Bidragssamhället

För mig och förmodligen många andra är ”välfärdssamhället” ett monolitiskt begrepp. ”Välfärdssamhället är hotat” och ”vi är på väg att förlora välfärdssamhället” är uttryck som är ganska vanliga i dissidenternas värld. Jag misstänker att många, om de blev tillfrågade, skulle översätta välfärden till det välfärdspolitiska mantrat ”vård, skola, omsorg”.

Efter att ha tänkt denna tanke borde jag gå till facklitteraturen och nätet, antagligen Wikipedia, och se vad som står där om välfärdssamhället, vad man kan och inte kan lägga in i begreppet. Men jag undviker det, därför att jag vill diskutera den här diffusa och ”värdefulla” uppfattningen som jag tror är typisk svensk.

Jag är övertygad om att folk i gemen (liksom jag) lägger in ett antal helt olika komponenter. En är att välfärdssamhället har en bra fördelningspolitik. Alla ska få del av välfärden. Det ska inte finnas någon underklass och överklassen ska vara hårt beskattad och inte alltför fritt få förfoga över sina tillgångar. Kanske någon statsvetare protesterar och säger att det där är helt fel, att det inte har något med just välfärd att göra. Jag tror dock att många, om de fick detta formulerat för sig skulle säga att ja, just så ska ett välfärdssamhälle fungera! Om detta tänker jag inget mer säga, än att Sverige i den meningen inte är särskilt framgångsrikt. Klyftorna är större och växer snabbare än de flesta förstått och visst har Sverige fått en underklass, som till på köpet växer den också. Väsentligen är det en importerad underklass.

Nästa komponent kretsar kring ”lön för mödan”. I välfärdssverige måste lönerna vara tillräckligt höga för att vara möjliga att leva på. Arbetare kan strejka och har rättigheter. Arbetstiden är reglerad, arbetet får inte vara för farligt och när man är för gammal eller av annan orsak inte kan arbeta så ska man få pension. Den ska vara så väl tilltagen att man ska kunna leva på den. Avsiktligt har jag här utelämnat sjukpenningen, som jag menar tillhör kategorin bidrag och som är det jag vill diskutera i detta inlägg. Ännu så länge befinner vi oss bara på blogginläggets transportsträcka.

Infrastrukturen är en viktig komponent: kollektivtrafik och andra kommunikationer, bostäder, vägar, el-, vatten, sophantering, livsmedelsförsörjning varutillgång etc. Alla dessa kvaliteter är oerhört viktiga i alla samhällen men här har jag inte så mycket att säga, även om jag givetvis som de flesta andra kan klaga över att i Sverige är det för ont om bostäder, vägarna illa underhållna, tågtrafiken opålitlig och dyr, bensinen ohederligt beskattad, elen för dyr etc.

Nästa välfärdskategori är vård, skola och omsorg. Här är det extra tydligt att det inte handlar om ett antingen-eller utan gradskillnader. Är åtta timmars väntan på en akutmottagning och årslånga vårdköer för vissa krämpor acceptabelt för ett välfärdssamhälle? När skolan är så usel som den är, håller den ändå en tillräckligt hög nivå för att kvala in under välfärdsbegreppet? Och äldrevården, den finns mycket att säga om och det mesta är inte hedersamt för ett samhälle som gör anspråk på att leverera välfärd.

Så är vi då äntligen framme vid kärnan i detta blogginlägg: bidragen.
För många år sedan gjorde jag ett längre fältarbete på en socialbyrå med ett tiotal anställda. De hade enbart ansvar för romer i sitt bostadsområde och fungerade ungefär som en bank. Den som hade ett insatt kapital i form av många och många olika slags problem, kunde göra flitiga uttag. Men det gällde också att komma med rätt argument. Efter trial-and-error-metoden så lärde sig romerna vad de skulle säga. Också socialarbetarna lärde sig. ”Tappat-plånboken-argumentet” funkade exempelvis inte särskilt länge. Det gav varken förskott eller extrapengar. Emellanåt vände romerna på argumenteringen och ”hotade” socialsekreterarna. De kunde säga ”Du, kom ihåg att det är du som lever på oss! Om inte vi zigenare (man sa inte romer på den tiden) kom hit så skulle ni snart få lägga ner och du skulle bli arbetslös”. Det uppstod en bidragsexploaterande symbios. Romerna fick kompetent hjälp med att mjölka välfärdssamhället, men inte bara det utan socialarbetarna fick betalt av samhället för att såväl i sin utbildning skaffa sig erforderlig kompetens samt praktisera denna bidragsexpertis. Samma synsätt kan utan svårighet appliceras på romernas talespersoner som Maria Leissner, Erik Ullenhag, Thomas Hammarberg och Soraya Post, avsevärt bättre betalda än socialsekreterarna.

