Godhet ifrågasatt

Såsom torde ha framgått av tidigare blogginlägg har jag svårt att tro på de godas godhet. Som jag ser det finns det tre kategorier av godhetsivrare:

  • De medvetna
  • De naiva
  • De som inte bryr sig

De medvetna är de som mycket väl förstår vad som händer och gillar det. För att förtydliga: om de inte behövde visa sig goda, om det inte fanns vinster att göra, så skulle svenska makthavare inte satsa så hårt på godheten som de gör. Maktutövning i ett modernt samhälle är en rationell process där man väljer mellan alternativa lösningar, inte minst med referens till vad de kostar. Det är knappast en process där känslorna tillåts ta överhanden. Den som är uppenbart känslostyrd diskvalificerar sig själv som makthavare. Varför de medvetna vill ha ett katastrofalt illa fungerande mångkulturssamhälle har jag inte riktigt fått kläm på.

Kanske de medvetna betraktar vårt nuvarande kaos som en övergång mellan välfärdssamhället och en nattväktarstat? Det senare är åtminstone libertarianernas ”önskesamhälle”. Det finns emellertid allvarliga invändningar mot den tolkningen. Bara ett exempel, som en bloggläsare påpekat: i nattväktarstatsidealet ingår ett starkt försvar. Varför har Reinfeldt och Borg skrotat försvaret, om det är en nattväktarstat de eftersträvar?

Ett annat slags svar är att de medvetna, till en kostnad som inte drabbar dem själva, köper sig ett gott internationellt rykte. Efter att den politiska karriären är över i Sverige kan detta goda anseende växlas in i topposter i FN och EU – förmodligen också i näringslivet. Det är rimligt att tro att det förhåller sig så, men det gäller i så fall bara ett tunt skikt av toppolitiker. Varför hela makteliten är så ivrig att demonstrera sin godhet är fortfarande oförklarat. Vi kan naturligtvis också tolka det som ett instrumentellt hyckleri, att den som inte visar sig vara god, riskerar såväl karriär och inkomst som rykte, men det känns ändå inte tillräckligt som förklaring. Alla kan inte vara oärliga och korkade. En del är smarta också och det är dessa som sätter agendan.

Den andra kategorin, ”de naiva”, utgör den stora massan och om det inte var ett så stötande begrepp så skulle jag lika gärna kunna skriva ”de hjärntvättade”. Det är den här kategorin som stoppar en slant i tiggarens pappmugg och på så sätt köper sig en bra känsla, en bekräftelse av att vara generösa och goda personer, trots att de därmed inte bara göder det samhällsproblem som tiggarna utgör, utan också förlänger tiggarnas slumtillvaro. Deras godhet liknar den behagliga värme som sprider sig när man pinkar i kalsongen. De förstår inte att de via sin ”godhet” skapar och vidmakthåller något som är ont.

De naiva har vilseförts av våra journalister och opinionsbildare. De har lurats till att tro att alla som ifrågasätter den nuvarande invandringspolitiken är rasister. Här är faktaresistensen den stora gåtan. Det handlar ju inte om ett särskilt svårtillgängligt eller avancerat tänkande för att förstå att Sverige med sin nuvarande invandringspolitik obevekligt och spikrakt fortsätter mot avgrunden. Varför frågar de sig inte om det verkligen är ett skitsamhälle de vill lämna i arv till sina efterkommande? Fast den frågan kan man ju egentligen inte ställa därför att de tror att det mångkulturella samhället inte bara är ett bra utan också ett fungerande ideal. När jag urskiljer denna kategori så är det dessa svenskar jag tycker sämst om (inbegripet en del av mina vänner och kollegor). De framstår som idioter, välfärdsskadade, die dumme Schweden … you name it.

Den tredje kategorin är de som inte bryr sig. De är goda därför att det ännu inte kostar dem själva något. Även om de inte påstår det och ingen på allvar tror det, så framstår det ändå som godheten är gratis. De kan fortsätta att leva ett gott liv. De som inte bryr sig behöver inte byta ut sina chartersemestrar mot cykel-och-tält-semestrar i Sverige. De behöver inte skippa torskryggen till förmån för falukorven och inte hyra ut halva villan eller våningen för att klara månadsräkningarna. Fortfarande är kronan en hyfsat god valuta, även om den med ett långsiktigt perspektiv stadigt försvagas i värde. Hur många vet att schweizerfrancen och kronan låg lika så sent som på 1960-talet?

Även om jag inte kan förklara varför svenskarna är så angelägna om att vara goda, så går det att ”gå bakvägen” och säga att om de var goda på riktigt, så skulle de sysselsätta sig och försöka hantera nedanstående frågor.

