Samhällsdemens

Psykologer intresserar sig för hur individer fungerar och söker dra generella slutsatser om beteendet, typ ”så gör djur”. Sociologer har samma grundambition, att frilägga beteenden, med den skillnaden att det gäller olika slag av kollektiv: ”nu har vi gjort en enkät som riktar sig till ett representativt urval av alla landets ensamstående mammor med fyra barn. Så här har dom svarat och det här kom vi fram till”. Det kan tilläggas att sociologer givetvis har flera metodiska urvalsinstrument. Ett av dem, som också psykologer gillar, är sociala nätverk. Sådana kan göras på olika sätt men oftast utgår man från en person och frilägger de människor som personen i centrum relaterar till, liksom hur dessa i sin tur relaterar till varandra (om de nu gör det).

Etnologer – inte alla men det slag som jag tillhör – intresserar sig också för kollektiv, med den skillnaden att medlemmarna måste känna eller åtminstone känna till varandra. Vi kan till exempel inte göra en undersökning med urvalet ”marknadschefer med slitna knäleder” eftersom de inte ens känner till varandra. De kan därför inte utveckla kollektiva beteenden. Däremot kan vi givetvis välja marknadschefer som yrkesgrupp och söka frilägga livsstilar, värderingar etc. som är förbundna med yrket. Vi kan också använda sociala nätverk som urskiljningsinstrument. Där handlar det ju om människor som känner varandra.

Det andra slaget av kollektiv, det som vi idealt sett hellre väljer än sociala nätverk, har vi ärvt från antropologerna, som studerar etniska grupper och stamsamhällen. Vi har fört över deras metoder och perspektiv till svenska och västerländska samhällen. På engelska finns ett bra begrepp, communities, som täcker själva undersökningsobjektet. Det finns inget riktigt bra motsvarande begrepp på svenska – men det som vi kanske oftast använt är ”lokalsamhällen” eller det mer abstrakta ”gemenskap”.

Det jag vill lyfta fram med denna inledning är inte bara två inom samhällsforskning viktiga urskiljningsinstrument utan huvudfrågan är hur dessa förhåller sig till varandra – liksom konsekvenserna.

Historiskt sett är det svenska kungariket uppbyggt av ”communities” – geografiska sådana i form av byar och små städer, etniska som exempelvis samer och svenskar, yrkesgemenskaper som möbelsnickare och fiskare, egendomsbaserade som kronobönder och daglönare, stånd som adel och präster.

Alla dessa grupperingar utvecklar olika kompetenser, ideal och värderingar. Traditionellt har etnologer talat om tre olika slags kultur för de grupper som studeras: social, andlig och materiell kultur. Exempelvis utvecklas i Ovansiljan en jämlik social kultur som dagens jämlikhetsivrare nog skulle gilla, om de var historiskt intresserade. Det är den kulturen som ligger till grund för skämt som dalmasens ord till kungen: ”Jag säger du till alla utom till dig eftersom du är kung”. Andra exempel på social kultur är barnuppfostran, sedvänjor, årets olika fester etc.

Den andliga kulturen likställs ofta med det förindustriella bondesamhällets skatt av sagor, sägner och magiska föreställningar. Det handlar emellertid inte enbart om skogsrån och tomtar utan också om hur man botar olika sjukdomar, renhetsföreställningar, kontrollen av kvinnornas sexuella utstrålning etc.

Den materiella kulturen, slutligen, handlar om sådant som redskap, kläder och byggnadsskick. När dagens sigtunabor är stolta över de vackra husen i sin lilla fina stad så är de stolta över en gången tids materiella kultur. Sverige är precis lika rikt som andra länder när det gäller historiska rötter. Den rikedomen är emellertid förslösad av svenska makthavare som under närmare ett sekel odlat ambitionen att skapa världens modernaste land. Svenskarna är ett folk som inte ser bakåt särskilt ofta, utan hellre framåt. Det är därför framgångsrika politiker som Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt har kunnat kläcka ur sig att det inte finns någon svensk kultur. Det är okunnigheten som talar, en medvetet framodlad okunnighet som de tyvärr delar med en majoritet av svenska folket. Till det typiskt svenska hör att just inte veta ett smack om svensk kultur och svenska folkseder (”det är väl bara små grodorna och sådant där”).

När vi inte kommer ihåg vilka vi är så blir det möjligt att få gehör för totalt orimliga påståenden som att alla människor är lika mycket värda och att det inte finns någon skillnad mellan ”vi och dom”. Historielösheten gör oss lätta att manipulera och vi kan påstås vara likadana därför att vi glömt vilka vi är. Den danske idéhistorikern Michael Böss kom förra året ut med en bok med titeln ”Det dementa samhället”. Den handlar om hur historielösheten och framtidstänkandet får samhället att rasa ihop. Det är en skrämmande iakttagelse. Vi vet vad demens gör med individer. Det börjar med att man får svårt att minnas, därefter ändrar man sin personlighet och till sist känner de nära och kära inte igen den person man omvandlats till.

Historielösheten drabbar för övrigt också mig som etnolog. Jag skulle kunna skriva om det svenska kulturavet och berätta om svenskarnas rika kultur men det skulle ju enbart bli en beskrivning av det som gång var, om det som kunde ha varit, inte av det som är. Man kan inte plantera ett träd i luften. Svenskarna har genom överhetens ambitioner och med skolan som främsta instrument gjort sig urarva. Här finns en av de viktiga rottrådarna till föraktet inför svenskheten, till och med den extrema uppfattningen att det inte finns något som kan kallas för svenskt.