Det under lång tid upp- och utbyggda välfärdssamhället har skapat ett ömsesidigt beroende. I dag genomsyrar det Sverige och kan hittas i alla möjliga sammanhang, till och med i rättssamhället. En jurist skriver till mig om en dag inom rättsväsendet. Det visade sig vara enbart fall med invandrare: ett antal bulgarer, en eritrean, en somalier, två libyer etc.

Under kvällen talade jag med en studiekamrat som är verksam advokat i Enköping. Hans kollega hade varit i Svea Hovrätt och där kommenterat en hel uppropslista “svårlästa namn” med orden “tur att dom finns för ens försörjning”.

Så fick man absolut inte säga. Ett antal pk-styrda stockholmsadvokater reagerade mot den olämpliga sanningen. Det må vara att det förhåller sig så, men att så plumpt påpeka det är att rikta intresset åt fel håll. Man ska inte bita de händer som föder en, inte ens om de sitter på kriminella invandrare.

Hur blev det så här? Hur skapades detta ömsesidiga beroende? Låt oss gå tillbaka i tiden, närmare bestämt till välfärdssamhällets gryning. Den arbetarfamilj som drabbades av arbetslöshet och/eller sjukdom skulle i bokstavlig mening inte behöva gå under. Inte heller skulle den som var för skruttig för att orka arbeta svälta ihjäl. Den hjälp som samhället bistod med var dock en marginell företeelse. Oändligt mycket viktigare var att en arbetare skulle kunna leva på sin lön och inte behöva arbeta all sin vakna tid. Lönen, arbetstiden, pensionen och semestern var det som stod i fokus.

Hjälpen till dem som riskerade att gå under byggde på två premisser. Den första skulle man kunna kalla för arbetets ära. Den som smet undan förtjänade ingen hjälp. Som det står någonstans i Gamla Testamentet, men som också är ett känt Lenincitat: Den som inte arbetar skall heller inte äta. Den andra premissen var att det ändå var de närstående som i första hand skulle rycka in. Samhället bistod enbart den som varken kunde arbeta eller hade några andra källor för att klara livhanken. Det var självklart för såväl samhälle som bidragstagare att detta var en ”yttersta-nöd-lösning”.

Det går emellertid inte att komma ifrån att samhället med sitt ansvarstagande skapade en problematisk förhandlingssituation. Till skillnad från arbetskamrater, familj och andra närstående har samhället ingen djup insikt i den situation den befinner sig i som söker bidrag. Det viktiga blir att den nödställde kan leverera en tillfredsställande och trovärdig beskrivning – något som de ovan nämnda romerna givetvis var väl medvetna om.

Nu gick det som bekant väldigt bra för Sverige under i synnerhet efterkrigstiden. Snabbare än förmodligen något annat land nådde vi inte bara ett högt välstånd utan politikerna lyckades också med sin fördelningspolitik. Detta betydde att de tidigare nödställda arbetarna inte i tillräcklig utsträckning fortsatte som välfärdens klienter. Deras bindning till socialdemokratin kanske också var hotad?

Samtidigt: den gamla värderingen av socialhjälp som skamlig var fortfarande giltig och hjälparna riskerade att drabbas av klientbrist. Inte tillräckligt många medborgare var intresserade av att ta det hjälpande samhällets insatser i anspråk. Förödmjukelsen var för stor. Själv är jag uppvuxen i ett sådant samhälle, som ett av två barn till en ensam mamma. Hon tillbringade nästan all sin vakna tid på jobbet, arbetstid som övertid. När pengarna ändå inte räckte hyrde vi ut vår lilla tvårummare och flyttade till en lånad sommarstuga. Jag vet inte om vi hade kunnat få socialbidrag, det var aldrig något alternativ.