Den första och största är den rimliga reflektionen att vi istället för att släppa in en massa människor som är illa förberedda för ett liv i Sverige, borde hjälpa flyktingar på plats. Detta dels därför att det är avsevärt mer kostnadseffektivt, dels därför att det går emot den lönsamma och vidriga flyktingsmugglingen. Den har dock inte tänt någon svensk debatt utan mötts med likgiltig tystnad. Ett och annat inlägg finns dock i ”gammelmedia”. Så här skriver Karl Lallerstedt i Svenska Dagbladet den 7:e januari i år:

Endast människosmugglingen från Syrien till Sverige under 2014 omsatte miljarder. Förra året sökte 30 583 syrier, och 7 863 statslösa (varav merparten kommer från Syrien), asyl i Sverige. Det genomsnittliga priset för resan till Sverige uppskattas ligga närmare 150 000 kronor per person. Brottssyndikat med förgreningar inom EU, och i Sverige, styr denna miljardindustri. Dessa “entreprenörer” värnar knappast om sina “kunders” välmående. Enligt den Internationella Organisationen för Migration (IOM) dog över 3 000 flyktingar som försökte korsa Medelhavet de första nio månaderna i år.

EU:s gränssäkerhetsorgan Frontex uppger att syrier utgjorde 24 procent av alla upptäckta havsflyktingar under årets första hälft. Extrapolerar man utifrån IOM:s och Frontex:s siffror kan man anta att omkring 1 000 syrier kommer ha dött under sina försök att korsa Medelhavet 2014.

Då en tredjedel av syriska asylsökare inom EU tar sig till Sverige kan man anta att över 300 av de som dog i Medelhavet förra året hade Sverige som slutdestination. Detta innebär att för varje 100 asylsökande syrier som togs emot i Sverige, dog minst en på vägen hit.

Om vi tar fasta på att det kostar kring 150.000 kronor för den syrier som vill söka asyl att ta sig till Sverige, så förstår man att det inte är de mest nödlidande som kommer, av det enkla skälet att de inte har råd. Man förstår också att de som per buss förs ut i någon svensk glesbygd, för att där tillbringa en obestämd väntan i vad som är näst intill en fängelsetillvaro, tycker att de får dålig utdelning för sin höga insats.

Det allra mest drabbande är konstaterandet att den svenska asylpolitiken leder till hundratals förhoppningsfulla migranters död. Vill Sverige och Europa få ett slut på dessa dödsseglatser så finns det bara en lösning, nämligen att som Australien sätta totalstopp för denna väg mot asyl. Det är inte bara ett svagt Europa som visar sin oförmåga utan också ett grymt Europa. Och till de grymmaste hör de ack så goda svenskarna. Det är en godhet som kostar människoliv!

Om de goda verkligen ville minska lidandet i världen så finns det redan en myndighet som har detta som huvuduppgift, SIDA. Som konstateras i deras budgetunderlag för åren 2015-17 har anslaget sjunkit flera år i rad.

När myndigheten fick sitt regleringsbrev i december förra året, visade det sig att anslagsminskningen fortsätter.

Vi kommer för år 2015 att ha 1.5 miljarder mindre att planera och genomföra verksamhet för. Det är en stor skillnad och framför allt innebär det att vi får skjuta på insatser som är planerade att göras men som inte är avtalade, säger generaldirektör Charlotte Petri Gornitzka till SR

Den enda rimliga slutsatsen är att asylanterna med sitt (illa) dokumenterade lidande behövs här på hemmaplan, i Sverige. I annat fall legitimeras inte godhetsindustrin. Det är av samma skäl som alla som söker och beviljas asyl regelmässigt kallas för flyktingar trots att det inte sant. Det är inte bara ekonomiska migranter som seglar under falsk flagg utan det gäller också för diverse skurkar.

Ett annat tecken på att asylanterna i första hand är till för att legitimera makten är konsensustyranniet. Varför leder inte det mångkulturella samhället till ett härligt brett åsiktsflöde? Så här skriver en bloggläsare:

En fundering jag bär på är hur det kan komma sig att åsiktskorridoren i dagens Sverige känns smalare än någonsin då den egentligen av yttre skäl borde vara dess motsats. Oavsett vad man tycker, lever vi trots allt i ett mångkulturellt samhälle där människor från alla jordens hör kan påträffas i landet. Vi har muslimer, syrier, syrianer, somalier, sydamerikaner, romer, vitryssar mm. Dessutom verkar området för det sexuella utövandet vara enormt. Vi har bögar, transpersoner, feminister, queerpersoner och alla har naturligtvis samma “värde” och “mänskliga rättigheter” och inte ett ont ord får yttras om dessa fenomen. I denna värld kunde man nu tänka sig att toleransen borde vara stor, där man likt vandrande över en blommande äng konstaterar en enorm mångfald. I denna värld vore det naturligt att olika grupper hade olika åsikter om varandra utan att det för den skull skulle kännas märkligt eller att grupperna skulle behöva känna sig “kränkta” för att någon annan grupp inte gillar deras egenart eller uttrycker sig över detta. I dagens Sverige lever vi dock i dess motsats. Varje påpekande om detta skall obönhörligen slås tillbaka med kraft. Att kritisera eller uttrycka sig negativt om någon eller några inom olika kategorier idag tillhör nog det absolut grövsta man kan göra. /…/ Toleransen för avvikande åsikter borde snarast vara enorm eftersom man kan förvänta sig att den bör florera vilt bland alla diverse individer.

Samme bloggläsare har i ett antal mail redogjort för en mängd statliga styrda insatser för att förbättra tjänstemännens värdegrund. Det han senast tog upp var JIM, vilket ska uttolkas som ”Jämställdhetsintegrering i myndigheter”

Man kunde naturligtvis fråga sig om det inte vore mer angeläget att göra något åt de 70.000 “svenska” flickor som riskeras giftas bort mot sin vilja. Man kunde naturligtvis fråga sig om man inte borde försöka agera mot det “hedersvåld” och “hedersförtryck” som förekommer i många svenska förorter. Man kunde naturligtvis fråga sig hur man i Sverige ställer sig till uppfattningen att muslimer anser det är fullt ok att ha flera fruar och att sådana arrangemang även förekommer här? Vad man anser om att en man enligt koranen kan skilja sig genom att tre gånger uttala den önskan medan det i princip är omöjligt för en kvinna? Här tycker man det finns en del “obearbetat” inom jämställdhetsproblematiken men tystnaden är total.

Det finns flera kraftiga frågetecken att sätta för godheten. Trots alla vackra och ivriga försäkringar om att snart ska integrationen fungera, så fortsätter segregationen att öka i Sverige. Vi fortsätter att ta emot ”flyktingar” trots att vi inte kan erbjuda dem en fungerande framtid, inte jobb och inte ens rimliga bostäder. Nedan en skräckversion av vad som väntar, inte om många år utan nu. Den börjar med att konstatera att enbart byggandet av en tillräcklig mängd nödbostäder för att möta det omedelbara behovet drar en kostnad av fyra miljarder.

För kåkstäder med en mycket begränsad livslängd och inte med en standard som kommer medge längre boendetider. Och än så länge har vi inte byggt vare sig vägar, skolor eller några vårdcentraler. Detta är bara siffran för 2015. Under åren 2016-18 kommer volymerna tredubblas om vi räknar lågt. Vi landar då, exklusive vägar, skolor och vårdcentraler på 12 MDR SEK per år utöver Migrationsverkets behov. Utöver vad Arbetsförmedlingen, som redan idag har konstaterat att de inte har tillräckligt resurser för arbetsmarknadsetableringen som dessutom har misslyckats och utöver de kostnader som efter två års kommunplacering vältras över på mottagande kommun. /…/ Detta, mina damer och herrar, är en social bomb som Boverket nu lade i regeringens knä. Något de flesta anat länge men som varit omöjligt att lyfta utan att bli kallad rasist. Nu betalar vi priset för detta och det är onekligen något tragiskt över det. Vi är på väg in i ett nytt Fattig-Sverige. Där högern blir tillfredsställda av tydliga klassmarkörer i form av bostäderna. Där vänstern får en ny grupp att tycka synd om och i smyg se ner på när munnen pladdrar ett annat språk. Och där libertarianerna till slut lyckats riva ner några stenar till i det svenska folkhemsbygget. Det vi trodde skulle leva för evigt.

Listan över invändningar mot de godas godhet kan göras avsevärt längre, men för att inte trötta läsarna begränsar jag mig. Bara ett sista avslutande exempel, hämtat ur socialantropologen och professorn Unni Wikans bok från 1995, ”Mot en ny norsk underklasse”. Hon konstaterar att respekten inför främmande kulturer krockar med individens rättigheter och på så sätt blir de godas överdrivna respekt för andra kulturer rasistisk (min översättning):

Det föräldrarna säger till barnen är: Ni måste reproducera föräldrarnas kultur. Stick i stäv med premissen att antirasism är att arbeta för individens rättigheter slår kulturfundamentalismen mot barnen och gör dem till kollektivister, hänvisade till att föra vidare föräldrarnas identitet. Och eftersom denna modell enbart används för barn med invandrarbakgrund blir modellen rasistisk i sina konsekvenser. Den handlar om att göra ont i godhetens namn.

Karl-Olov Arnstberg

pdficon_large Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.