Survival of the weakest (and meanest)

Denna vinter befinner jag mig på en turistö i Södra Thailand. Hit kommer många för en vecka fjorton dagar av sol och bad men här finns också västerlänningar som bor under längre tider. Det är pensionärer som flyr den svenska vintern, unga familjer som vill pröva ett helt annat liv under ett friår och sätter sina barn i någon av de båda svenska skolor som finns på ön, ungdomar som försörjer sig på att leda dyk- och snorkelturer och lära andra unga människor att dyka. Dykning i korallreven är inte bara den största sporten på ön utan också den som drar in mest pengar. Dessutom stöter man på äldre västerlänningar som av olika anledningar flyttat hit för gott. Värmen gör gott åt deras allt stelare leder.

Ön och även landet mår ekonomiskt bra av turismen. På ön finns absolut inga tiggare och inte heller några desperata försäljare som förföljer turisterna med sina erbjudanden. Infrastrukturen funkar bra. El, mobilnät och internet är stabilt, vattentillgången är god och vägarna ok, åtminstone innan monsunen slår till. Man skulle kunna tänka sig att detta samhälle inte bara värnade om sina turister utan också om dem som bor här under längre tid. Och kanske allra mest intresserade sig för de för turistnäringen så gott som helt nödvändiga västerlänningarna. Med det senare syftar jag i första hand på dykinstruktörer och dykguider. Dessa är så gott som alltid västerlänningar. Om de inte fanns skulle dykningen inte fungera.

Detta är emellertid ett land som inte på något sätt underlättar vare sig västerlänningars bosättning eller försörjning. Medborgarskap går rent tekniskt att få, men det är mycket svårt och dyrbart. Ingen jag känner till har ens försökt. Stora svårigheter gäller för permanent visum och arbetstillstånd. Det är också såväl svårt som riskabelt för västerlänningar att förvärva mark. Det är till och med så att om du driver något slags verksamhet och gör upp ett kontrakt med någon person, thailändare eller västerlänning, så måste det vara avfattat och godkänt på thailändska. Kontrakt skrivna på engelska är inte juridiskt giltiga.

Det finns västerlänningar som bott här i tio år eller mera och stadigt bidragit till turistnäringen och aldrig på minsta sätt varit det thailändska samhället till besvär. Går det illa för dem, så är det ändå helt och fullt deras eget problem. En engelsman som vi kände fick besvär med spriten och blev sjuk. Övriga ”expats” samlade ihop så att han kunde resa hem. Att thailändska myndigheter ens skulle resa ett lillfinger för att hjälpa honom fanns inte på kartan. En annan kille, en fransman som driver en liten restaurang, klarar sig så dåligt under lågsäsongen att han ber sina facebookvänner att skicka honom en slant så att han inte svälter ihjäl. Han är väldigt mager men än så länge lever han.

Vill du jobba här för att kunna stanna kvar? Hitta på något själv eller ha något att erbjuda turistnäringen. Ett stående skämt bland expats är att om du vill fixa till en mindre förmögenhet så är det säkrast att börja med en stor. För två svenska kvinnor jag känner räckte inte ens det. Efter att i en rättstvist blivit av med en ”resort” värd åtskilliga miljoner och därutöver ytterligare ett antal miljoner svenska kronor i advokatkostnader återvände de hem till Sverige.

Lämnar vi västerlänningarna så finns det burmeser som jobbar för svältlöner här och var, inte minst med byggjobb. Det finns också burmeser som i praktiken är slavar inom fiskeflottan. Bekymrar det thailändarna? Inte vad jag vet.

Thailändarna har det naturligtvis bättre. Språk, familj och fulla rättigheter betyder mycket. Och även om Thailand inte är något välfärdssamhälle finns det några få former för samhälleligt stöd, de flesta går genom det rika kungahuset.
Vad jag vill ha sagt med denna korta översikt är att thailändska staten bekymrar sig föga över hur det går för invånarna. Och när det gäller invandrarna (västerlänningarna) så har de inget annat än svårigheter att erbjuda, även när dessa invandrare bevisligen drar ett rätt stort strå till landets välståndsstack. Sammanfattningsvis gäller Spencers gamla devis om ”survival of the fittest”.