Paradigmskiftet skedde under sjuttio-talet, under Palmes era. Samhällets radikalisering gick hand i hand med välfärdens utbyggnad. Det ansågs som ett problem att medborgare i behov av samhällsstöd – det som i dag kallas ekonomiskt bistånd – inte i tillräcklig utsträckning utnyttjade förmånerna. Det handlade inte längre om arbetare som stod med kepsen i handen, om hjälp till människor i nöd. Nu slår ett marxistiskt synsätt igenom bland makthavarna. Det markerades att bistånd inte var en allmosa utan en medborgerlig rättighet. Socialsekretaren bytte roll från en representant för samhället som misstänksamt och motvilligt prövade biståndsbehovet, till en person som aktivt hjälpte den biståndssökande att få ut ett maximalt belopp (”Glöm inte att du kan söka stöd för nya glasögon också. Jag ska hjälpa dig!”). Det är den situation som för övrigt råder i dag. Via sina funktionärer letar stat, kommun och myndigheter efter klienter som kan tänkas uppfylla kriterierna för ekonomiskt bistånd.

Det är ett generellt problem att alla verksamheter som handlar om att ge samhällets hjälp till utsatta grupper inte bara leder till medborgare som hamnar i beroendeställning gentemot samhället utan också till samhällsfunktionärer som är beroende av att klienter flödar till. Vi får ett samhälle med en mängd beroendeförhållanden mellan en bidragsivägsprättande stats funktionärer och bidragsutkvitteringskompetenta medborgare. Det lockar också potentiella bidragstagare som inte har något som helst ansvar gentemot Sverige eller svenska skattebetalare:

Paret Adrian Otelea och Maria Rosata reste från sitt hemland Rumänien till Lund i Sverige för att tigga. Väl här tipsade någon dem om att de kunde skriva in sig som arbetssökande vid Arbetsförmedlingen och sedan söka socialbidrag. Lunds kommun avslog dock ansökan som det försök till social turism och snyltande på svenska skattebetalares pengar det är.

Paret lyckades dock få en handläggare på Arbetsförmedlingen att falskt intyga att de har goda chanser att få jobb i Sverige, trots att de inte kan ett ord svenska, trots att de helt saknar utbildning, trots att de enligt egen utsago sökt över 50 jobb utan att kallas till någon anställningsintervju, trots att Sverige har massarbetslöshet och konkurrensen om de lediga jobben är stenhård, även för dem som talar svenska och har utbildning. Med hjälp av detta papper och benägen assistans från någon kunde paret författa ett överklagande av kommunens beslut till Förvaltningsrätten.

Och det gav utdelning. Detta uppenbart felaktiga utlåtande från en inkompetent eller medvetet tjänstefelande anställd på Arbetsförmedlingen har Förvaltningsrätten nu tagit fasta på och ger därför Lunds kommun bakläxa. Adrian Otelea och Maria Rosata har rätt till svenskt socialbidrag.

Nu fick de inga pengar därför att paret hade registrerat ett företag genom vilket de erbjöd sig att utföra trädgårdsarbete och städning, långt under vad som motsvarar avtalsenliga löner. Min poäng här är emellertid inte att diskutera deras rätt att få socialbidrag utan mer begränsad. Jag vill lyfta fram bilden av ett samhälle som befinner sig väldigt långt från den ursprungliga ambitionen – att erbjuda svenska arbetare ett stöd när de befinner sig vid vägs ände. Vi har byggt upp en omhändertagandeindustri som söker och behöver sina offer lika väl som järnmalmsindustrin behöver sina gruvor.

Eftersom det strider mot det sunda förnuftet (i varje fall medborgarnas) att staten ska vara aktivt sysselsatt med att åt olika håll skänka bort (förslösa) medborgarnas skattemedel, så krävs ett annat slags moral – en ny och helt annorlunda moral!

Nu får klassmedvetandet sällskap och bekräftelse av inte mindre än fem olika ideologier som under vetenskaplig täckmantel lärs ut vid socialhögskolor, journalisthögskolor och universitet:

  1. Kulturrelativismen som säger att det inte går att gradera olika kulturer. Alla är lika mycket värda, ingen är sämre än de andra. I förlängningen legitimeras på så sätt tesen om alla människors lika värde.
  2. Postmodernismen som säger att majoritetens och den stora berättelsens tid nu är förbi. Det är dags att samhället engagerar sig för de (axiomatiskt) förtryckta minoriteterna.
  3. Postkolonialismen som hävdar att västerlandet, också Sverige, har en skuld att betala till sina så hårdexploaterade kolonier.
  4. Genusteori, som diskvalificerar den samhällsbyggande ”vite mannen” och anser att ett kvinnligt och gränslöst empatiskt förhållningssätt bör sättas i första rummet. Också här är det dags att förtryckta minoriteter, nu de sexuella, får sina samhälleliga rättigheter.
  5. Frankfurtskolan som anser att traditionell hypotetisk deduktiv vetenskap inte fungerar som samhällsteori.

