Bättre och sämre folk

Rasism är inte bara en ideologi utan också en överspelad vetenskaplig positionering. Den som är rasist, i ordets egentliga betydelse, anser att mänskligheten kan delas in i biologiskt definierade kategorier och att dessa kategorier har olika egenskaper, intelligens och läggning. Rasismen ger på det sättet underlaget för diskriminering och exploatering, exempelvis kolonialism, nazism och apartheidsystemet. Biologiskt sett håller inte rasismen, eftersom mänskligheten är genetiskt enhetlig. Med det konstaterandet brukar forskningen i dag sätta punkt, trots att frågan inte är fullt så enkel. I synnerhet när det gäller intelligens finns det skillnader, men jag tänker inte trassla in mig i ett resonemang kring raser. Historien övertygar mig om att det politiska priset för att diskutera mänskliga skillnader i termer av ras är för högt.

Begreppet rasism används inte enbart med biologiska referenser utan det är också ett av vår egen tids mest potenta politiska begrepp. Det är i sanning en ödets ironi att samma begrepp som användes för att sortera mänskligheten under stora delar av 1800- och 1900-talet i dag fungerar på samma sätt, om än med omvända förtecken. Begreppet ”rasist” är nu ett diagnostiskt begrepp som används för att klassificera vissa människor som sämre än andra.

Det handlar emellertid inte längre om biologiskt grundade egenskaper, utan den praktiska tillämpningen är en social banbulla. Rasistbegreppet kan föras samman med ett antal beskyllningar och utmanande oförskämdheter av typen skitstövel, idiot, getknullare etc. Skillnaden är att de tre nämnda förolämpningarna brännmärker individer medan ”rasist” refererar till ett tänkt kollektiv av onda människor. Den som beskylls för att vara rasist blir klassificerad som tillhörig en mindervärdig kategori. Det betyder att det kan föras en samhällelig kamp mot rasism. På så sätt kan utvecklingen stoppas och åtminstone en del rasister räddas, det vill säga förena sig med de upplysta och högre stående. Det känns däremot inte möjligt att dra igång politiska kampanjer mot idioti, trots att det tveklöst är ett större samhällsproblem än den påstådda rasismen.

Den som beskylls för att vara rasist brukar, antagligen för att språkbruket inte ska bli för enformigt, emellanåt också kallas för främlingsfientlig. Det är ett begrepp som bara kan tolkas negativt i denna speciella koppling. Det borde inte utlösa stort mer än en gäspning när man konstaterar att de flesta människor är fientliga mot – åtminstone ger fasen i – främlingar. Ett exempel: kommer jag hem efter jobbet och hittar en främling i min favoritfåtölj framför teven så är det väl inte förvånande om jag blir en smula fientlig, i synnerhet om han eller hon inte kan ge någon acceptabel förklaring till sin närvaro.

Kulturrasism, ytterligare ett begrepp i genren, betyder att kulturer i stort sett är oföränderliga och styr individen, som inte kan kasta loss från den egna kulturen. På så sätt blir frågan om kulturrasism en diskussion inte bara av individens frihet utan kulturrasismen utsäger också att social förändring inte är möjlig. Det är en absurd positionering och det finns därför inte och har aldrig funnits någon vetenskaplig riktning som kallar sig själv för kulturrasism. Det är enbart ett pejorativt begrepp, en beskyllning.

Begreppen strukturell rasism och strukturell diskriminering är – för att inte krångla till det – ytterligare två skitbegrepp. De avser att peka ut att det inte bara handlar om individer utan om en samhällelig kraft. För att citera en sublim formulering på Wikipedia:

”Strukturell diskriminering kan vara helt omedveten och oberoende av enskilda personers preferenser; den existerar bara på samhällsnivå”.

Med andra ord, den finns också när den inte finns.

När denna begreppsapparat kompletteras med politiska beteckningar som högerextremism, fascism och nazism har vänsterideologiskt skolade politiker och samhällsdebattörer fått, eller kanske snarare ”försett sig med”, en diagnostisk verktygslåda, lite av samma slag som bokstavsdiagnoserna ADHD, ADD och DAMP (begrepp som inte används internationellt). Det är oftast, men inte alltid, en lättnad för i synnerhet föräldrar när deras barn får en bokstavsdiagnos. Det sociala misslyckandet och de dåliga skolresultaten beror inte på att barnet lever i en undermålig social miljö. Inte heller beror de på att föräldrarna har misslyckats med sin uppfostran utan barnet bär på en sjukdom och sjukdomar kan behandlas. Faran med denna typ av diagnosticering är att den blir ett universalinstrument och därmed också omtolkar sociala konsekvenser till psykisk sjukdom.