Thailands invandringspolitik är betydligt vanligare än Sveriges, om man jämför med andra länder runt om i världen. Jag har gjort snabbskissen ovan för att skapa en kontrast till Sverige, där parollen ”survival of the weakest” är en viktig uppgift för staten, så viktig att det inte räcker med de behövande som redan finns innanför landets gränser utan det gäller också att importera människor med behov – och ta fullt ansvar för dem. Sveriges synnerligen kompetenta armé av välfärdsfunktionärer sköter om massimporten och lägger gärna ner sin själ på att se till att nykomlingarna får det ekonomiskt så bra som möjligt. Permanent uppehållstillstånd, tillstånd att arbeta och medborgarskap går både fort och enkelt att förvärva. Det är så roligt att få hjälpa andra människor! Och går det inte att få ett jobb, vilket det oftast inte gör, så finns det bidrag av olika slag som gör livet inte bara tryggt utan till och med välfinansierat. DN, den i invandrarfrågor vanligtvis illa underrättade ledande morgontidningen, har granskat invandrarnas integration och blivit upprörd över sakernas tillstånd. Ledarskribenternas reaktion liknar lite Hasse Alfredssons spex i lunchrevyn ”Under dubbelgöken” där han gång på gång utbrister om sådant som de flesta svenskar känner till: ”Det hade jag ingen aaaning om!” Alltnog, DN skriver om det de fått reda på genom intervjuer:

Vissa berättelser ger upphov till missmod. Som när man obekymrad lämpar över ansvaret för sin egen försörjning på det allmänna. När man tackar nej till SFI-undervisning, vilket i praktiken innebär ett nej till möjligheten att bli självförsörjande. Det med svenska mått mätt blygsamma socialbidraget ger plötsligt en högre levnadsnivå än i det tidigare hemlandet. Och öppnar för möjligheten att stanna hemma och läsa bibeln eller koranen.

Det är givetvis möjligt, kanske rentav troligt, att den som var arbetslös före flykten till Sverige kommer att ha stora svårigheter också på den svenska arbetsmarknaden. Men det är provocerande om man inte ens försökt. Och det är provocerande att vi i praktiken har ett system som ger individen möjligheten att själv bestämma om han eller hon ska leva på andras eller eget arbete.

Det nymornade DN till trots, för en majoritet av svenskar är den politik som leder till massinvandring normal och bra. Det har den varit i många år – i annat fall skulle de väl inte fortsätta att rösta på de politiker som byggt upp detta bidragssystem. De tänker att Sverige är ett rikt land och att vi bör dela med oss till människor som har det sämre, i synnerhet flyktingar.

För thailändare är Sverige helsnurrigt. Berättar man för dem hur det går till i Sverige så möts man av stora runda ögon, ibland människor som skrattar så de får ont i magen. De mer ansvarsfulla skakar bara sorgset och deltagande på huvudet. Berättar man sedan att Sveriges myndigheter till och med tar visst ansvar för illegala invandrare, att de inte hamnar i fängelse utan, om det är behövligt, hos tandläkaren. Ja då kan de peka på sitt huvud, en internationell gest som är svår att missuppfatta.

– Who pay?
– Everybody, the taxpayers
– Must be very expensive?
-Yes, more than half of the incomes goes to taxes

Det blir inte bättre när jag förklarar att de flesta som just nu importeras inte har någon utbildning och att de är muslimer. Vi är rädda för att de ska radikaliseras och bli farliga i Sverige. Det som nyligen hänt i Paris och Köpenhamn kan mycket väl snart hända också i Sverige. Det stoppar dock inte importen. Sedan, när jag lägger till att Sverige inte utvisar krigsförbrytare, mördare och grova brottslingar som fått avslag på sina asylansökningar, att de får stanna i alla fall och att vi försörjer dem också (survival of the meanest), då är det slut på gestförrådet.

Nu tar det också slut på det här blogginlägget, lite abrupt. Men det kommer en fortsättning under rubriken Bidragslandet.

Karl-Olov Arnstberg

pdficon_large Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.