Så länge skutan kan gå

Bloggläsarna och mina dissidentvänner är skrämmande överens om att den nuvarande invandringspolitiken kör Sverige i sank. Vad kommer att hända? Det här är alla frågors moder för invandringspolitiken och som jag förstår det finns det sju svarsalternativ:

  1. Dissidenterna har fel. Massinvandringen visar sig på sikt lönsam och rentav räddningen för det åldrande Sverige. Sverige blir världens första lyckade bevis på att den mångkulturella ideologin kan fungera.
  2. Svenskarna håller ut till nästa val. Sverigedemokraterna blir då Sveriges största parti och lyckas – på gott och ont – komma till makten. Stor politisk turbulens väntar. Ett antal politiker och journalister sätts i skamstocken och blir bespottade. Det finns ingen väg tillbaka och någon lätt tid väntar inte.
  3. Alla skutor vänder alltid, frågan är bara hur. Blir det bogsprötet i en ny riktning eller blir det botten upp? När politikerna sent omsider upptäcker/erkänner att de kör Sverige i sank och att de absolut inte har väljarnas stöd för att göra detta, så sätter de stopp. Sverigeskutan kommer på rätt köl (nå, metaforiken funkar inte alltid) och det misslyckade massinvandringsexperimentet kan föras till handlingarna. Efter en dip så seglar Sverigeskutan åter stolt för fulla segel.
  4. Politikerna tar sitt förnuft till fånga och sätter stopp men det är för sent. Sverige med sin nuvarande blandbefolkning klarar varken svansföring, ekonomi eller världsmarknadens konkurrens utan går i kvav. Välfärdssamhället går till historien, likaså den extremt höga tillit som fanns mellan folkhemssveriges invånare. Kriminalitet och all möjlig skit ökar. Begåvade och välutbildade svenskar lämnar landet. De enda som aldrig kommer att vilja åka någon annanstans är de som lever på bidrag. Sveriges nuvarande enfaldiga politikerkår ersatts med politiker som är ännu dummare, av den enkla anledningen att en dåligt utbildad och bidragsberoende befolkning röstar fram politiker som ger de löften de vill höra, men som politikerna inte kan uppfylla. Ingen vet hur Sverige ska komma på rätt köl igen.
  5. Efter att ett terrordåd genomförts i Sverige förbjuder övriga riksdagspartier Sverigedemokraterna, eftersom det är ett parti som anses skapa motsättningar och göda oron bland invånarna, såväl de legala som illegala. Svenskarna gör äntligen uppror och landet kastas in i motsättningar som riskerar att landa i ett inbördeskrig. Hur det slutar vetefan men Sverige blir ett väldigt annorlunda land.
  6. Dito men svenskarna gör inte uppror. Välfärdsdemokratin ersätts också på pappret med det som vi redan i praktiken har: ett totalitärt orienterat och repressivt statsskick. Diverse rättigheter går med Davids höns under isen och de allt fattigare medborgarna ska bara hålla käften.
  7. Sverige agerar som Nazityskland i slutet av andra världskriget. En bloggläsare tipsar mig om den brittiske historikern Ian Kershaws ”The End?” (Nej, jag har inte läst den). Han skriver:
     
    Den behandlar Nazitysklands sista år. Kershaws utgångspunkt är att det är mycket ovanligt att den förlorande sidan i ett krig låter det gå så långt som till det egna landets totala förstörelse. När man inser att man kommer att förlora försöker man nästan alltid komma till någon form av överenskommelse med motsidan. Men inte så för Nazityskland. Våren 1944 var det helt uppenbart att kriget var förlorat, men krigsansträngningarna fortsatte oförtrutet och till och med intensifierades (bl.a. genom Albert Speers skickliga ledning). Men det var inte bara inom statsledningen (som ju naturligtvis inte hade mycket att hoppas på efter ett nederlag) som man intog hållningen att fortsätta kriget till varje pris, utan den attityden genomsyrade hela samhället. Och även på lokal nivå, också i gränsstäder i vilka man kunde förstå att de allierade skulle stå på stadens torg inom några dagar, frodades angiverisystemet och förföljelserna av de som menade att man skulle upphöra med motståndet, om inte annat för att undvika att staden förstördes. Man kunde ju tycka att folk borde ha haft annat att tänka på i det läget än att ange sina grannar.

    För många år sedan sa en kollega till mig att om man ville förstå mentaliteten i Sverige skulle man dra en linje rakt söderut på kartan. På den tiden hamnade man då i DDR. Och utan några jämförelser i övrigt, så råder samma mentalitet här idag, som i Tyskland 1944. Alla kan se att massinvandringen kommer att medföra vårt samhälles undergång, men man arbetar ihärdigt på för att lösa en omöjlig uppgift. Och ju värre situationen blir desto högljuddare blir också propagandan. Och man förföljer dem som vågar yppa att den inslagna vägen leder till landets sammanbrott.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.