Här finns en parallellitet med rasismen som diagnostik. När de diagnostiska instrumenten väl är installerade i det kollektiva medvetandet ser man det man vill se, vilket betyder att andra fenomen hamnar i skugga. Man bestämmer sig: här har vi felet! Ett konkret exempel: nyligen hölls en manifestation mot högerextremismen på Kulturhuset i Stockholm. Ett antal kända namn medverkade, bland andra självaste kulturministern Alice Bah Kunhke, DNs kulturchef Björn Wiman, den disputerade historikern Hélene Lööw och den diskutabla historikern Henrik Arnstad. I deras perspektiv är högerextrema krafter inte bara en skrämmande och djupt problematisk förföljelse av författare, poeter och bild- och formkonstnärer utan också ett allvarligt samhällshot. Om högerextremismen verkligen handlar om ett samhällsproblem av den dignitet som här hävdas vet vi inte. Det påstås men det syns inte särskilt tydligt. Vad som däremot syns mycket tydligt är ett annat samhällshot, som inte är lika lätt att lägga in på en vänster-höger-skala: islam och de terrorhandlingar som återkommer i dess namn. Samtidigt med kulturelitisternas manifestation mot högerextremismen utsattes som bekant Köpenhamn för ännu ett terrordåd, med tre döda som följd. Det var inte det första och heller inte det sista terrordådet av detta slag i Europa. Olika experter är dessutom eniga i att det bara är en tidsfråga innan också Sverige drabbas.

Här finns ett betydande samhällshot, vars existens är skrämmande tydlig över hela världen. Dessutom, om det nu är rasismen som ska bekämpas så är den av en helt annan dignitet bland muslimer än bland de icke-muslimer som utgör majoriteten i Sverige. Men aldrig någonsin har man sett Alice Bah Kunhke, Björn Wiman, Hélene Lööw och Henrik Arnstad arrangera manifestationer mot rasismen inom islam, inte ens mot muslimsk terror. Då måste de nämligen inte bara överge sin ideologiska positionering till vänster utan också diskvalificera den diagnostiska verktygslåda med vars hjälp de tolkar sin omvärld. Och svårast av allt, de måste vända sig mot en kategori som de uppfattar som diskriminerad, utsatt och förföljd: muslimerna. Det kommer de aldrig någonsin att göra därför att de axiomatiskt anser att förföljda minoriteter är goda och oskyldiga. Det är förfärligt synd om muslimerna som drabbats av alla dessa extremister. Den uppfattningen kommer liksom i samma paket. De vet också att om de tog ställning mot det samhällshot som islam bevisligen utgör så skulle de som islamofober bli utsparkade ur de upplysta och bättre människornas stugvärme.

Därmed är vi framme vid något som de som kämpar mot den svenska rasismen aldrig har förstått och kanske heller aldrig kommer att förstå, nämligen att de har gått vilse i sin tolkning av det svenska motståndet mot den extrema invandringspolitiken och dess konsekvenser. Det är deras fel (inte förtjänst) att så många inleder sina protester med ”Jag är inte rasist men …”.

När ideologiskt skolade personer tolkar motståndet mot det mångkulturella haveriet i politiskt ideologiska termer (dvs att det handlar om högerextremism och rasism) uppvisar de en form av sociocentrism. Eftersom de själva resonerar i termer av ideologi så måste också deras motståndare göra det. Men det är inte rasismen som ligger som grund för motståndet. Den är inte ens en viktig ingrediens. Motståndet beror på att människor som drabbas av invandringspolitikens konsekvenser och inser vad som händer med Sverige inte vill acceptera skeendet. Bland de mest högljudda kritikerna finns givetvis ideologiska virrpannor men majoriteten av Sverigedemokraternas växande väljarskara är inte högerextremister, lika lite som de är rasister. Möjligen kan man säga att de är missnöjda men då bör man tillägga att det finns skäl för dem att vara missnöjda (och oroliga).

Min prognos är att kuttingen kommer att vändas ännu en gång. Rasism som begrepp kommer att få ytterligare en samhällelig roll. Den första var att legitimera kolonialism, nazism och apartheid. Den andra är den som vi lever i nu, rasism som en klassificering av samhällelig ondska – vilket utlöser ”kampen mot rasismen”. Den tredje funktionen kan, i brist på bättre beteckningar, rubriceras som anti-antirasism. Vi kan redan urskilja paradigmskiftets första tecken. Det sker omvändelser och avhopp. Ännu saknas de riktigt stora elefanterna men där finns ett växande antal journalister och samhällsdebattörer som har tillgång till gammelmedia:

Thomas Gür

Skånskans chefredaktör Lars J Eriksson

Expressenjournalisten Ann-Charlotte Marteus

DNs Richard Schwartz

och Affärsvärldens Erik Hörstadius

Avhoppen kommer att bli flera och den dag när risken att förlora jobbet, anseendet och vännerna inte längre hotar kommer vi att få se massavhopp, av den enkla anledningen att man mår och sover bättre när man talar sanning än när man ljuger. Den dagen kommer också ett antal ledande politiker och namnkunniga försvarare av Sveriges dekonstruktion att få känna på hur politiskt potent begreppet rasism är, även om det sker på ett sätt som de aldrig kunnat föreställa sig.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.