Islamofili är en sjukdom

Under en tid har jag funderat över vilket som är Sveriges fulaste och farligaste ord och stannat vid att det måste vara islamofobi. Det är en utdömande klassificering och sjukdomsförklaring som de okunniga och vilseledda förlänar oss som förstått att här gäller det att värja sig. I en ganska färsk krönika i Aftonbladet skriver t.ex. Jan Guillou så här:

/…/ Men samtidigt har vi ett politiskt parti i vår riksdag, med mer än tio procent av befolkningen bakom sig, för vilket islamofobin är en politisk hörnsten. Partiledare Jimmie Åkesson har klart och tydligt deklarerat att islam är det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget. De elektroniska medierna översvämmas dagligen av arabhat och islamofobi och denna form av rasism är på väg att bli rumsren i vårt land.

Jan Guillou är en bland många som gärna stämplar sina meningsmotståndare som rasister. Problemet är att de som brännmärker kritiken på det sättet aldrig lyckats förklara vad som är bra med islam. De lyfter fram religionsfriheten men det är inte i rollen som religion islam är farligt utan i rollen av samhällsideologi. Muslimerna vill skapa en global gudsstat med sharialagar. Islamofilerna lyfter också fram den mångkulturella samvaron men muslimer är ungefär så långt ifrån mångkulturellt toleranta som man bara kan komma. Islamofilerna blåljuger också ibland om islam som en fredens religion och är därvid ungefär lika övertygande som om de hade rekommenderat oss dela säng med ett gäng kobror: ”de bits inte bara ni låter dem vara i fred”.

Jo mors! Inga kobror i min säng tack! Har islamofilerna verkligen läst Koranen, en skrift som ger detaljerade instruktioner för hur avfällingar och medmänniskor som vuxit upp i en annan religiös tradition bör behandlas? Om de läst men inte förstått, ska vi då inte kritisera dem? Om de läst, förstått och gillat, ska vi då inte ta oss i akt? Om de säger: ”Toppen, det där är just det som vi ska göra – och sedan gör det” är då verkligen islamofobi rätt beteckning på oss som nackhåren reser sig på? För mig som faktiskt läst på (även om det var några år sedan) framstår det mer berättigat att sjukdomsförklara dem som gillar islam än dem som viftar med varningsflaggan. Har man vuxit upp i ett land som Sverige finns det tusen skäl att vara kritisk och inte ett endaste ett för att vara positiv.

”Döda de otrogna var du hittar dem.” Koranen 2:191
”Gör krig mot de otrogna som bor i ditt grannskap.” Koranen 9:123
”När tillfälle ges, döda de otrogna var du fångar dem.” Koranen 09:05
”Någon annan religion än islam är inte acceptabel.” Koranen 3:85
”Judarna och de kristna är perversa, slåss mot dem.” Koranen 9:30
”Stympa och korsfäst de otrogna om de kritiserar islam” Koranen 05:33
”Straffa de otrogna med kläder av eld, hakade järnrör, kokande vatten, smält deras hud och bukar.”  Koranen 22:19
”Muslimer får inte ta de otrogna som vänner.” Koranen 03:28
”Terrorisera och halshugg dem som tror på skrifter andra än Koranen.” Koranen 08:12
”Muslimer måste uppbåda alla vapen för att terrorisera de otrogna.” Koranen 8:60″

Jan Guillou, vill du ha buken smält (hur det nu går till)? Eller tror du bara att det handlar om hatpropaganda, att koranen inte är aktuell längre? Iså fall, kanske de radikala IS-muslimerna har kommit på något annat som fungerar lika bra som att smälta magen på de otrogna? (Ja, jag vet att det här blir lite larvigt, men hur för man en vettig diskussion med sådana som Jan Guillou?)

Nasrin Sjögren heter en kvinna som vuxit upp med islam, frigjort sig och hatar den religionen över allt annat. Hon kan definitivt inte klassas som okunnig, som en som inte har förstått. Är hon ändå islamofob? Följande skriver hon på Facebook och det är ett mått så gott som något på hur sjuk vår politiska och mediala elit är, när inte ens den svenska kvinnorörelsen kratsar sina kastanjer ur den elden:

Jag har det renläriga islam i mitt DNA. Det flyter i mitt blod. Bokstavligt talat, som ättling till islams profet, om vi ska tro muslimerna själva.
Erfarenhetsmässigt, efter en uppväxt fylld med berättelser om Mohammed och andra muslimska profeter som godnattsagor: Jag älskade att höra om Jesus. Trots att jag fick den förvanskade muslimska versionen av honom, var han ändå den enda som stack ut som sympatisk och kärleksfull.
Jag gick i slöja som barn. Motvilligt och i uppror. Under vilda protester, där jag deklarerade att jag hellre rakade av mig håret om det nu var så frestande för vuxna män med en nioårings mörka lockar. Drog av den så fort tillfälle gavs bortom familjens blickar.
Jag hyste den djupaste respekt för Koranen. Vågade knappt snudda vid den, av rädsla för Allahs vrede om jag gjorde fel.
Jag kämpade med att begripa varför jag skulle tvingas be till en tyrannisk gud jag fann motbjudande, enligt rörelser jag inte valt själv och på ett språk jag inte begrep ett ord av. Jag bad för att jag tvingades till det efter att ha släpats fram från under soffan där jag hade gömt mig. Jag bad med mumlande läppar, ilskna tårar och ett upproriskt hjärta.
Jag släpades, med fötterna i backen, med till källarmoskéer och bönemöten i miljonprogrammens anonyma lägenhetskomplex.
Jag frågade rakt ut om kvinnorna var dumma i huvudet som gick med på att gömmas i köket och passa upp på männen som satt i ensamt majestät i vardagsrummet.
Jag blev slagen efter med käppar och ilsket åthutad på arabiska av gamla bittra tanter i heltäckande svarta tygsjok när jag vägrade finna mig i könsapartheiden i moskén och gick för att finna rätt på min pappa för att kräva att bli hemkörd från det sammanhang som så kokade av hat och sekterism.
Jag har lyssnat, pratat, diskuterat och bråkat med muslimer ända sedan jag föddes. Ett är bortom allt tvivel: de menar allvar, de föraktar den västerländska civilisationen med dess demokrati och mänskliga rättigheter, och har inte den minsta tillstymmelse till respekt för den fria världens medborgare. Alla åtgärder som missar detta kommer oundvikligen att misslyckas. Alla. Du måste känna fienden för att ha en chans att bemöta den på ett seriöst sätt.
Det enda hopp som finns i sammanhanget är att muslimer är människor. Med ett hjärta, samvete och förnuft. Alltför många har avtrubbats och stängt av både samvete, tänkande och empati. Men inte alla.

Alla islamofiler som läser ovanstående borde givetvis omedelbart förpassa begreppet islamofobi till Svenska Akademins ordgiftskåp, samtidigt som de sällade sig till islams kritiker. Men det sker ju inte. De vårdar sin kunskapsresistens och läser inte det som Nasrin Sjögren skriver. Förmodligen klassar de henne som rasist. De läser troligen inte heller andra initierade kvinnliga vittnesmål om islam från olika delar av världen, som exempelvis de som kommer från Ayaan Hirsi Ali (Somalia) och Wafa Sultan (Syrien).

Man skulle givetvis kunna inta en superrelativistisk hållning och säga att världen förändras hela tiden. En gång i tiden, innan svenskarna ens var svenskar, så var vi som bodde i detta norröna land vikingar och trodde på asaläran. Sedan blev vi kristna. Därefter, i modern tid blev det allt vanligare att vi inte trodde på någonting alls. Och nu verkar vi vara på väg att bli muslimer. Det kanske är kul det med?

Nej det är det inte, åtminstone inte för oss som gillar att leva i en västerländsk högkultur. Den amerikanske författaren Mike Konrad har gjort en genomgång av vad som är avgörande för högkulturers uppbyggnad respektive fall, ett ämne som intresserar mig.

Han konstaterar att det inte bara är nordeuropéer som är kapabla att bygga en modern civilisation utan att det gäller också för exempelvis japaner. Det är inte heller av avgörande betydelse om landet styrs av en kung eller president. Inte heller med en fri ekonomi. Det totalitära Nazityskland var under mellankrigstiden betydligt mer framgångsrikt än exempelvis Sydamerika. Är det då bara kristna samhällen som lyckas? Nej, inte det heller.

När Mike Konrad på det sättet prövar ett antal frågor så kommer han fram till något absolut giltigt med avseende på islam. Det är en religion som helt enkelt inte är förenlig med en högkultur. Där islam tar makten dör civilisationen. I Mike Konrads egna ord (min översättning):

Islam är rena giftet. Judendomen, hinduismen, buddhismen, katolicismen, protestantismen, shintoismen har alla sina problem och tillkortakommanden. Inte desto mindre är samtliga kapabla att skapa och härbärgera högkulturer. Islam skapar inget, lånar allting och förstör därefter allt som det lånar. Till och med deras hyllade matematiska genier – de som sägs ha skapat siffrorna och algebran – visar sig främst ha varit förmedlare av det som hinduer, de klassiska grekerna och Persiens zoroastrier skapat.

Islam uppfattar all historia före Muhammed som Jahiliyyah (okunnighet) och tillåter inga tillägg utifrån. Islam har inget begrepp för framåtskridande.

Det finns ingen religion som har företräde när det gäller att skapa en högkultur, utom att kristendomen är att rekommendera på grund av sin etik. Men det finns en religion som förstör all högkultur: islam.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.