Vi fick ideologituggande floskelmaskiner. Han skriver:

Jag tror att det vände med den romantik som blommade upp runt -68 och som exploaterades av Palme. Efter honom har det funnits en mängd politiker som kört sentimentalistiska slogans, en del cyniskt, andra med egen inre övertygelse.

Här passar det att inflika en kommentar från en bloggläsande socialdemokrat som inte heller kan förstå det som hänt:

Var på ett möte häromdagen för s-pensionärer. En riksdagskvinna informerade. Jag tog upp varför partiet inte har mer än 30 %. Pekade på invandringsfrågan – men nej det spelade ingen roll. Men erkände att 400.000 – 500.000 till 2020 blir ”jättesvårt”, men man skulle lyckas ändå !?!
Övriga 20 på mötet satt tysta, få vågar utmana, men lyssnade intresserat på vår ”debatt”. Riksdagskvinnan blev i alla fall pressad och högröd i ansiktet. Det märkliga är att de inte kan några fakta om invandringen, och hon sitter ändå ganska högt upp.

Ekonomidocenten Jan Tullberg är inne på samma fråga och prövar följande förklaring i en text med rubriken ”Politiker med noll koll”:

En naturlig fråga är om dessa partiföreträdare är så genuint dumma och okunniga som deras kommentarer ger skäl att tro. Min misstanke är att det är medveten dumhet. Ett klokt och genomtänkt resonemang kan ses som nära det smarta och det sluga, medan dumheten har en air av ärlighet över sig. Vill man visa sin inställning och sina värderingar kan det tokiga vara instrumentellt användbart.
Ett helt bristfälligt resonemang kan tolkas som att personen har hjärtat på rätt ställe, även om hjärnan inte hängde med. Dessa sällsynt dumma kommentarer hånas på nätet, men accepteras i Sveriges offentliga media. Partiledarna har inte pressats till att pudla eller förtydliga. Så länge den intellektuella nivån i den svenska debatten är så låg och ensidig lär vi drabbas av fler sådana här ”huvudet under armen”-inlägg.

Jag känner varmt för den förklaringen, eftersom den säger att de dumma bara är smarta på ett sätt som vi, som resonerar mindre kringelikrokigt, inte riktigt greppat. Det Jan Tullberg säger är att de inte är så dumma som de verkar. Men tänk om det rakare och samtidigt mer skrämmande svaret är: jo, de är precis så dumma som de verkar!

I sådana fall måste man fråga vilken orsaken är. Är de genuint korkade, typ IQ fiskmås, eller handlar det om inlärd dumhet?

En äldre generation av makthavare och kulturpersoner hade sina rötter i det vetenskapliga förnuft som praktiserades och lärdes ut på svenska högskolor. I dag har detta förnuft tappat sin ledande position inom samhällsvetenskap och humaniora. Den postmodernism som sitter i högsätet har ingen markkontakt och därmed förlorar också den svenska statsbyråkratin källan till sitt förnuft. De behärskar inte längre det jordnära tänkandets tekniker.

Jag satsar på denna senare förklaring, därför att den åtminstone någorlunda svarar på frågan varför så många lågutbildade svenskar förstår vad som händer med Sverige medan de högutbildade alltmer antar rollen av en försvarskultur. Garden är mycket hög. Gud nåde den betydande medlem av kultur- och makteliten som börjar ställa besvärliga frågor. För Marcus Birro räckte det med att svara på frågor från personer som man absolut inte får tala med samt luncha med några sverigedemokrater för att han inte bara skulle få löpa gatlopp i media utan också på Facebook bli uppläxad av sin egen fru:

Jonna Vanhatalo: Som offentlig person får man tänka efter ett varv extra. Det är tråkigt månhända men så är det. Och med allt som hänt borde konsekvenstänkandet kickat in nu. Du har redan fått sparken från en tidning för att du deltagit i en rasistisk pod och att då som motdrag efter att du fått jobb på en annan gå och luncha med toppar ur ett rasistiskt parti kanske inte är att föredra. Faktiskt. Oavsett vad du eller flera andra här tycker om saken.

Marcus Birro: Mest sorgligt att läsa sin egen hustru markera mot mig, tack.

Jonna Vanhatalo: Marcus, jag markerar inte, bara säger vad och hur jag tror det är. Du måste tänka efter före. Sorry att jag skriver här men du lyssnar inte annars.

Observera särskilt hustruns konstaterande ”men så är det”. För henne är det självklart att ifrågasättandet av normaliteten är liktydigt med rasism. Jonna Vanhatalo refererar till en normalitet (läs: normal dumhet) som absolut inte får granskas förutsättningslöst. Därmed ställer hon Marcus Birro inför ett svårt val: ska han fortsätta att leva med en kvinna som så tydligt demonstrerar sin enfald?  Och ännu svårare: han ska inte bara acceptera att hans hustru är enfaldig utan också att hon är övertygad om att hon bättre än han förstår vad som händer med Sverige? Hon är dessutom så benhård och okänslig i sin övertygelse att hon inte drar sig för att läxa upp sin man offentligt.

Men som sagt, det handlar ju inte enbart om en eller annan person utan om hela makteliten och en förkrossande majoritet av Sveriges befolkning. Hur ska man förhålla sig till en så kompakt dumhet? Filosofiprofessorns lösning är att istället för att stanna kvar i den mer eller mindre imaginära gemenskapen, så kliver man av:

Detta med att tillhöra en gemenskap har åtminstone för mig en kontraktsaspekt. Om motsidan sjunker moraliskt och intellektuellt, så stiger jag av gemenskapen i så många avseenden som jag kan välja, även om jag måste förbli svensk medborgare, skattebetalare m.m. Det är faktiskt befriande för samvetet att inte ha varit den part som förverkade det gemensamma förtroendet och den ömsesidiga respekten. /…/ Det som händer i Sverige är visserligen beklagligt, men det är inte ”mitt” folk som drabbas och de har ju själva valt sina företrädare och framtid. Visserligen kanske valet inte skett med särskilt mycket insikt – som du nyligen påpekat. Men insikten stod dem till buds och de valde att blunda för den.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.