Det finns också annat som gick i graven när nätverkssamhället besegrade communitysamhället och skapade ett av de mest individfokuserade folk som världen någonsin skådat. I det svenska ståndssamhället skulle som bekant skomakaren bli vid sin läst och alla skulle leva i Herrans tukt och förmaning. Det var med andra ord ett samhälle som höll sina medlemmar i ett järngrepp. De som föddes in i välbeställda kretsar kunde räkna med att förbli rika och de som föddes fattiga och egendomslösa, det spelade inte så stor roll vilka ambitioner och talanger de hade. De föddes och dog i samma fattigdom. Det är medaljens baksida.

Framsidan är att mycket av det som i dag plågar inte bara svenskar utan många fler i vår rotlösa värld helt enkelt inte var möjligt. Det var nog djävligare att bli gammal än det är i dag men åldringsbrott var en omöjlighet som samhällsplåga. Det gäller generellt den kriminalitet och otrygghet som växer i dagens samhälle. Arbetslöshet och lösdriveri fanns praktiskt taget inte. Främlingar kunde absolut inte snylta på det som bönderna producerade. Svenska byar var också samhällen där socknens präst visserligen predikade den kungalojalitet och moral som ansågs lämplig, men mycket längre sträckte sig inte inflytandet. Generellt gäller att svenska folket inte var överhetens moraliska projekt på det sättet som är fallet i dag. Om det beror på att överheten var klokare än i dag eller helt enkelt inte hade dagens resurser och teknologi ska jag låta vara osagt.

Förflyttar vi oss till nutid, närmare bestämt till folkhemmets guldålder, de första tre decennierna efter andra världskriget, så har vi ett annat samhälle. Överheten har visserligen förlorat sina historiska rötter, men den har i gengäld en folklig förankring som den aldrig hade i ståndssamhället. De politiska partierna, i synnerhet socialdemokraterna, har under denna tid höga medlemstal, LO har jättemuskler och såväl överhet och myndigheter som en lojal befolkning har siktet inställt på modernitet och välstånd. Det gick alldeles förbålt bra, inte minst eftersom Sverige hade sina industrier intakta efter världskriget. Sådana personer som jag fick en chans. Vi är många som kom från ingenstans – Sveriges begåvningsreserv – och fick möjlighet att göra en klassresa.

Men ingenting varar som bekant för evigt, hur bra det än fungerar. Folkhemmet tillhör redan gårdagen och vi har numera en maktelit som inte bara målat in sig själva i ett hörn genom sin invandringspolitik (såväl till höger som till vänster) utan hellre än att ta sitt förnuft kör samhället i sank.

Det myndighetssverige som hölls i strama tyglar av bland annat folkrörelserna har idag ingen motkraft. Det finns inga folkrörelser utom kanske idrottsrörelsen. Vi som, anonymt eller under egna namn, för fram relevant kritik mot invandringspolitiken och har ett mycket gott underlag för våra undergångsprognoser, vi får inget gehör. Sverige har ingen mobiliserbar intelligentia. Det finns heller inget folk som låter sig mobiliseras till försvar för det svenska välfärdssamhället.

Ett annat sätt att formulera det förändrade Sverige på är att säga att så gott som alla lever i ett individualiserat nätverkssamhälle. Medborgarna blir inte bara politiskt utan också kulturellt svaga. De stolta sigtunabor som en gång byggde en vacker stad kan inte mobiliseras i den typen av projekt, därför att sådant gör inte längre de stolta sigtunaborna, om de nu alls finns. Nu är det makten som sätter upp spelreglerna och då blir det betongförorter. Och notera, samtidigt som alla som ivrar för fortsatt hög invandring påpekar hur rikt Sverige är, så är man ganska överens om att det blivit dags att börja bygga nödbostäder.

Det skapas heller inga gemensamma berättelser om det förflutna. Vår tillvaro har blivit materiellt rik men när det gäller folkets kultur och kulturarv är kostnaden hög. Vår typ av samhälle – det individualiserade nätverkssamhället – styrs uppifrån, inte nerifrån. Makthavarna tar sig exempelvis rätten att parkera nykomlingarna varhelst det passar dem. De behöver inte bry sig om eventuella protester. När Norberg i Västmanland med femtusen invånare mer eller mindre tvingas att ta emot 700 asylsökande så behöver inte regering och myndigheter ens argumentera för sitt agerande. Kommunalrådet brister i gråt när hon berättar för reportern i Sveriges Radio om situationen. Vem bryr sig? Bryr sig ens norbergsborna? Säkert muttras det, säkert är många förbannade men längre sträcker det sig inte.

Och när Söderhamns köpmän kopplar samman butiksstölderna som rasat i höjden med det läger med romer som finns alldeles utanför stan, vad gör söderhamnsborna kollektivt? Ingenting. Och vad gör polisen? Inte heller någonting för då kanske de blir omskrivna som rasister.

Visst, medborgarna lever fortfarande i välmåga. De konsumerar så det står härliga till men de producerar inte mycket att vara stolta över. Inte någon gemensam historia och inte heller någon materiell, social eller andlig kultur. Det verkar mera angeläget att identifiera sig med en fotbollsklubb än med sitt lokalsamhälle. Sverige har tappat sin historia och som en följd är svenskarna politiskt desarmerade som kollektiv. Den förtvivlan som många av oss känner leder varken till motstånd eller något kollektivt uppror.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.