Företrädarna för den kritiska teorin såg sin teoribildning i motsatsförhållande till traditionell borgerlig och positivistisk teori. Denna typ av traditionell samhällsteori ansågs nöja sig med att beskriva verkligheten som den var, och beskriva detta befintliga tillstånd som naturligt och nödvändigt. Den kritiska teorin utmärkte sig däremot genom att vara kritisk till den rådande ordningen, och fokuserade på möjligheten till förändring. Detta innebar ett aktivt ställningstagande för ett socialistiskt samhälle som företrädarna för Frankfurtskolan såg som präglat av demokrati och med frigjorda samhällsmedborgare.

För att ta ett yrkesmässigt begränsat exempel: Den som lagt ner flera år på att utbilda sig till socionom och fått ett jobb på en socialbyrå har ofta gjort sitt livs viktigaste satsning. Den har förmodligen också sin upprinnelse i en vilja att hjälpa människor i nöd. Med utbildningen följer en stark vänstermoral (märk yrkesbeteckningen socialarbetare). Vi är alla arbetare och vi hjälps åt i kampen mot kapitalismen! Vi är de som fått samhällets uppdrag för att minimera överklassens exploatering och utsugning av de nödställda. (Ja … eller nå’t av det slaget).

Det är nu den så egendomligt gränslösa godheten tar form. Det är inte en specifik svensk rörelse men den blir hegemonisk i Sverige, mer än förmodligen i något annat land. Det blir med andra ord inte bara en föredömlig handling att hjälpa och vara god, utan det blir också en politiskt sett nödvändig kvalitet. Den som inte vill hjälpa alla dem som Frantz Fanon kallade ”Jordens fördömda” är inte kompetent på sin post som en av den humanitära stormaktens månghövdade skara av funktionärer.

Vi får nu makthavare av ett slag som var totalt otänkbara i Sverige före 1970-talet. Den nuvarande generaldirektören för det gigantiska Migrationsverket med närmare sextusen anställda säger på fullt allvar så här:

När jag träffar utländska kolleger säger de att Sverige är ett udda land i asylfrågor. Nej, säger jag då, det är ni som är udda. Ni alla.

Här träder också en annan instans, internationell och med högre prestige, in och bidrar med en legitimerande turboeffekt: FN. Är det något som svenskarna älskar och respekterar sedan Hammarskjölds dagar så är det FN! Där finns det som blivit en annan godhetsindustri: FNs deklaration för mänskliga rättigheter och dess råd för mänskliga rättigheter. När FN nyligen kritiserade Sverige för rasism och diskriminering och uppmanade Sverige att förbjuda rasistiska organisationer – vilket betyder att de nog gärna skulle se att Sverigedemokraterna blev förbjudna – så får vi inte veta att FN bygger sin kritik på material som levererats av Svenska FN-förbundet, en vänsterorganisation som inte har sitt uppdrag från FN. Vi får heller inte veta att i FNs råd för mänskliga rättigheter sitter föga demokratiska stater som Kuba, Kina, Pakistan, Saudiarabien och Nordkorea.

Godhetsindustrin tar sig fram där det går och Sverige är tacksamt att rikta kritik emot, eftersom en svensk vänsterorganisation levererar underlaget och svenska politiker krattar manegen. Det är en helt annan sak att hoppa på Kina eller kanske Saudiarabien. Detta är emellertid ingen fråga som svenska media skriver kritiskt om, eftersom FNs kritik sanktionerar det som är kärnan i den svenska godhetsindustrin. Man drar ju åt samma håll, även journalisterna. Så skapas en win-win-situation där svenskar som gillar bättre att vara goda än onda kan hänga på. Alla, såväl bidragstagarna som bidragsivägsprättarna och de ack-så-goda blir glada (det finns ju de som inser att det här leder käpprätt åt helvete förstås, men där behöver man inte bry sig. Världen är full av folk som ropar att vargen kommer).

Det blev långt det här inlägget med. Det kommer därför ett par inlägg till på samma tema. För dig som inte tycker om att läsa långa texter på skärm, observera att det också finns en utskriftsvänlig PDF som bilaga.

Karl-Olov Arnstberg

pdficon_large Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.